Varför frågar ingen barnen?

foto taget från ett av mina arbetsrum januari 2007.

I norska Aftenposten se denna artikel från 3 januari år "Varför frågar ingen barnen?" Där står bland annat att en nyligen presenterad rapport, NOVA, visar att (min översättning från norskan):

"...det finns ett samband mellan att vara utsatt för våld, vara vittne till våld i uppväxten och förekomsten av ångest, depression och självmordsförsök.

Våld ger många konsekvenser.

Både från vår egen kliniska praxis och från ett efter hand stort antal forskningsrapporter vet vi att barn som utsätts för våld eller som är vittne till våld, är i farozonen för att utveckla en räcka psykiska och fysiska lidanden. Dessutom för våld med sig nedsatt koncentration, problem med inlärning och samspel med andra. För några blir problemen synliga först i vuxen ålder.

Konsekvenserna av våld ser ut att bli större ju vanligare och allvarligare perioderna är. Mest allvarligt är det när våld förekommer i komination med andra belastningar i familjen - som rus, psykiska lidanden/sjukdom, omsorgssvikt, dålig ekonomi och sociala problem. Samtidigt kan barn uppleva allvarliga konsekvenser också av få våldsepisoder.

Litet skall till

/.../ Även så kallat 'mildare våld' kan få allvarliga konsekvenser: att ruska, lugga dämpar varken konfliktnivån eller aggressionen hos utövaren. Tvärt emot ökar aggressiva handlingar aggressionsnivån och risken för nya aggressiva handlingar. Spärrarna för den vuxne kan börja ge efter och tröskeln för att använda våld blir lägre."

Det står att det finns få hjälpinsatser, men att de metoder som finns för kartläggning av våld är goda. Så man skulle kunna förhindra en massa??

Och man skulle kunna hjälpa dem att bearbeta senare som inte fick hjälp då under uppväxten genom att ännu öppnare prata om dessa saker.

Se om s.k. gränssättning av barn, ”Super-Nanny gör föräldrar våldsamma” samt slutligen om Dr. Phil.

Dr Phils hemsida, om honom på Wikipedia och artikel från igår i SVD att han ställer in Britneyshow. Jag ser inte frivilligt nanny-program eller Dr Phil vill jag bara understryka...

Mer om behov av makt...

foto taget på promenad idag efter lunch, jag och hunden Eskil (en av mina favoriter) gick nerför den här stigen, bland alla snötyngda granar.

[Uppdaterad 3 januari i slutet]. Först några allmänna funderingar, sedan översättning och kommentarer av en artikel av Alice Miller. Senare skulle jag också vilja göra en översättning och eventuella kommentarer till essä av Arthur Silber.

Funderar vidare apropå tidigare inlägg, för det första, ett förtydligande: kombinationen av det ursprungliga försvaret och falsk-makt-vrede är vad som kan leda till ”lyckosamma” självmord. Vreden gör att man tenderar att använda mer ”effektiva” medel. Vilket är vad terapeuten Bosch skriver i sin bok ”Rediscovering the True Self” (som jag tolkar henne).

På nyårsaftonen såg jag en dokumentär om Clint Eastwood och hans karriär och rollkaraktärer och om hur synen på vad som är opportunt i amerikansk film, eller vad som blev opportunt på 70-talet (i detta fall vad gäller våld, i alla fall så som jag uppfattade eller tolkade det). Där att skjuta ihjäl någon till och med kan bli tillåtet eller riktigt, något att kanske till och med beundra (machohjälten?). Även hjälten sköt ihjäl människor. I och för sig är det väl bra att ”hjältar” också visas och skildras med mänskliga sidor (tillägg senare: dvs. att de inte är fullkomliga, men att skjuta ihjäl andra människor, det menar jag förstås inte är något "naturligt" eller "mänskligt"!)!?

Men Alice Miller skulle antagligen säga här att man bortser från barndomsfaktorn i förklaringen varför människor beter sig och handlar som de gör. Vilket ju är fallet här, också. Beundran av machomannen bland annat och kanske rentav behovet av machomän eller "bara" av att se upp till någon!? Problematiseras detta och i så fall hur?

Och helt oberoende av varandra har olika personer i olika sammanhang (privat och på andra forum) kommenterat det faktum att författare liksom aldrig kan ”erkänna” att det de skriver är självupplevt, eller i hur faktiskt hög grad det är självupplevt. På någon punkt, i något skede, tar de ofta tillbaka ”det”, menar att det är fiktivt och/eller att de förlåtit alternativt försonats. Tar nästan alltid tillbaka det. Och detta är ju också något Alice Miller skrivit om flera gånger.

Jag kom också att tänka på psykohistorikerna och det de kallar ”backward psycho-classes” (dvs. ungefär ”efterblivna psykoklasser”). Och essän jag hänvisat till tidigare: att människor i maktposition ofta tillhör just dessa back-ward psycho-classes. ”Efterbliven” här måste dock förstås inte som något medfött.

Jag har också reagerat med häpnad och olust, ja, kanske till och med avsmak, på den enorma glädje som ganska många av våra ministrar sedan förra valet visat. Nu får de äntligen chansen att omstöpa samhället?? Och de anser sig ha mandat att göra det totalt? Till ett fullkomligt samhälle äntligen!? Det de anser vara ett perfekt, bra samhälle. Är det inte något maniskt i deras reaktion?

