Too protected (or too little protected?)...

Talked with my mom this morning… I don’t know why we came to talk about this; but we recalled how it was when we (me and my siblings) grew up compared to how it is today… Yes, she mentioned the abilities for parents to be home with sick children, something that didn’t exists when my youngest sister, x, grew up either (she was born 1966 and mom got back to work as nurse 1970 after having been home with six children until then, born closely)!

When she started work she didn’t know where x should be. On the hospital where she should work they had a sort of kindergarten for the employees. And then it was just to leave the small child there!! With no stepwise period of adjustment (inskolning I Swedish)to the kindergarten!

They came there, to a very noisy kindergarten, children screaming and playing, mom had no real idea how many teachers when she now recalled it!!! But, as mom said, she "had" to leave x there (it was so it was, she couldn't risk the job!!?? One didn't do such a thing then, the job came in first hand. But in her case it wasn't so!!! She didn't have to work for the economy's sake... But she wanted to work?? So this was, in fact, rather egoistic?? But looked like something else, and should look like something else? As loyalty and solidarity against the work and work-place!? And the patients? But then there wasn't too little people on clinics? And did all mothers have these options? All our friends then had their mothers home!? Were they forced to work? But those which WAS forced to work... Really was forced to leave their children in the conditions that was then...).

But back home she mentioned how she experienced this to the woman living next to us. And this woman said:

“No, I can take x!! She shall not be at kindergarten!”

Said and done. This woman had children in x's age. But how was this actually for x? To be left in that way, in the way she was?

Not prepared by mom (or dad) I think. Because it was so it was; mom and dad didn’t inform when they were going to a “party” in the evening, so we shouldn’t worry!!!! So one could awake in the evening or even night (in a child’s sense) and mom and dad were gone, a babysitter there instead… What did this create? Security? Trust?

We moved a lot. Nowhere, ever, there was any talk whatsoever of being adjusted to anything anywhere! It was so it was then!

When I started school I didn’t know any classmate, hadn’t met our teacher either? We had moved there (where we lived then) less than a year before I stared school and lived a bit from the village (on the agricultural school nearby, which was as a small society in itself, with all what that meant).

And later when we changed schools and classes it was never any question of being adjusted…

Also came to think about a person (probably not entirely unique sad to say) which wasn’t allowed at all to be out playing with other kids. Held between the home’s four walls until y started school…

And there didn’t exist any school healthcare more than a doctor and a nurse, which one hardly ever aw. And didn’t really know existed or didn’t understand if he/she was accessible and how… And by the way, it was out of question to tell about anything, if one at all questioned what went on at home… The child probably thought it was like this in all home!?

What has this done in all which grew up then? All haven’t reacted in the same way I think and guess!? Some think they learned the hard way how life as, and that they have benefited of these experiences!??? And are grateful for what they learned? And/or rationalize it with that it was so it was then (thus meaning it was less harmful!!)…

The first category is the ones preaching “harder grips”, more discipline, strictness and limit setting???

I think they are in denial of how it actually was… And are they the most armed in fact?? Or those that had fewer or hardly any knowing or compassionate person in its environment during their upbringing (no excuse at all for their insensitiveness! They are the most tick-skinned)?

With this not said that I should lack all sorts of insensitiveness and be one that sees clearly… That I will underline. But I am thinking and reacting and questioning what’s happening…

Reacting over many politicians, not least in our current government… Different rules seem to rule for different people. Where the ones in power are allowed things, while the ones on the bottom are chased…

As a physician said to me:

“YOU have to (as employees in this case), but they (our bosses) don’t have to!!!”

This is true in many other circumstances!!??? Even on governmental level, as on a global, and down to the family (where the roots and origins to this lies, with lacking respect for oneself as grown up which is passed further onto the children, which are accordingly treated with lacking respect to different degrees)!!?? Where parents are allowed things the children are forbidden!!! Whether noone sees this or not, thee things exists even in families!!?? It’s already there we have learned these things, and are taking the further with in different manners, depending on a lot of circumstances on the way when we moved from early childhood to adults…

But what we learned early; are our fates sealed (våra öden beseglade in Swedish), so we have no options, just have to cope with facts we can’t change?? I don’t think so, I don’t want to believe it is so … BUT, it can be a hard work to change this, to work with this… Even very hard. And, yes, there can be people that have been so harmed this change is almost impossible!??

