Om kommunaliseringen av skolan, politiker, ledare, allvarligt empatiunderskott...

[Uppdaterad under dagens lopp]. Mitt i nästa hektiska arbetsperiod har jag hunnit tänka, på bland annat kommunaliseringen av skolan apropå nedskärningar överallt i den.

Om skolan hade fortsatt vara statlig hade vi inte sett de nedskärningar vi nu ser? Nedskärningar av kommunala politiker som prioriterar upprustning av idrottsarenor, byggande av slakteri (i kommun i södra Norrland, något den/de moderata politikern/politikerna dock inte fick igenom), byggande av galleria mitt i liten norrländsk stad och så vidare.

Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med följande:

“I och med kommunaliseringen av skolan kom en massa okunniga (politiker) in och alla misstag som gjorts tidigare gjordes igen.”

Sidospår: Vad har detta ytterligare inneburit för dem jobbande i skolan? Kan det ha varit en ytterligare bidragande faktor till höga ohälsotal? Se också om individualism.

Och i och med att politiker sitter bara fyra år i taget vad innebär det ytterligare för verksamheter som skolan till exempel? Friskolor är lösningen? Dit högerpolitiker vill få det?

Men jag tycker att skolan (och en del andra saker i samhället) borde vara vår gemensamma angelägenhet, ÄR vår gemensamma angelägenhet.

Jag läste det bra blogginlägget “Nä, nu gör jag snart slag i saken...” och det triggade ytterligare tankar; om politiker ser att det finns levande människor, människor av kött och blod, i andra änden av de beslut de fattar?

I skolan har man börjat använda begrepp som kund, i vården brukare och politiker mediatränas, vilket det länkade blogginlägget bland annat handlade om. Man pratade ett tag om att vi skulle vara serviceinriktade i skolan och jag minns inte allt. Men har servicen blivit bättre vare sig här eller där? Eller har den snarare blivit sämre alla slagord och all retorik till trots.

Lider människor i ledande positioner överallt i samhället av empathy deficits (dvs. empatiunderskott)?

Ja, är det just DET vi ser överallt - EMPATIUNDERSKOTT?

En massa fenomen är uttryck för just empatiunderskott? Ironiserande, sarkasmer, förnedrings-TV osv.?

Lena Nevander-Friström skrev i någon av sina böcker att stress gör vissa (men inte alla, beroende på tidig historia: mitt tillägg) människor känslokalla och cyniska (i boken "Fångad av arbete"). Deras sätt att skydda sig!? Fast på sikt så skadar detta också denna individ.

Andra drabbas av utmattning. Ja, man har i stressforskning funnit kopplingar mellan empati och utmattning.

Kanske är dessa fenomen två sidor av samma mynt: större eller mindre brist på empati för en själv leder antingen till känslokyla eller att man bara tänker på andra. Jag tror dock inte att man bara kan lära sig att tänka annorlunda, på längre sikt så leder detta inte till några allvarliga förändringar.

Kanske skulle ganska många politiker (och ledare, formella och informella, på alla nivåer) behöva ifrågasätta sig själva och det/vad de sysslar med? Varför de gör det, för vilka de gör det? Vilkas mandat de har fått?

Men förmodligen är det de som minst behöver göra det som gör det mest och de som mest skulle behöva ifrågasätta sig själva som inte gör det och troligen ALDRIG kommer att göra det? De senare kommer att klamra sig fast vid makten med alla medel de har, inte sky några medel för att hålla sig kvar där? Men när det gäller politiska ledare så behöver vi, folket, ju inte rösta på dessa...

Ja, psykohistorikern Bob Scharf menar att de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att bli ledare, de tenderar att söka sig till ledarpositioner, kanske rentav behöva ledarpositioner. Och för att uttrycka det som John Cleese och hans terapeut Robyn Skynner kanske skulle ha uttryckt det: de söker sig till ledarpositioner för att hålla sig (psykiskt) friska. Men de menar att det finns friskare ledare och skriver i sin bok om samhället om vad som kännetecknar dessa.

Vad sorts ledare vi väljer kännetecknar också hur frisk (dvs. ickeskadad, icketraumatiserad) befolkningen är!? Vilken uppfostringsstil som råder i det samhället, i hemmet och senare i skolan osv. En stil präglad av äkta respekt, aktning och inte av straffande, eller full med straff och inte präglad av respekt och aktning för den uppväxande individens känslor, tankar, grundläggande behov. Behov som vi har oberoende av kultur eller tid i historien och som inte har med gener eller "läggning" att göra.*

Se vad den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger om känslomässig misshandel (i slutet av det länkade blogginlägget).

Se också tidigare inlägg om Jan Björklunds skolpolitik och Bob Scharf.

* Ens "läggning" har till största delen (kanske nästan hela?) att göra med hur man blev behandlad tidigt och den strategi man var tvungen att ta för att överleva. Till exempel att klandra sig själv, det terapeuten Ingeborg Bosch kallar Primary defence eller ursprungligt försvar. Se också klandring av offret.

Så att "skylla" sin känslighet, osäkerhet, stora behov på ens läggning är att förneka vilka som var upphovet till denna överdrivna känslighet, osäkerhet och kanske stora behov. Och att slå sig för bröstet: jag minsann lider inte av något sådant är förakt för svaghet. Och oempatiskt. Är också en form av förnekande. En annan form av förnekande.

Tillägg efter lunch: Läs Göran Greider i "Anna Odell vinner i längden" där han bland annat skriver

"Jag har inte sett verket, men när man hör henne redogöra för bevekelsegrunderna för sitt konstverk blir bilden verkligen ganska annorlunda. Det visar sig att hon i många, många år hade allvarliga psykiska problem och togs in för behandling; hon fick vid någon tidpunkt tydligen diagnosen schizofreni. När hon spelade psyksjuk och såg ut att vilja kasta sig ner från en bro, så var det en gestaltning av vad hon redan varit med om i verkliga livet: Hon hade flera år tidigare balanserat på det där räcket.

Wallrafferiet i psykvården var alltså inte ett besök i en främmande värld, utan i en värld som uppenbarligen hela tiden varit närvarande i henne; hon förefaller ha traumatiska minnen av den vård hon fått."

Se också detta blogginlägg om Anna Odells installation.