Och så de vilka förre Skandiadirektör Lars-Eric Petersson är en representant för. De behov dessa personer förmodligen har. Obegränsade behov? Och dessa anser sig också ha ”mandat” eller rätt att göra som de gör. De är så avtrubbade att de struntar i allt vad moral heter? Och blir mer och mer avtrubbade och förblindade ju mer de gör de saker de gjort (och troligen fortsätter göra).

Jag kom också att tänka på vad Alice Miller skriver om gener, att man varken kan skylla på gener eller en taskig barndom. Det hon skriver om hat.

Som på sidan 189-190 i sin bok ”Vägar i livet”; att skylla s.k. monokausala förklaringar (förklaring byggd på en enda faktor? Se om kausalitet här) kan leda till

”ett urskuldande av gärningsmännen, som kunde förklaras ansvarsfria därför
att de gjorts sjuka, även om en aldrig så grym uppfostran egentligen inte ger
någon fria händer att mörda. Lika litet kan man lägga skulden på dåliga gener. I
så fall måste man åtminstone ställa sig frågan varför det just trettio till
fyrtio år före tredje rikets tid föddes så många människor med dåliga anlag i
Tyskland [som deltog i förintelsen och/eller inte reagerade eller vågade
ingripa].”

Jag har ett tag funderat på att översätta delar av Arthur Silbers blogginlägg om ”Hedern att vara människa/mänsklig: varför stöder/stöttar du [det som sker]?” (i detta fall det som nu sker i USA; i Irak t.ex.). Han berör också dessa saker, från synvinkeln ”lydnad” (obedience).

Jag kom också att tänka på det vi brukar säga ”är min läggning”, ”detta är min natur” och vad Bosch skriver (apropå det ursprungliga försvaret), sidan 60:

”Det ursprungliga försvaret existerar under alla yttre sätt att te sig och upplevs felaktigt som en grundläggande inneboende/inre del i allas vår natur.”

Miller skriver på sidan 163 i ”Vägar i livet” att hon tycker att det är viktigt att vi visserligen inser och förstår barnets dåvarande illusioner, men att det är oerhört, ja, kanske oundgängligen viktigt att vi som vuxna tar lärdom av dessas konsekvenser.

”Förnekandet av barndomstraumat har vittgående följder, som inte bara begränsar sig till det privata familjeområdet, utan till och med kan leda till
politiska omvälvningar.”

Jo, jag tror att hon har rätt.

Hon menar att

”Nya hälsosamma strukturer för uppfostran skulle behöva utformas, så att
föräldrar bättre kan respektera, ledsaga, förstå och älska sina barn” (s. 160 i
”Vägar i livet”).

När jag nu före lunch var ute och skottade snö på gården hann jag tänka ett och annat bland annat det om förvirringen hos många (unga) föräldrar. Kanske lättare sagt än gjort, men jag tror att vi behöver förstå personligen vad ett litet barn behöver, vad det lilla barn vi själva var behövde. Fick vi veta det är vi nog mindre förvirrade om föräldrar och andra sorters ”uppfostrare” av barn och ungdomar. Har vi inte fått uppleva det måste vi tillägna oss det på något sätt. I värsta fall får vi göra detta arbete själva, så gott vi kan.

Återigen; jag tycker otroligt illa om nanny-fenomenet…

Så till Millerartikeln ”The Essential Role of an Enlightened Witness in Society” (min fria och ytterst snabba amatöröversättning!!):

“Sedan ungdomen har jag alltid undrat varför människor finner njutning i att
förödmjuka andra. Det faktum att vissa människor är känsliga för lidandet hos
andra visar klart att det destruktiva tvånget inte är en universell aspekt av
mänsklig natur. Så varför tenderar vissa att lösa sina problem genom våld medan
andra inte gör detta?

Filosofin har misslyckats med att besvara min fråga, och den freudianska teorin om dödslängtan har aldrig övertygat mig. Det var bara genom att närmare undersöka barndomshistorien hos mördare, särskilt massmördare, som jag började begripa rötterna till godhet och ondska: inte i generna, som man allmänt tror, utan ofta under den första tiden i livet. Idag är det ofattbart/obegripligt för mig att ett barn som kommer till denna värld bland uppmärksamma, älskande och skyddande föräldrar skulle kunna bli ett rovgirigt monster. Och i barndomen hos mördarna som senare blir diktatorer har jag alltid funnit en mardrömslik skräck, vittnesbörd om ständiga/återkommande lögner och förödmjukanden, som i förvärvandet av vuxenhet, drev dem till obarmhärtiga hämndaktioner mot samhället [de ansåg sig ha rätt att bete sig och göra som de gjorde!?]. Dessa hämndlystna handlingar var alltid (för)klädda i hycklande ideologier, med innebörden/avsikten att diktatorns exklusiva och överskridande befogenheter/upphävande önskningar var folkets lycka. På detta sätt sökte han efterlikna/överträffa sina egna föräldrar, som, tidigare i livet, också hade hävdat att slagen [troligen både bokstavliga och bildliga] tilldelats barnet för dess eget bästa. Denna tro var oerhört vitt spridd för ett århundrade sedan, särskilt i Tyskland. /…/

När jag började illustrera min tes genom att använda Hitler och Stalin som exempel, när jag försökte visa de sociala konsekvenserna av övergrepp barn [av alla slag: fysiska, sexuella och emotionella], mötte jag häftigt motstånd.

Upprepat fick jag höra, ’Jag blev också slagen som barn, men det gjorde mig inte till kriminell.’ När jag frågade efter detaljer om deras barndom, fick jag alltid höra om åtminstone en person som älskade dem, men som var oförmögen att skydda dem. Dock genom hans eller hennes närvaro gav denna person dem en idé/upplevelse om vad tillit och kärlek var.