Do I sound pretentious again? And entirely unrealistic??

No, maybe not many, or any, will ever be perfect, but this doesn’t mean we don’t have responsibility for what we do, and how we do things… These things don’t have to be contradictory…

And what have we taken with us from the experiences I first described in this blogpost??? Which problems? That could have been totally unnecessary?

Mom also recalled how it was when she came home with the sixth baby (in the end of August), and we had just started school. My second brother yy (the fourth child in line) first class and we should all cycle to school together, even that seven year old little boy! And we older wee fast and almost disappeared in the distance, and yy got tears in his eyes, which he didn’t really want to show to mom… “Too many children, too little attention” to any of them… Yes, it was so it was? We had to manage a lot of things on our own? And was told to take care of each others, to care in general…

Too much responsibility?? A heavy burden on a small child's fragile shoulders? Too much to carry??? Much too much? And nothing a child should carry at all?? A responsibility that was another individual (ow much she/he couldn't take it , it was his/her)?? Had to be clever? And very obedient? And to be counted (by not least the dad) the child (not least the even less worth child with female gender) had to make fantastic achievements, and succeeded with this for many years... In a false hope of getting something that never existed and would never exist, and that the child should have got already earliest in life, a time that was passed for ever? Avoiding the pain of the truth, by a lot of maneuverers?? Trying herself blue... Later met with contempt for trying to be so clever and for having so high demands!!! On top! But why was his? And did this in act harm others??? Actually? Either!??

And all these children has also been met with (and adopted themselves, to protect themselves from the still unbearable truth):

“Think how much you learned by this!!!”

But, how many problems has those learnings coasted on the way, payments which are invisible (to an insensitive environment/world)?? We, and all around, tend to idealize these learnings?? A collective need to defend ourselves, because almost all of us have experienced something we have had to suppress and have to defend ourselves against (where sme are less haremd and are more prone to develop as human beings? OR are forced to develop? Some doesn't have any options?)? Think if we had been better served with other learnings!!??

Thinking on the current debate here about these things...

Many should need to sensitize themselves, on the contrary, in society today?? Not least among those which have power and decide for a whole society and country (and even have a whole world's destiny in his hands, through military strength for instance)... As the society is, this isn't made easier!!!??? People are getting themselves more and more enough, or?? Are there tendencies to resistance movements?? Sound hopefully... People reacting indignantly on what's happening??

Many of us which grew up with our mothers at home should be very stable and not having problems!?? But when I look back on all these I had as classmates during the years at folk high school (after the gymnasium) studying music, I can't find anyone (though probably existing?) which has had a problem free life? With this meaning, they have had quite a lot of problems?? In health, relations (broken), one is member of a quite fundamentalist religious teaching (Livets ord) etc. etc. Smaller and bigger crisis... (the phenomena crisis is also tended to be seen as something you should be glad for, and as a chance to develop... But can't there be crisis which you have to pay a lot for?? Maybe too much??? So I think one shall be careful with glorifying the phenomenon crisis! Just because you need to b comforted, or, a bit ironically. A well known psychiatrist here Johan Cullberg wrote a popular and well known book already more than 25 years ago, "Crisis and development" ("Kris och utveckling" in Swedish) with the theme that crisis is a chance or opportunity to develop and change, this book has come in a new edition 1992 (??). This psychiatrist is actually relative to the Swedish choreographer Birgit Cullberg, and one of his brothers Erland got schizophrenia or manic depressiv, he has written in a recent book! See about the Cullberg Ballet).

And the generations coming after us, that are in lower middle age (or in their thirties): what have they experienced?? They have got their share, children to the ones before us, and to our generation... Phew!!

The Origins of Addiction/Källorna till (drog)beroende …

I am going to translate parts from V. J. Felitti's essay "The Origins of Addiction: Evidence from the Adverse Experiences Study” to Swedish. And not going to quote anything in English from what Felitti has written, but write in parentheses what pages I am translating. The addictions that are referred to here are smoking, drug-use, and alcohol. Overeating is also mentioned...

PS. In the end, when I had finished the work, I had translated almost the whole text!! I think it was worth it. :-)

I also wrote in the end of this translation that my way of translating probably mirrors how I understand and interprets the texts I translate... So a good idea for the Swedes is to read the original texts too!!!

