Alla presidentens zombier eller om att konfrontera staten-är-dålig-fundamentalismen…

Zoombie.

[Uppdaterad och lätt redigerad 9 september]. Paul Krugman skrev får några veckor sedan om att konfrontera staten-är-dålig-fundamentalismen och om att det som på gott och ont gjorde Reagan så effektiv var att han försökte ändra USA:s tänkande (vilket han också lyckats med) likaväl som dess skattenormer och Krugman skrev också om spärrar (hindrande krafter) mot lagstiftning.

Se Gideon Rachman om Reagan och Thatcher och vad deras politik har skapat, om att Storbritannien nu förhoppningsvis ser slutet på Thatchereran. Samt se också vad ojämlikhet i ett samhälle innebär för hälsan inte bara för de fattiga, utan också för de rika, vilket vi kan se i USA och Storbritannien. En forskning som visar att det system vi haft i de Skandinaviska länderna inneburit att vi har bättre hälsa här.

Krugman skriver att debatten om allmän valmöjlighet vad gäller sjukvård har varit nedslående på många sätt. Det mest deprimerande faktumet för progressiva har kanske varit den omfattning med vilken motståndare för större valmöjligheter har vunnit dragning – framför allt i kongressen, dock kanske inte för en bredare publik (jag håller inte med Krugman här, om jag förstod honom rätt? Jag tror visst att man lyckats skapa enorm misstro hos gräsrötterna) – enbart genom att repetera, om och om igen, att den allmänna möjligheten skulle, hemska tanke, vara ett statligt program.

En enveten propaganda, precis som här, men som kom några årtionden senare, där vi hjärntvättats med samma saker som amerikanerna. Dessutom vad som åstadkommits - och kanske inte helt omedvetet, är ett politikerförakt och misstro mot all slags politik och ALLA politiker och kanske i slutänden misstro mot demokratin? Men vilka förlorar på denna misstro och vilka vinner på den? Finns det krafter som önskar att vi misstror politik och politiker? Och gemensamma ansträngningar att skapa ett bra samhälle och en bra värld?

Ja, å hu!!

Washington verkar fortfarande regeras av Reaganism – en ideologi som säger att statlig inblandning alltid är dålig och det att lämna den privata sektorn till sina egna påhitt alltid är gott.

Kalla mig gärna naiv, skriver Krugman, men jag hade faktiskt hoppats att Reaganismens misslyckande i praktiken skulle döda detta. Men den visar sig vara en zombieartad trossats: trots att den borde vara död, så uppstår den gång på gång.

Och varför borde den vara över?

För det första, även före den nuvarande krisen så hade Reaganismen misslyckats med att leverera vad den lovat. Kom ihåg hur låga skatter på inkomster och avreglering, som frigjorde den ”magiska marknaden”, antogs skulle leda till dramatiskt bättre utfall för alla?

Nå, detta skedde inte.

Mycket riktigt så tjänade de välbeställda enormt på detta: de verkliga inkomsterna för topprocenten amerikaner fick ut sju gånger så mycket mellan 1980 och 2007. Men realinkomsten för medelfamiljen bara 22 procent, mindre än en tredjedel av dess tillväxt de föregående 27 åren.

Dessutom så kom det mesta av vinsterna för vanliga amerikaner under Clintonåren. Under Bush så fick inte den typiska familjen se någon betydande inkomstökning.

Mycket kan sägas om den finansiella katastrofen de senaste två åren, men den korta versionen är enkel: politiker som sitter fast i den Reaganitiska ideologins grepp raserade New Deal-regleringarna som hade förhindrat bankkriser i ett halvt århundrade, i tron att marknader kan ta hand om sig själva. Effekten var att göra det finansiella systemet sårbart för en "30-talskris" (igen) – och krisen kom.

Min kommentar: på marknadens aktörer tror man, men inte på den lilla människan – som klandras för att utnyttja systemen. Och vi gräsrötter bestraffas kollektivt för några få missbrukare av systemen?

Redan Franklin D. Roosevelt sa något i stil med att vi alltid har vetat att tanklöst självintresse var dålig moral redan för över 70 år sedan. "Vi vet också nu att det innebär dålig ekonomi." Och Krugman tillägger att detta var vad vi lärde oss igen förra året.