Jag kallar dessa personer för hjälpande vittnen. Dostojevsky till exempel, hade en brutal far, men en älskande mamma. Hon var inte stark nog att skydda honom mot hans far, men hon gav honom en kraftfull uppfattning av kärlek, utan vilken hans romaner varit otänkbara. Många har också haft lyckan att senare finna både upplysta och modiga vittnen, människor som har hjälpt dem att erkänna/känna igen orätter de lidit, att ge uttryck för sina känslor av raseri, smärta och indignation över det som hände dem. Människor som har funnit sådana vittnen blir aldrig kriminella.

Var och en som adresserar problemet övergrepp på barn [övergrepp av alla slag; fysiska, sexuella och känslomässiga] kommer troligen att möta något mycket konstigt: det har ofta observerats att föräldrar som begår övergrepp på sina barn tenderar att behandla och försumma sina barn på sätt som påminner om hur de själva blev behandlade som barn. Det är väl känt att fäder som tyranniserar/spelar översittare mot sina barn i sexuellt hänseende vanligtvis är
omedvetna om att de själva har lidit samma sorts övergrepp. Det är för det mesta
i terapi, även om den initierats av en domstol, som de förbluffade upptäcker sin
egen historia, och härigenom inser att de i åratal har försökt att agera ut sitt
eget scenario, bara för att bli kvitt det.

Hur kan detta förklaras? Efter att ha studerat detta faktum i åratal, verkar det klart för mig att information om övergrepp som tilldelats under barndomen är inregistrerat i våra kroppsceller som ett sorts minne, sammankopplat med bortträngd ångest.
Om man saknar hjälp av ett upplyst vittne kommer dessa minnen inte att kunna
tränga genom bortträngningen upp i medvetandet; de tvingar ofta personen att
begå våldsamma handlingar som reproducerar övergreppen som genomleds i
barndomen, vilka är bortträngda för att man ska kunna överleva. Syftet är att
undvika rädslan för maktlöshet inför den grymma vuxna. Denna rädsla kan kringgås tillfälligtvis genom skapandet av situationer i vilka man spelar den aktiva
rollen, mot en maktlös person [Och det är det vi ofta ser, eller kanske inte ser
därför att vi är så avtrubbade och skadade och kanske alltför ofta ser upp till
maktmissbrukare av alla kategorier och på alla nivåer, för människor i olika
sorters maktpositioner. Kanske just för att de har makt!? Människor som använder sin makt politiskt, i beslut som skadar andra, blir destruktiva och i vissa fall också självdestruktiva!? Förklarar också varför människor röstar på partier och politiska program som de egentligen inte vinner ett dugg på?? Som blir en form av självdestruktivitet, vilken också resulterar i skada för andra, dvs. också i
destruktivitet. Och vissa skadade missbrukar sin position och tillskansar sig
positioner, och ofta pengar, på ett sätt som saknar proportioner. I vissa fall
kanske för att skapa sig en, dock imaginär, trygghet, för inget kan skydda en
mot det som ligger under ytan!? Ingen makt i världen eller all världens pengar.
Jenson menar att ju mer vi kommer tillrätta, eller snarare ju mindre vi måste
hålla bortträngt, antingen genom att vi inte har måst göra det ELLER genom bra
terapi/bearbetande, kommer vi att få mindre och mindre behov av överdriven makt och överdrivet mycket pengar, eller den imaginära tryggheten som detta kan ge].

Men det är inte en lätt väg att befria sig från omedveten rädsla. Och det är anledningen till varför överträdelserna/försyndelserna oupphörligt upprepas. En stadig ström nya offer måste skapas, som nyligen demonstrerats genom pedofilskandalen i Belgien. Till sin dödsdag var Hitler övertygad om att om varje jude dog skulle detta skydda honom från de fruktansvärda och dagliga minnena av hans brutala far [Men han var troligen inte medveten om vad han blivit utsatt för. Jo, jag tror han mindes att han fått stryk, men till dessa minnen, och till andra övergrepp, tror jag adekvata reaktioner och känslor inte kunnat knytas kanske alls i just Hitlers fall. Hade de gjort det i någon grad hade han inte kunnat iscensätta lika grymma saker. I motsvarande grad, om han fått och kunnat erkänna vad han varit utsatt för, hade han inte kunnat begå övergrepp, kanske inga övergrepp alls. I motsvarande grad som han hade haft kontakt med de känslor som varit adekvata när han var liten och försvarslös hade han kunnat känna med andra människor. Hitlers far var troligen halvjude]./…/

Dessutom visar fallet Hitler att hat och rädsla inte kan lösas genom makt, inte ens total makt [att ha makt, till och med enorm makt löser inte upp något], så länge hatet blir överfört till syndabockar [och detta gäller på alla nivåer. Hat som riktas mot syndabockar kan inte lösa upp något. Känslorna måste riktas mot det som ursprungligen orsakade känslorna. Terapeuten Jean Jenson skriver också att skriver man om historien är misslyckandet ofrånkomligt]. Tvärtom, om den verkliga orsaken till hatet blir identifierad, blir upplevd med de känslor som följer med detta igenkännande, kommer blint hat mot oskyldiga offer att skingras. Sexbrottslingar slutar med sina härjningar om de lyckas komma över sin amnesi och sörja sitt tragiska öde, tack vare empatin hos ett upplyst vittne. Gamla sår kan helas om de kommer upp i ljuset. Men de kan inte förkastas genom hämnd.

