Eliter?

[uppdaterad på kvällen]. I ”Riksförbundet för unga musikanters” tidskrift stod att Årets kulturskola chockhöjer avgifterna. Stockholms kulturskola med sina 15 000 elever är Europas största och utsågs i våras till årets kulturskola och i motiveringen beskrev juryn denna skola som ”En god förebild”.

Elevavgifterna ska nu höjas rejält (från 750 kr till 900 kr per termin), skolan ska spara 13-18 miljoner, vilket innebär att 25 lärartjänster och 7 administrativa tjänster ska bort. I och med att flera lärare är deltidsanställda innebär detta att ännu fler personer berörs av detta, för att inte tala om vad allt detta innebär för elever. Politikerna vill att köerna ska minskas och man ska ta
emot fler elever med mindre pengar och personal.

Men de med god ekonomi kan sätta sina barn i privat undervisning, där deras barn får längre lektionstid… Vilket inte innebär att de med nödvändighet är beredda att betala så värst mycket mer för denna undervisning...

Se artikel i DN ”Hetsig debatt om kulturskolan”.

Enligt den först nämnda tidskriften (alltså inte enligt DN) har också en 9-årig svensk liten grabb, Sebastian Livonen, vunnit VM i pianospel i en tävling i Litauen i åldersgruppen nio till elva år.

I soffan i Gomorron Sverige nu på morgonen satt förre justitieminister Thomas Bodström och debatterade om elitsatsningar i fotboll. Han var för dem i min tolkning. Jag tycker att tendenserna är skrämmande…

I en annan debatt, om elchocker (som det dock inte kallas nu) skrev en debattör om tingliggörande av människor. Människor är inte subjekt, utan objekt, kunder osv.? Empati, vaddå? Jag tror att det är som en av kommentatorerna skriver (mina kursiveringar):

”Elsjokk på deprimerte er et slående eksempel på hva tingliggjøring innen psykiatrien er.

Hva i alle dager er det som gjør at man tror noen mennesker har helt andre behov enn en selv når en er langt nede? Som en kritisk norsk psykolog sa det: ’Man spør ikke lenger hvorfor noen er deprimert’.

Men når et flertall av dem som har kontakt med psykiatrien, har opplevd overgrep tidligere i livet, så er det ekstra opprørende å koble strøm på skallen deres.

Akkurat som i Sverige, tas heller ikke traumer alvorlig av det norske helsevesenet.

Og nå vil til og med Sosial- og helsedirektoratet ha tvangsbehandling med elsjokk, selv om de innrømmer at det ikke er bevist at elsjokk hindrer selvmord. Hva skal vi kalle en SLIK sykdom?” *

Hittade detta pdf-dokument om ”Känsla och dramatik” från Dramatiska institutet, en serie föreläsningar läsåret 2001/02, som verkar intressant, skrämmande och tankeväckande. Se t.ex. kapitlet ”Galenskapens historia” och om medikalisering och avmedikalisering och om diagnosticering, vad som kom att ses som sjukt, som tidigare inte ansetts som sjukligt och tvärtom; vad som ansågs som sjukligt, men som nu inte ses som sjukligt.

* läkaren Anna Luise Kirkengen skriver om begreppet "persistent somatizers" (ungefär "framhärdande inbillningssjuka") och undrar ganska sarkastiskt om det inte vore skäl att undra om det finns "persistent neglecters" i läkarkåren (dvs. "framhärdande åsidosättare/försummare/negligerare"!!??" Se i länkrullen till vänster under rubriken "Important to me" länken "Kirkengen: How Abused...". Är inte detta ytterligare ett uttryck för förakt för svaghet?

Men se återigen det filosofen Avishai Margalit skriver om människans sårbarhet, en sårbarhet vi alla delar...

PS. På kvällen: I den kommun jag bor kommer de att lägga ner en skola i ett område där det bor många familjer med sociala problem till förmån för en annan skola där det bor familjer som är väletablerade, med motiveringen att om de inte gör detta så kommer föräldrarna i den senare stadsdelen att starta en friskola... Det stod i tidningen att detta beslut tagits med majoritetsröst från ordförande i fullmäktige... Svaga grupper drabbas. En moderatpolitiker svarade med något om att om inte kostymen passar, så kommer ett par tusen elevplatser att stå tomma 2015. Vad ska man svara?? Jag blir helt matt...

Och i Lärartidningen som kom med posten idag står det om Maestroskolans förskola i Nacka... Den skola vid vilken pianoeleven ovan går (i musikdelen)... Eftersom artiklar inte går att länka från Lärarnas tidning kommer här denna artikel (denna finns under rubriken "Nyheter"):

"Alla sa upp sig på samma dag från privat förskola
[2007-12-12]
Underbemanning, brist på leksaker och ingen diskmaskin. Det bidrog till att hela personalen på den privata förskolan Lilla Maestro kollektivt sa upp sig.

– Visst kändes det som att vi svek barnen, men vi kunde inte stanna kvar. Många av oss mådde väldigt dåligt av situationen, säger Maria, en av lärarna.

Förskolan Lilla Maestro i Nacka startade sin verksamhet för 1
–3- åriga barn vid höstterminens början. Verksamheten låg i anslutning till redan existerande förskoleavdelningar för 3–5-åringar och grundskolan Maestro, som alla ägs av företaget Maestro Svindersvik.

Redan från början kände personalen att förskolan inte var en bra arbetsplats, enligt Maria. När de började sina anställningar var lokalerna ännu inte färdigbyggda.

– Vi fick färdigställa allt på helgen innan barnen skulle komma. På måndagen började barngruppen och vi hade inte hunnit planera över huvud taget, säger Maria. Enligt Maria var bristerna på förskolan många även fortsättningsvis. Det fanns inga diskmaskiner, så personalen fick diska för hand. Ingen städare var anställd – personalen fick själva städa efter arbetstid.

Den enda lekutrustning som fanns på gården var en sandlåda, och de musikinstrument som skulle användas fick personalen själva ta med hemifrån. Ingen utrustning köptes in, säger Maria. Hon och hennes kolleger fick jobba över på både kvällar och helger.

