Behandlingsmetoder...

Apropå behandling och rötterna till sjukdomar, ohälsa, problem, skulle jag vilja skriva ett blogginlägg senare utgående från det Dr Gwenda Delany och Dr Judith Burchard skriver… Utifrån egna erfarenheter och det JAG tillägnat mig som amatör på detta område…

Förresten sa Johanna Nilsson nu på morgonen i morgonsoffan att hon tycker man borde kalla in f.d. utbrända som ”experter” i arbetet med hur man kommer tillrätta med ”sjukskrivningsproblemen”… (var sitter ”problemen” egentligen?).

Insändaren "Skjut inte på patienten" av läkaren och gestatterapeuten Ingegerd Wahl idag. Hon menar att man skjuter på budbäraren (patienten) och inte lyssnar på budskapet...

Om förskrivning av sömnmedel/on presciptions of sleeping drugs...

I lokaltidningen "Ljusnan" fanns en artikel idag på sista sidan "Fler sömntabletter en varningsklocka för läkare". Chefsläkaren för primärvården kommenterar den 15 procentigt ökade användningen över en femårsperiod så här:

"Det är en varningsklocka".

Han tycker inte att primärvården har tillräckliga resurser för att ta hand om just patienternas sömn- eller stressproblem i stort.

"Stressproblemen är något man borde ta på största allvar och vidta krafttag emot."

Han och hans kolleger har sett att användningen av sömnmedel har ökat och menar att det hänger samman med människors större problem med stress.

En läkare i Gävle menar att receptblocket ofta kommer fram alltför fort. Och det är patienterna som önskar få sömnmedel utskrivna, för sömnen är så viktig för oss alla.

Men istället för sömnmedel skulle annan hjälp behövas menar de. Sömnmedel kan dock behövas under en övergångsperiod, för att t.ex. hitta tillbaka till ett bra sömnmönster igen.

Arbetarbladet i Gävle har visst en artikelserie om stressproblem.

I Aftonbladet fanns också en liten notis idag om ökningen av anorexi bland tonårsflickor (fler och fler killar/män visar liknande tendenser tycker jag mig se).

Alice Miller har skrivit om anorexi i sin bok "The Body Never Lies" i kapitlet "Anita Finks dagbok" (om jag minns rätt). Hon tror att dessa problem bottnar i upplevelser allra tidigast i livet.

Terapeuter verkar inte alltid vilja erkänna detta verkar det... (undertryckt ilska och stor ironi bakom detta konstaterande). Jag tycker mig ha sett det på närmre håll, bland mina så kallade avnämare...

---

In a local newspaper there was an article today about the use of sleeping-drugs, which has increased with 15 % the last five years in this area (probably similar tendencies in the rest of the country more or less?). A chief-physician said that the primary health care hasn't the resources to deal with the underlying problems/causes resulting in these sleeping problems; problems such as stress. Problems one ought to take really seriously and make powerful measures against.

To prescribe pills is also easier!?? But other sorts of help would be better, and ought to be done instead. Would give longterm results!? Pills are only temporary solutions. And I think cognitive therapy also is a temporary solution. But a little löess temporary than pills?

See Bosch on burn-out and the case descriptions from the PRI-site in this blogpost (all were exhausted?). Here the blogpost.

I wonder if the stress hasn't reasons, even on a psychological level. And has to do with our early lives... Experiences there. Experiences many of us have. Many strive so hard to be good enough?

And in a small article in another paper it stood about incerasing anorexia-problems among young teenage girls too. I think even teeage boys and men has tendencies in these directions today too. Think I have met this in my work... Miller has written about this is the chapter "Anita Finks doary" in her book "The Body Nerver Lies" if I remember right here without that book. I.e. that these problems have roots earliest in life. Which not even so called experts seems to be aware of... But I think it is so (as the one I am, non-authoritative!?).

The other side of the coin is over-weight...

I am blogging on a portable computer where I can't connect a mouse, so I feel handicapped really!! I can't use my own computer here, because we couldn't down-load the program on it... Oh, this is so difficult to explain in English with all technical details and words and expressions (which I have difficult to handle in Swedish)!!! :-) A sort of explanation if my blogposts looks odd!?? :-)

Addition August 9: About the use of pills; see the article “Adverse childhood experiences and prescribed psychotropic medications in adults” from the CDC-site.

We have similar problems here as are described in this article I think!!

They write:

“BACKGROUND: Prescription drugs are one of the fastest growing healthcare costs in the United States. However, the long-term influence of child abuse and related traumatic stressors on prescriptions for psychotropic medications in adults has not been described /../

CONCLUSIONS: The strong relationship of the ACE Score to increased utilization of psychotropic medications underscores the contribution of childhood experience to the burden of adult mental illness. Moreover, the huge economic costs associated with the use of psychotropic medications provide additional incentive to address the high prevalence and consequences of childhood traumatic stressors."