Eller gjorde vi? Det som är häpnadsväckande med den nuvarande politiska scenen är det omfång med vilket ingenting har förändrats.

Krugman tycker att debatten om den allmänna möjligheten har varit deprimerande i all dess andefattighet. Man har inte kunnat prestera några sammanhängande argument emot den, vare sig från republikaner eller från demokrater.

En senator har olycksbådande varnat för att om denna möjlighet (en allmän sjukförsäkring) blev tillgänglig så skulle amerikaner välja den framför privata försäkringar – något han ser som en självklart dålig sak, snarare än att diskutera vad som skulle hända om den statliga planen faktiskt var bättre än den som privata försäkringsbolag erbjuder.

Men man ser samma saker på andra fronter. Ansträngningar att stärka bankregleringar verkar förlora kraft, därför att motståndare till en reform förklarar att mer reglering skulle leda till mindre finansiell uppfinnighet – just i den månad när undren hos uppfinnigheten förde vårt finansiella system till randen av kollaps, en kollaps som undveks enbart genom enorm tillförsel från skattebetalares medel!

Så varför dör inte dessa zombeidéer? undrar Krugman.

En del av svaret är att det finns en massa pengar därbakom...

Det är starka krafter som styr!??

Den artikel jag refererar till kan läsas här.

Tillägg 9 september: läs Utredarna i "Pengar till kommunerna är effektivare än skattesänkningar.” En professor Martin Feldstein (konservativ ekonom!) säger om Bush’ sista skattesänkning att resultatet ungefär blev att människor använde pengarna för sparande eller för att amortera lån.

Dvs. sänkningen ledde inte till "en massa nya jobb." Och effekten skulle troligen bli densamma här i Sverige.

Den enda effekten blir i stor sett att pengarna går ner i fickorna på dem som redan har mest. Och som har jobb och inte är sjuka.

Slutet av Thatcher-eran, eller slutet av enda alternativets väg – eller om så kallat dygdigt arbetande för rimlig ersättning…

Thatcher-Reagan.

”Det brittiska folket har gett socialism på båten. Det 30-åriga experimentet hade helt enkelt misslyckats – och de var beredda att prova något nytt”

funderade Margaret Thatcher då hon kom till makten 3 maj 1979 (denna bloggpostning är inspirerad av artikel av britten Gideon Rachman, i min fria översättning och tolkning).

Men nu när 30-årsdagen av den helg då järnladyn anlände till Downing Street närmar sig, så har många britter dragit slutsatsen att återigen så har ett 30-årigt experiment ”helt enkelt misslyckats”. Dock, denna gång är det experimentet med Thatcherism som har misslyckats.

Avslutningen av Thatcher-eran är en händelse som har global betydelse. Mycket av den politik som banades väg för genom hennes regering i Storbritannien kom att kopieras i resten av världen: privatiseringar, avregleringar, skattereduktioner, avskaffandet av valutakontroller, angrepp på fackens makt, hyllandet av förmögenhetsskapande mer än (åter)fördelning av välstånd.

Fru Thatcher kom till makten 18 månader före Ronald Reagan och de två utvecklade snabbt en ideologisk kärleksaffär. Men den verkliga triumfen kom när Thatcher-idéer började flamma upp i osannolika och karga omgivningar – sådana som Sovjetunionen och Frankrike.

I tidigt 1980-tal, medan Fru Thatcher banade väg för privatiseringar, så genomdrev Frankrike under François Mitterrand massnationaliseringar av banker och industrikonglomerat. Men medan hon fast besluten seglade på med sin frimarknadspolitik, med sin berömda proklamation att ”ladyn kommer inte att vända” (vadå, auktoritärt och totalitärt styre?) tvingades Mitterrand in i en total omsvängning 1982. I slutet av sin regeringsperiod var han också privatiserare.

Och i slutet av Thatcher-eran genomfördes frimarknadsreformer i Kina, Östra Europa, Indien och Sovjetunionen. Under sin sista visit som premiärminister till Mikhail Gorbatjovs Ryssland, noterade Fru Thatcher spydigt att den nya borgmästaren i Moskva såg ut att vara en lärjunge till hennes egen ekonomiska guru, Milton Friedman.