Personalen ansåg också att skolledningen behandlade den förskolechef som anställts illa, tog ifrån henne befogenheter och uppträdde hotfullt mot henne inför personalen.

– De visste ingenting om hur man driver en förskola. De ville bara ha in barn som sedan kunde fortsätta i deras grundskola. Syftet med verksamheten var att tjäna pengar på den, säger Maria.

Personalen hade flera möten med Lärarförbundets regionala huvudskyddsombud Viola Loch.

– Eftersom de fortfarande var provanställda fanns det inte mycket vi kunde göra. När provanställningen var över hade vi kunnat agera mer. Vi gav dem allmänna råd om att de skulle stå på sig och inte acceptera vad som helst. De anställda jobbade på villkor som de egentligen inte borde ha accepterat från början, säger hon.

Maria säger att droppen för personalen kom när de två extra halvtidstjänster som tillsatts för att lösa problemet med underbemanning plötsligt sades upp.

Maestroskolans rektor Georg Trolin vill inte kommentera personalens berättelse. I ett mejl till Lärarnas tidning skriver han: 'Lilla Maestro fungerar nu bra och vi jobbar vidare med nya medarbetare.'

Situationen på förskolan har gjort att flera föräldrar valt att flytta sina barn. En grupp på 40 föräldrar har tillsammans lämnat in en anmälan till Skolverket och kräver att Nacka kommun ska ta över Lilla Maestro.

Kommunen ger auktorisation till alla privata förskolor som vill driva verksamhet i kommunen. Enligt föräldrarna borde auktorisationen för Lilla Maestro dras in, på grund av missförhållanden på skolan.

Björn Jacobsson, chef för kommunens kultur- och utbildningsenhet, säger att ett övertagande av förskolan inte är aktuellt:

– Det finns inget lagstöd för ett sådant agerande. Däremot kan det på sikt bli aktuellt att pröva om auktorisationen ska dras in, men förskolan måste först få en chans att rätta till felen.

Enligt Björn Jacobsson arbetar förskolans ledning med att förbättra verksamheten Bland annat rekryterar man just nu ny, utbildad personal, säger han.

Ärendet med förskolan Lilla Maestro diskuteras på ett nämndsammanträde i kommunen den 13 december."

Dysmorfofobi...

foto på Hildur Kalman.

Blev intresserad av fenomenet dysmorfofobi eller Body dysmorphic disorder, se tidigare inlägg om detta, och kollade i Anna Luise Kirkengens bok ”Hur kränkta barn blir sjuka vuxna” (min översättning av den norska titeln).

Detta begrepp är nämnt på sidorna 162-163 i denna bok (här min snabba översättning):

”Dysmorfofobi, föreställningen om att det är något fel på kroppen eller delar av kroppen eller utseendet, inkluderas i diagnosen [diagnosen hypokondri] där det inte rör sig om en paranoid vrångbild.”

Kirkengen citerar här några författare i en norsk artikel vilka har gjort en analys av studier som har dysmorfofobi eller dysmorfofobisjukdomen som tema. Dessa har funnit 253 studier, av vilka 70 representerar systematiska studier och 59 är kasusbeskrivningar. Och författarna finner att:

”’Dysmorfofobi är karaktäriserad av en överdriven upptagenhet av en inbillad, eventuellt reell, men minimal defekt i patientens utseende och leder till betydligt obehag. /…/

Dysmorfofobi är troligen långt vanligare än vad som antagits (0, 7 – 2, 3 %) och är dessutom okänd för många kliniker. Besväret debuterar ofta i puberteten och har ett kroniskt förlopp utan adekvat behandling. Även om tillståndet verkar trivialt för utanförstående, har det betydande konsekvenser i form av social isolering, arbetsoförmåga, onödig kosmetisk kirurgi, psykiatrisk komorbiditet, självmordsförsök och självmord. Den behandling som anbefalls är medikamenter (i första hand selektiva serotoninhämmare) och kognitiv terapi. Många söker behandling hos dermatologer och kosmetiska kirurger, utan dokumenterad effekt, snarare med förvärrande som resultat.’"

Kirkengen skriver:

"Författarna omtalar tillståndet uteslutande som en psykiatrisk sjukdom som kan inordnas under diagnossystemet för mentala sjukdomar, DSM-IV. De är inte kritiska till definitionen som kategoriserar tillståndet som somatisering med eller utan tvångsföreställning. De skriver att man kan diskutera om det egentligen handlar om en tvångsföreställning. /…/

De omtalar sjukdomens möjliga upphov med tio linjer, där de menar att det är troligt att det sammansatt av flera faktorer och kan omfatta biologiskt/genetiska, psykologiska och kulturella samverkande/medverkande faktorer. De säger ingenting om hur psykologisk och kulturell kan skiljas från varandra. De nämner inte heller att förstörd kroppsbild möjligen kan representera en påförd skada, att det kan vara en följd av en gränskränkning eller att det kan dokumentera dissociation som en skyddsåtgärd mot påtvingad smärta eller förödmjukelse.”

Kirkengen nämner den svenska filosofen Hildur Kalman. Hon skriver på sin sida på Umeå Universitet (mina kursiveringar):

"Min nuvarande forskning är inriktad på begreppen mänsklig värdighet och respekt. I mitt arbete avgränsar jag ett ämne som också blir själva studieområdet, med värdighet och respekt både som empiriska och analytiska begrepp – såväl vad värdighet och respekt ”är” som vad de ”gör”. Framför allt har jag arbetat med exempel från vårdsektorn och andra asymmetriska beroenderelationer, men jag har också prövat min diskussion på annat empiriskt material, bl. a. sådant som gäller vardagslivets könade överordning/underordning. (Det kan vara värt att nämna här att som filosof/vetenskapsteoretiker så filosoferar man från ett empiriskt material som redan föreligger.)