Mer om fibromyalgi, reumatism, kronisk trötthet/more about fibromyalgy, rheumatism, chronic fatigue…

Kirkengen skriver vidare, för att återknyta till tidigare blogginlägg om Runas historia, på sidan 229-230 i "Inscribed bodies" (se originaltexten nedan) om fibromyalgi, reumatism och kronisk trötthet:

”Till problemet om den möjligen inte ickeurskiljbara ’människan med smärta’ liksom gällande grupper och kategorier [att kunna kategorisera och särskilja, vilket är en fråga bland flera?], adderas ännu ett, inte bara metodologiskt, problem. Hur kan man veta om övergrepp [inte bara sexuella, utan också fysiska och kanske också känslomässiga, ja, kanske alla dessa för att personen ifråga ska trycka undan det?] hos personer som inte vet om det själva, som ännu är omedvetna? Det kan vara tillåtligt att anta, mot bakgrund av tidigare beskrivna berättelser om övergrepp i barndomen, att ju mer en person har känt sig anfallen/angripen och ju mer hennes värld har ickegjorts, ju mer kränkningarna är införlivade/förkroppsligade har den kränkta inte kontakt med detta via ’tanke’ eller ’minne’. Dessutom, den nu gångbara etiologiska modellen av reumatiska sjukdomar som en immuno-auto-aggressiv [aggressivt autoimmun?] verksamhet/aktivitet kan återuppbyggas genom att läsas i en annan referensram.

Förutsatt det odiskuterbart verifierade ofta förekommande självnegligerande, självdestruktiva och självaggressiva beteendet hos kränkta personer, kan det vara möjligt att tänka på en ännu mer destruktiv [verkan?], därför att den är mer internaliserad och djupare förkroppsligad, en självaggression som når cellnivå och funktionerna där? Med andra ord, personer i smärta, uttryckt på ett sätt som för närvarande betecknas som reumatiskt, som redan förstås etiologiskt som varande självaggressivt och vilket är patogent verifierat som självdestruktivt, kan ännu mer troligt än många andra ha varit offer för övergrepp [fysiska och sexuella och emotionella?]. Beviset att det finns en skillnad i studien ovan kan till och med hypotetiseras som demonstrerande motsatsen: att ännu mer, och svårare kränkta, offer skulle kunna finnas bland dem med artrit, bara att de är mer traumatiserade och därför mindre förmögna att minnas kränkningarna och övergreppen. Sådana möjliga vägar kan dock inte hittas/finnas förrän man tittar efter dem.”

Jag vill också försöka översätta Kirkengens summering av detta kapitel:

”Jag har undersökt intervjuutdrag som tematiserar ett antal ansträngda förhållanden som en särskild aspekt av erfarenheter av sexuella övergrepp. Utforskandena tillåter sammanfattningen av hur ickegörandet av tillit genom sexuella övergrepp påverkar viktiga relationer med andra människor, livskurs, sexualiteten och den individuella hälsan. Teoretiska konstruktioner som utvecklats av Goffman, Bourieu, Riches, Haug. Flitcraft och Stark erbjuder sätt att reflektera över både generella och särskilda element och deras interaktion, därigenom blir det uppenbart att kärnan i mellanmänskliga ansträngningar är länkade till den idiosynkratiska* övergreppserfarenheten.”

*idiosynkrasi är enligt NE:s ordbok "en intensiv motvilja eller överkänslighet, som inte utan vidare kan förklaras, ofta starkt personligt präglad (psykolog.)". Idiosynkratisk betyder alltså "som har att göra med idiosynkrasi".

-//-

I want to refer further to what I wrote earlier in the story of Runa and am going to quote Kirkengen from her book ”Inscribed Bodies” pages 229 to 230 (for those who want to read the original text in English which I tried to translate above, and that wasn’t so easy really!!!) about fibromyalgy, rheumatism and chronic fatigue:

“To the problem of the possibly indistinguishable ‘people in pain’ as to groups and categories, adds another, not only methodological, problem. How can one know about abuse in persons who do not know about it themselves, who are, as yet, unaware? It may be permissible to suppose, on the background of the previously described narratives about childhood abuse, that the more the person has felt offended, and the more the abuse is embodied, without an access to it via ‘though’ or ‘memory’. Furthermore, the current etiological model of rheumatic diseases as an immuno-auto-aggressive activity, might be reframed by a reading in another frame of references. Provided the indisputably verified occurrence of the self-neglectful, self-destructive and self-aggressive behavior of abused persons, could it be possible to think of an even more destructive, because more internalized, and more deeply embodied, self-aggression that reaches the cellular level of function? In other words, persons in pain, expressed in a way which is currently termed rheumatic, which already is understood etiologically as being self-aggressive, and which is pathogenetically verified as self-destructive, could even more probably than many others, be victims of abuse. The proof of a difference in the study above could even be hypothesized as demonstrating the opposite: that even more, and more severely abused, victims are to be found among arthritics, only that being more traumatized, they are less able to recall it. Such possible pathways cannot, however, be found unless one looks for them.