Två av hennes närmaste rådgivare publicerade också en bok med den översvallande titeln ”Privatisering av världen”. Själv fröjdades hon:

”Folk är inte längre rädda att få den brittiska sjukan. De står i kö för att skaffa sig den nya brittiska kuren.”

Tala om kult och att vara självgod guru!? Något liknande fundamentalistisk religion.

Men, nästan 20 år sedan hon lämnade Downing Street är den brittiska ekonomin återigen i djup kris.

Nästan allt det som Fru Thatcher opponerade sig emot – nationaliseringar, skattehöjningar, Keynesiansk ekonomi – är på modet igen. En efter en blir politik och gärningar från Thatcher-åren nedmonterade.

Ingen reform fångade andan under Thatcher-eran bättre än the Big Bang av finansiell avreglering 1986, vilken bäddade för en obeveklig ökning av London city. Men city ligger nu illa till och det är rusning att återreglera den finansiella serviceindustrin. Fru Thatcher proklamerade en gång att ”trycka sedlar kommer inte att ske igen.” Men tryckpressarna är igång igen – skillnaden är att detta idag kallas ”kvantitativ lättnad.” Förbjuden av sina doktorer att tala offentligt så är Lady Thatcher inte i en position där hon kan försvara sitt arv eller instruera de kvarvarande lärjungarna.

Thatcherism är också omodernt internationellt. När Nicolas Sarkozy blev vald till president i Frankrike 2007, stödde han försiktigt idén att han var den franska versionen av Fru Thatcher. Men i dessa dagar vill han bli fotograferad med en kopia av Das Kapital fast tryckt mot bröstet.

Fru Thatcher hyste stor vördnad för den fria företagsamheten och driftigheten i USA. Men den nya presidenten i USA ser ut att vara märkligt förälskad (eller betagen) i det Europiska sociala systemet.

Järnladyn proklamerade en gång, lätt illvilligt;

”Ekonomi är metoden. Det det gäller är att ändra själen.”

Hon menade att det brittiska folket måste återupptäcka dygden i traditionella värden sådana som hårt arbete (Olofssons bävrar!?) och sparsamhet eller hushållning. ”Något-för-ingenting-samhället” var över.

Men idén att Thatcher-eran återetablerade kopplingen mellan dygdig ansträngning och skälig ersättning har effektivt förstörts av spektaklet med bankdirektörer som drivit sina institutioner bankrutta medan de belönats med miljonpundsbonusar och mycket frikostiga och storslagna pensioner.

Samma problem har förföljt den internationella versionen av Thatcherismen.

Privatiseringen i Ryssland degenererade i det moraliskt tvivelaktiga roffandet åt sig av tillgångar som den nya oligarkklassen ägnade sig åt.

Harm och indignation över så kallade executive pays har byggts upp år efter år i USA (enligt wikipedia om executive pay: hur topparna i näringslivet betalas. Detta inkluderar grundlön, bonusar, andelar, optioner och andra företagsfördelar. Under de senaste tre decennierna har dessa kompensationer ökat dramatiskt, långt bortom en arbetares medelinkomst).

Så är Thatcher-eran definitivt över? Den ekonomiska naturkatastrofen och omsvängningen i politiken de senaste månaderna antyder att det säkert måste vara så.

Och ändå finns det fortfarande rum för tvivel. När fru Thatcher kom till makten, hade hon och hennes rådgivare tänkt i åratal över den politik och de idéer som de avsåg att föra. Som kontrast bekämpar dagens politiska ledare den ekonomiska krisen med de redskap som finns till hands.

Besluten att nationalisera brittiska banker och att trycka pengar var akutåtgärder – inte produkten av noggrant uttänkt ideologi eller politiska program.

En av Fru Thatchers mest berömda fraser var:

”Det finns inget alternativ.”

Nej, det handlade om den enda, sanna, rätta läran? Än så länge har ingen större, mer dominerande politisk figur i Storbritannien verkligen uttryckt ett sammanhängande alternativ till de frimarknadprinciper som ärvts från Thatcherismen. Till detta händer kommer Thatcher-eran inte att vara definitivt över.

Se Gideon Rachmans blogg. Och se också Maria-Pia Boëthius senaste krönika. Samt också Ett hjärta RÖTT om ”Passivitet eller framtidstro” och Motvallsbloggens två olika första maj-tåg.