Och Robert Sundberg i "Granska medierna mer i TV":

"...den kritiska granskningen är svag. Kanske för att det rör sig om kollegor? Och i den mån det granskas är det ibland av karaktären illa dolda nålstick mot konkurrenter./.../

De förstnämnda har trots allt en årlig mångmiljardbudget och hundratals extramiljoner på ett statligt konto. De två senare ägs av miljardärer. Har man råd med Eurovision Song Contest, Robinson respektive Hockey-VM borde man ha råd med mediegranskande program också."

DD-artiklarna finns också här.

Uppdatering på kvällen: Ur artikeln ”Vår flummige skolminister”:

”Ett stort antal kommuner varslar lärare och annan skolpersonal om uppsägning. I Sandviken varslas så många som 100 lärare. En annan kommun, Perstorp, överväger att införa fyradagarsvecka i årskurs ett.

Lärarnas riksförbund är bekymrat. Vid sidan av varseln sker en sammanslagning av klasser för att spara pengar. Många elever tvingas bort från klasskamrater som de trivs med.

Man skulle tro att skolminister Jan Björklund var bekymrad. Men det är han inte. För att reta moderaterna är hans första prioritet numera att kräva mer pengar till försvaret. Kommunerna får klara sina skolor bäst de kan.

Alla som kritiserar regeringens skolpolitik brukar av Jan Björklund utnämnas till anhängare av flumskolan. Men om det är någon som är en 'flummare' så är det skolministern själv.”

Läs också ”Har vi inte hört den förut?” om utförsäljningen av apoteken och att denna sägs ska öka tillgängligheten och pressa priserna. Något vi också fick höra när elmarknaden avreglerades och kommunerna sålde ut sina fjärrvärmeverk lovades sänkta priser, men resultatet blev det motsatta. Det verkar vara likadant i USA, Och deras telefoni verkar inte ha blivit billigare, snarare dyrare?

”De nya monopolen har systematiskt skinnat sina kunder. Stockholms utförsäljning av sin fjärrvärme till Fortum har till exempel medfört att kommunen varje år förlorar miljarder i intäkter. Pengar som kunde användas till förbättrad kommunal service, alternativt till sänkta skatter.

Till det märkliga med utförsäljningen hör att staten lovat garantera de privata apotekens vinstmarginaler. De nya ägarna ska således utan besvär kunna förränta sin investering.

Med tanke på att apoteken genom läkemedelssubventionerna till större delen är skattefinansierade rör det sig om en avsiktlig förskingring av skattemedel.

Risken är också stor för medicinskt omotiverad överkonsumtion av läkemedel. Risken uppstår därför att profitjagande apotek får en stark drivkraft att höja sina vinster genom att öka omsättningen.

Regeringen säger sig ha så ont om pengar att vi inte ens har råd att behålla skolans lärare. Varför man i det läget helt i onödan ska tvinga svenskarna att betala mer pengar än vad som behövs för läkemedel är obegripligt.”

Skomakare bliv vid din läst, Ulf Lundén i ”Sluta skrota skolbiblioteken -Lundén sågar Mora”, och insändaren ”Kortsiktig besparing drabbar de svaga” tar också upp om att gymnasieskola i Mora med över 1 000 elever som kommer att stå utan skolbibliotek i höst.

I artikeln ”Var finns vreden?” står:

”Vi väntar och väntar och väntar...

Men ingen ting händer. Var finns vreden, glöden och det heta engagemanget hos den politiska oppositionen?

Var finns alla människor som sparkas ut från jobben och som på nytt går en osäker framtid till mötes?”

Klandrar de sig själva?

”Scaniaarbetarna sänker sina löner för att undvika nya uppsägningar.

Alliansens egen finansexpert Lars Calmfors ger regeringen underbetyg. Men ingenting händer.

Landsorganisationen, LO, går ni på lugnande medel?

Det är dags att börja mobilisera de sista krafterna vi har – eller går vi alla i väntan på Godot?”

Mer om mer den skolpolitik i Sverige idag som förordar mer disciplin och nyauktoritära metoder istället för dialog…

Sång till friheten.



Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna

Som vindarna

Som vågorna

Som fåglarna

Som blommorna på marken



Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod

Och mina lungor

Mina ögon

Mina skuldror

Mina händer och mitt hjärta



Friheten är ditt vackra namn

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder

Freden är din syster

Kampen är din fader

Framtiden ditt ansvar

[Uppdaterad efter lunch med ett tillägg].

I senaste Lärartidningen nr. 8/09 kan man läsa att "Rektorer kan få rätt att stänga av elever".

Björklund anser att de möjligheter som finns idag – utvisning och kvarsittning – inte räcker för att få ordning i skolan. I en promemoria från honom beskrivs de befogenheter som rektor och lärare ska få i den nya skollagen som en

”trappa av sanktioner med fler disciplinära åtgärder för elever som stör tryggheten och studieron för andra elever.”

Avstängning kan redan nu ske i gymnasieskolan, men först efter beslut i kommunens utbildningsnämnd eller av styrelsen i en fristående skola.

Men den typ av avstängning som Jan Björklund föreslår ska kunna göras direkt av rektor – både i grundskolan och i gymnasiet – i högst en vecka och högst två gånger per halvår (jag var tvungen att kolla om jag skrev rätt, för det lät väldigt mycket. Jag vill också bara påpeka att jag tycker hela idén är urdålig!).

Båda elevorganisationerna är kritiska till den här typen av åtgärder. Sveriges elevråd (Svea) tycker att det är en farlig politisk riktning att satsa på straff istället för förtroendefyllda relationer mellan elever och lärare.

Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) anser att Jan Björklund tänker fel. I situationer där det är fara för andra elevers säkerhet ska skolan kontakta polisen och sociala myndigheter, inte själva agera domstol eller polis.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén instämmer i kritiken. Hon menar att i en allvarlig situation där eleven inte längre kan vara kvar i klassrummet måste skolan kunna ge direkt hjälp, antingen genom en enskild lärare eller i en lite undervisningsgrupp.

V kan inte lämna eleven en vecka utan åtgärder.

I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

”Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.

Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion.”

Se tidigare inlägg ”Disciplin istället för kuratorer…” samt tidigare inlägg under kategorin Jan Björklund framförallt detta. Hur stämmer denna politik med liberalernas (Folkpartiets) idéer om frihet?