Min tidigare forskning har inriktats på frågor inom kunskapsteori som kort uttryckt gäller kunskap, kropp och kön -- frågor där det klassiska kunskapsteoretiska fältet vidgas och möter handlingsfilosofi, och där tillitens betydelse för vår förmåga till kunnigt handlande diskuteras. Jag har då studerat relationen mellan kunnande, vetande och visshet, vetandets kroppsliga karaktär, hur vetande är knutet till handlingsförmåga, kropp/kroppslighet samt kön/genus/gender. Nära knutet till detta är frågor om makt och kunskapsanspråk - i vetenskapssamhället, och i samhället i stort. Ytterligare ett tema som ligger nära detta är vård- och rehabiliteringsvetenskapernas kunskapsbegrepp och vetenskapliga tillnärmelsesätt."

Kirkengen nämner i detta sammanhang, om dysmorfofobi och hypokondri en kvinna vid namn Arja Askild, kapitlet har överskriften "Reviktimiserad i medicinsk behandling: Arja Askild".

Jag skulle vilja utveckla detta tema mer senare och skriva om Arja Askilds historia.

Kirkengen skriver så här i det engelska utdraget av sin bok om "somatiserare":

“Somatizing”

Pain that persists despite long-term, presumably correct and appropriate medical intervention is often linked to the concept of “somatizing.” Used as a diagnosis, it effectively exiles to psychiatry those physical complaints that have no medically demonstrable physiological substrate. We know now with great certainty that hidden sexual trauma always express themselves bodily. These expressions most often lead to medical diagnostic or therapeutic interventions. “Somatizing” carries with it a high probability that doctors will undertake interventions that neither produce the expected findings nor have the intended effect. A Danish study carried out by Dr. Peter Fink[1] sheds light on the scope of the phenomenon “somatizing” as well as on the medical problems related to the concept. Using data from an overview of ten years of Danish health statistics, Fink compared the possible risks and costs associated with interventions carried out on “persistent somatizers,” that is, patients who persistently present with pains or complaints that have no clear medical cause, to those associated with interventions performed on “non-somatizers.”

Fink concludes as follows: Somatizers were exposed to more frequent and more extensive surgical procedures and other medical interventions than were non-somatizers; the greatest part of the operations carried out were abdominal and gynecological surgery; three out of four of the interventions failed to have the intended effect; the same was true in two out of three of the cases in which other treatment forms were utilized; the calculated costs connected to these inconclusive surgical and medical explorations were enormous; and, even greater were the risks of injury being inflicted during these procedures.

The gender distribution in this material was not made explicit, but if one examines the numbers it becomes clear that there were five times as many women as men among the “somatizers.” Women underwent both more unnecessary and fruitless interventions than did men; this was also the case for other medical procedures. In short, it is women who bear the greater share of these unmeasurable costs of providing the wrong treatment: the physiological danger inherent in each procedure; the mental stress associated with a continuing series of new and painful interventions; and, the social stigma attached to treatments in which the doctors find nothing or that fail to result in any improvement.

Some of the documented findings are not discussed at all, such as the fact that a complete hysterectomy was the most frequently performed procedure, having been carried out on one out of every three “somatizing” women. Their average age was thirty-two; the youngest woman whose uterus was removed due to medically unexplained conditions was twenty-two. The intended results were achieved for only two of the fifteen “somatizing” women undergoing a hysterectomy. In only one of those two cases was any pathology found in the removed organ.

The study shows a striking inconsistency in both the way of thinking and the concepts applied. Patients who, for unknown reasons, persist in a bodily strategy are called “persistent somatizers.” One of these people underwent twenty-four procedures while five others underwent more than twenty. Yet, the doctors who treat them again and again, who cling to a single professional strategy for interpreting bodily symptoms, are not called “persistent neglecters.” Their persistent response to other people’s persistent physical appeal is not problematized at all.

Based on the preceding documentation that a primary source of women’s “somatization” is socially silenced violation, a pattern of structural revictimization on the part of the medical profession can be seen in which, with objective, scientific authorization, women are pathologized and chronified.

During the previously mentioned study of 3,543 female soldiers, of whom 805 (23%) had reported being raped while on active duty, the researchers asked all the women if and when they had had their uterus removed. This was a step in assessing the existence of a connection between rape and heart and cardiovascular diseases linked to known risk factors, including early menopause. One in ten of the women who did not report being raped on duty had had her uterus removed before she reached forty years of age. Among those women who reported that they had been raped while on duty, that number was one in five. The difference was highly significant.

Considering the finding mentioned earlier that a large number of women with chronic stomach or pelvic pain are among the patients on gynecological and gastrological wards, it is not surprising that much experimental treatment is being offered to help women in pain. In clinically controlled experiments, the effects of various pain treatments are investigated.[2] This is reflected in the literature. New techniques are tried or “old” techniques are compared with “new” ones. Or, the results of a supposedly effective technique, such as loosening adhesions (places where organs seem “stuck” to one another), is compared with the results of not doing so. Endoscopy was utilized in both these trials; when the examination involved the insertion of the endoscope into the abdomen but without loosening the adhesions, it was considered a placebo procedure. It has been shown that the “loosening” treatment results in such a small improvement as compared to the effect of a simple examination (the placebo procedure) that the method is no longer recommended.

One method being tested is to sever nerve fibers in the lower pelvic region of women who suffer from extremely painful menstruation. Such a procedure seems to bring lasting pain relief to very few of the women. Moreover, each such intervention risks causing adhesions – that may then be characterized as the source of a “new” pain. In other words, one problem is (perhaps) solved while a new problem is created. The conclusion reached is that a much smaller group of women than had been presumed can benefit from such an intervention. It has been demonstrated, in fact, that neither chronic pelvic pain nor vaginal pain during intercourse are relieved by the severing of nerves.

---

[1] Fink 1992.

[2] The following sources are for particularly interested readers and are not cited among the references: Johnsen, BJOG 2004; 111: 950-9; Swank, Lancet 2003; 361: 1247-51. Vercelli, Am J Obstet Gynecol 2003; 188: 606-10; ACOG Pract Bull 2004; 103: 589-605.

Tillägg 7 december: medicinen har blivit mer teknifierad och medikaliserad idag? Patienten ännu mer ett objekt? Eller håller återigen på att bli ett objekt? Och finns det några paralleller mellan anorexi/bulimi och dysmorfofobi?