Summary [of the whole chapter]:

I have explored interview excerpts thematizing a variety of strained relationships as a particular aspect of sexual abuse experiences. The explorations allow the comprehension of how the unmaking of trust by sexual abuse affects significant relationships, life-course, sexuality, and individual health. Theoretical frameworks developed by Goffman, Bourdieu, Riches, Haug, Flitcraft and Stark offer modes for reflecting upon both general and particular elements and their interactions, whereby it becomes evident that the core of the interpersonal strains is linked to the idiosyncratic* abuse experience.”

*Idiosyncrasy is, according to Oxford Advanced Genie, “a person’s particular way of behaving, thinking, etc., especially when it is unusual, an unusual feature. Syn. Eccentricity.”

According to the Swedish wordbook belonging to our National encyclopaedia it is something in this style ”an intense dislike or hypersensitivity (allergy), which can’t be explained ‘easy like that’, often strongly personally characterized.” So our wordbook gives it a stronger meaning I felt!?

Svenska kvinnor allt tröttare/Swedish women more and more tired...

Hittade en liten notis i ett MåBranummer från förra sommaren tror jag, liggande på balkongen, på en pall där... Där stod:

"Svenska kvinnor allt tröttare. Gääääsp. Känner du dig kraftlös och trött? Du är i gott sällskap. Var tredje kvinna känner sig tröttare i år jämfört med den mörka tiden förra året. Och det är inte så konstigt, för kvinnornas egen tid för återhämtning har minskat, visar en Sifo-undersökning bland 1 100 svenska kvinnor över 25 år. Den bästa boten är en allmänt sund livvstil. Försök komma ut i friska luften och rör på dig varje dag. Stillasittande gör dig bara ännu tröttare. Se också till att boka in roliga saker i almanackan då och då."

-//-

An article in a Swedish magazine, "MåBra" or "FeelGood", which I found on my balcony on a stool there now, has been lying there the whole winter. It said that Swedish women are more tired this year than last year*. And that's not so strange, the author meant, because the time women have for recovery has got reduced an investigation among 1, 100 Swedish women over 25 years has shown. The best cure for this is a generally sound life style. To try to get out into the fresh air (if one have any!?). Sitting still makes one even more tired. It's also important to plan for fun and nice things now and then, book them in the calendar.

Having written this short notice I can throw that magazine away!? :-)

*And how is this not this year? I just wonder silently...

Superkvinna/superwoman...

Have been to the hairdresser early in the morning... Cycled down to town. Fairly warm already at this time of the day, and tomorrow they have said we shall get the warmest weather in the whole country!! It's our national day (commemoration day) tomorrow, but that's nothing I celebrate especially much, despite my interest for history and the culture here!!!

Has our view on this day to do with the fact that this country hasn't been in war for 200 years? We have been living in peace - till now at least. And that's not so usual in the world...

The hairdresser asked how the last cut has felt.

"I haven't had time to think about it" I said, "there has been so much at work."

"Yes, I feel it" she replied when she washed my hair before the cut, "your scalp (hårbotten) feels harder than usual!"

A silent reflection: No there are no superwomen or men!!!??? Yes, I have tendencies to be too diligent!? How many writes 83 blog-posts on 25 days, many of them not so short either, on the maybe toughest time of the year too in this work, with full time employment?? Still a little too eager to please, yes, are such things involved too? Is this a prize worth paying?

But there is also a lot I want out, that I have gone holding on!? And it is so fun to create things!!! So very funny!! In this work there are not so many visible results of the work one do!! Except for CDs and DVDs then!? :-) You can't really touch what you have done or created...

And I meet so many different people in this work, so different children... To try to adapt to and understand and do something meaningful with... And to play with so different people too!!!

But noone has limitless capacity... You can't stretch yourself year out and year in... And adapt to all and everyone... Maybe one have to face that and take that, and grieve it?? That one have limits... That one is a human being with all what that means? Despite eventual talents...

There is so much I would like to express?? A volcano about to explode? By articulating those things the need will get reduced little by little... Hopefully...

About Skansen in Stockholm. And see "Visit Sweden" here. Oh, these sites were interesting, even for me. Here one can surf around!!! About our Midsummer celebrations!! :-)

Runas’ story/Runas berättelse…

More about the theme fibromyalgy – ache in the body.

Now I am going to try to translate to Swedish what Kirkengen has written about Runa in her book “Inscribed bodies – Health Impact of Childhood Sexual Abuse” in chapter 2 “Unfolding the Impact of Sexual Violations” pages 224-229.