Mina ytterligare funderingar över de underliggande idéerna (kanske inte medvetna, men ändå av stor betydelse eftersom de påverkar så mycket?), tillägg:

Vilken människosyn och syn på barn ligger under denna politik? Synen (tron, övertygelsen?) att (somliga) barn är födda onda?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus har i forskning över de våldsammaste kriminella i USA funnit svåra barndomserfarenheter hos alla dem han undersökte.

Se bland annat artikeln "Frenzy - Childhood, hatred and the Compulsion to Kill: Jonathan Pincus' "Base Instincts - What Makes Killers Kill?" vilket översatt blir ”Utbrott av ursinne – Barndom, hat och tvånget att döda: Jonathan Pincus bok ’Fundamental instinkt – Vad får mördare att mörda?” av Thomas Gruner.

Pincus funderar också i sin bok "Base Instinct" över hur kränkningar tidigt i livet kan leda till bigotteri eller trångsynthet - "bara" - och utgår från Frank McCourt och beskrivningen av hans barndom och uppväxt i boken "Ängeln på sjunde trappsteget".

Och att ensidigt fokusera på teoretiska ämnen i skolan (kombinerat med disciplin) kanske leder än mer till människor med empatiunderskott??

Alice Miller skriver (och detta gäller förmodligen de flesta av oss i någon grad och vi ser detta i barn som senare är de stökiga i skola och samhälle, eller kanske är helt osynliga osv., och i många fall ser vi inte effekterna förrän långt senare):

“Förödmjukelser, smisk och stryk, smällar i ansiktet, svek, sexuellt utnyttjande, hån, förlöjliganden, försummelse osv. är alla former av misshandel, därför att de skadar integriteten och värdigheten hos ett barn, även om konsekvenserna av denna behandling inte syns omedelbart [utan långt senare och i former så att rötterna är förklädda eller helt dolda för de flesta av oss, misshandel kanske inte bara uttrycks i våld hos den vuxna senare, utan ges en massa andra uttryck också].

Dock, de flesta barn som misshandlats kommer att lida som vuxna och låta andra lida av dessa skador och orättfärdiga behandlingar [mer eller mindre och på olika sätt, somliga mer och andra mindre].

Denna dynamik av misshandel kan deformera en del offer så att de blir bödlar som till och med tar hämnd (vedergällning) på hela nationer och blir villiga verkställare till diktatorer så obeskrivligt skrämmande som Hitler och andra grymma ledare [både tidigare och senare i historien].

Slagna barn tar väldigt lätt upp våldet som de fick utså, ett våld de kan glorifiera (förhärliga) och senare som föräldrar själva använda (och ägna sig åt), i tron att de förtjänade bestraffningarna och blev slagna av kärlek.

De vet inte att enda orsaken till bestraffningarna de får (eller så här i efterhand, fick) utstå är det faktum att deras föräldrar själva fick utstå och blev lärda våld utan att kunna ifrågasätta det [oförmögna att ifrågasätta det berättigade eller goda i det, om det verkligen lär någon något gott].

Senare, som vuxna, slår de en gång misshandlade barnen sina egna barn och känner sig ofta tacksamma mot sina föräldrar som [faktiskt] behandlade dem illa [OCH kärlekslöst] när de var små och försvarslösa.

Detta är orsaken till att samhällets okunnighet fortlever så orubbligt och känslolöst och att föräldrar fortsätter att producera allvarlig smärta och destruktivitet – i all ’god vilja’, i varje ny generation.

De flesta människor tolererar detta blint därför att ursprungen till mänskligt våld i barndomen har varit och fortfarande är globalt nonchalerade.

Nästan alla små barn har blivit smiskade under de första tre åren i livet när de börjar gå och röra föremål som inte får röras. Detta händer exakt vid den tid när den mänskliga hjärnans struktur börjar utvecklas och alltså skulle behöva läras godhet, snällhet, vänlighet, hjälpsamhet, välvilja, uppriktighet, sannfärdighet och kärlek, men aldrig, aldrig grymhet och våld.

Lyckligtvis finns det många misshandlade barn som hittar ’hjälpande vittnen’ och känner sig älskade [i olika grad] av dem.”

Barnrättsadvokaten Andrew Vachss menar att verbal och känslomässig misshandel kanske är ännu mer skadande (för att vi förnekar den ännu mer!??). Se också Andrew Vachss-intervjun: “You Carry the Cure In Your Own Heart - Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out”

Och psykohistorikern Bob Scharf menar att ledare tenderar att ha de starkaste psykologiska försvaren. De med starkast psykologiska försvar tenderar att söka sig till ledarpositioner.

Tillägg 6 april: Andrew Vachss skriver

“När din självuppfattning har blivit söndertrasad, när du har blivit allvarligt skadad och fåtts att tro att skadan och oförrätten var ditt fel helt och hållet, när du söker efter godkännande hos dem som inte kan eller vill ge denna, spelar du den roll som tilldelades dig av dina misshandlare. Det är dags att sluta spela den rollen [men kanske inte så lätt att göra det utan empatiskt och upplyst stöd].”

”Vi måste ge upp lögnen att känslomässig [och all annan] misshandel är bra för barn därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött en del individer som blev förberedda för ett hårt liv på det sättet – jag träffade dem när de var i full färd med att göra liv.”

Terapeut om ondska...

foto på Kristian Ditlev Jensen.

Tips från en vän:

"En psykolog hadde en artikkel om psykisk ’småskalaondskap’ i tidsskriftet Samtiden i 2002 (side 116):

’Ondskap mot klienter er et tema for seg. Min egen arbeidsarena – behandlingssamfunnet – er av dem som har stort behov for å feie for egen dør. Sætersdal og Heggen tar prisverdig opp skjult ondskap i behandlingssamfunnet, hvor ondskap på grunn av maktasymmetri mellom behandler og pasient, ikke minst med hensyn til definisjonsmakt, blir særlig vanskelig å se. Det er åpenbart at vi som helsearbeidere har et stort og ubehagelig arbeid å gjøre med å gå oss selv og hverandre etter i sømmene for å røyke ut skjult ondskap på våre egne arenaer. I dag vil jeg hevde at vi fungerer omtrent like blindt benektende og selvopprettholdende som andre maktsterke institusjoner hvis oppgave det er å forholde seg til maktsvake individer: undervisningsinstitusjoner, fengselsvesen, politi.’"