The Pharmaceutical Industry and Psychiatry…

photo on Friedrich Nietzsche.

A philosopher Einar Øverenget in Norway is worried over the connections between the pharmaceutical industry and the psychiatry. His impression is that psychiatry is in moral crisis. Here a posting in Norwegian media about this, with a heading that translated would be something in the style ”Lack of culture and cowardice”.

This philosopher has been writing about the psychiatry the whole autumn and he feels people are worried about the development of psychiatry. People have taken contact with him via phone, text-messages on cell-phone, e-mail, yes, even in the grocery store. People are afraid of going out in public with their concerns about these issues.

It’s the same with the critic about the use of diagnosis. People in the profession which criticises the diagnostic are at risk of being met with ruling-techniques where they also are labelled as "divergent". A normal human being doesn’t criticize the psychiatry, even if the opposite of being critical is to be uncritical as it stands in this article (quite ironically???). People shall just uncritically accept and swallow everything, silently and obediently? Keep quiet?

A study was published in USA last year about the bonds between the pharmaceutical industry and the psychiatry, and it got a lot of attention there according to the author of the article (see links in th article!).

I also came to search for facts about the fascism (in English and in Swedish), Nietzsche's übermensch (here too) and found something about the Great Man theory a theory I didn’t know existed.

If I had time I should have written about what Miller writes about Friedrich Nietzsche, what formed him and his ideas. Maybe more about that later. About Nietzsche at Wikipedia. About Alice Miller, her books and Nietzsche at The Natural Child Project.

Once again I came to think of what Anna Luise Kirkengen writes about the vulnerable human being and the philosopher Avishai Margalit. And the most vulnerable later in life are the ones that were most badly treated early in life, maybe very early in life? Treating our children the best way possible from the outermost beginning would be to give them the best start and a greater ability to handle things later in life? Handle them constructively...

The Wall of Silence which has descended everywhere in society the last decade? People afraid of speaking out loudly about things? Not least at workplaces?

Nyss läst…

foto på Richard Grossman.

Ur ”Mest prylar när den dör vinner” (mina kursiveringar nedan):

”Tärande är de rika, i varje fall de som använder sina pengar till energislukande stora bilar, stora hus som behöver massor av uppvärmning, som oavbrutet flyger runt jorden och lägger pengar på skrytsam überkonsumtion. De som i sina affärsprojekt utarmar jorden mer än nödvändigt genom att plundra den på råvaror för att skapa ting vi inte behöver och med öronbedövande reklam och pr försöker få oss att tro att vi behöver deras skräp, till exempel för att bli vinnare. Icke-tärande är de som nöjer sig med lite, inte ser ägande som livets mening, som inte förbrukar massor av energi och förädlade råvaror, kanske inte äger en bil. De som tär så lite som möjligt på jordens resurser. De är de nya vinnarna ur planetens perspektiv, de moraliska vinnarna. En sinnesförändring är på gång.

Förr hette det, med mörk ironi, men också med allvar bakom att ’den som har mest prylar när den dör vinner’. Insikten, som långsamt håller på att uppenbara sig är att den som har mest prylar när den dör har utplundrat jorden mest.

Jag brukar alltid fråga mig vilka som har makten över berättelsen om världen, vad det är de berättar – och varför. Ännu har De Nya Tärande makten över berättelsen och vad de berättar är en svart saga om evig tillväxt och överkonsumtion i ett slags dårspiral. Men innerst inne vet både de och vi att den här berättelsen är slut. Och jag tänker mig att det är därför så många vantrivs i överflödet [ja, kan det vara därför somliga av oss vantrivs??]."

Jag skulle önska det fanns ännu fler som har något vettigt att säga… Eller snarare att fler som har verkligt vettiga saker tilläts uttrycka dem. Är det det det handlar om? Inte minst i massmedia. Näring för själen… Se nedan om humanism. Och det Greider skrev om att kalla in andra sorters experter i TV:s nyhetsprogram etc., inte bara ekonomer och statsvetare, utan också eller kanske inte minst, sociologer, antropologer osv. osv. Som motvikt och balans! Skulle verkligen behövas!? Och bli oerhört mycket mer intressant att lyssna på och ta del av. Och ge välbehövligt perspektiv - och mer kreativt tänkande kring saker och ting!

Ur krönikan ”Varför är ni så rädda?” (hittade den inte på webben) om lista mot behandlingshem av grannar till detta hem:

”En nedmonterad välfärd. Fenomen som man tidigare bara sett i USA som börjar synas även här. Nu är det, mer än någonsin, upp till den egna individen att ta tag i sitt. Och han eller hon gör det, med förödande konsekvenser då känslan är att ingen bryr sej, att ingen hjälp finns att få.

Människor får ingen tillåtelse att berätta om sina liv så att någon lyssnar, tar på allvar [se om att ge ditt barn "röst", fast egentigen handlar det om att inte ta rösten ifrån sitt barn?? Se också tidigare blogginlägg: terapeuten Ingeborg Bosch nämner också Grossman].

Människors berättelse efterfrågas inte [sant! Människor är inte intresserade av andra människor!? Eller i mycket mindre utsträckning intresserade idag! Så känns det]. /…/

Sonja Åkessons krisande uppmärksammas och tas på allvar, men hon var också en framgångsrik människa. /…/

Samhällets blick moraliserar istället för solidariserar. En nedmonterad välfärd – en nedmonterad humanism, som inte ger oss andra redskap än dom extrema: ignorerandet [the Wall of Silence] och självcentreringen, å den ena sidan, å den andra sidan: det totala desperationen [hos desperata och förvirrade individer som mördaren i Jyväskylä vilken artikelförfattaren nämner].”

Och så denna artikel (om artikel i Vecko Revyn om ung tjej i prostitution och de snabba pengar hon kunde tjäna där):

”Förra året, med fotbolls-VM i antågande, publicerade ETC ett specialnummer om könshandel, och intervjuade i samband med detta Linda, prostituerad sedan tio år tillbaka. Hon känner många kvinnor som delar hennes situation. Och det är, sade Linda, omöjligt att dra en skarp gräns mellan frivillighet och tvång.

