Socialism och socialism...

[Uppdaterad under dagen]. Nej, alla lever inte på ruinens brant! Se Andreas Gustavsson i ”Rikaste äger elva biljoner.”

”Les Leopold har skrivit boken The looting of America [ungefär "Plundringen av Amerika"], och i Huffington Post går han till generalangrepp mot det system som prioriterar en avreglerad finansmarknad och passiv skattepolitik framför att rädda 29 miljoner arbetslösa amerikaner./…/

… hur komma till rätta med problemet? En trevande början vore att ha förmögenhetsskatt för dem som äger mer än 700 miljoner kronor [vilket ju är ganska mycket pengar!]. Sedan skulle det inte skada med en mer progressiv skatt på inkomst, skriver Leopold.

’Snälla, kalla det inte socialism, eftersom vi redan har gett finanssektorn bidrag och garantier på 91 biljoner kronor.’”

I videon säger han också att fakta i hans bok är noggrant granskade av diverse medhjälpare, så att det han skriver ska vara tillförlitligt.

Och lyssna på denna radiointervju/ diskussion med Leopold, som är väldigt intressant och verkligen rekommenderas.

"Det är inte bara en moralisk, utan också en ekonomisk fråga,”

säger Leopold bland annat om detta de diskuterar angående ekonomin. Och han pratar också om att både demokrater och republikaner varit för avreglering och att koppla bort staten från allt, med de ödesdigra resultat man nu ser i USA (och han nämnde en kvinna som varnat för detta redan under Clinton, om jag minns och hörde rätt, men jag minns inte hennes namn nu, medan jag skrev och lyssnade samtidigt, ivrig att göra något annat än blogga).

Och tidigare fanns det en progressiv motrörelse, men idag saknas denna menar Leopold också, så Obama har enkelt uttryckt att handskas bara med högern! Ja, motrörelser saknas! Men nu har nyliberalismen närmast blivit religon och den enda vägen.

Och jag tror att vi i medelklassen också borde vara oroliga över den så avreglerade finansmarknaden och den ekonomiska politik som förs. De som vinner på denna är inte vi och de som är låginkomsttagare, utan bara de med högre inkomster. Kanske ganska mycket högre än vi har. Så vi borde sätta press på våra politiker (och inte minst dem till vänster). Ja, det behövs MYCKET tydligare motrörelser! Oppositionen är för tam och lam och otydlig.

Och läs vidare i "The Iron Law of Finance Fantasy."

Ja, och och vidare, kommer vi att få billigare medicin eller förbruka mindre medicin nu med privatiseringen av apoteken? Se bloggpostningen ”Mer medicin” och ledaren ”Så räddar vi klimatet. Maria-Pia Boëthius: Dags att lämna en vanvettig livsstil” där Maria-Pia också skriver om apoteksreformen och hennes erfarenheter från andra länder och delar av världen vad gäller privatiserade apotek, samt se ”Ja, till vårdreform – men nej till abort”:

”USA:s största fackliga organisation, AFL-CIO, applåderar beskedet från representanthuset. Inte minst det faktum att alla företag utom de allra minsta måste bekosta sina anställdas försäkring.

– Det krävdes mod att stå upp mot försäkringsbolagens desinformation. Det här kommer att hjälpa miljoner.”

Extremism, lobbyism, tea parties och så kallad "spontan resning", samt ännu mer om den "amerikanska drömmen"…

Boston Tea Party.

Jag läste Esbati nu på morgonen om ”Om längtan efter paranormala fenomen” och kommentarer till detta blogginlägg och började le, det var så bra skrivet. En av kommentatorerna, Lennart (Det progressiva USA), skriver att Johan Norberg kanske kan sticka över pölen och befria amerikanerna eller i vart Wall Street.

Kerstin från Motvallsbloggen (mina kursiveringar):

”…för en propagandist som Norberg så måste det ju vara bra att en massa folk tror det han har betalt för att få dem att tro.