Jag tror inte ondska är medfödd utan något inlärt... Se Miller här (bland annat denna artikel på hennes webb). Kommer att tänka på en artikel av Miller "Bedrägeri dödar kärleken" om den danske författaren som blev utsatt för sexuella övergrepp som ung poke av en man som förädrarna hade förtroende för och att denne man trots artikulerande (i terapi) av detta trauma inte blev löst från sin ångest. Miller menar att det beror på att föräldrarna troligen skonades... Oc så tror jag att det är. Terapin stannade liksom vid traumat med en mindre nära person... Men bearbetandet borde ha gått vidare tror jag, från min amatörsynvinkel. Miller skriver:

"Som en vuxen är Kristian Ditlev Jensen fri att se igenom Gustavs manipulation av honom [sexuellt]. I enlighet därmed är han inte utsatt för risken att göra detsamma mot andra. Men som barn hade han inte denna frihet. Man kan inte fly från sina egna föräldrar, så man har inte råd att se igenom/genomskåda heller. Blindhet/att inte se gör det möjligt för en att överleva."

Och vidare (mina kursiveringar):

"While the book reveals that the parents’ indifference was in fact the ground in which sexual abuse was able to take root and flourish, the author insists in his preface that today he loves his parents dearly and has forgiven them for absolutely everything.

It was this sentence that prompted me to react to this book. The point is that it illustrates the covert, but nonetheless virulently destructive power of the Fourth Commandment that has been a constant concern of mine. As a child Kristian was unable to free himself of Gustav’s pernicious influence because he believed that he could not live without him, without the intellectual joys he had introduced him to in the capital. If he were forced to return to the soul-destroying boredom of his parents’ provincial home, then he would surely die. Accordingly he submitted to his “friend’s” brain-washing and chose to ignore the obvious abuse he was being subjected to. Today, as an adult, he can see things more realistically, he can see what harm was done to him, and for that reason he is no longer forced to love Gustav. But the ties that link him to his parents have lost none of their power. And this is what Kristian Jensen calls love.

Although Kristian’s account indicates very clearly how the first years of his life as a neglected child drilled into unquestioning obedience of his parents paved the way for the crimes perpetrated on him by this pedophile, he acquits his parents of any kind of responsibility for his dilemma. Emotionally, at least. The reader can sense the adults’ indignation at the behavior of his parents, who calmly entrusted him to the care of a criminal every week-end for a period of three years. But the child within cannot venture to express this indignation, the fear of his parents is still too overpowering. This may explain why Kristian still suffers from his symptoms. His rage at Gustav’s behavior is legitimate, the contempt for pedophiles is shared by society. But not the rage caused by his parents. This forbidden rage remains pent up in his body, it produces nightmares and other symptoms because it is not accessible to his adult consciousness. What remains is the longing for 'good' parents, and this longing sustains all the illusions he entertains about them.

Kristian Jensen is no exception. I constantly receive books by authors relating inconceivable cruelties perpetrated on them in their early years. On the very first pages of these books they assure the reader that they have forgiven their parents for everything done to them. All these cases are a sure indication of compulsive repetition, the compulsion to prolong the deception they were once subjected to. This compulsion manifests itself above all in the religious assertion that forgiveness has a salutary effect. This assertion is clearly contradicted by the facts. The compulsion to preach is never the product of a free spirit.

Am I saying that forgiveness for crimes done to a child is not only ineffective but actively harmful? Yes, that is precisely what I am saying. The body does not understand moral precepts. It fights against the denial of genuine emotions and for the admission of the truth to our conscious minds. This is something the child cannot afford to do, it has to deceive itself and turn a blind eye to the parents’ crimes in order to survive. Adults no longer need to do this, but if they do, the price they pay is high. Either they ruin their own health or they make others pay the price – their children, their patients, the people who work for them, etc.

A therapist who has forgiven his parents for the cruelty they showed him will frequently feel the urge to suggest this same course of action to his patients as a remedy for their ills. In so doing, he is exploiting their dependence and their trust. If he is no longer in touch with his own feelings, he may indeed be unaware that in this way he is doing to others what was once done to him. He is abusing others, confusing them, while rejecting any kind of responsibility for his actions because he is convinced that he is acting for their own good. Are not all religions unanimous in their conviction that forgiveness is the path to Heaven? Was not Job ultimately rewarded for the fact that he forgave God? No good can be expected of a therapist who identifies with the parents who once abused him. But adult patients have the choice. They can leave a therapist when they have seen through his deception and self-deception. They need not identify with him and repeat his acts all over again."

Se också tidigare inlägg om psykoanalysen och dess inflytande och om andra terapeutiska skolor...

That about holidays…

Holidays can trigger things? Demands to be so happy, smile… I can imagine a parent for whom holidays means tensions (his or her story)… Sensitive children feeling this. They have probably also experienced outbursts from a parent (I see a father here). But not being allowed to react on this. Have had to suppress feelings of anger, rage and fear? Horrified, wanting to scream, escape, being protected... Eyes full of tears with horror and fear.

The children had to think of another parent (a mother) and her (most often) feelings, her needs of, I don't know, creating the happy family, maybe even the model family? The children had to show smiling faces and glittering eyes. Especially those days, but also at other times and occasions. Not to forget all those other occasions.

I also came to think about defences, those Bosch writes about, as now False Power Anger. We all use the same defences, women as men, but individuals tend to prefer certain… Women False Hope and men False Power. And we all use the Primary defence under all other defences, meaning that we blame ourselves. For instance we blame ourselves that we can't be so happy strikes me now!

Bosch means that the ones who have most reasons to use the Primary Defence are more prone to depressions. She sees connections here, that the Primary defence causes depressions. And she also writes that those with a strong False Power defence are at risk of being more effective if they try to harm themselves… Their trials to commit suicide is more "successful"...

Now I am writing from my memory of what Bosch writes.

If we admitted those things we would help people with those problems. And I think (stronlgy believes) it is possible to do things to “cure” those things… Contrary to what many many "experts" think!!?? Which means the only option isn't to cope with them!! Or having to deal with this miserable life.

If the society wasn’t in such a denial. I am a bit angry...

Maybe I return to this topic later.

But I wish all from deep in my heart a

Happy New Year.

Empathy and emotional intelligence...

winter picture from the Ice-hotel in Jukkasjärvi.