– Jag är säker på att vi alla skulle vilja bort från prostitution. Sedan har vi olika skäl till att vi hamnat där vi hamnat. För mig var det först pengarna, att jag var tvungen att betala mina räkningar, och att en väninna lotsade mig mot beslutet att sälja mig. Det är komplicerat. Ingen vaknar upp en morgon och tänker att 'Nej, jag ska inte bli läkare, jag ska bli prostituerad'. Det finns alltid bakomliggande orsaker.

Så vad tycker Linda om Vecko-Revyns artikel?
– Den ger en falsk bild, säger hon när ETC.nu ringer upp.
Men Veronica hävdar att hon trivs…
– Vad ska hon annars säga? De allra flesta av oss finner inget nöje i det hela. Däremot är vi skickliga skådespelare. Och ingen vill se sig själv som ett offer som mår dåligt, eller hur? Jag tror det är därför Veronica är mån om att framställa sig själv som stark, snygg och sexig, medan hon nästan föraktar andra prostituerade som är smutsiga och utsatta för tvång. /…/

– Jag vågar knappt föreställa mig hur mina döttrar och andra tjejer kommer att påverkas av artikeln. Den fungerar som en guide till hur man tjänar snabba pengar genom att börja sälja sex. Veronica redovisar sina priser, sina marknadsföringsvägar, var hon träffar männen. Någon kommer att följa efter, det är jag övertygad om. Särskilt eftersom tidningen kallar det för ett jobbreportage. ’Då måste det vara okej’, liksom. /…/

Artikeln i Aftonbladet liknar den i Vecko-Revyn, men där kvällstidningen kallar in en psykolog att på några rader varna för prostitutionens faror, låter tjejtidningen sin sex- och relationsexpert säga: ”Givetvis är det du och ingen annan som bestämmer vad du ska använda din kropp till.

Hyckleri, hävdar Linda.
– Det spelar väl ingen roll vad hon babblar om när Veronica redan lagt ut texten om att den som säjer sig kan leva värsta lyxlivet. Men det som gör mig mest besviken är att Vecko-Revyn ingenstans skriver att det faktiskt är olagligt att köpa sex i Sverige. Ingenstans!"

Människor reducerade till varor!? Men hur hade det varit om motsvarande artiklar pulicerats om unga killar/pojkar som sålde sex? Slog mig när jag läste alla män som kommenterat denna artikel (bara män). Då hade man reagerat indignerat? Men först då på allvar blivit indignerad?

Kirkengen skriver om en ung kvinna, bara kanske 21 år, som flyttade hemifrån för att hon inte stod ut hemma (bland annat blev hon utsatt för sexuella övergrepp), hennes mamma var alkoholist också om jag minns rätt. För att kunna hantera sin tillvaro dövade hon sig med knark redan som mycket ung. Kirkengen kan inte förstå hur män kan köpa sex av ett barn eller vad slags män som kan det...

Innan jag tar en vinterpromenad: Mona Sahlin i DN om det allt kallare samhällsklimatet i Sverige.

Inscribed in the body for ever…

Anna Luise Kirkengen on the long-term effects of abuse "Inscribed in the body for ever"; independent of how vulnerable one is one is damaged she says.

Abuse has deep-going, profound effects or results on the personal health, deep-going in both the psychic and somatic health. Victims of abuse are at greater risk for gastric ulcer, heart-and coronary-diseases and psychical ailments. Despite problems with depression, problems in relations, self-destructive behavior and suicide-attempts.

Bodily/physical torments were much more prevalent among victims of abuse than among non-abused, says a family-therapist, and she meant that this is especially true for torments from the back, which are found to be twice as common among abused.

Examples of the titles of the chapters in Kirkengens new book:

“Physicians not asking”, The body in medicine”, “Experiences in the body”, Exhaustion and numbness”, “Violence hurts”, “Alienated body”, “Abused men”, The difference between body and soul”, “Veronika Vikander and the voices”, “Fredrik Ferger and the epilepsy”, “Judith Jansson and the mouth”, “Different results of abuse”, “Line Lund and pains in the back”, “Violated/abused and violated/abused again”, "The ACE-study", “Abuse in the role as helper/caretaker”, “’Sexual’ pain”, “Hypochondria – Dysmorphophobia (or Body dysmorphic disorder*, about it in Swedish **)”, “Alexitymia”, “Sexual infections”…

Swiftly translated in the morning before work…

Addition in the afternoon (with links added above):

* Distorted image of the body (severely distorted!?). Also see this from The Karolinska Institute (in Swedish) where the first example, on a person suffering from Body dysmorphic disorder, is Michael Jackson, (with all his plastic surgeries)!!!

**"'inbillad fulhet' Där man har en bild av sig själv som inte stämmer. Oftast ter [yttrar] sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi. Syndromet är lika vanligt bland män och kvinnor, och brukar uppkomma i de senare tonåren eller i åldern 20-25.

Vanligtvis föranleder syndromet att ritualer formas, till exempel [att man] utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. "

Kirkengen has found connections between Body Dysmorphic Disorder and abuse!?? (Child)abuse influences the later grown ups image of her/himself even on a bodily level and one of the results can be this disease (but all abused children don't suffer from it)!!?

Our alleged violent nature...

photo on Anna Luise Kirkengen.

Have skimmed the interview with Bruce Perry, the interviewer posed a question:

"Understanding and modifying our violent nature will determine, in large part, the degree to which we will successfully adapt to the challenges of the future -- the degree to which future generations of human beings can actually experience humanity. 'What do you mean by 'humanity' in this case?'"

I don’t think we are born with a violent nature… Not born with an urge to destruction - self destruction… See what Miller thinks about Melanie Klein.

Another question/wonder: why not all abused develop criminality for instance… I think it is as Miller is saying that some children are fortunate to meet an enlightened, compassionate, knowing witness, who helps the child (even the very small child) to process what it endured in different degrees, and hence what sort of problems later and their severity!!? We are all exposed to those things, but of different degrees, thus our blindness and insensitivity to these things an degrees of it. Some are more sensitive, others less...