Det betydligt intressantare frågan om vilket politiskt ett ekonomiskt system som är det bästa för de flesta befattar han och hans själsfränder sig inte med, av förklarliga skäl. De kämpar tappert vidare på maktens sida och för maktens sak, en alltid lika beundransvärd kamp.”

Ja, verkligen beundransvärd!?? Survival of the fittest, you know! Men hur är det med den amerikanska drömmen? Var ser vi den s.k. amerikanska drömmen egentligen?

Se "Det progressiva USA" om fenomenet tea parties i "'Tea-bagging', kan amerikanerna störta Obama?"

Paul Krugman skrev också om dessa teaparties i blogginlägget ”Mörkrets Armé(y)” (i min snabba amatöröversättning):

”Aha. Så tea parties är i stor omfattning drivna av ’Frihet fungerar’, vilken huvudsakligen är Dick Armey med en massa Koch-Scaife-Bradley-Olin stöd [länk från Transparent media i ’Medborgare för en sund ekonomisk grund’!! Och vad är 'sund ekonomisk grund'?].

[och detta är inget annat än] Samma gamla vanliga, samma gamla vanliga.”

Men man försöker få dem att se ut som om de är spontant organiserade och poppar upp här och där av sig själva, som (desperata) sjävständiga reaktioner mot Obamas politik.

Läs mer om Dick Armey på "Frihet fungerar" och om "Frihet fungerar" och teparties samt om "Boston Tea Party".

Se också om (desperata?) lobbyister som planerar teaparties i ”Spontan resning? Företagslobbyister hjälper till att orkestrera radikala anti-Obama tea party protester”:

“Trots dessa försök att få denna ‘rörelse’ att verka organisk [en naturlig reaktion på något dåligt?], så är de huvudsakliga organisatörerna för de lokala händelserna i själva verket lobbyistdrivna tankesmedjor som ’Amerikaner för välstånd’ och ’Frihet fungerar’ [mina översättningar]. De två grupperna är tungt bemannade och stadda vid väldigt god kassa och de ser till att alla de logistiska och offentliga relationerna fungerar tillräckligt bra för planerandet av kust-till-kust protester.”

Så hur spontan är denna resning egentligen? Hur är det egentligen med frihet och fritt tänkande kan jag inte låta bli att undra? Hur fritt tänker vi och hur fria är vi egenligen? Vad har vi blivit hjärnvättade med det senaste decenniet inte minst?

Om "The rant of the year" eller "Årets gormande" och att vara riktigt desperat (hmmm...) se denna video:

Tillägg: se gårdagens ledare i Aftonbladet "Den amerikanska drömmen är svensk”:

”Fattigdomen håller människor tillbaka i generationer. Även i Sverige. Samtidigt tycks alltså förutsättningarna för att en person ska lyckas bryta med sin bakgrund vara bättre i vårt samhälle än andra. ’Den amerikanska drömmen’ är som mest sällsynt (eller kanske just en dröm) i sitt eget hemland.

Den sociala rörligheten är sämst i USA tätt följt av Storbritannien, Italien och Frankrike. Höga skatter och omfördelande transfereringar verkar inte hämma rörligheten i samhället. Tvärtom. Länder med mer grundtrygghetsorienterade samhällssystem upp­visar en lägre rörlighet och Linds rapport pekar mot att små inkomstskillnader kan gynna den sociala rörligheten.

Liberaler brukar säga att har alla bara lika möjligheter i teorin, är samhället rättvist. Richard Tawney har kallat det för en 'grodyngelfilosofi'. De allra flesta grodyngel blir aldrig mer än grodyngel. De kan trösta sig med att i alla fall några av dem kommer att bli grodor och komma upp på land som framgångsrika medborgare med privat förmögenhet och medlemskap i skattebetalarnas förening.

Men teorin att stora ojämlikheter disciplinerar människor att jobba sig upp på stranden trots att de börjat som grodyngel verkar inte stämma med verkligheten. Och skillnaden mellan teori och verklighet är som bekant att i verkligheten är det skillnad mellan teori och verklighet. Begränsad välfärd, låga skatter och starka ekonomiska incitament bidrar inte till att människor rör sig uppåt i inkomstfördelningen. De fastnar.”