Can empathy be taught? Are we born more or less emotionally intelligent or more or less empathic (some are more empathic by nature than others)? Can emotional intelligence be taught? Can one tell children or anyone to be more empathic or to love anyone?

Or from where does empathy (and emotional intelligence) come?

Does it come from our capacity as grown ups to meet the child, even the very small child, even the newborn and even the foetus, with empathy, care, respect?

And if we didn’t get this as small how do we handle this later in life? How do we learn empathy and thus emotional intelligence?

Miller thinks we need to have compassion and empathy for the child we once were to be able to be empathic and compassionate with other people…

I think she is right. If empathy and compassion – and emotional intelligence is learned from outside so to say, it can never be really genuine…

Can children be told to love each others or anyone else? Doesn’t a child love when there are reasons to love (if it hasn’t been disturbed earlier)? Can’t a child be trusted to love when the time and place and circumstances are the right, when there are reasons to love? Is it a lack of trust in the child it is about? Grounded in what? Confidence in oneself as grown up, or a lack of confidence, depending on what?

How do we as grown ups handle or deal with this? Can we decide to feel in other ways? Is insight about these things enough?

Or do we have to deal with this on a deeper level? Even do a hard work? Not only for others (or our children), but also for ourselves and our lives and the quality of or lives?

And that about being learned emotional intelligence and empathy from outside so to say, training it from outside, what message does this forward? As the message a lot of therapy-methods forward!? Telling the person exposed for the training or therapy: there’s something wrong with you.

“You have to learn!”

Isn’t defences strengthened rather than the opposite? For instance in this case the defence to blame oneself, what Ingeborg Bosch calls the Primary Defence.

And it is as Bosch writes about Golemans emotionally intelligent person:

“The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy [and I would say that this can’t lead to real genuineness or authenticity, but the false self is maybe even more strengthened instead].”

Another message that is forwarded in these sorts of training and therapies: an inborn evilness that has to be controlled and checked!? Exactly as many of us was treated earliest in life more or less (very few, if any of us, haven’t got something of this, though some have had the luck to get very little of this and those probably sees things clearer, as those do who have been able to process things)!? The message

“You are bad! [i.e. not worth loving]”

Noone (or very few) want to explore what and if there is something behind that badness or evilness!?

Instead we resort to training our compassion, empathy and emotional intelligence from outside. But of course, if there are no other options, and a person is desperate… He/she picks every straw he/she can, sad to say, and the more harmed re at risk getting stuck with saviors?

Do man therapists and the like need someone under them? Do they need to “demonstrate” (maybe entirely unconsciously) their superiority and be the one on top, maybe for the first time in their lives? Depending on their story? Which they haven’t go help to process or acknowledge?

And Pia Melody actually means that telling a child how and what to feel, how to react, how to this and that is a violation. Yes, so she says!? And I would say it is a demonstration of lack of trust and confidence in the child and its good will!? Isn’t it? And from where does this distrust in the child comes? An expression of what? And as Miller writes: you can question a child, but you just don’t question other things or persons, which is entirely out of question! You can put blame on a child, but not on other authority figures… You can direct anger at individuals below yourself in power…

What many therapists and the like is empathy deficits? But from where does empathy deficits come? I don't think this is something we are born with though...

During a tutors-education just a few years ago I joined at the Royal College of Music in Stockholm we spoke a lot about empathy...

Yes, it's one thing to talk about it and another to be genuinely empathic!? And i it possible to learn from outside or can we even decide to start being empathic? But with this not said we shouldn't stop caring about questions about empathy and compassion...

We should need to do a probably hard work... And it would be possible to prevent everything lack of empathy and compassion causes in this world... A psychologist said to me:

"Each generation has to conquer its own".

No, I don't think it has to be so!!! The hard work so many of us have to do (or should have to do, but don't do) wouldn't be necessary if we started to speak more openly about these things and make steps to prevent these things: child abuse of all kinds (not only physical or sexual abuse, but also emotional, how "mild" it even is or "harmless" in our adult eyes. And if these things were so harmless and mil, wouldn't it be easier then to admit to those "small" crimes? And if it isn't - why isn't it?). Even sorts we as grown ups view as fairy harmless. I think things like these can cause more pain in a child than we can imagine, and that it is so painful isn't because some children are so extremely sensitive, but because children in general actually are so sensitive.

But I don't advocate that we as adults are allowed to behave badly, egoistically or anything like this, because we were harmed once and now are "entitled" in some strange way to act all those earlier suppressed/repressed things out. Or allowed to take revenge...

How harmed we even are we still have responsibility for our actions, what we say and do...

And I am very critical to a lot of therapy... And help of all kinds... I don't believe one can decide to just go out and change things... Yes, we CAN but then not without a lot of energy in curbing self-destructive traits... We should need to process these things instead, and if we succeeded in that things would change of itself much more?? Is this only illusionary from my part? I let this be an open question...

And if the harm is so severe, why not preventing it the best we can? And understand even more about what is actually harming and destroying and causing problems? And speaking openly about it, man to man... Why aren't we? Where lies the roots to this?

Some morning thoughts just like that...

PS. But some concepts are more healthy than others?

PPS. And I should want to add some thoughts about individuals with low IQ, such as children with Downs Syndrome and their spontaneity... Intelligence can be a problem...
And the spontaneity in dogs for instance... Showing feelings...

Things we have curbed? Feeling things from top to toe... And showing it.

A child acting out, being silent or behaving strangely(even being psychotic) hat is that child trying to say? I the right method to start training EQ-training?

If a child hasn't got the right or proper "models" for what genuine care, compassion, love, empathy etc. are can this be taught from outside? Yes, a child can still be saved?? Even very harmed have been (if they haven't been too damaged or injured), with stamina (uthållighet) from empathic pedagogues (and/or other empathic grown ups) Miller has written. And group-therapy has helped severe criminals...

Now I HAVE to do some work here!

Addition in the evening: See eqi.org on Alice Miller. And also earlier blogpost on therapy and pedagogy.

Our alleged violent nature...

photo on Anna Luise Kirkengen.

Have skimmed the interview with Bruce Perry, the interviewer posed a question:

"Understanding and modifying our violent nature will determine, in large part, the degree to which we will successfully adapt to the challenges of the future -- the degree to which future generations of human beings can actually experience humanity. 'What do you mean by 'humanity' in this case?'"