Gravskrift över 00-talet igen. Eller myten om den ödeläggande och ineffektiva (hemska) staten…

från kravallerna i Los Angeles 1992.

från Wattskravallerna.

[Uppdaterad 23 mars, se slutet av inlägget]. Ur kommentarer till Krugman i blogginlägget “Vårt fiasko bevisar vår poäng” där han skriver (i min amatöröversättning i högsta grad, översätter oerhört snabbt och det är ganska klurigt att översätta dessa texter för de skriver om saker jag inte är insatt i och jag har inte riktigt tid att kolla riktigt ordentligt vad de skriver om, men var och en kan gå till de engelska originaltexterna. Se också tidigare postning "Gravskrift över 00-talet"):

”Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga,

’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte!’

Men i denna debattartikel tar Gary Becker och Kevin Murphy misslyckandet som försvar (rättfärdigande) till nya höjder:

’Fokus på statliga lösningar gör en särskilt besviken när man ser till dess skrala meritlista när det handlar om att handskas med kriser i USA och många andra länder, som efterdyningarna efter orkanen Katrina och misslyckandet att effektivt slutföra kriget i Irak.'

Får jag föreslå att Becker och Murphy läser, säg denna rapport, med titeln ’Fastlimmad med GOP the Grand Old Party/Republikanska partiet - hopkokad sakkunskap bland personal som sänts till återuppbyggnaden av Irak.' [slår huvudet i bordet]”

Här några kommentatorer:

”Myten om den ödeläggande och ineffektiva staten, som Chomsky påpekar/belyser, är verktyget för de rika multinationella företagen. [Men] Staten är vårt bästa och enda försvar mot övergrepp av dessa kortsiktigt seende, vinstdrivna, privata enheter. Myten behöver avklädas.” - Stewart Springer.

”Så uppdelat som det är i Amerika, ser vi människor i USA ut att ha en gemensam svaghet – villigheten att bli hetsade/försatta i panik. Irak. Skattereduktioner (för de rika). Räddningsaktioner. De i makten skriker åt oss att vi måste agera, och agera snabbt, annars kommer hemska saker att hända – och vi går på detta.

För två eller tre år sedan, stod jag i kö till en kassa på en bank här i Oregon (en bank som är stor, men ser ut att vara solvent) när kundservicerespresentanten, som jag gillar, kom fram till mig och sa ’Paul, jag vill bara tala om för dig att vi nu erbjuder 100% huslån.’ Jag blinkade förvånat för att låta det sjunka in och svarade ’Du menar inga säkerheter?’ Hon flinade och sa ’Ja. Är det inte fantastiskt?’

/…/ jag tackade henne och stannade kvar i kön (eller ’i linje med’, för dem öster om Mississippi. Min anmärkning: detta har något med hur människor tenderar att rösta i de olika amerikanska staterna att göra?). Men, jag kommer ihåg att som varande vänster fick jag en olustig känsla av att jag kanske borde ha viskat till kassören när jag kom fram till honom ’Jag vill ta ut alla våra pengar – men säg det inte högt.’

Vi har haft denna bank i åratal därför att den alltid skött sitt jobb effektivt och korrekt (till skillnad från andra som tenderade att röra till våra konton)./…/ En 180-gradig omvändning från den gamla goda tiden när kreditansökningar gjordes under mikroskop.

Ursprunget till detta problem har varit antireglerings Reagan-Bush republikanska partiet som, precis som Wattskravallerna [i Los Angeles 1965] gjorde, skickade svärmar av tjuvar över arbetande amerikaner med förringande löften om utbyte i form av ’nedsipprings’effekter.” Paul Wertz.

”Vad än problemet är i den privata sektorn, så kommer högern att se statens agerande som roten till problemet.” Mike

Tilläg 23 mars: På Kulturhyllan i DD ur ”Sätt högern på plats!” kan vi läsa

”Hur länge ska Högeralliansens hyckleri pågå? Reinfeldt & kompani gick till val på den så kallade arbetslinjen. Nu har regeringen svängt 180 grader från valrörelsens mantra samtidigt som arbetslösheten fortsätter öka.

Nyhögern är lika med gammelhögern på 1920-talet.

Vi citerar Socialdemokraternas gamle finansminister Ernst Wigforss.