-//-

Min snabba amatöröversättning från engelskan:

“Ytterligare ett annat sätt eller konstellation för den uthållna vaksamhet och den fortgående känslan av att vara ansvarig för att balansera välfärden för andra visade sig i Runas intervju. Hennes övergreppshistoria var som rapporteras i följande utdrag:

R(una): Jag tror jag var nästan tolv år gammal när övergreppen startade. De varade till jag lämnade hemmet, då var jag femton eller sexton år gammal. Den första var en släkting och sen – när man börjar tänka på det, men det har varit mer i bakgrunden, när man börjar att tänka och att tala om såna saker, mer och mer kommer, det fanns fler. Det fanns en granne. Och senare var det en kollega till mig. Alla dessa män var vuxna män.

A(nna Luise Kirkengen): Kommer du ihåg andra händelser när någon kom för nära eller när du inte lyckades att stoppa det som hände?

R: Nej. Det var bara dessa tre.

Runa hade tänkt på övergrepp bara vad gäller huvudövergreppsmannen, vilket blev uppenbart när hon betänkte de initiala intervjufrågorna, som hon läste och fyllde i medan hon talade med mig /…/ kanske kände hon att det var nödvändigt att få det att låta ganska allmänt det som hände för att inte stå ut som exceptionell. Hon fortsatte med minnen av sjukdom och behandling, och, när hon tillfrågades om vilken sjukdomsepisod eller terapeutisk relation som hon ville reflektera på mer utförligt, svarade hon:

R: Det blir väldigt klart för mig att jag redan väldigt tidigt, som tonåring åtminstone, befann mig i ett spänningstillstånd hela tiden. Och jag hade börjat binda upp mig, både i skolan och hemma och jag kände mig hela tiden ängslig. Och det berodde säkert på… Jag fick huvudvärk av att vara spänd.

A: Anser du att det kan vara relaterat till övergreppen?

R: Ja, det gör jag verkligen. Det gör jag absolut. Jag tror ingen tänkte i dessa banor.

A: Var det väldigt bra dolt? Var det din far?

R: Ja, Det var han. Jag kommer väl ihåg att jag kände mig mer avslappnad och fungerade bättre hemma när han inte var där. Men han var så – han hade den där konstiga makten. Han var den som man var rädd för. Han hade denna hemliga makt som ingen annan visste om förutom vi två. Jag förstod inte… Jag (eftertryck, betoning på ordet) förstod inte så mycket… det var inte förrän efteråt som jag förstod.

A: Han hade ett grepp på dig därför att han hade fått dig att samarbeta med honom om nånting?

R: Ahaa. Det var otänkbart att man skulle tala om nånting alls. Jag tror att jag inte ens tänkte mig den möjligheten, att jag skulle ha berättat för någon för att stoppa det. Det var bara så. Det var som en knut här, som gjorde så ont, det störde verkligen goda prestationer i skolan och sociala kontakter och allt.

A: En annan kvinna sa nyligen att hon hade förstått att det att ’ständigt vara på vakt över var han befann sig’ nästan hade varit värre än de konkreta situationerna när något hände.

R: Jag har också hört detta och tänkt så själv och tyckt att det kanske finns någon sanning i det. Jag hade mitt eget rum, så som det var, men det var ändå inte någon frizon. Jag var inte tillåten att låsa dörren (paus). Och att vara orolig över vad som skulle kunna hända och att vara så trevlig och snäll som möjligt så att inget skulle hända, betydde att jag måste gå omkring med en spänning över mig. Det kändes väldigt utmattande/tröttande.

A: Var i din kropp lämnade det de djupaste spåren?

R: I höftpartiet, nerför mina lår och benen…

A: … att trippa på tå med bäckenspänning?

R: Ahaa. Jag gör alltid så. Det är svårt. Och det fortsätter troligen uppför ryggen. Jag har en massa ont i ryggen. Men det kan lika väl vara reumatiskt. Något latent. Nånting ärvt som har kommit tidigt hos mig. Doktorn sa första gången han diagnosticerade fibromyalgisk smärta att det var ganska sällsynt hos en så ung. Det var i samband med min förlossning som det blossade upp fullt. Men jag diagnosticerades några år senare.

A: Vad blossade upp fullt?

R: Bäckensmärtan och smärtan i mina höfter. Jag vandrade bara runt och hade ont i min kropp utan att någon förstod vad det handlade om. Men det är också knutet till stress. Alltid i höftregionen.

A: Kan det finnas konkreta anledningar, jag menar att du tvingades att ha samlag – eller mer, denna permanenta spänning, trippa på tå och pressa ihop dina ben…

R: Ja, det är absolut denna spänning. Jag tror det är bara denna spänning. Denna spänning, och detta att vara en snäll flicka hela tiden och mer allmänt, att man gör allt så han ska vara nöjd med dig, att han inte skulle göra nånting som du inte gillade. Men det hände i alla fall, oberoende av hur snäll du var. Och så blev du litet för snäll och det är nånting som också följer, vilket gör att du får problem i vuxenheten också. Man vågar inte säga emot och man säger ja och ja – men man känner att det inte finns någon belöning för att man är trevlig. Du säger ja men menar nej. (paus)

A: Exakt. Och du har fortsatt med detta.