I don’t think we are born with a violent nature… Not born with an urge to destruction - self destruction… See what Miller thinks about Melanie Klein.

Another question/wonder: why not all abused develop criminality for instance… I think it is as Miller is saying that some children are fortunate to meet an enlightened, compassionate, knowing witness, who helps the child (even the very small child) to process what it endured in different degrees, and hence what sort of problems later and their severity!!? We are all exposed to those things, but of different degrees, thus our blindness and insensitivity to these things an degrees of it. Some are more sensitive, others less...

Addition in the evening: blaming our/the nature... (what Bosch calls the Primary defense).

"You know , it's his nature (the human nature)!"

An explanation to children, why their father... Nothing we can do anything about, have to accept. But the environment has to deal with and accept, they have to change, for if they didn't - what then? Accept and/or need to control. Depending who it is about?? (the ones with less power as to accept? And control their impulses, urges, feelings, reactions??).

Came to think about defenses too... Strengthened instead of the opposite in therapy too many times!!? See once again Bosch on Daniel Goleman... As she writes:

“The reader should be aware that many of the ideas on emotional development put forward in Mr. Golemans book are contrary to PRI [Past Reality Integration therapy] ideas. In PRI it is not considered as desirable for young children to control their ‘socially undesired’ emotions or feelings such as fear and anger. When this sort of behaviour is desired by adults of children PRI regards it as poisonous pedagogy /…/ Also, many of the behaviors that are considered by Mr. Goleman to be essential elements of ‘emotional intelligence’, are considered by PRI to be defenses (False Hope and False Power Denial of Needs) employed in order to avoid feeling pain. The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy.”

I think she is right...

The Norwegian physician Anna Luise Kirkengen has come with a new book "Forstyrret barn - forstyrret liv" ISBN: 9788274191211 which translated is something in the style "Destroyed Child - Destroyed Life".

Göran Greider i ledare idag "Mer ögonkontakt i nya aktuellt!" Där står bland annat detta (intressant!!!):

"Redaktionen skulle i expertfrågan faktiskt kunna bryta litet ny mark genom att skifta över tyngdpunkten från de senaste tjugo årens obligatoriska ekonomer och statsvetare - till sociologer, antropologer och inte minst naturvetare. I all media finns ett statsvetaröverskott. [min kursivering]."

Sant!!?? Andra perspektiv vore intressanta!!

In a leader today the leader writer commented changes in a news-program in Swedish TV. He thought the main point (center of gravity!!!?) from the last two decades compulsory economists and political scientists - to sociologists, anthropologists and not least nature scientists as experts in the news-programs, I thought that sounded interesting!!! Then I would listen with much more interest!!! Getting other perspectives on things!!!!

Peter Hultkvist om ”När egoismen får vetenskapens skepnad....”:

”Så var vi där igen. Högerns tro på det ödesbundna i att fattiga förblir fattiga exponeras. Ökade klyftor anses som något närmast oundvikligt. Ett samhälle med små skillnader är omöjligt. Det är slutsatsen i en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS.

Jag känner igen tongångarna. Så länge arbetarrörelsen har strävat efter en ökad jämlikhet har högern kritiserat det som ett i princip omöjligt projekt. Stämningsläget har varit i stil med att 'naturlagarna går inte att ändra'.

Låglönesatsningar och högre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna är inget som är aktuellt enligt SNS. Självfallet kan detta vara en del av de åtgärder som måste vidtas. Satsningarna på lönerna inom vårdyrkena i den offentliga sektorn måste fortsätta. Sedan leder det inte till några fler jobb att straffa arbetslösa med lägre ersättningar."

Och här om ”Nygammal politisk propaganda”.

Kommer ni ihåg?

another wintry picture from one year ago.

80-talet, visst är det ofattbart att:

Vi på fullt allvar trodde att George Michael var hetero

Vi köade utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem

Hockeyfrillan fanns på var mans huvud - gärna i kombination med en synthtofs

Seglarskon betraktades som 'klassisk' och 'tidlös'

En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr - både på tjejer och killar

Dirty Dancing stjärnan Patrick Swayze betraktades som supersexig

Ett Lycra-plagg vid namn 'Body' (som knäpptes i skrevet med en konstruktion som var fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol hade en naturlig plats i våra garderober

Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett

Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen - blå, grön eller brun

En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii

Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottaste efterrätten glace au four

Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack i skivan

Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på,den kallades stereobänken.

Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar.

Det gick rykten om att Michael och Janet Jackson var samma person.

Det vita mirakelmedlet Tippex var det enda sättet att åtgärda stavfel

Vi trodde att vi skulle få HIV vid blotta anblicken av Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård

Tights och storskjorta var en naturlig kombination

Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande clowner och galopperande enhörningar

Vi gick och tränade med stringtrosor utanpå gympadräkten

'jag skriver en check' var en vanlig replik i shoppingsammanhang

Snabbmat var detsamma som 'en grillad med mos'

År 2007, du vet att du lever år 2007 när :

1. Du av misstag knappar in en pin-kod på mikrovågsugnen

2. Du inte har lagt patiens med verkliga kort på flera år

3. Du har 15 telefonnummer till en familj på 3 personer

4. Du skickar e-post till dem som sitter bredvid dig

5. Ursäkten för att du har tappat kontakten med gamla vänner är att du inte
har deras e - postadresser

6. Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för tre olika företag

7. Din chef klarar inte av att göra ditt jobb

8. Din lunch består av rå fisk som du äter med pinnar

10. Du ringer familjen för att höra om de är hemma medan du kör in i garaget

11. All reklam på TV har en internetadress under

12. Du får panik för att du lämnat huset utan mobilen (som du inte hade de första 20-40 åren av ditt liv) och måste åka tillbaka för att hämta den

13. Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå 'online' innan du hämtar kaffet i espressomaskinen

14. Du lägger huvudet på sidan för att le :)

15. Du läser detta och nickar och ler

16. Ändå värre; du vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till

17. Du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknas i denna
lista

18. Du scrollade upp för att kolla att den faktiskt inte var där

19. Och nu sitter du och ler åt dig själv

Ha en fortsatt trevlig dag!!!

Är detta månne ett uttryck för det ursprungliga försvaret? Vad var det nu Miller skrev om ironi?? Att skratta åt sig själv... Jo, mitt skratt fastnar litet i halsen av vissa saker jag läser här...