Ett japanskt team gjorde en film om terapeutiskt arbete i ett fängelse i Arizona, där metoden var baserad på mitt arbete. Jag fick en videokassett med denna film och fann att resultaten var väldigt avslöjande. Internerna arbetade i grupper, talade en massa om sin barndom och vissa av dem sa, ’Jag har varit överallt och dödat oskyldiga människor för att undkomma/undvika de känslor jag har idag. Men jag vet att jag kan bära dessa känslor i gruppen, där jag känner mig säker. Jag behöver inte längre springa runt och döda, jag är hemma här och kan erkänna vad som hände. Det förflutna avlägsnar sig och min vrede tillsammans med detta.’

För att denna process ska lyckas behöver den vuxne som har vuxit upp utan hjälpande vittnen i sin barndom stöd av ett upplyst vittne, människor som har förstått och erkänt konsekvenserna av övergrepp på barn [av olika slag, även av känslomässiga övergrepp, av försummelse osv.]. I ett upplyst samhälle, kan unga lära sig att verbalisera sin sanning och att upptäcka sig själva i sina egna historier. De kommer inte att behöva avreagera sig själva på ett våldsamt sätt för sina sår, eller att förgifta sina system med droger, om de haft lyckan att tala med andra om sina tidiga upplevelser, och lyckats förstå den nakna sanningen om sin egen tragedi. För att kunna göra detta behöver de assistans av personer som är medvetna om dynamiken kring barnövergrepp, som kan hjälpa dem ta itu med sina känslor allvarligt, förstå dem och integrera dem, som delar av deras egen historia, istället för att avreagera sig på oskyldiga.

Jag har felaktigt tillskrivits tesen enligt vilken varje offer oundvikligen blir en förövare, en tes som jag finner helt falsk, till och med absurd.

Det har blivit bevisat att många vuxna har haft den stora lyckan att bryta cykeln av övergrepp genom vetande om sitt förflutna. Men jag kan verkligen bestyrka/bestämt förklara att jag aldrig har mött förövare som inte varit offer i sin barndom, även om de flesta av dem inte vet detta därför att deras känslor är bortträngda [i ett annat sammanhang hänvisade jag till forskning som visat att spädbarn är mycket känsligare för smärta, fysisk smärta, än vad vi vuxna senare blir. Då var det en person som påpekade att vuxna kanske skulle kunna vara mycket mer smärtkänsliga än i vanligtvis är. Ja, kanske kan avtrubbningen även yttra sig på detta sätt??]. Ju mindre dessa kriminella vet om sig själva, ju farligare blir de för samhället [Ja, och se också neurologen Jonathan Pincus fynd om seriemördare. Och det finns visst också en annan amerikan Robert Prentky, som funnit liknande saker som Pincus och det Miller hävdar här. Jag undrar om det kan vara denna Robert Prentky?].

Så jag tror att det är avgörande för terapeuten att han/hon kan fatta/greppa skillnaden mellan påståenden som ’Varje offer blir till sist en förövare,’ vilket är falskt, och ’Varje förövare var ett offer i sin barndom’, vilket jag anser vara sant. Problemet är att genom att inte känna någonting, kommer han inte ihåg någonting, inser ingenting, och detta är varför undersökningar/granskningar inte avslöjar sanningen.

Dock, närvaron av ett varmt, upplyst vittne – terapeut, socialarbetare, advokat,
domare – kan hjälpa den kriminelle att låsa upp hans bortträngda känslor [om inte skadorna blivit alltför svåra] och återupprättar den obegränsade strömmen av medvetande. Detta kan initiera flyktprocessen från den onda cirkeln av amnesi
och våld.”

Tillägg 3 januari: kolla Ett hjärta RÖTT om "Rika, Rädda Män Med Makt."

Diverse tips om artiklar...

julbord.

Insändare till en kommunpolitiker från föräldrar till barn på en förskola , skriver bland annat (ganska bra):

”Trygga och goda uppväxtvillkor är avgörande för barns och ungdomars hälsa samt hela befolkningens folkhälsa på lång sikt. /../

Förskolan och skolan behöver förstärka sin roll i arbetet för en hälsofrämjande skola som i sig är en av de viktigaste vägarna till ett hållbart samhälle.

Att tillgodose barns känslomässiga behov är grunden för demokrati och ett samhälle som håller i längden. Individer som känner tillit, känsla av sammanhang detta genom kontinuitet ökar välbefinnandet och minskar oro samt stress.

Att värna om kontinuitet i personalgrupperna för att skapa förtroende, tillit och ömsesidighet vilket bidrar till trygga uppväxtvillkor för våra barn.

Det ger fler barn med god självkänsla samt motverkar ohälsa hos båda barn och personal.”

Kolla också här om julbordsförberedelser på en arbetsplats, grundligt och vetenskapligt gjorda (tänker på våra mycket givande möten på jobbet)!! Om att diskutera viktiga, betydelsefulla saker! Om att föreläsa, vilka som ofta har ordet, samt om hög utbildning till trots… Om man vill le litet. Och kolla här om smörgåsbord.

Slutligen om föräldrars desperata försök att få spädbarn att vara tysta, genom att skaka dem (?), vilket kan leda till ADHD eller schizofreni enlig denna artikel... Mindre roliga saker...

vy från förra årets julbord på jobbet.

PS. Kolla denna reklamsida, den var litet kul!! Inte minst "affischen" från Skattebetalarnas förening om hur man skulle kunna minska skatten för de rikaste 10 % i Sverige ... Hur konsekventa är de? Det är nämligen skillnad på folk och folk??