R: Ja, jag antar det. Det knyter också litet an till sjukdomen, att du inte kan tolerera så mycket, men känner att du måste vara tillgänglig, både i din egen och i andras familjer.

A: När du inte säger nej så måste din kropp säga nej?

R: Ja, och då kraschar saker. (lång tystnad) Därför känns det som en hopplös situation. Något som har hänt för så länge sen, det verkar så hopplöst att få ordning på det (???). (lång tystnad) Därför att nu är det inte bara ett mentalt problem utan det har också gått över till att bli ett fysiskt problem. Ergo, du har både och. Och vad är vad, de kan också alternera, vad är vad, men det är perfekt länkat, är det inte, för du har en massa smärta och då är det inte så lätt att vara stark, mentalt menar jag. (lång paus) Men jag kommer ihåg, nu, att ha varit sjuk ganska ofta, tidigare, hela tiden. Men jag var stark i kroppen – på den tiden – men att jag var sjuk ganska ofta tidigare utan att någon kom vad det var.

Runas väldigt konsekventa beskrivning av sin smärta synliggör hur hennes kroppslighet... /…/ Hon har alltid varit i ett vaksamhetstillstånd ansträngande sig att behaga, utan en plats att känna sig fri på, utan möjlighet att lita på sig själv, utsatt för fara i sitt eget hem, och fångad i en hemlig och destruktiv konspiration. Den utmattande dräneringen [av energi och ork] i ett sånt tillstånd av permanent förberedelse blir omedelbart uppenbar. Utvecklandet av kronisk smärta mot bakgrund av ett permanent hot om övergrepp blir närmast självuppenbart. Runa beskriver skräcken under de oförutsägbart inträffande övergreppen. Att utsätta en mänsklig varelse för smärta och förödmjukelse oförutsägbart, på måfå, är känt som en av de mest kraftfulla tortyrmetoderna /…/ Runa, som många andra, berättar om upprepade upplevelser av det futila i ’förebyggande/skyddande’ åtgärder. Hon trodde att det skulle hjälpa att vara trevlig och snäll så ’han inte skulle göra det han ville’. Denna tro på effekten av att behaga visade sig vara en illusion igen och igen. Barnet, Runa, upplever dess futilitet – men hon försöker att utveckla en metod som inte fungerar. Andra försökte andra metoder, som Annabella till exempel som sprang iväg. Laura anpassade sig genom att inte gråta och genom att ’känna sig stark’ efter att ha krossat en okrossbar glasboll. Som ett övergripande mönster; försök att undvika kontakt med förövaren var, naturligtvis, dömt att misslyckas när förövaren var en person i den närmasta familjen. Alla försök att inte attrahera förövarens uppmärksamhet var också futila, som demonstrerats tidigare.

Runas övertygande beskrivning av denna sorts no-win utbyte ger insikt i dess kroppslogiska konsekvenser. När hon tillfrågades om var spänningen känns mest konkret så lokaliserar hon den utan tvekan. Spänningen som hon lägger på sig själv är transformerad till muskelspänning höfterna och ner för hennes ben. Hon accepterar också omedelbart intervjuarens ’översättning’ av denna lokaliserade spänning i en gestalt; flickan alltid trippande på tå beredd att behaga. Hon inte bara bekräftar detta direkt, utan utvecklar bilden genom att addera att det är ’därifrån och gående upp efter min rygg’. Men, samtidigt som denna syn på hennes smärta uttryckts, så skiftar hon perspektiv och tänker plötsligt i termer 'medicin och gener’. Hon fick diagnosen fibromyalgisk smärta några år efter sin första förlossning, vilken accentuerade denna smärta. Doktorn kommenterade den tidiga debuten som varande exceptionell, så Runa antar att en latent reumatisk disposition har uppträtt tidigt. Men i nästa andetag återtar hon igen sin position, så att säga, och fortsätter att tala om sina upplevelser av smärtan och dess ursprung i hennes oupphörliga spänning och avsaknad av ’eget utrymme’ även som vuxen.

/…/ Ämnet kronisk smärta och dess möjliga och troliga ursprung har blivit adresserat i oräkneliga medicinska studier /…/ Tillståndet av ett mer eller mindre permanent tillstånd av varierande smärta i kroppen, i medicinsk terminologi uppfattat som varande musculo-skeletal /…/ har blivit ansedd som en ’spänningssjukdom’ /…/ Studier över kronisk smärta och sexuella övergrepp har utförts under det senaste decenniet, de flesta av dem nämnda tidigare. Den enda studien, som jag känner till, som fortfarande har att undersöka de möjliga kopplingarna mellan sexuella övergrepp och kronisk smärta i olika musculo-skeletala områden, för närvarande benämnd Fibromyalgia Syndrome, presenterades 1995. Författarna av denna studie har jämfört en grupp kvinnor med denna diagnos med en grupp kvinnor med reumatisk diagnos, med avseende på sexuella övergrepp /…/ Författarna tar inte i beräkning att dessa två medicinskt skilda tillstånd kanske inte är två olika tillstånd, utan variationer i ett kontinuum av smärtförkroppsligande och att smärta möjligen är genererad från samma källa eller kommer från samma ursprung. Studiens utformning, byggande på två diagnoser som lämpliga mått för ett urval av två grupper, tillräckligt att visa att detta urval kan vara utan brist. Hursomhelst kan resultaten även stryka under mitt tidigare förslag att båda tillstånden kan vara uttryck för upplevelser av dolt övervåld."