Mer borgensåtaganden – i tysto…

Condoleezza Rice vid pianot (visst hörs det att hon inte är pianist eller kanske inte har en massa tid att spela... Men hon spelar ju sådant inte så många fixar).

Några morgontankar…

Småföretagare verkar inte ha det bättre i USA än i Sverige är en känsla jag haft länge. Deras situation verkar minst lika byråkratisk som i Sverige. Ja, låter som den är nästan ännu mer byråkratisk! Att ha anställda kräver otroligt mycket pappersarbete låter det till exempel. Och det finns en massa bestämmelser runt omkring som man måste följa. Dags att avliva en myt om att USA är företagarnas förlovade land? I alla fall inte småföretagarnas.

Dessutom bekräftades min misstanke nu här på morgonen vid tidigt samtal med min pojkvän i USA att människor där tar chansen att inte ha en sjukvårdsförsäkring när de är unga. Som han gjorde på 70-talet när han var ung och behövde pengarna till annat. Han och hans son hade ett prat om politik häromdagen på sonens initiativ. Och då berättade sonen att hans flickvän hade måst uppsöka sjukvården för magont, som var njursten troligen.

Flickvännen (förmodligen strax över 20 år) hade ingen sjukvårdsförsäkring. Man ville ta prover som skulle kosta åtskilligt med pengar (jag tror S. sa 3000 dollar).Hon lyckades dock få detta finanserat. Minns inte alla detaljer nu.

Och det är väl något i stil med att ungdomar också här som är i 20-årsåldern (precis som en annan förmodligen också resonerade, reagerade i den ålders) tycker pensionen finns i en annan tidsålder och resonerar ”Den dagen den sorgen” och inte ser om sitt hus redan i den åldern, utan förlitar sig på att saker bara löser sig när den dagen kommer. Som jag ser det (ganska uppbragt) är det en av riskerna med att få mer pengar i handen, som att inte betala till gemensamma försäkringssystem via skatt. Och det är klart, många tycker ju att det är ju strängt taget upp till var och en. Men är det det? För det verkar som om de skattepengar som i alla fall betalas får gå till att lösa dessa personers dilemman (avsaknad av sjukvårdsförsäkring till exempel). Så det verkar som om ”de arbetande och skattbetalande” i alla fall får betala för andra. Kanske är trots allt metoden att betala relativt mycket i skatt, och även på arbetslöshets- och sjukförsäkring, inte så dålig??

Deras åldringsvård är visst också så dålig så människor bävar för att hamna där (Om man kanske inte har ganska gott om pengar?). En vård som till största delen är privatiserad och om den inte är det är den så slimmad att man knappt kan erbjuda något alls? Har konkurrensen verkligen skapat bättre åldringsvård? Eller är det rentav tvärtom, gjort den sämre, och kanske rentav mycket sämre, ja, riktigt dålig?

Denna vecka var det en artikel ”USA – landet där läkarvård är en lyx” i lokaltidningen här (samt i andra media) om den ensamstående trebarnsmamman Maria Juanez, som tillhör de 46 miljoner människor i USA utan sjukvårdsförsäkring. Länge klarade de sig utan den, men så hamnade Maria i en utmattningsdepression på grund av för mycket arbete och ensamt ansvar för tre barn (mannen hade helt försvunnit ur deras liv).

Ett läkarbesök i USA kostar tydligen i snitt 100 euro och ses av många som en lyx. Och många går obehandlade i flera år för till exempel diabetes och högt blodtryck, vilket gör att de dragit på sig komplikationer som de annars inte skulle ha dragit på sig.

En läkare på en frivilligbaserad klinik säger försiktigt (nej, bäst att inte uttala sådana saker riktigt högt?) att det amerikanska systemet behöver ”någon slags reparation”. Han pekar visst på ironin att det rika USA (???) inte förmår ge sina invånare sjukvård.