PPS. 5 december: Och skillnad på skatt och skatt!!?? Liksom vad skatterna går till!?? OM skattebetalarnas förening verkligen producerade en dylik affisch skulle jag trilla av stolen?? Undrar vilka som tillhör skattebetalarnas förening? Vilkas talan de för? Jag har betalat skatt ganska länge, så jag borde tillhöra denna förening!?? Anser de att de för min talan också? Utan att ha fått mitt mandat!

Här är deras hemsida, med män framförallt - i kostym... Och kvinnor i dräkt... Hmmm, jag är inte precis en person i dräkt... Skulle inte passa i mitt jobb heller!!?? Och inte min person??

The Scapegoats...

photo on Evin Rubar.

[Uppdated November 26 in the end]. I got a tip from a friend about a program in the Swedish TV. In a town in the south of Sweden (Malmö) a school had been burnt to the ground. In this part of the town it lives a lot of immigrants. A Swedish journalist, of Kurdistan origin, had made the program “The Scapegoats” ("Syndabockarna" about spanking children and the results of this).

She had interviewed former students at this school, the headmaster, a psychologist Martin Forster (member of a group called the PRI-group, which ceased to exist 2007!!!), and also tried to interview our school-minister Jan Björklund (and in fact this man is younger than I am, and younger than my fourth sibling - how can that be?? What has HE experienced when he grew up?? I can't help wonder! Which is no excuse at all though. I can't say I like his politics, mildly said). Björklund refused to be interviewed in the program (!!!). It stands on the web that Björklund used what happened in this school as proofs that “harder grips” (i.e. more discipline) are necessary in Swedish schools. And he got the public opinion "with him", and still has (among too many: what have they experienced?). Or it is a certain "sort" he has got with him? In a societal climate that approves of ideas as people like Björklund has? And too many others keep quiet? Too busy to react, working hard? Too stressed?

The school was aware that the children were exposed to violence at home.

Here some swift notes I made when I watched this program at the web:

“You don’t argue with your parents!”

(but keep quiet and obeys??).

“Children obey and show respect to their parents (don’t question them?)”.

A father thought the children should show the teachers at school the same respect as towards the parents at home (what about showing the children respect not disrespect, both a home and in school?). And he (and some children) thought the teachers should be more authoritarian. The children meant that they were calm and quiet at home, but not afraid of being spanked or beaten at school and therefore they acted out things there.

Immigrant-parents beat their children to a higher degree than Swedish parents do a young man thought.

Someone meant that the discussion circled around the topic how the children behaved, not around how they were treated (in first hand at home, but also later in school) when they tried to deal or cope with these problems (their method was to establish how the children behaved or were, not how they were treated). The teachers, or the headmaster, phoned the parents and told them how their children behaved at school, despite children begged them not to, because the children knew what was waiting at home if and when the parents were informed... This was how they tried to cope with the problem at this school. Hmmm., yes, I work as teacher, and ave done a long time... That about phoning parents... But our pupils are the most socially adapted. So we have fewer "reasons"... But all well-behaved and (on the surface) well-adapted children then?

They thought in the program that Björklund played the children out against each others; the obedient against the disobedient (polarizing them!!!). A method parents probably uses... Now reinforced by the ministers acting... (!!!). And he seems to think that the method should be "more of the same"?? But, yes, how do one deal with already harmed children?

Violence is part of how one raise children. An imam and family-therapist (??) thought the immigrant parents (and not only they, but all in our society and country need to be reminded once and again I would say??) need information (a lot probably) about how one raise children (not abusing them!! Either physically or emotionally – or of course not sexually). The psychologist said that research has showed that when the law against spanking children came 1978 (1979??) here in Sweden it got a fairly swift effect!! So there is no reason to "walk like a cat round hot porridge" in this issue/topic!!

It seems as teachers, social-workers, even psychologists, and the headmaster at the school in question, thought you have to take into consideration the differences in different cultures. A teacher (I think) said something in the style that there are so many cases of violence to report to the social welfare so you can’t report them all!! And the headmaster thought “mild” spanking wasn’t harmful. I don’t agree. And a young man didn’t agree either, as didn't the psychologist Martin Forster who was interviewed (bit at first he too minimized the problem he “frankly” admitted – he could have reacted a bit more indignantly there I think).

A young man about “mild” spanking:

“A box on the ear was enough! I got furious at my dad! There was a lot of aggression inside me…”

And he meant that he took this out on others, not his dad.

Spanking a child is a swift, but short-term solution the psychologist said.

As soon as the parent isn’t present the child acts out if he/she gets the opportunity the interviewed boys said (no girls were interviewed!! Invisible?).

A child meant: beaten at home, noisy at school.

The psychologist:

“The children copy/imitate the behavior of choosing violence/abuse as a way to solve conflicts and get her/his will through (which is how parents get their will through). If you don’t get what you want you beat.”

The psychologist further:

“Of course the child obeys immediately if it is beaten, but in the next ‘stage’ the child becomes more aggressive (and more aggressive again), and they becomes less socially adapted/accommodated, get psychic ill health…”

And in an even longer term physical ill-health, as Kirkengen for instance has found…

And the psychologist thought all children in Sweden shall have the same rights.

About Evin Rubar here and here and here.photo on Martin Forster.

In the newspaper this morning you could read that researchers suspect that parental stress causes allergy in children. If a parent is stressed it influences the child in a similar manner. Researchers are exploring if raised contents of the stress-hormone cortisol makes children allergic, that's one of the hypothesis they have... One of three children in Sweden suffer from allergy in different forms (of different severity). Similar tendencies is shown in the whole Western world. Is it a combination of life-style, what we eat, the environment?