---

I V. J. Felittis artikel om ”Källorna/ursprungen/härkomsten till beroende: Bevis från ACE-studien” står bland annat, på sidan 2 (from page 2 almost the whole page) att ACE-studien på över 17 000 medelklassamerikaner indikerar att:

”… tre vanliga kategorier av beroende är starkt relaterade på ett proportionellt sätt, med flera, specifika kategorier av skadliga/negativa erfarenheter under barndomen. Detta, kopplat med relaterad information, föreslår att den grundläggande orsaken till beroende i första hand är upplevelseberoende under barndomen och inte subtansberoende. Denna utmaning av de sedvanliga koncepten angående orsaken till beroende har betydelsefulla innebörder för medicinsk praxis och för behandlingsprogram /…/

Det (sed)vanliga/brukliga konceptet till beroende fastslår väsentligen/huvudsakligen att tvångsmässigt användande av ’beroende’substanser på något sätt är kopplat med egenskaper inneboende i deras molekylärstruktur. Denna syn förväxlar mekanism med orsak. Därför att varje accepterad förklaring av beroende har sociala, medicinska, terapeutiska och legala innebörder [sättet man förstår beroende] är viktigt. Att förväxla mekanism med grundläggande orsak leder en snabbt nerför en väg som leder fel. Här presenteras nya data för att stimulera ett omtänkande angående basen/grunden för beroende /…/

ACE-studien arbetar med de grundläggande orsakerna till tio av de mest vanliga orsakerna till död i Amerika: beroende är bara ett av flera resultat som studerats.”

I mitten av 80-talet (??) upptäckte läkare vid Kaiser Permanentes Department of Preventive Medicine i San Diego att patienter som lyckosamt förlorade vikt i ett viktprogram var de som var mest benägna av hoppa av programmet. Sidan 2 fortsatt:

”Detta oväntade resultat ledde till vår upptäckt att överätande och övervikt ofta användes omedvetet som ett försvarssätt mot ickeupptäckta problem som kunde dateras tillbaka till barndomen. Kontraintuitivt försåg övervikt människor med dolda fördelar: den var ofta sexuellt, fysiskt och känslomässigt skyddande.”

Dessa fynd ledde till att man började samarbeta med Center for Disease Control (CDC).

Felitti fortsätter på sidan 3 (page 3, paragraph 2 and 4, and the first in my own words before the translation) sålunda:

”Många av våra överviktspatienter hade tidigare varit allvarliga drickare, allvarliga rökare och användare av olagliga droger. Vilken relevans har dessa observationer; betyder de at det finns någon oväntad inneboende tendens till beroende? Är beroende genetiskt, som en del har föreslagit för alkoholism? Är beroende en biomedicinsk sjukdom, en personlighetsstörning eller någonting annat? Är sjukdomar och personlighetstörningar separerbara, eller är de ytterst relaterade? /…/ Varför blir bara en liten procent människor som exponeras för beroendesubstanser tvångsmässiga användare? /…/

I vår detaljerade studie på över 17 000 vuxna medelklassamerikaner av varierande etniskt ursprung, fann vi att tvångsmässigt användande av nikotin, alkohol och injicerade olagliga droger ökar proportionellt på ett starkt/tydligt, dos-responssätt som är nära parallell till intensiteten i skadliga/negativa upplevelser under barndomen /…/ … detta är oenigt med de koncept som är i omlopp/nuvarande koncept, inkluderande de i biologisk psykiatri, drogbehandlingsprogram och drogutrotarprogram (??). Våra fynd är störande för vissa därför att de låter förstå att den grundläggande orsaken till beroende ligger inuti oss och sättet vi behandlar varandra, inte i droghandlare eller farliga kemikalier. De föreslår att miljarder dollar har spenderats överallt utom där svaret går att finna.”

Felitti skriver om ACE-studien på sidorna 3 längst ner och vidare på sidan 4 (the bottom of page 3 and the third to six paragraph at page 4). Studien använder åtta kategorier för skadliga/negativa upplevelser i barndomen och han skriver att poängsystemet de använder är enkelt:

”Exponering under barn- och ungdom för någon av ACE-kategorierna poängsattes med en poäng. Flerfaldig exponering inom en kategori poängsattes inte; en alkoholist i ett hushåll räknades som detsamma som en alkoholist och en droganvändare; om något tenderar detta att innebära att våra fynd är underuppskattade.