’I våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism, som behärskar mänskorna i stället för att behärskas av dem. Under kriserna blir detta mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, ställer socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke dess slav.’”

Och om ”Alliansen och Ford” kan vi läsa:

”För hundra år sedan betraktades Henry Ford som en mönstergill arbetsgivare. Lönerna var höga - men också arbetstakten. Fackföreningar fick inte finns, och arbetarnas privatliv kontrollerades.

Nu har vi läst Egon Kirsch satiriska bok Paradiset Amerika (1929), där han avslöjar vad slags ’Utopia’ Detroit egentligen var. Kirsch beskriver en så långt driven rationalisering att t.o.m. sjukskrivna arbetare tvingades montera bildelar - i sjuksängen!

Osökt tänker vi på Alliansens välfärdsmodell. Sveriges främsta evangelium heter i dag ’arbetslinjen’: sjukskrivna friskförklaras per dekret och tvingas obarmhärtigt iväg till jobbet.”

I kulturartikeln ”Kulturfest för vänsterhjärtan” står också om högerextrema krafter som är mycket aktiva, spridande sitt budskap på skolor, med väl synliga dekaler litet varstans. Något man anser hör till; att stora världsdepressioner släpper loss aggressiva nationella krafter:

”De bruna rötterna hämtar sin tillväxt i ekonomiska kriser och utnyttjar människors utsatthet.”

Jo, det tror jag är sant. Men se också den amerikanske neurologen Jonathan Pincus om rasism och var den har sina alla mest ursprungliga rötter. Det han funnit fråntar på intet sätt några politiker ansvar. Kanske snarare tvärtom? Se till exempel skolpolitiken med dess hårdare tag. Är det verkligen hårdare tag vi behöver eller skulle vi behöva något helt annat?

Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman pratade om en total brist på bostadspolitik. Politikerna ute i kommunerna har abdikerat och i praktiken överlåtit bostadspolitiken till de kommunala bostadsbolagens verkställande direktörer. Men vad var det Margaret Thatcher sa för tjugo år sedan?

”…det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer. Och ingen regering kan göra något annat än genom människor, och människor måste ta hand om sig själva i första hand. Det är vår plikt att ta hand om oss själva och sedan också ta hand om vår granne.”

Hur var det nu med att hand om varandra? Har politiker inget ansvar för detta? Är det bara upp till oss andra samhällsmedborgare? Eller är det allas vårt ansvar, politikernas också! Som har fått vårt förtroende att sköta detta! Och jag tror att Göran Greider (bland andra) har rätt när han menar att om allt vore privat då skulle vi som enskilda individer knappt ha något inflytande. Vilket inte innebär att allt bör vara statligt!? Men det borde vara en balans, så att vi enskilda verkligen har inflytande fortfarande. Och har krafter att sätta emot privata intressen som tenderar att dominera, ta över?

Kultursidan skriver vidare om ett nyliberalt tänkande som en gång för alla har förvandlat bostad från social rättighet till en handelsvara vilken som helst. Ett bisarrt exempel på spekulationsekonomin är den snabba omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter bara ett av flera exempel på. Engman sa att detta kallas valfrihet, men undrade för vilka och vem?

”Tänk om någon skulle börja driva tanken om att småhus istället borde vara hyresvillor?”

De skriver:

”Stora nedskärningar är att vänta inom vård, skola och omsorg och lågavlönade kvinnor sparkas ut i ovisshet. Alliansens sociala experiment med höjda a-kasseavgifter såg till att en halv miljon människor hann lämna arbetslöshetskassan innan de ekonomiska krisen var ett faktum.

Alliansens skattesänkningar för hög- och medelinkomsttagarna har ökat klasskillnaderna i samhället och ytterligare minskat intäkterna för kommuner och landsting.”

Och vilkas röster är det vi får höra i media? Vilka är det som sätter dagordningen och också definierar vad som är problem i samhället?

PS. Helle Klein skriver på sin blogg idag om vinter och kalla vindar, om ökande utanförskap och ökande antal socialbidragstagare, om minskat skatteunderlag (p.g.a. jobbavdrag, min kommentar), tipsar om Fattigbloggen och länkar till ledarkrönika om moderaterna som banar väg för högerpopulismen.