A child/ett barn…

How was it for the small baby, with her needs? Having to suppress them not to make her mother feel insecure, questioned, criticized? A mother that can lively imagine how it is for mothers! But what about how it was/is for the child? And a father that got outbursts too… How was that for a child too? A child that wasn’t allowed to react adequately either: with for instance disappointment, anger, fear etc. What existence was that?

Not getting ones needs filled, not being allowed to react adequately, how was that, what did it cause? The child had to suppress feelings, emotions, memories, maybe not all of it, but couldn’t keep the whole picture, including feelings and memories in details of the event? By the way Bosch means that there can exist back ground feelings, which are feelings that were almost always present and not connected to special events, but reflects the whole atmosphere in the family or household…

Having to fill unmet needs in a parent instead? That’s what too many of us had to, more or less?

What about real respect and empathy for the child, its feelings and needs? For her/him as human being? For her/his dignity, integrity, boundaries?

How can one demand and expect unselfishness etc. of the child, if it isn’t met itself with all this? If it has been badly treated, shouted at etc.?

No wonder if it should feel worthless?? Shouldn’t it if it has been treated like shit even? Or become hardened?

Bad self esteem was passed further… Never questioning the roots for it. As it is passed further it is believed, considered to be something inherited!? “It’s my character! I am just like this!” Or

“she/he is just lie that! It’s her/his nature!”

A child that is badly treated, whose needs aren’t got filled, blames itself, for being so lousy to take care of itself, for being so needy

“I’m just no good”, “It’s all my fault”, “I can’t do it or do anything”, “I’m just, plainly bad”…

It’s learned about its badness and inability, and connected to this are guilt feelings?? The less you have get your needs filled as a child the more guilt feelings? OR, as some, you push all guilt feelings away completely (so you can, as for instance Ingmar Bergman, just walk from woman to woman, including abandon your children too, or not least, which he did? Or you change friends, workplaces??).

Bosch means that to blame oneself is the first defence a child resorts to; for being such a failure, unable to love etc. To protect itself against the truth that there is nothing wrong with the child, but the parents. She means it is easier to blame oneself than to blame the ones you as child are totally dependent on, because to realize this truth about how they are meeting you etc., would be to painful for the child, it wouldn’t survive it. A grown up can, even if the pain is enormous today too and probably also as scary as then… As it was about life and death.

But to stay in that feeling, that defence (the Primary defence), would be too tiresome, it wouldn’t be possible for a longer time, instead the child switches to another defence, of one is false hope. If you are bad you can at least hope that you can be a better human being, and thus earn that love. If you just… then! Maybe! “I will get what I need, if I only…” Or you resort to the defence false power… Either by getting angry and through the anger you get a feeling of being powerful and in control, or get power and control (in your mind at least) by denying your needs.

Bosch writes at page 65-67:

“Employing the Primary defence is the first thing we do as children, to defend ourselves. The Primary defence is very simple and basic, and it is a defence mechanism employed by everyone /…/ … the Primary defence exists underneath all outside appearances, and is experienced (incorrectly) as a basic, intrinsic part of our nature by all of us.”

Yes, in the belief that it is “my character or nature (thus nothing I can do anything about! I was born like this)”.

She writes further:

“By definition babies and young children are helpless and dependent on others (the caregivers) to fulfil all of their needs (food, clothing, shelter, love, nurturing, safety, etc.). When those needs are not fulfilled from the outside by others, the child protects herself against this life threatening truth by thinking she should be able to meet these needs from within [Maybe also that she/he has strange, incorrect, faulty, erroneous, mistaken and too high demands etc.?] . But of course the child is still too young to do this. The result is the development of negative thoughts about ourselves. ‘There is something wrong with me because cannot take care of my needs’ [fulfil them myself, or it is something wrong with my needs and feelings and reactions!? Blaming itself.]. The Primary defence can consist of thoughts such as: I will never be able to do it., I’m bad, I’m just no good, I’ll never be good enough, I’m guilty, I am always the one who screws things up, nobody cares for me, I’m worthless, I’ll always be alone, I’m shameful etc. The Primary defence is characterized by all beliefs, thoughts and ideas that amount to a severely negative self evaluation. For some of us these beliefs focus more on the idea of being guilty and not good enough, ultimately leading to rejection (usually false hope identified people). For other the emphasise is on being an intrinsically bad person, only to be found out sooner or later by others and then rejected (usually false power identified people). For some the Primary Defence is more on the surface (false hope identification), for others it is pushed away very far (false power identification) /…/ The Primary defence is an effective defence because when we think something is wrong with us, we don’t have to feel the horror and pain of the old life threatening reality; that our survival needs were not me. Feeling something is wrong with us, prevents us from realizing that there was absolutely nothing wrong with the child we were. There was however, something wrong with the environment we were in; the environment (usually the parents) was not able to provide the child with what she needed.

Whilst providing an effective way to avoid clearly seeing the people around us for what they truly are, the Primary defence also gives the child a sense of control. If the child believes that her needs are not being met because something is basically wrong with her, this implies that she could change the predicament she is in. She owes her predicament to herself, so therefore there is maybe something she can do about it /…/ the reality that is being denied is the reality that we should never have had to fulfil our own needs in the first place. It was never our job to ‘do it’ (meet our own needs), it was our parents’ job. The child should have never even have had to think about how to meet her own needs, something of which she, of course, was incapable.”

Bosch writes at page 162 about the past reality integration therapy (PRI):

“The reason for reversing our defences is not to learn new skills or find ways to cope with difficult situations. PRI is not about learning new skills or coping. If possible we even try to avoid this, especially in the beginning of the therapy. This is not because we want to make it even harder than it already is, but because we do not want to cover up old pain with new coping skills when it surfaces. An opportunity to heal presents itself when we get a chance to access our old pain. New skills and coping behaviors would just take away that opportunity. The pain will then remain repressed and we will be vulnerable to new symbols. There is just no way to escape it.”

I am not sure you have to use the “PRI-method” though, this is not what I mean with quoting Bosch (or when I quote another person or method)… For less harmed it is perhaps enough just to talk about things with a wise person or only by writing liberate yourself (see Freyd and earlier blogposts about narrating).