ACE-poängen kan därför förekomma i spannet 0 till 8 poäng. Mindre än hälften av denna medelklassbefolkning hade en ACE-poäng på 0; en av fjorton hade en ACE-poäng på 4 eller mer.

Sett retrospektivt så innebar en initial miss i utformandet av studien att man inte poängsatte saker som lågnivåförsummelse eller avsaknad av intresse för barnet som annars var mottagare av adekvat fysisk vård. Denna försummelse påverkar inte tolkningen av våra första-omgången-fynd och kan förklara förekomsten av oväntade resultat hos personer som hade 0 ACE-poäng. Känslomässig försummelse studerades i den andra omgången [av studien] /…/

Fynd:

Våra övergripande fynd, omfattande presenterade i amerikansk litteratur, demonstrerar att:

• Skadliga/negativa upplevelser är förvånande vanliga, typiskt dock dolda och inte erkända.
• Skadliga barndomserfarenheter har fortfarande en omfattande effekt 50 år senare, dock nu omvandlad från psykosociala upplevelser till organisk sjukdom, socialt dåligfungerande och mental sjukdom.
• Skadliga barndomserfarenheter är den huvudsakliga determinanten för välbefinnande hos nationen i hälsa och sett socialt.”

Sidan 5 (parts of page 5):

”Våra övergripande fynd utmanar konventionella synsätt, av vilka en del är klart defensiva [i försvarsställning, försvarande, dvs. förnekande!?]. De förser oss också med möjligheter till nya angreppssätt på de flesta av våra svåraste allmänna hälsoproblem. Fynden från ACE-studien förser oss med insikt som behövs inom pediatriken [barnhälsovård] och vuxenmedicin, vilka förmodligen kommer att få signifikant påverkan på kostnaderna och effektiviteten i medicinsk vård.

Vår intention här är att presentera våra fynd endast så som de kan relateras till beroendeproblemen, användande av nikotin, alkohol och injicerade olagliga droger som exempel på substanser som vanligen ses som ’beroendeframkallande’. Om vi vet varför saker sker och hur, då kan vi få en ny bas för förebyggande /…/

När vi studerade nuvarande rökare, fann vi att rökning hade ett starkt, graderat förhållande till skadliga barndomsupplevelser [men bara en minoritet röker nu bland män och kvinnor i USA, p.g.a. kampanjer och rökförbud. Och så är det förmodligen här också? Färre röker, men en viss kategori röker fortfarande. Fynden visar dock klart de psykoaktiva fördelarna med nikotin. Och av att snusa?? Men Felitti menar att den motspänstiga naturen till varför människor fortfarande trots allt röker är viktig att bli medveten om, men den har på senare tid försvunnit i det allmänna våldsamma anfallet mot rökning (?)].”

Sidan 6 (page 6):

”När vi matchar förekomsten av vuxenbronkitis och emfysem mot ACE-faktorer, ser vi åter ett starkt dos-responsförhållande. Vi fortsätter därvid från ett förhållande med skadliga barndomsupplevelser till ett hälsoriskbeetende och (vidare) till dess förhållande med en organisk sjukdom. Med andra ord visar figuren på sidan 6 hur känslomässiga stressorer konverteras/omvandlas till organisk sjukdom, via förmedlande mekanismer i ett beteende som är känslomässigt välgörande (men medicinskt osäkert).

Alkoholism:

Ens egen alkoholism är inte lätt eller bekvämt erkänd; därför, när vi frågade vår studiekohort om de någonsin hade funderat på om de var alkoholister, kände vi att ett Ja-svar troligen var ett understatement av sanningen, vilket gör effekten ännu starkare än som visas. Relationen mellan själverkänd alkoholism och skadliga barndomsupplevelser visas i figur 3 [på sidan 6]. Här ser vi att en ökning på mer än 500 % i vuxenalkoholism är relaterad på ett starkt, graderat sätt med skadliga barndomsupplevelser.”

Sidan 7 (page 7, almost the whole of it):

”Injicerande av olagliga droger:

I USA så är de mest vanliga injicerade drogerna heroin och metamfetamin. Metamfetamin har den intressanta egenskapen att det är nära relaterat med amfetamin, det antidepressiva medel som först introducerades av Ciba 1932.”

Även här hittar ACE-studien starka samband mellan skadliga barndomserfarenheter och drogmissbruk.