And there was an advertisement in the newspaper about the importance of language, of reading and of books... "Läsfest - vikten av ett språk". Thinking of the phenomenon Alexithymia, lack of emotional language... Found an intersting article about alexithymia and its connection to coping strategies... A study on 104 women and 13 men with psychic and physic heavy workloads. Individuals with alexithymia was avoiders and non-help-seeking in difficult situations... See Bosch on defenses... False Power denial of needs for instance.

Having a language, and an emotional language too, articulating ones feelings, distress etc. is protecting!?? That about narrating... And stress-researchers have found that alexithymia and heart and coronary diseases have links. Immigrants show similar symptoms Peter Währborg in Gothenburgh has found.

Also see this article about obsessive-compulsive disorder!

And see this readers' letter on AA, "the danger of AA". Miller answers:

"I agree with everything that Barbara wrote about AA, and I have also written many times about the dangers of this kind of manipulation, hypocrisy, poisonous pedagogy and confusion. You see that you felt the negative influence of this 'treatment' as you write: 'I went into this meeting, but such rage rose in me that I had to leave.' Your rage is understandable and if your therapist regards it as harmless, he may no longer be the right therapist for you [my italics]."

I think she is right.

Addition November 26:
Lena Nyberg, vår Barnombudsman "The Children’s Ombudsman in Sweden", tolkade vår lag mot barnaga senast i maj 2007:

"Sverige är ett föregångsland som i snart 30 år haft ett barnagaförbud. Men i de flesta länder i världen är det fortfarande tillåtet att slå sina barn. Den som flyttar till Sverige behöver därför få tydlig och bra information om att barnaga är förbjudet och en form av misshandel och därför straffbart enligt brotts- balkens regler om misshandel. Alla människor i Sverige är skyldiga att följa svensk lag."

Från Barnombudsmannens hemsida: "Du har rätt att inte bli slagen". "Barnombudsmannen vill ha kampanj mot våld i Sverige"

Article in Norway that women/mothers are as violent towards their children as men/fathers "Women's Violence is Taboo".

Our alleged violent nature...

photo on Anna Luise Kirkengen.

Have skimmed the interview with Bruce Perry, the interviewer posed a question:

"Understanding and modifying our violent nature will determine, in large part, the degree to which we will successfully adapt to the challenges of the future -- the degree to which future generations of human beings can actually experience humanity. 'What do you mean by 'humanity' in this case?'"

I don’t think we are born with a violent nature… Not born with an urge to destruction - self destruction… See what Miller thinks about Melanie Klein.

Another question/wonder: why not all abused develop criminality for instance… I think it is as Miller is saying that some children are fortunate to meet an enlightened, compassionate, knowing witness, who helps the child (even the very small child) to process what it endured in different degrees, and hence what sort of problems later and their severity!!? We are all exposed to those things, but of different degrees, thus our blindness and insensitivity to these things an degrees of it. Some are more sensitive, others less...

Addition in the evening: blaming our/the nature... (what Bosch calls the Primary defense).

"You know , it's his nature (the human nature)!"

An explanation to children, why their father... Nothing we can do anything about, have to accept. But the environment has to deal with and accept, they have to change, for if they didn't - what then? Accept and/or need to control. Depending who it is about?? (the ones with less power as to accept? And control their impulses, urges, feelings, reactions??).

Came to think about defenses too... Strengthened instead of the opposite in therapy too many times!!? See once again Bosch on Daniel Goleman... As she writes:

“The reader should be aware that many of the ideas on emotional development put forward in Mr. Golemans book are contrary to PRI [Past Reality Integration therapy] ideas. In PRI it is not considered as desirable for young children to control their ‘socially undesired’ emotions or feelings such as fear and anger. When this sort of behaviour is desired by adults of children PRI regards it as poisonous pedagogy /…/ Also, many of the behaviors that are considered by Mr. Goleman to be essential elements of ‘emotional intelligence’, are considered by PRI to be defenses (False Hope and False Power Denial of Needs) employed in order to avoid feeling pain. The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy.”

I think she is right...

The Norwegian physician Anna Luise Kirkengen has come with a new book "Forstyrret barn - forstyrret liv" ISBN: 9788274191211 which translated is something in the style "Destroyed Child - Destroyed Life".

Göran Greider i ledare idag "Mer ögonkontakt i nya aktuellt!" Där står bland annat detta (intressant!!!):

"Redaktionen skulle i expertfrågan faktiskt kunna bryta litet ny mark genom att skifta över tyngdpunkten från de senaste tjugo årens obligatoriska ekonomer och statsvetare - till sociologer, antropologer och inte minst naturvetare. I all media finns ett statsvetaröverskott. [min kursivering]."

Sant!!?? Andra perspektiv vore intressanta!!

In a leader today the leader writer commented changes in a news-program in Swedish TV. He thought the main point (center of gravity!!!?) from the last two decades compulsory economists and political scientists - to sociologists, anthropologists and not least nature scientists as experts in the news-programs, I thought that sounded interesting!!! Then I would listen with much more interest!!! Getting other perspectives on things!!!!

Peter Hultkvist om ”När egoismen får vetenskapens skepnad....”:

”Så var vi där igen. Högerns tro på det ödesbundna i att fattiga förblir fattiga exponeras. Ökade klyftor anses som något närmast oundvikligt. Ett samhälle med små skillnader är omöjligt. Det är slutsatsen i en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS.