But what I want to come to is that I think “only” learning new strategies and coping skills won’t change much, even if it at first feels very good to do so (if one succeed to). You will find new symbols to react on, and the problems will move to another area (new symbols), maybe a little bit more hidden both to yourself but also to the surrounding. And the worse, you will probably forward things to these who perhaps are dependent on you (preferably children, and most of all own children). If you want to avoid the latter you have to try to process your own, and many thinks and mean that healing is possible with appropriate help… Maybe healing the rest of your life?

And at last, Bosch writes at page 31-32:

“A mother might love the image of her ‘beloved daughter’ – her little, perfect, sweet and intelligent girl – instead of loving who her daughter really is. In this case the beloved daughter might feel lonely and unloved because the mother is concerned [consciously or unconsciously, but the effect is the same] about her own needs and not about her daughters.”

But the daughter is maybe not allowed to be too much either? How is this? Confusing? Causing ambivalence?

This could probably be changed to mother and son, father and son, father and daughter!?

There are connections between guilt feelings and being badly treated early in life? Of not getting ones early needs met???

---

Jag kommer bara att översätta Bosch-citaten ovan.

Bosch skriver på sidorna 65-67:

“Att använda det ursprungliga försvaret är det första vi gör som barn för att försvara oss själva. Det ursprungliga försvaret är mycket enkelt och grundläggande och det är en försvarsmekanism som används av alla /…/ … det ursprungliga försvaret finns under alla yttre sätt att te sig (sken) och upplevs (inte korrekt) som en grundläggande, inre eller inneboende natur hos oss alla.”

Ja, i tron att det är min ”läggning (således inget jag kan göra något åt! Jag föddes så här)”.

Hon skriver vidare:

“Per definition är babyar och små barn hjälplösa och beroende av andra (vårdnadsgivarna) för att få alla sina behov fyllda (mat, kläder, skydd, kärlek, näring, säkerhet osv.). När dessa behov inte fylls utifrån av andra, skyddar barnet sig mot denna livshotande sanning genom att tänka att det borde kunna möta dessa behov inifrån [kanske också att det har konstiga och felaktiga och för höga och/eller sjuka, konstiga krav, reaktioner, känslor, senare tankar osv.?]. Men naturligtvis är det lilla barnet fortfarande för litet för att göra det. Resultatet är utvecklandet av negativa tankar om oss själva. ’Det är någonting fel med mig när jag inte kan ta hand om mina behov [fylla dem själv, eller så är det fel på mina behov, känslor, reaktioner. Klandrande sig själv. Kännande sig skyldig för hur det är, det det känner, det det vill]. Det ursprungliga försvaret kan bestå av tankar sådana som: jag kommer aldrig att kunna göra det, jag är dålig, jag är inget bra, jag kommer aldrig att bli tillräckligt bra, jag är skyldig, jag är alltid den som rör till saker, ingen bryr sig om mig, jag är värdelös, jag kommer alltid att vara ensam, jag är en skam osv. Det ursprungliga försvaret karaktäriseras av övertygelser, tankar och idéer som innebär gravt negativ självutvärdering. Vissa av oss fokuserar mer på idén att vi är skyldiga och inte tilläckligt bra, ytterst ledande till [risk för] avslag/att bli förkastade (vanligtvis personer som kan identifieras som användande falskt hopp försvar). För andra ligger tyngdpunkten/betoningen på att vara en inneboende dålig människa, som förr eller senare måste avslöja sig för andra och då bli förkastad (vanligtvis falsk makt identifierade personer). För vissa ligger det ursprungliga försvaret närmare ytan (falskt hopp identifierade), för andra är det långt borttryckt (falsk makt identifierade) /…/ Det ursprungliga försvaret är ett effektivt försvar när vi tänker att något är fel med oss, då behöver vi inte känna skräcken eller smärtan från den livshotande realiteten; att våra behov för överlevnad inte blev mötta. Att känna att någonting är fel med oss skyddar oss från att inse att det absolut inte var något fel med det barn som vi var. Det var däremot någonting fel med omgivningen vi befann oss i; omgivningen (vanligtvis våra föräldrar) var inte förmögen att förse barnet med det det behövde.
Medan det effektivt förser oss med ett sätt att aktivt undvika att klart se människor omkring oss för vad de verkligen är, så ger det ursprungliga försvaret också barnet en känsla av kontroll. Om barnet tror att hennes behov inte möttes, därför att något är grundläggande fel med henne, låter det förstå att hon kan ändra det predikament hon befinner sig i. Hon har sig själv att tacka/skylla för sitt predikament. Så därför finns det kanske någonting som hon kan göra åt det /…/ verkligheten som förnekas är realiteten att vi aldrig skulle ha behövt fylla våra egna behov i första rummet [ens]. Det var aldrig vårt jobb att ’göra det’ (möta våra egna behov), det var våra föräldrars jobb. Barnet skulle aldrig ha behövt tänka på hur det skulle möta sina egna behov, någonting som hon, naturligtvis, var oförmögen att göra.”

Bosch skriver på sidorna 162 om past reality integration terapi (PRI, integrering av gången verklighet eller något sådant):

”Anledningen till att vi omvänder/omkastar våra försvar är inte för att lära oss nya skickligheter eller för att hitta vägar att handskas med svåra situationer. PRI handlar inte om att lära sig nya skickligheter eller för att ’cope’. Om möjligt så försöker vi till och med att undvika detta, speciellt i början av terapin. Det är inte för att vi vill göra det ännu svårare än det redan är, men vi vill inte hölja/dölja den gamla smärtan med nya coping-förmågor när de kommer till ytan. En möjlighet till helande visar sig av sig själv när vi får chansen till kontakt med vår gamla smärta. Nya skickligheter och coping-beteenden skulle bara ta bort den möjligheten. Smärtan kommer då att finnas kvar bortträngd och kommer att vara sårbar/känslig för nya symboler. Det finns ingen väg att fly den.”

Och till slut, Bosch skriver på sidorna 31-32:

”En mor skulle kunna älska bilden/avbildningen av sin ’älskade dotter’ – hennes lilla, perfekta, söta och intelligenta flicka – istället för att älska sin dotter som hon verkligen är. I detta fall kan hennes dotter känna sig ensam och oälskad därför att modern är befattad/bekymrad [medvetet eller omedvetet, men effekten blir densamma] med sina egna behov och inte sin dotters.”

Detta kan troligen gälla andra föräldrabarnrelationer, som mor - son, far - son, far - dotter.