Diskussion:

Fastän medvetenhet om riskerna med rökning nu är nära nog universella och har orsakat en signifikant reducering av rökning, har förekomsten av rökning till stor del förblivit ickeändrat. Det är faktiskt snarare så att kopplingen mellan ACE-poäng och rökning är starkare i de åldersdelar av befolkningen som föddes efter x [en amerikansk rapport om rökning där jag antar att man informerade om hälsoriskerna med rökning??]. Innebär detta att rökare nu representerar en kärna av individer som har ett mer omfattande behov av psykoaktiva fördelar av nikotin än dem som har gett upp rökande? Våra kliniska erfarenheter och data from ACE-studien föreslår att detta är en trolig sannolikhet. Det finns absolut goda bevis för de psykoaktiva fördelarna med nikotin för att moderera vrede, ängslan och hunger.

Alkohol är väl accepterad som en psykoaktiv agent. Denna uppenbara förklaring till alkoholism är nu ibland förkastad till förmån för ett påstått genetiskt kausalsammanhang [en kombination av samhälleligt förekande och av annat? Ett mer auktoritärt och dömande samhälle!?] . Alkoholism kan absolut gå i familjen, precis som talat språk. Våra fynd stöder en erfarenhetsmässig och psykodynamisk förklaring till alkoholism, fastän denna mycket väl kan modereras av genetiska och metaboliska skillnader mellan raser och individer.”

Sidan 8 (page 8, almost the whole of it):

Man har visat att:

”… 78 % av droginjektionen hos kvinnor kan tillskrivas skadliga barndomsupplevelser. För män och kvinnor tillsammans, är PAR [Population Attributable Risk, vilket betyder något i stil med den risk som tillskrivs befolkningen?] 67 %. Dessutom så har denna PAR varit konstant i fyra åldersgrupper vars födelsedatum spänner över ett århundrade: detta indikerar att förhållandet mellan skadliga barndomsupplevelser med olaglig droganvändning har varit konstant trots stora förändringar i drogtillgängligheten och de sociala vanorna inklusive introduktionen av drogutrotningsprogram.

Amerikanska soldater i Vietnam förser oss med viktiga, fastän förbisedda observationer. Många av de män som värvats i Vietnam använde regelbundet heroin. Dock, bara 5 % av dem som ansågs vara beroende använde dessa droger fortfarande 10 månader efter sedan de återvänt till USA. Behandling kan inte tillskrivas denna höga återhämtningsandel. Varför blir inte alla beroende när de upprepat injicerar en substans som enligt allmän mening är beroendeframkallande så som heroin anses vara? Om en substans som heroin inte är genetiskt beroendeframkallande för alla, vad bestämmer detta urval? Är det substansen som är inneboende beroendeframkallande, eller bestämmer livsupplevelser verkligen det tvångsmässiga användandet? Dess kemiska struktur är helt säkert konstant. Våra fynd indikerar, att huvudfaktorn som finns under beroende är skadliga barndomsupplevelser som inte har helats med tiden och som är överväldigande dolda för medvetandet genom skam, hemlighållande och socialt tabu. Den tvångsmässiga användaren verkar vara en som, utan att ha andra lösningar tillgängliga, omedvetet söker befrielse genom att använda material, med kända psykoaktiva fördelar [därmed också] accepterande de långsiktiga riskerna av att injicera olagliga, orena kemikalier. ACE-studien förser oss med befolkningsbaserat kliniskt bevis att icke erkända skadliga barndomsupplevelser är en huvuddeterminant, om inte huvuddeterminanten, för vilka som vänder sig till psykoaktiva material och blir ’beroende’.

/…/ … vi föreslår att vi ger upp den gamla mekanistiska förklaringen, till (drog)beroende, till förmån för en som förklarar detta i termer av dess psykodynamik; omedvetna men förståeliga val som görs för att hitta kemisk befrielse från de pågående effekterna av gammalt trauma, ofta med kostnaden av att acceptera framtida hälsorisker. Uttryck som ’självdestruktivt beteende’ är missledande och borde skippas därför att medan det beskriver de långsiktiga riskerna, så överser det med betydelsen av de uppenbara välgörande korttidseffekter som motiverar användningen av dessa substanser.