Addition in the evening: blaming our/the nature... (what Bosch calls the Primary defense).

"You know , it's his nature (the human nature)!"

An explanation to children, why their father... Nothing we can do anything about, have to accept. But the environment has to deal with and accept, they have to change, for if they didn't - what then? Accept and/or need to control. Depending who it is about?? (the ones with less power as to accept? And control their impulses, urges, feelings, reactions??).

Came to think about defenses too... Strengthened instead of the opposite in therapy too many times!!? See once again Bosch on Daniel Goleman... As she writes:

“The reader should be aware that many of the ideas on emotional development put forward in Mr. Golemans book are contrary to PRI [Past Reality Integration therapy] ideas. In PRI it is not considered as desirable for young children to control their ‘socially undesired’ emotions or feelings such as fear and anger. When this sort of behaviour is desired by adults of children PRI regards it as poisonous pedagogy /…/ Also, many of the behaviors that are considered by Mr. Goleman to be essential elements of ‘emotional intelligence’, are considered by PRI to be defenses (False Hope and False Power Denial of Needs) employed in order to avoid feeling pain. The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy.”

I think she is right...

The Norwegian physician Anna Luise Kirkengen has come with a new book "Forstyrret barn - forstyrret liv" ISBN: 9788274191211 which translated is something in the style "Destroyed Child - Destroyed Life".

Göran Greider i ledare idag "Mer ögonkontakt i nya aktuellt!" Där står bland annat detta (intressant!!!):

"Redaktionen skulle i expertfrågan faktiskt kunna bryta litet ny mark genom att skifta över tyngdpunkten från de senaste tjugo årens obligatoriska ekonomer och statsvetare - till sociologer, antropologer och inte minst naturvetare. I all media finns ett statsvetaröverskott. [min kursivering]."

Sant!!?? Andra perspektiv vore intressanta!!

In a leader today the leader writer commented changes in a news-program in Swedish TV. He thought the main point (center of gravity!!!?) from the last two decades compulsory economists and political scientists - to sociologists, anthropologists and not least nature scientists as experts in the news-programs, I thought that sounded interesting!!! Then I would listen with much more interest!!! Getting other perspectives on things!!!!

Peter Hultkvist om ”När egoismen får vetenskapens skepnad....”:

”Så var vi där igen. Högerns tro på det ödesbundna i att fattiga förblir fattiga exponeras. Ökade klyftor anses som något närmast oundvikligt. Ett samhälle med små skillnader är omöjligt. Det är slutsatsen i en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS.

Jag känner igen tongångarna. Så länge arbetarrörelsen har strävat efter en ökad jämlikhet har högern kritiserat det som ett i princip omöjligt projekt. Stämningsläget har varit i stil med att 'naturlagarna går inte att ändra'.

Låglönesatsningar och högre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna är inget som är aktuellt enligt SNS. Självfallet kan detta vara en del av de åtgärder som måste vidtas. Satsningarna på lönerna inom vårdyrkena i den offentliga sektorn måste fortsätta. Sedan leder det inte till några fler jobb att straffa arbetslösa med lägre ersättningar."

Och här om ”Nygammal politisk propaganda”.

Independent media...

[Uppdated November 8 in the end]. I have written to our two biggest newspapers and informed about the ACE-study... I have written to the TV-program "Fråga doktorn" and informed about the ACE-study a couple of times... Informed about the fourth newsletter...

No reaction at all!

I have informed about Kirkengen, her existence (in a neighbor country too!!!), and about her books...

Still no reaction!!

So "ingrained" (and I have a feeling it has become more again)... A backlash in the whole society, yes, in the whole world??? In many areas?? To a more and more authoritarian society and world?? Absolutely forbidden to blame the parents??

And, yes, a lot of money is involved in a lot of things!? And economic interests...

In psycho-history they mean that people with needs for power belong to what they call the backward (efterbliven in Swedish) psycho classes (if I remember right)...

Addition: one of many walls of silences?? Both here and there, on many levels and in many circumstances?

Jona in third grade came and played the chords to "Sailing"... Now he wanted to play "Mamma Mia" as his cousin Samuel... Jona was the last pupil for today. His little sister, Nella two years, seem to have a lot of own wills and wants!! She can really say "NO!!!" From the bottom of the stomach, with naughty glitter in her eyes. Today it came a lot of snow, so now many children have zip-suits. And Nella absolutely didn't want dad to help her dress when Jona had finished his playing!! "NO! I!!" She should do it herself!! Here you have to have patience!! :-) But she is very cute that little girl...

And the middle child Gabriel, which is almost invisible between his big brother and little sister, also showed that he has an own will and that he too can say "No!!"

It's extremely fun to write on the white-board! Think - todays children with computer and things wanting to write on the white-board... Comforting that it is so... And there at the white-board Gabriel also said "No!!" to his dad!! I couldn't help smiling with glittering eyes...

Not being allowed to be sad... Or to cry... To be tired and out of mood struck me... Always a "Chinese smile"... Not allowed to have the feelings one had. They were corrected too!? As if it was something wrong with one??

And later you are corrected again and again... Told how to feel, think, react and how not to feel, think, react...

Losing all patience over the stupidness in the world...

More about Mamma Mia here. Josefin Brink on propaganda...

About increasing "mild" violence from parents towards their children (in Swedish) by the Swedish journalist Åsa Petersen (I react strongly against this, that violence is more "allowed", not against Åsa Petersen and what she writes!! On the contrary. And I dislike Nanny-programs from deep in my heart. I don't watch them freely. Would NEVER do that!). She writes:

”…det rör sig om ett samhällsklimat som hårdnar. Som de obehagliga nannyprogrammen och en strängare syn på barnuppfostran är exempel på [Exakt!!!].

Det är inte så poppis med förklaringar och dialog. Det är mer poppis att skälla ut och huta åt. Pennalism i stället för pedagogik, om man så vill.