Ja, detta har jag översatt SNABBT!!! Men jag tror att jag fått med essensen i texten. Den som vill läsa originaltexten kan kanske låna boken på bibliotek eller köpa den (dyr dock!!!).

Ache in the body...

If you have gone a whole life without processing things early in life and go on holding things down - what does that result in? What must it result in? Can it result in ache in the body?

Kirkengen writes about fibromyalgy, ache in the back, rheumatism...

See the other blogs about Kirkengen by clicking on label "Kirkengen" below.

-//-

Now at 17.15 a translation to Swedish what Kirkengen has written about fibromyalgy on the pages 150-151 in her book "How Abused Children Becomes Unhealthy Adults" in the chapter "Reviktimized in medical treatment: Camilla Crohn". And as fibromyalgy is (most often or always?) a female disease I perhaps don't try to translate it into English?

Kirkengen skriver alltså på sidorna 150-151 i sin bok "Hvordan krenkede barn blir syke voksne" ("Hur kränkta barn blir sjuka vuxna") att :

"Att kronisk ickemalign smärta kan vara relaterad till erfarenhet av kränkningar, blev rapporterat för första gången 1985 från en amerikansk smärtpoliklinik /.../ Kvinnor som kategoriserade som 'somatiserande' utan att behandlarna eller forskarna hade undersökt bakgrunden för den [smärtan], har påvisat en högre risk för att utveckla så kallade kroniska smärtsyndrom i kroppen, som då kallas muskel- och 'skjedesmerter' eller fibromyalgi. Då blir sådana smärtor definierade som uppgifter för specialister i neurologi, fysikalisk medicin eller allmänmedicin. De senaste åren har vi fått stadigt fler studier som dokumenterar ett samband mellan kränkningserfarenheter och kronisk smärta. Man har försökt att belägga möjliga samband mellan fibromyalgi, alltså generell muskelsmärta, kronisk rygg-, nacke-, huvud- och ansiktssmärta å ena sidan och missbruks- och kränkningserfarenheter å den andra. Några av studierna inkluderar bara kvinnor, några både män och kvinnor. Bland kvinnorna i dessa studier anger mellan 47 och 65 procent både smärta och missbruk. I en kanadensisk studie bland kvinnor med sexuell missbrukserfarenhet i barndomen hade 69 procent av kvinnorna smärtor i kroppen som blev diagnpsticerade som fibromyalgi. De tillfrågades inte om de också blivit fysiskt misshandlade eller hade bevittnat våld i barndomen."

-//-

Yes, I will try to translate it I think, by the way, because this was so interesting and important i think:

“That chronic not malign pain can be related to experiences of violations was reported for the first time 1985 from an American pain polyclinic /…/ Women who had been categorized as ‘somatizers’ without that the caregivers or researchers had investigated the background for it [the pain], have proved a higher risk for developing so called chronic pain syndromes in the body, which are then called muscle or ??-pains [I couldn’t even translate this to Swedish, but I think it is muscular-skeletal pain, I am after all daughter to a nurse too :-)] or fibromyalgy. Then such pains are defined as tasks for specialists in neurology, physical medicine or general practice medicine. The last years there has come steadily more and more studies which document a relation between experiences of violations and chronic pain. One have tried to prove possible relations/connections between fibromyalgy, i.e., general muscle pain, chronic back, neck-, head- and face-pains on the one hand and abuse (addictions? Misuse?) and violations-experiences on the other. Some of the studies are only including women, some both men and women. Among the women in these studies between 47 and 65 percent talk about both pain and abuse. In a Canadian study among women with sexual abuse experiences in childhood 69 percent of the women had pain in the body which became diagnosed as fibromyalgy. They were not asked if they also had been physically abused or had witnessed violence in childhood."

Also see the blogs about infections in the urinary tracts and chronic fatigue syndrome, which all can be due to exhaustion of the system and thus an immune protection that isn't really functioning because of this exhaustion??

The English word "revictimized" comes from victimized which means plågad, bedragen, offrad, straffad or gjord till offer in Swedish. So revictimized means that a person is plågad, bedragen, offrad, straffad igen. So this is the English word of today...