Detta reviderade koncept för beroende föreslår nya förhållningssätt för primärt förebyggande och behandling. Det nuvarande allmänna förhållningssättet till hälsa med upprepade försiktiga varningar har visat på sina begränsningar, kanske därför att varnandet/tillrättavisandet inte respekterar individen när det uppmanar ändring utan förståelse. Skadliga barndomsupplevelser är vitt spridda och typiskt inte erkända. Dessa upplevelser producerar neuroutvecklingsmässig och känslomässig skada och skadar sociala och skolmässiga resultat [hur man fungerar i dessa sammanhang]. Genom ungdomstiden har barn en tillräcklig förmåga och oberoende för att söka befrielse genom ett litet antal mekanismer, av vilka många använts sen biblisk tid: drickande av alkohol, rökande av tobak, användande av psykoaktiva material och att äta för mycket. Dessa copingverktyg är uppenbart effektiva för dess användare, antagligen genom deras förmåga att modulera aktiviteten i ett antal neurotransmittorer. Nikotin till exempel, är ett kraftfullt substitut för neurotransmittorn acetylkolin.”

Sidan 9 (the whole page 9):

“Det är dessa copingverktyg, med sina korttidseffekter på känslomässigt välbefinnande, som ofta innebär långtidsrisker vilka leder till kronisk sjukdom; många leder till för tidig död. Denna serie avbildad i ACE-pyramiden stöder psykoanalytiska observationer att beroende är primärt en konsekvens av skadliga barndomsupplevelser /…/ Beroende är inte en hjärnsjukdom, inte heller är det orsakat av kemisk obalans eller gener. Beroende är bäst sett som ett förståeligt, omedvetet, tvångsmässigt användande av psykoaktiva material som svar på onormala/abnorma tidigare livsupplevelser, av vilka de flesta är dolda av skam, hemlighållande och socialt tabu.

Våra fynd visar att barndomsupplevelser grundligt och orsaksmässigt formar vuxenliv. ’Kemisk obalans’, vare sig det är genetiskt modulerat eller inte, är inte de nödvändiga förmedlande mekanismerna genom vilka dessa orsaksmässiga livsupplevelser är översatta i manifesta effekter. Det är viktigt att skilja mellan orsak och mekanism. Osäkerhet och förvirring mellan de två kommer att leda till ändlös polemik och missriktade försök till förebyggande eller behandling av beroende, vare sig på en social eller på en individuell skala. Våra fynd visar också klart att studerande av någon enstaka kategori av skadlig upplevelse, vare sig det är våld hemmet, sexuella övergrepp i barndomen eller andra former av familjedysfunktion är ett begreppsmässigt fel/misstag. Inga av dessa uppträder ett vakuum; de är del i ett komplext fel i systemet; man växer inte upp med en alkoholist där allt annat i hushållet är okej.”

Sidorna 10-11 (pages 11-12, not all the text):

”Treatment:

Om vi ska kunna förbättra den nuvarande olyckliga situationen, måste vi i medicinska sammanhang rutinmässigt söka efter skadliga barndomserfarenheter vid snarast möjliga tidpunkt /…/ Detta skulle identifiera fall tidigt och tillåta behandling på bas av orsak snarare än att fruktlöst behandla symptom för just detta tillfälle /…/ patienter står verkligen inte spontant till förfogande vad gäller dylik information. ’Jasvar’ följs upp med konventionellt upptagande av historien: ’

Jag ser att du blev ofredad som barn. Berätta hur det har påverkat ditt senare liv.’

En sådan screening har demonstrerbart värde. Innan vi screenade för skadliga barndomserfarenheter, ledde vår standardiserade, omfattande medicinska utvärdering bara till en 12%ig reducering av besök under det följande året. Senare, i en pilotstudie, ledde en psykoanalytiker engångsintervjuer med deprimerade patienter; detta producerade en 50%ig reduktion i användandet av denna ’subset’ under det följande året /…/

Vår erfarenhet av att fråga dessa frågor indikerar att omfattningen av ACE-problem är så stor att primär prevention slutligen är den enda realistiska lösningen. Primärt förebyggande kräver utvecklandet av hälsosamt och acceptabelt intrång i det stängda riket av person- och familjeerfarenheter. Tekniker för att åstadkomma sådan förändring en masse behöver fortfarande utvecklas därför att var och en av oss, rädda för det nya och okända som en potentiell kris i självkänslan, ofta anpassar oss till status quo. Dock ligger en möjlig kanal för primärt förebyggande i massmedia /…/ för att kontrastera önskvärda och ickeönskvärda alternativa föräldraskickligheter i olika livssituationer.