Är detta en modell att följa?

Kulla-Gullan skriver idag i DD om banker, att banker är hierarkiska på grund av sträng ekonomisk kontroll, är en värld där alla tittar uppåt och inte säger emot. Enligt forskning så är orsaken till att banker går omkull att ingen säger emot. Alla springer i flock, yra av pengajakt, skriver hon. Och när paniken väl slår till rusar alla åt motsatta hållet. Hon menar att det handlar om psykologi och inte biologi.

Hon undrar vad det är som gör att några få orkar stå emot och säga ifrån. Vilka egenskaper den har som vågar vara motståndsman eller –kvinna (se syskonen Scholl under andra världskriget). Hon undrar hur mycket mod som krävs för att ifrågasätta och säga sin mening när alla andra är av en annan åsikt. När flocken och drevet går.

”Mycket, skulle jag vilja säga.”

skriver hon.

Och George Montbiot skriver också om ”The Other Bail-Out – Another set of corporation is pressing for public money. Governments should let them die” (“bail-out” är “borgen”). Han skriver att (i snabb översättning tidigt på morgonen):

“När allas ögon är fixerade vid borgen till bankerna, så hälldes en rejäl hink med pengar på något annat som inte förtjänade att få några pengar.”

Nämligen bilindustrin. George Bush gick med på att låna enorma summor till bilindustrin nyligen litet i skymundan, något som försvunnit i allt prat och alla skriverer om bankerna. Representanthuset godkände också detta. Borgen för bolag sprids som en riktig plåga menar han.

Nu gör bilbolag i Europa detsamma, vill ha pengar från staten (EU). Och påstår att de vill ha dessa för att utveckla mer miljövänliga bilar. Men Monbiot tror inte att så värst mycket kommer att hända på den fronten, dvs. de kommer inte att avsevärt förbättra miljövänligheten. Vilket historien hittills visat och hans artikel pekar just på bilindustrins löften hittills och vad de egentligen åstadkommit. Han tror att de teknologiska misslyckandena nu resulterar i industriernas lobbyande för att få allmänna medel för att bli mer gröna. Han tycker de borde få skammens rodnad på kinderna över detta, med hänsyn till vad de hittills presterat trots en massa fina ord. Och tycker helt frankt att det inte finns någon som helst anledning att spendera en endaste penny av de allmänna medlen för att göra bilindustrin grönare.

Han tror att man skulle få bättre resultat med andra medel. Till exempel att de som köper de minst effektiva bilarna skulle få betala 2000 pund mer varje år än de som köper de mest effektiva. Han menar att detta skulle döda marknaden för de mindre miljövänliga bilarna och tvinga bilindustrin att göra de ändringar som de länge stått emot (min snabba amatöröversättning tidigt på morgonen):

”Om du inte har modet att tvinga bolagen att göra någonting, får du muta dem istället. Det är en berättigad förmodan att tro europeiska biltillverkare kommer att fortsätta misslyckas med att möta de miljömässiga målen, även om de får de pengar som de kräver. Det grönaste regeringen kunde göra är att tillåta dessa parasiter, som drar benen efter sig och förstör vår planet, att gå under.”

Han undrar också (ganska ironiskt?):

”När kommer det glada spenderandet av allmänna medel att sluta?”

Ja, det kan man undra?

Privata sjukförsäkringar...

[Uppdaterad 4 september i slutet och lätt redigerad i den tidigare texten]. Jag pratade med min nära vän i USA igår. Återigen berättade han hur tand- och sjukvård fungerar där. En av hans vänner är sjuksköterska. Han brukar berätta hur människor dricker t-sprit (tror jag) för att de ska få komma in på sjukhus, få en varm säng, mat…

Detta gör att någon annan i systemet måste betala för dessa. Det blir skattebetalarna (?) i alla fall som får betala. Och/eller försäkringstagarna, som får högre och högre premier!? Något som människor verkar klaga på och reagera på. Vissa struntar i att försäkra sig också helt enkelt tror jag.