Ta skoldebatten. 'Ordning och reda', är orden på modet. Visst är det nödvändigt med lugn och ro för att barnen ska lära sig nåt. Men hur uppnår man lugn och ro? Genom att göra barnen trygga och starka, så att de kan kräva sin och andras rätt? Eller genom att skrämma dem till tystnad, förvandla dem till hunsade tryckkokare som exploderar på rasterna när lärarna inte ser?” [ja, kolla detta!!! Hemskt! Varför gör en ung person sådana saker? De flesta kursiveringar är mina. Och kolla detta; om Norge är ett progressivt land!? Också om temat milt våld mot barn! Miller hänvisar till sina flyers och där finns en som rör "rötterna till våld"!

Uppdaterad 8 november: kolla denna artikel om pappa som örfilade upp sin son när han skulle hämta honom på dagis. Pappan var på dåligt humör redan när han kom. Personalen hade lagt en blankett för inkomstdeklaration i barnets fack till råga på allt. Och slutligen ville sonen vara kvar och leka… Pappans sinne rann över… Två i personalen blev vittne till händelsen och anmälde pappan, som blev dömd att betala skadestånd till sonen.

Vad är "informed consent"?

Min fria översättning om vad "informed consent" är apropå det psykiatrikern Ewen Cameron gjorde (se uppdateringen i slutet av det inlägget):

"Vad är ”informed consent”? [en behandling om vilken patienten blivit fullt informerad och gett sitt samtycke till].

Informed consent är den process genom vilken en fullt informerad patient kan delta i val om sin hälso/sjukvård. Den springer ur den juridiska (lagliga, rättsliga) och etiska rätt patienten har att styra det som händer hennes/hans kropp och ur den etiska förpliktelse hos läkaren att involvera patienten i hälso/sjukvården.

Vilka är beståndsdelarna i fullt informerat samtycke?

Det viktigaste målet i informed consent är att patienten har en möjlighet att bli en informerad deltagare i beslut om hans egen hälso/sjukvård. Det är vanligtvis accepterat att ett fullt informerat samtycke inkluderar diskussioner om de följande beståndsdelarna:

• Naturen i beslutet/proceduren
• Rimliga (skäliga) alternativ till den föreslagna åtgärden
• De relevanta riskerna, fördelarna och osäkerheterna rörande varje alternativ
• Uppskattning av patientens förståelse
• Patientens accepterande av åtgärden

För att patientens samtycke ska vara giltigt (väl grundat), måste han vara ansedd att vara kompetent att fatta beslut som finns till hands [??] och hans samtycke måste vara frivilligt. Det är lätt att tvingande situationer [tvångssituationer] uppstår i medicin. Patienten känner sig ofta maktlös och sårbar. För att uppmuntra frivillighet, kan läkaren göra klart för patienten att han deltar i ett beslut, inte blott och bart i ’att skriva under ett [färdigt] formulär’ [hur är det med respekten för doktorn och auktoritetstro??]. Med denna förståelse ska informerat-samtycke-processen ses som en inbjudan till henne/honom att delta i hans/hennes [eget] hälsovårdsbeslut. Läkaren är också vanligtvis förpliktigad att komma med en rekommendation och dela sitt resonemang [kring det hela] med patienten. Fattningsförmågan [??] å patientens sida är lika viktig som den information som ges. Följaktligen ska diskussionen hållas på lekmannens [??] villkor och patientens förståelse ska bli fastställd/uppskattad under hela processen.

Grundläggande samtycke är förenat med att patienten ska veta vad du skulle vilja göra och att fråga dem om detta är okej. Grundläggande samtycke är lämpligt när man ska orsaka blodvite [åderlåter!!??]. Beslut som förtjänar [??] denna sorts informerat-samtycke-process kräver ett lågnivådeltagande från patienten på grund av högnivåkonsensus i gemenskapen [??].”

Och hur är det med små (och större) barn i sjukvårdssammanhang? Och hur var det med Ewen Camerons patienter och hur fungerar dessa saker i sjukvården idag? Och hur är det idag med stressade läkare och stressad sjukvårdspersonal när det gäller dessa saker? Gör detta patienter friskare, lugnare, tryggare?

Tänker också på vad Kirkengen skrivit (hennes böcker är jättedyra, men man kan börja läsa henne i ett utdrag ur hennes sista bok på engelska, en bok som fortfarande bara finns på norska? Detta utdrag finns i länkrullen till vänster under "Important to me...", se "Kirkengen: How abused..."!) om maktförhållandet läkare-patient och vad detta faktiskt kan innebära/innebär.

Och tänker också på det som stod i senaste ACE-rapporten, om att läkare borde börja ta upp barndomshistorien i sina anamneser betydligt oftare än som görs (görs inte alls??).

Där står bland annat (i min amatöröversättning):

"Oavsett ett sorgligt tillstånd som människa, kan vi kanske vara mer modiga,
mer villiga att sträva mot livet istället för mot döden, när vi vet att vi har
stöd av dem runt omkring oss. Ju förr alla moderna allmänpraktiserande läkare inkluderar barndomstrauman som en del av deras patienters medicinska journaler – och vidtar åtgärder för att hjälpa sina patienter att återhämta sig från sådana trauman – ju förr är det troligt att vi ser en friskare befolkning globalt."

Se också läkaren Linn Getz om ”Unexplainable histories”. Där (när en läkare stöter på en "unexplainable history"), inte minst, borde barndomshistorien tas upp, om inte förr.

Arbetsmiljö del 1…

Vill citera ur Christina Maslachs och Michael P. Leiters bok ”Sanningen om utbrändhet – Hur jobbet förorsakar personlig stress och vad man kan göra åt det” ISBN 91-27-47118-4. Denna bok gavs ut 1997 i Nordamerika.

I kapitel 1 ”Den nuvarande krisen” (och denna bok kom alltså ut på engelska 1997, så den har 10 år på nacken) skriver de:

”…det har skett grundläggande förändringar inom arbetslivet, att arbetet har ändrat karaktär. /…/ Människor är känslomässigt, fysiskt och andligt utmattade. Dagliga krav från arbetet, familjen och allting däremellan urholkar energi och entusiasm. Framgångens glädje och spänningen i att uppnå saker och ting blir allt svårare att få del av. Hängivenheten och engagemanget i arbetet avtar. Människor blir cyniska, håller sig på avstånd och försöker undvika att dras alltför mycket in i saker och ting.