Took Kirkengens book "Inscribed bodies" with me out on the balcony with some supper and read more about fibromyalgy in that book... It stood more interesting things in that book, which I will write about - tomorrow maybe...

Kirkengens both books together means 194 + 439 pages of text including "Notes" in "Inscribed bodies" (which also seem interesting), so it's a lot to read!!! But worthwhile reading... And gets easier and easier to read?? Hopefully!

Now at 19.00 a TV-concert from Berwaldhallen or the Berwald-hall (Franz Berwald was a Swedish composer) in Stockholm with the Swedish Radio Symphony Orchestra, a jazz-band and the Swedish singer Tommy Körberg. After that a program about an expedition on the balsa raft Tangaroa that recently started, on the day (April 28, 2006 actually?) 59 years after the Kontiki-expedition, done by one of Thor Heyerdahl's grandsons Olav?

June 4: both programs were great!! :-)

According to Sohlman's, the Swedish music-lexicon in five volumes, Franz Berwald was a Leonardo da Vinci-type in the romantic area of Sweden (he was born July 27, 1796 in Stockholm and died April 3, 1868 there). Despite the circumstances around
and many anxieties, he could create, unaffected (it seemed) as a Mozart once!!! Originally he was violinist, infant prodigy (underbarn), but didn't really live up to this as grown up. Also played piano, enough good he thought to seek employments that he though didn't get... It stands that he was also industrialist (industriman), so he was also investigator? In composing he was autodidact, i.e., (almost in this case?) self-taught. The article about him was five pages long...

More about the need for vacation…

I got an email that made me think... And I spoke with my mom now in the morning… We came to talk about the pollution of the environment. How it was earlier in farming… Yes, I grew up in this milieu, even though not on an own farm, but on agricultural schools, from I was born till I was 20 years (so I saw the whole from this angle) and my two oldest siblings followed in dads paths becoming agronomists.

People worked with their bodies. And they did in other works too. But many also wearied out (slet ut) their bodies (so you were very privileged, k!! Oh yes, was I?).

I came to think about how it is today. We don’t work with our bodies; sometimes we don’t even use them at all! (some are training very hard and another part of the population doesn't train at all and between those two poles there isn't much?). Earlier people used their bodies more naturally - in their work. On the other hand we are using our brains and heads much more today and sitting at computers the whole days.

When the body gets tired we feel it. When the brain gets tired and overheated we don’t feel or notice it until it has gone too far. When and if we use our bodies that’s very good for the brain too. It functions better. And is a protection for being overworked with your brain too…

We need time for ourselves and for relaxation, doing nice things, relaxing… To get a balance in the whole system.

My ancestors in the north got very old. My grandmother and her 15 siblings average living age was over 83 years I think. When they grew up they weren’t exposed to poison in the environment and the stress people are exposed to today. Even if they probably were fairly neurotic…

We can’t change this, but we can be aware of it (and I don't think we have to be neurotic necessarily either).

Much of the obesity and increasing fatness here too is a result of not only eating wrong but also because of stress that is never reduced, a stress that goes on continually… The metabolic syndrome... The stone age people needed to react in this way; in "stressy" situations when they didn't find food or had to protect themselves, they had to "store" fat in the body... To survive... This was good then, but is a problem now...

And earlier people were much more physically active too... Today people are afraid of going out in the darkness... And how fun is it to take a walk in a big city?

And - when people start doing exercise they are too clever again and think they shall/should run many kilometers at once!!! When they should start with walking slowly for say 15 minutes, stroll out in the nature and enjoy the surrounding and nature, slowly increasing the walking time to not more than 30 minutes and keep this amount for a year at least or even longer, even the rest of the life...

Maybe in the beginning walk 2x15 minutes...

Because exercise can also increase the stress levels and produce even more stress hormones!!?? And what have you then gained with your physical activity?? I really ask.

I think it is so sick we never allow ourselves to rest, that we shall be so clever!!!

And what do exhausted people produce in the end??? I really wonder!!

And why are we working so hard? For what purpose?

And struck me, these stress hormones are like narcotics: when you have got used to a certain level you have got dependent on getting these stimulants, so when you don't get them... You rush on. What are we fleeing from? And do we dare to stop and meet what we are fleeing from?

Instead we keep on running till we are crashing?

How come so many people have problems with this? I have my small silent thoughts about this.

This blog-post was tough to write... See my former blog on this topic.

The important vacation...

Found something interesting in the pharmacy’s paper "Sommarspecial - Apoteket nummer 2, 2007 - tidning för apotekets kunder" *, which I took (it doesn't cost anything! :-)) when I was to the pharmacy to buy body lotion and deodorant the other day – an article about vacation that I thought was good!!! Here a fast and spontaneous translation.

Do we use the hammock during vacation? Do we get the rehabilitation we need? The rehabilitation which is so important for the rest of the year to manage our jobs - and lives. Well, that depends on how we handle our vacations it stood in the article (a tip for Swedish people is to go to a pharmacy and take a paper and read, unfortunately the article wasn't on the web).