Min vän menar också att systemet med privata försäkringar trissar upp vad det kostar att få sjukvård. Fast han tror ändå inte på allmän sjukförsäkring vill jag tillägga. Jag undrar vad han skulle tycka om han insåg hur vi har det här - fortfarande? Det där med att "information is shock resistance"...

Är det inte då bättre att vi ALLA bidrar till detta system, oavsett inkomst?? Dvs. att även de med lägst inkomst också betalar!! Tillägg 4 september: Se vad Robert Sundberg skriver nedan att

"För låg- och medelinkomsttagarna kommer en återgång till skatteprinciperna 2006 inte att märkas i plånboken, eftersom att samtidigt ska naturligtvis avgifterna i a-kassorna sänkas till 2006 års nivåer genom att staten, likt 2006, skjuter till pengar till dessa som borgarna tagit bort."

Men det motsätter sig väl de mest högst inkomster och kommer de att arbeta emot med alla medel.

För nu blir det så att de med lägst eller ingen inkomst inte känner minsta solidaritet med systemet, utan sätter i system att utnyttja det så mycket de någonsin kan? Och ännu värre än de värsta utnyttjarna här i Sverige utnyttjar systemen, är den känsla jag får så starkt och fått ända sedan vi började prata om detta!

Och det är tydligen så att somliga säger till sina anhöriga när de ligger på sjukhus att se till att stjäla alla handdukar på rummet, för de betalar ju ändå så mycket till sjukhuset.

Vi här i Sverige har inte kommit till det stadiet – ännu!! Vi känner fortfarande mer solidaritet med systemet. Men lobbygrupper gör allt för att vi ska misstro det så mycket som möjligt!

De enda som möjligen vinner på systemet i USA är de med riktigt, riktigt gott om pengar?

Tillägg 4 september: Se Robert Sundberg i ledare idag att "Sänkta skatter är dåligt" (denna artikel finns också här). Han skriver bland annat:

"Borgarna försöker få till stånd en utveckling med en kapplöpning nedåt gällande skatternas nivåer. Först sänkte den borgerliga regeringen skatter för förvärvsarbetande personer. De övergav därmed principerna från skattereformen i början av 90-talet om lika skatteuttag för lika inkomstnivå oavsett hur inkomsten erhållits.

De borgerliga partierna riggade, i och med det så kallade jobbskatteavdraget, även skattesystemet så att missnöje skulle froda sig bland grupper som inte fått sänkt skatt, exempelvis pensionärer. Detta på så sätt att även pensionärerna skulle kräva sänkt skatt. Och det fick de i går, meddelade de borgerliga regeringspartiernas företrädare.

För pensionärer med ingen eller låg inkomstpension blir det mellan 2 300 och 3 500 kronor i lägre skatt per år. Detta gräver ett hål i statsbudgeten på två miljarder kronor (per år).

Den ekonomiska talesmannen för s, Tomas Östros, sa att regeringens skattesänkning för pensionärerna är för liten. Uttalandet visar att han går i den fälla borgarna gillrat för honom och andra sossar./.../

För låg- och medelinkomsttagarna kommer en återgång till skatteprinciperna 2006 inte att märkas i plånboken, eftersom att samtidigt ska naturligtvis avgifterna i a-kassorna sänkas till 2006 års nivåer genom att staten, likt 2006, skjuter till pengar till dessa som borgarna tagit bort.

Den praktiska ekonomiska historiken visar att ganska lite av åtgärder i form av sänkta skatter, som detta jobbskatteavdrag, påverkar om det blir nya jobb eller inte. Om det blir fler jobb beror främst på internationella konjunkturen och därtill hörande faktorer som ränteläget samt om medborgarna i landet känner sig trygga och därmed vågar köpa och investera./.../

En reform som exempelvis innebär tandvård till lägre avgifter för alla pensionärer vore bättre än de i går meddelade skattesänkningarna för pensionärerna."