Jag känner igen tongångarna. Så länge arbetarrörelsen har strävat efter en ökad jämlikhet har högern kritiserat det som ett i princip omöjligt projekt. Stämningsläget har varit i stil med att 'naturlagarna går inte att ändra'.

Låglönesatsningar och högre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna är inget som är aktuellt enligt SNS. Självfallet kan detta vara en del av de åtgärder som måste vidtas. Satsningarna på lönerna inom vårdyrkena i den offentliga sektorn måste fortsätta. Sedan leder det inte till några fler jobb att straffa arbetslösa med lägre ersättningar."

Och här om ”Nygammal politisk propaganda”.

Teri Hatcher about being abused sexually as a 7 year old girl…

See this article “The Darkest Secret” in Newsweek. Teri Hatcher was abused sexually by her uncle as seven years old.

“The D.A. and a police officer flew to Los Angeles to take my statement. I began to reveal the details I could never forget. I could picture the car and recall the feelings I had. I remember the clothes I was wearing, because he had me take them off. He touched me and asked if it felt good. I said no and he said, 'well, someday it will.' Who would ever think four simple words could do so much harm: 'Well, someday it will.' Damned if I do, damned if I don't. Maybe that's where all my adult guilt came from. Maybe that's why when I ate caramel coated with chocolate or had pleasurable sex or won an award or got a great job, just moments after the elation, I'd be slammed with an overwhelming urge to punish myself. Because at the core, I felt I was bad. I felt that I caused it. That it was my fault. Ah, Sarah, I knew that pain.

So that was it. They took my statement and they flew away. I had no idea what to expect next, but what I got was a phone call. I wouldn't have to appear in court. No one would ever hear my story because the judge and my uncle's lawyer had read my statement, and the corroborating evidence was enough to make him plead guilty in October 2002 (not to me, but to Sarah's case). He got 14 years. He's old. I hope it's his final resting place.

For me, this opportunity, this turning point, gave me a chance to face a very old but still raging fear. I can't say that a victim of abuse is ever completely healed [no, this sort of abuse and maybe all other sorts are far from harmless, and maybe it isn't possible to heal completely, how muck the perpetrator and society try to rationalize what happened]. But this experience allowed me the space to feel validated, vindicated and, frankly, not crazy. It was not my fault. If this has happened to you, you may want to contact the Rape, Abuse and Incest National Network at rainn.org. I wish you strength and love, and a journey that leads to your own realization that you are lovable, worthy and deserve good things. If it hasn't happened to you, count your blessings and do something in your community to make sure it doesn't happen to anyone you know.”

I found this at the site “Breaking Down the Walls of Silence”.
Also see “Rape, Abuse & Incest National Network”.

Teri Hatcher writes/says:

“Then I got angry—that my mother didn't show the paper to me earlier; that I didn't put my uncle away when I was 7 years old. But, of course, no one did back then. 'Back then.' It makes me sound like an old person. But seriously, just 30 years ago, no one did. No one talked about any of that, and by the time I was conscious enough to know how wronged I'd been and how damaged I was as a result, well, the statute of limitations had flown by and my healing was only as close as $150 an hour for years of sessions that luckily I could afford.”

Yes, it costed a lot of money too to process what she had been through. Can all afford to pay for therapy (and what sort of therapy-help is often offered too)?

Yes, maybe we should speak up against all sorts of evilness here and there? Not keep quiet?

Why isn't this a bigger issue in media? About sexual and other forms of abuse early in life (and even earliest in life) and the consequences of them? Where maybe emotional abuse and the consequences of that is underestimated??

---

And I am also thinking of commentators on the net again... Shall one ignore them? Or (try to) speak up against them? See this article (in Swedish) about the phenomenon "Alex Schulman and vulgarity as a life-style"... What is this phenomenon an expression of? What do they want to achieve the ones which are using this sort of debate-style? Are they aware of their motives? The deeper motives and needs? And are they interested in them either the slightest bit? That they for instance are pouring things out to make others feel uncomfortable, and make them feel as uncomfortable as possible... Should one just let them and never react?? Should more people react on them??

But, the things I write about... Aren't always comfortable to read about!?? And I too need to pour things out... Yes...

---

About Alex Schulman, Lisette Schulman (his mother), Allan Schulman (his father) and Sven Stolpe (his maternal grandfather). Lisette Schulman's blog "The Schulmeister". The manner they argue in goes in the family (of the little I have read, seen and understood)?

A wonder...

What makes a 12-year old child kick another child (class-mate) in the head brutally? And the event referred to didn't happen in one of our bigger cities here, but on the countryside, just outside one of our smaller towns...

Does this come from nowhere? Or from where does such a frustration and fury and anger come? What has this 12-year old child experienced? Which makes him (I think it was a he) unable to control his feelings and frustrations? And how will his future life turn out? Will he "adapt" to society? And what is "adaption" about?? Do we want to know what's behind, acknowledge what's possibly behind? Or are we afraid of confronting ourselves with this truth??? The most comfortable for us (the grown up world) is to - what??

And what is it we see in many blogs? From many commentators! People with such a hate. From where? Early things triggered by the here and now? Politicians and politics which makes their hate "legitimate" in a way, though violence is never legitimate. This need also shown in humiliation-TV?? Programs people enjoys watching?? And why are they so popular (but are they as popular as one maybe can get the impression they are? Is it so bad as we believe? Maybe?)?

Politics which give harmed people "permission" to act things out!? Gives them "approval" to hate. Are politicians (or other people with power of al different kinds) aware of this? Do they care? Should they care maybe, care about what they forward through their policy and what they say and how they behave? How they put their words etc. Is this maybe a responsibility they ought to take?