Därför att beroende är upplevelseberoende och inte substansberoende och därför att tvångsmässigt användande av bara en substans faktiskt är ovanligt, borde man också omstrukturera behandlingsprogram för att kunna handskas med de underliggande orsakerna snarare än att fokusera på borttagande av substanser. Vi har börjat använda detta angreppssätt och planerar att göra så med vissa av de mer konventionellt accepterade beroendena.

Slutsats:

Det nuvarande konceptet om beroende är dåligt. Vår studie /…/ visar att beroende kan vara ett gärna förståeligt fastän vida omedvetet försök att få befrielse från väl dolda, tidigare trauman genom användande av psykoaktiva material. Därför är det svårt att få nog av någonting som inte riktigt verkar, försöket är slutligen ickelyckosamt, bortsett från dess risker /…/

Förekomsten av skadliga barndomserfarenheter och deras långsiktig effekter är helt klart en huvuddeterminant för hälsa och socialt välbefinnande hos nationen. Detta är sanning vare sig vi ser det från synvinkeln sociala kostnader, hälsovårdens ekonomi, kvaliteten för mänsklig existens, fokus på medicinsk behandling eller effekterna av allmän politik. Skadliga barndomsupplevser är ett svårt ämne, gjort så ännu mer därför att det rör hemmet närgånget för många av oss. Att ta detta på allvar kommer att innebära eldprov för åstadkommande av dylik förändring, men kommer också att ge många möjligheten att få ett bättre liv.”

Min översättning speglar både min förståelse och min tolkning av texten... Så det kan alltid vara en idé att läsa originaltexten...

Bergman again...

About Bergman on Sweden.se by the professor Mareet Koskinen. She wrote a book (came 2002) about Bergman based on Bergman’s own archives, and she is the first one who had access to these archives, I read it and reacted. I thought she is very psychoanalytical influenced, so I reacted against her analysis and interpretations of what Bergman has written, done, and what Bergman’s mom wrote in her diaries (Bergman's mom Karin was a very talented writer I think)... But I think Bergman himself approved of her (Koskinens) work (he too was influenced by Freudian ideas even if he never entered a therapy-room if I have understood it right. He was afraid of loosing his creativity if his neurosis was cured, something I think many artists thought then and many years further!? So they struggled with their depressions and neurosis and demons!!?? Which is so very sad! Because I don't think the creativity gets lost. On the contrary I say as non-expert).

The former head Åse Kleveland at the Swedish Film-institute got the message from Bergman that if they could fix a lorry they were welcome to fetch “skiten” (the shit). The “skit” was Ingmar Bergman’s archives with all his manuscripts, notes, synopsis's, sketches, photos and “behind-films”.

Bergman donated this archive to the state (to this country) and the Swedish Television, The Swedish Film institute, Swedish Film-industry and the Dramaten which together should form a foundation to administer the archive. I get an impression this archive is enormous!!

PS. A Norwegian friend sent a link to a review of a new book in Norway which a well-known Norwegian man, Trond Kirkvaag, has written about his father Rolf Kirkvaag (Born 1946, thus 28 years younger than Bergman), also a very well-known person in Norway, and how he treated his children. The father died 2002, 82 years old, and short after this Trond's twin-sister also died. This Trond has now cancer, severe?

This book has caused debates i Norway... Which proves that it is still difficult to raise issues like these in society??

People want to believe in the idealized picture they have!!?? Not loose their illusions? And isn't that about THEIR history?

So it isn't easy to reveal such things for a child to such a person?? Not even as grown up... And it was even more difficult earlier!? And then nearly impossible??

I googled on these two persons, and think the father Rolf really looked like a very nice and kind old man!! See here too. Difficult to believe, yes!!?? But I think the son is right!! And what he does means a lot to others I think!! And it was this that was referred to in this readers' letter.

Tillägg 20 augusti om föräldraskap (manligt och kvinnligt) och om Bergmans pappaskap i Tommy Jensens blogg "Lämna plats kvinnor, fast inte så mycket som Bergman fick". Tänker på mängden kvinnliga konstnärer genom historien... Inte minst på musiksidan...