The Topic "Voice"/ämnet "röst"...

Isn't this some sort of a red thread?? To communicate and keep communication alive to avoid misunderstandings and misinterpretations, what media prefer to write about (and not write about), articulating and expressing things, having a voice (or recapture a voice) and be heard (and seen), letting others have a voice (and be seen and heard) and so on...

Not least adults between? If we don't... What can we then expect or demand?

The Dutch therapist Ingeborg Bosch refer to Richard Grossman in the chapter "How should I raise my children - giving our children 'voice'" at pages 137-138 in her book "Rediscovering The True Self - A search for truth and healing. New insights combined with a comprehensive self-healing program" ISBN 90 807 0491 1.

My comment: but isn't it about not taking the voice from our children actually, a voice every child in fact is born with? Or shouldn't it be about that?

She quotes Grossman:

"One of the most important psychological factors in raising a family is giving children 'voice'. What is 'voice'? It is the sense of agency that resides in all of us, that makes us confident that we will be heard, and that we will have impact on our environment. Exceptional parents grant a child a voice equal to theirs the day the child is born. And they respect that voice as much as they respect their own [but if they don't respect their own voice - what then?]/.../
How can you give your child a 'voice'? There are three rules:

1. Assume that what your child has to say about the world is just as important as what you have to say.
2. Assume that you can learn as much from them as they can from you.
3. Enter their world through play, activities, discussions: don't require them to enter yours in order to make contact.

It is not easy to follow these three 'rules'. Parents who are still trying to make their own voices heard due to injuries from their past often are unable to do it without help. Indeed, they are likely to impose their voice [on the children in first hand, but also on others?], and demand children [and others?] to listen to them.

It is important to start applying the above rules from the moment of birth. A child begins learning voice early in life [or lack of voice?], and if the critical period passes and the sense of agency has not developed, it is difficult and sometimes impossible to restore /.../ If parents do not enter a young child's world, but instead require him or her to enter theirs to make contact, the resulting damage can last a lifetime /.../ As adults such people are gentle, sensitive, and non-assuming. They are also generous and caring, often volunteering for charitable organizations, animals shelter, and the like [but isn't this great??!! Or??]. Frequently they feel other people's pain as if it were their own, and are wracked by guilt if they cannot somehow relieve this distress [for the other?]. To most, they seem model human beings. Unfortunately these qualities are the direct result of having little or no 'voice', and their voicelessness can cause them considerable pain."

Bosch writes:

"The concept of 'voice' seems to enhance staying in touch with the True Self. The True Self with which we are born, but which can be lost so easily, leading to a life that references off of others (basing our actions on what we think others would want or like), instead of off of the voice of our inner self."

Another result of not having voice can be massacres as the ones we have seen in US...
And I would also write about the American neurologist Jonathan J. Pincus findings, about serial murderers and what makes them kill...

(PS. Silent reflection: Yes, I too lost a friend... Disillusioned too? Lost my belief in mankind? And am less eager to write?? I had a lot I wanted out it felt, but now I don't know... Maybe this comes back? Let's see. And how was it with this about communication?).

-//-

Är inte detta någon sorts röd tråd; ämnet “röst”? Att kommunicera och hålla denna kommunikation levande för att undvika missförstånd och feltolkningar, det media väljer att skriva om och inte skriva om, att artikulera och uttrycka saker och så vidare…

Inte minst vuxna emellan? Och om inte vi förmår detta...

Den nederländska terapeuten Ingeborg Bosch refererar till Richard Grossman i kapitlet How should I raise my children - giving our children 'voice'" på sidorna 137-138 i sin bok "Rediscovering The True Self - A search for truth and healing. New insights combined with a comprehensive self-healing program" ISBN 90 807 0491 1.

Min kommentar: men handlar det inte om att inte ta rösten från barn, egentligen? Borde det egentligen inte handla om att låta dem få ha den röst de är födda med?

Hon citerar Grossman:

”En av de viktigaste psykologiska faktorerna när man har familj är att ge barnen ’röst’. Vad är ’röst’? Det är känslan av inflytande som finns hos oss alla, som gör oss säkra och trygga att vi kommer att bli hörda och att vi kommer att ha inflytande över vår omgivning. Exceptionella föräldrar unnar sitt barn en röst jämlik deras egen från den dag barnet föds. Och de respekterar denna röst lika mycket som de respekterar sin egen [men om man inte respekterar sin egen röst??] /…/

Hur kan du ge ditt barn ’röst’? Det finns tre regler:

1. Anta att det ditt barn har att säga om världen är lika viktigt som det du har att säga.
2. Anta att du kan lära lika mycket av dem som de kan av dig.
3. Stig in i deras värld genom lek, aktiviteter, diskussioner: kräv inte av dem att de ska stiga in i din värld för att få kontakt.

Det är inte lätt att följa dessa ’regler’. Föräldrar som fortfarande försöker göra sina egna röster hörda, beroende på skador i sitt förgångna, är ofta oförmögna att göra detta utan hjälp. Det är verkligen sannolikt att de prackar på [barnen i första hand, men kanske också andra] sin röst och kräver att barnen [och andra] ska lyssna på dem.

Det är viktigt att börja tillämpa reglerna ovan redan från barnet föds. Ett barn börjar lära sig röst tidigt i livet [eller avsaknad av röst] och om den kritiska perioden passerar och känslan av inflytande inte har utvecklats, så är det svårt och ibland omöjligt att restaurera den /…/ Om föräldrar inte stiger in i barns värld, utan istället kräver att han eller hon ska stiga in i deras för att skapa kontakt, kan den resulterande skadan bli livslång /…/ Som vuxna är dessa människor vänliga, känsliga och tar inget för givet. De är också generösa och bryr sig om, är ofta volontärer i välgörenhetsorganisationer, djurskydd och liknande [men det är väl bra??!! Eller?]. Ofta känner de andras smärta som om den vore deras egen och blir tillintetgjorda av skuld om de inte på ett eller annats sätt kan ta bort nödläget [för den andre?]. För de flesta ser dessa ut att vara modellmänniskor. Tyvärr så är dessa kvaliteter det direkta resultatet av att ha litet eller ingen ’röst’ och deras avsaknad av röst kan orsaka dem avsevärd smärta.”

Bosch skriver:

”Konceptet ’röst’ verkar öka förmågan att stå i kontakt med det sanna jaget. Det sanna jaget med vilket vi är födda, men vilket så lätt kan förloras, ledande till ett liv som liksom åberopar andra (baserande vårt agerande på vad vi tror andra skulle vilja eller tycka), istället för på rösten av vårt inre jag."

Ett annat resultat av att inte ha röst och inte bli hörd är massakrer som bland annat dem i skolor i USA?? Och jag skulle också vilja skriva om vad den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus har skrivit om massmördare och vad som får dem att mörda…