Do all harmed behave like this though? Does some turn their feelings of hate and rage and fury in other directions (maybe they don't even are in contact with them)? Do they turn them towards themselves? And how?

And what many commentators devote themselves to, is that to "kick other people in their heads as hard as they possibly can", though not literally, a wish to let others feel what they feel, feel all their pain, fear, frustration, which they maybe aren't really aware of either? Which they maybe also denies? Denies to themselves. Others are to pay for what these individuals have endured and experienced. And in this way they push their problems away from themselves, effectively too! This is their way of solving their problems! In this way they don't really have to deal with their own! They will never solve their own maybe (or most probably, if they don't encounter a real and deep crisis, then maybe, but maybe not even then)?

Their anger is a defence against the truth, their truth!? And people using this sort of defence are less prone to do something about their own problems?? They are more prone of blaming others and everything else, than doing a work on themselves? They use this defence to avoid feeling the power and helplessness they once experienced?? Gives them a sense of power, a false sense of power? A power they actually don't need today and which very often harm other people. A grown up person need other forms of power. And usually has a power the child didn't have once. But the grown up need to maintain his/her strength an power, to demonstrate it really??

And this sort of people are allowed to ravage!!! As it has been through our lives!!? From early in school: boys taking a lot of space and place, and being allowed to (because boys are that way). The silent girls (AND silent boys) have had to pay the prize, take the responsibility, maybe not being really listened to or seen (and what does this create in them? In turn). Ans maybe they also had a story to tell?? Experiences which hey had to carry alone and on their own??? Manage and cope with things on their own... Solving things on their own.

But girls are adapting this destructive way of behaving, here too! Totally coldly harming others! With no feelings at all? See Pincus findings for instance, about early unimaginable abuse and the results of that... See the review of Pincus' book by Thomas Gruner on Miller's web.

I react a lot and gets very angry when I read them, of some reason... My story probably...

Addition just before lunch: These children haven't been held hard or strictly enough? So that's what the parents need to learn?? Or is it this they have been, and/OR don't cared about at all and humiliated in a lot of different ways without being able to protect or defend themselves against this humiliation or bad treatment? With a need to act this out? Is the right method more of the same? Because this can be/is more of the same?? Or what would be a better treatment? And, no, this isn't easy!? But that it isn't is it an excuse for... yes, what? There is a lot more to say abut this I think... But now I am in a hurry! Haven't had time to practice, which I need a lot now, with concerts etc. near!!!

Addition at 22.45: That I am often in a hurry you can see... Hmmm... Here and there in this blog. And there is so much I want to let out, writing and writing and writing, with not enough time to "proof-read" what I am writing always (honestly it is often like that?). Maybe with time I will allow myself more time for that?? Hopefully I will.

PS. Read a new article on Miller's web: "My afterword 2007 to 'Paths of Life'"! In fact I think what she writes about here has to do with the theme in this blogpost!!!

Miller writes about

”…her omnipotent and patronizing father"

and it is this many of us have experiences of, some not directly and others directly (why did he, the father or father-figure, have that need?? (and thus we have difficulties to see power-people through behaving like this in our adult life, why such people often get so much power, and much, much more power than they ought to have?). Experiences of such power parents once had over small and powerless children? And which should this father in turn accuse? Get furious at, not only for the harm he was subjected to, but also for his problems being the parent he ought to be),

"whose sincerity a child dearly want to believe in",

yes, so it is, even if she/he knows parts of the truth as Miller writes too (see below)… As grown up the woman Sandra realized that he (her father) hadn’t left any trace of empathy for the little child she once was.

Miller writes that she has realized that

"... many women are unable to sever the bonds attaching them to their fathers [and Jennifer Freyd writes about Betrayal Trauma, where she come to understand that the anger can be even greater towards the parent that didn't see or intervene! And about the effects of being betrayed of the ones that should want ones best! And there are reasons why the mother couldn't protect in this case, but it's only an explanation, not en excuse! The mother in her turn should accuse the ones that made her so pushed down so she couldn't protect her children, and maybe not herself either properly!!! And Freyd means that this abandonment by the one which should have seen, or even saw, is even worse than the crime in itself], though they are clear in their minds about the brutality with which they were beaten and humiliated. Some of them even suffer from multiple sclerosis or fibromyalgia, chronic pain disorders indicating the beatings they received from their parents and child's suppressed rage. Yet they still adhere unswervingly to the conviction that they love their parents and are loved by them in return. In childhood, acceptance and expression of that rage would have involved severe punishment or total abandonment, and the fear of these consequences lives on in the adult children. But as soon as they realize that they are no longer in danger, they will be able to understand the situation they were in as children and to rebel inwardly against the cruelties perpetrated on them, instead of continuing to forgive them 'generously.' Normally, this will bring relief, and the body will no longer need to avail itself of the symptoms that are its only way of expressing itself /../

The task devolving on the adult children is to free themselves of those memories, not by forgiving and forgetting, but by accepting the logical response to torture, the experience of rage they have denied themselves for so long. Medication can do nothing to reveal this truth. All it can do is to camouflage it, often for decades, without bringing any genuine relief.

Like Sandra, most of us are adamant in refusing to believe that parents can be so cruel to their little innocent children, despite the appalling facts we read about in the papers every day. This refusal leads to a deceptive idealization of our own childhood and hence to an unconscious repetition of that cruelty. The only thing that can help us to relinquish our blindness and spare our children the same fate is the courage to accept this truth.”