That vacation means that we are free from our regular (ordinary?) works, we all of course agree about, but do we stop working? What do we do those weeks (do we have to "do" anything? And if so what?)?

Are we lying at the beach, do we go see the family or do we do joinery on the house? Do we get stressed over everything we should need to do but will not be able to do of different reasons; hindered by something?

Does the new technique mean that we have problems with letting work go?

If one belong to the last group you need to watch yourself. Because vacation is very important for getting a real rehabilitation and relaxation.

Our bodies have a remarkable ability to adapt to long work days and stress. But we need to rest now and then – and then we need a jolly good rest!? :-)

For many evenings and weekends fill this function, but we also need a longer break sometimes, to be able to relax really. And then only a couple of days aren’t enough the professor in psycho social medicine Torbjörn Åkerstedt at the Karolinska institute in Stockholm says.

To (re)build the immune protection we need at least three weeks vacation. It namely takes some week to go down in stress-levels and the last week before we start working the activity in the system goes up again. So we need a certain amount of relaxation to really recover.

There is amazingly little research on the effects of vacation. But the studies that exist show that a vacation of longer duration makes us more alert, that we get a better sleep and that the stress-levels decreases. Which makes the immune protection better, for instance wounds heal better.

But to get these positive effects it’s important how we actually handle our free time!!

If vacation means that you yourself put higher demands on yourself or that others put high demands on you you don’t get the necessary "slowing down" of the system.

If this on top call forth feelings of discomfort – that you have to meet relatives you don’t feel really good with, you have to work on the house even if you don’t like joinery work or maybe practical work at all – then the vacation can become a torment.

Of course we have to adapt to/with the people we live together with Åkerstedt says, but it is important to make sure you get space for yourself and your own interests, for your own needs and for doing things you yourself like. The one that feels good with seeing relatives or renovating houses can of course do that, while the one that want to lie in the hammock can and maybe even shall do that.

Research indicate that it is important you do something else during your vacation compared to when you work. The one using his/her head much in work maybe need to do something with her/his body during vacation. And vice versa.

Besides it's good not doing anything at all, at least sometimes. Maybe that’s why so many like to lie on the beach, sit on a bridge and just stare at a float – or lie in the hammock. Through relaxation the body and brain gets a chance to recover from the stress it has been exposed for the rest of the year.

Which in turn means that the low budget-vacation on the beach or in the sofa at home can have well as good effects as things that cost a lot of money.

But if we don’t do anything for longer periods we can get under stimulated and that’s not good either!! J It’s a question of balance.

If you get hindered to do something you want to do that's not good either.

“Reach ability” can become a problem in today’s world: emails, portable computers, cell phones, for the ones that are deeply engaged in their works. This is often a problem in the exhaustion and burn out problematic Åkerstedt said.

But there are also works that you can engage in during vacation; most researchers, teachers, investigators, and artists (musicians for instance) work almost always. But during vacation they maybe let go of the “must-things”? And do the like-and-want-things? :-)

When we get stressed the heart beats faster and the blood-pressure goes up. When the stress decreases the body goes back to normal-level. But if you are stressed too often and for too a long time the body doesn’t manage to go back to a normal/resting level. Then there is risk for an over activated system, which on long term can result in obesity (the metabolic syndrome), weakened immune system, sleeping disturbances, heart problems and depression.

One way to cope with this is physical activity, which means release of endorfines (good for creativity!!!). But slackening/relaxation is also needed, because it gives the body and brain a chance to rehabilitate from the stress all the organs have been exposed to.

Don’t plan activities for all your free time, give room for just-be-time. If you have to compromise with the family make sure all gets space to do what they feel well doing – and even what you yourself feel well doing, i.e, don't forget yourself.

Physical activity is important, for the kick of the happy-hormones endorfines. And if you are training during the rest of the year you can try something else during your vacation.

If your hobby is your work – work enough much and let the family know you feel good doing this.

Don’t let the economy become a stress moment – plan your vacation from what your economy allow.

I hope I live after this... :-) With a work that is also my hobby.

English word of today “hammock” which means hängmatta in Swedish.

-//-

*Artikeln heter "Ta vara på din semester" och finns på sidorna 3-5.

-//-

Addition June 2: When I reread parts of this blog-post now the next day I came to think about those who doesn't have a work; who have no employment, are sick (home for exhaustion for instance) and the ones that are retired... For these an article of this kind can become an insult? Who goes at home day out and day in... And are under stimulated instead? The religion psychologist Owe Wikström writes about this...

And it's sick that one part of the population are working themselves almost exhausted while another part has no jobs... Some silent reflections...

And there is enough material wealth so there shouldn't exist any poor people in the world...

And we need other sorts of nutrition too; things that we (me and my colleagues for instance) produce: music, art, drama, books...

And lying in a hammock reading books is quite nice!! By the way... :-)