Det här fenomenet är ett stort hinder på vägen mot ett bättre arbetsliv [och hur påverkar det produktiviteten, om inte på kort så på lång sikt?? Men är allt detta ohjälpligt? Kan vi inget göra åt detta? Måste vi bara hjälp- och maktlöst finna oss?]. Under de senaste 150 åren har arbetsplatserna utvecklats mot ett gemenskapsideal, bort från den industriella revolutionens grova utnyttjande i gruvor och fabriker. I artonhundratalets fabriker betraktades arbetarna som lätt utbytbara kuggar i maskineriet [detta har kommit tillbaka eller är på väg tillbaka?]. De arbetade sig mot sina förtidiga gravar [se Gunnar Ågren i föregående blogginlägg. Jo, hälsa och livslängd påverkades!?]. Tack vare omfattande ansträngningar fick man de överutnyttjande arbetsmetoderna att upphöra [detta skriver också andra forskare om, även här i Sverige apropå stress, utmattning, arbetsliv] och istället byggdes arbetsplatser där arbetarna med rätta kunde förvänta sig att få en viss arbetsglädje [och under förra århundradet har det skett en enorm utveckling i samhället!! Finns inga samband där? Var detta så dåligt?].

Frukterna av dessa ansträngningar står nu på spel. Idén om arbetsplatsen som en effektiv maskin är på väg tillbaka och undergräver det ideal som innebär att arbetsplatsen ska vara en säker och sund miljö där människor kan förverkliga sina förmågor genom arbete som ger dem en inre tillfredsställelse och en rimlig ekonomisk ersättning.”

De menar att

"...rötterna till det här problemet finns i den ekonomiska utvecklingen, i tekniken och i ledarskapsfilosofin [slog mig apropå våra två studiedagar: när det gäller tekniska ting; fortbildning vad gäller denna och införskaffande av teknisk utrustning för 25 000 kr på några enstaka individer, vilket kanske är en struntsumma i andra sammanhang, det försöker man få till ekonomiskt! Men om man skulle vilja skaffa t.ex. små whiteboardtavlor till våra undervisningslokaler för att kunna skriva noter på, då är det senare näst intill omöjligt! I de lokaler där jag har en whiteboardtavla älskar alla barn att rita!! Behöver de dylikt som motvikt till alla tekniska prylar de har hemma? Precis som vi också en gång älskade att rita på svarta tavlan, om och när vi fick. Och att kosta på pedagogisk utbildning och förkovran sitter längre inne för att inte tala om handledning, än att kosta på utbildning vad gäller den nya tekniken, trots att den förra kan vara betydligt billigare än den senare! Men jag vill påpeka att jag är ganska intresserad av tekniken själv, men funderar och reagerar ändå… Det är litet slagsida!? Och vad är det för sorts utveckling som premieras? Yttre eller inre? Helst borde både/och premieras!!?? Vi pratade i två helt olika sammanhang nu under våra två studiedagar om den där pendeln som alltid verkar svänga emellan ytterligheter!! Suck och pust!!].

Jo, Maslach och Leiter skriver om ”Lägre inneboende värde” (ja, vad värderar och värdesätter vi?)!:

”Särskilt skadligt för gemenskapen på arbetsplatsen är det då företaget realiserar sina tillgångar. I stället för att satsa på forskning och tillväxt på lång sikt omsätter företaget sina tillgångar för att höja sitt kortsiktiga börsvärde. Med lånade medel skaffar man sig bränsle till hektiska sammanslagningar och internationella företagsköp. Följden av denna omfattande aktivitet blir en omåttlig och på skulder grundad företagsexpansion. På grund av detta enorma och ständiga tryck blir dessa företags främsta uppgift att skapa penningflöden för att klara av sina skulder, inte för att åstadkomma goda produkter eller bygga upp en starkare gemenskap. Det senare blir till lokala problem för människorna inom företagen, medan de större systemen inriktas på att enbart klara av finanserna.

Avsaknaden av intresse för produkten eller för människorna raserar grunden för företagets existens [för vad för sorts ”produkter” skapar man då??]”

Ett genuint och äkta intesse och inget på ytan bara och också som i vårt fall grundat på en respekt för våra ”avnämare” och deras integritet, liksom för vår egen integritet!!!? Ja, vad är det för produkt vi tillhandahåller? Vad för produkt skulle vi vilja tillhandahålla? Inte minst när vi håller på med människor! Vad skulle vi vilja åstadkomma och vad anser vi vara en ”bra produkt”?

Medarbetare som genuint vill utvecklas inte bara inom sitt ämnesområde utan också på andra plan, som personligt, inom yrken där man håller på med människor, borde högeligen värdesättas! Inget av detta värdesätts riktigt hos oss känns det, utom för just teknisk utveckling då möjligen. Ytligheten känns ganska stor… I detta fall handlar det mycket om ledarskapet, men antagligen dras en viss sort till en viss arbetsplats och en viss sort blir kvar??

Mina syskon (yngre) jobbar inom vitt skilda områden och det verkar vara liknande teman på alla dessa områden (agronomi, teknik, kyrka, sociala tjänster; två är agronomer, en civilingenjör, en arbetsterapeut och en socionom). Man ser också hur dessa olika arbetstagares insatser värdesätts olika… Inte minst i form av ekonomisk ersättning… Maslach och Leiter skriver också om detta; ersättning och erkänsla och dess betydelse för utmattning (eller att man mindre lätt blir utmattad)… Mer om detta senare.

Maslach och Leiter fortsätter:

”Arbetet har blivit ett tvång och inte en tillgång. De värderingar som bestämmer kvaliteten på tillvaron i företaget är inte sådana som främjar sammansvetsade arbetsgrupper som försöker åstadkomma utmärkta varor eller tjänster, utan sådana som främjar ledarskap som är inriktat på det absolut nödvändigaste i en enhet med desperata behov av ett inflöde med pengar. Ett ännu större problem är att de stora företagen ligger utanför de lokala samhällenas kontroll. Företagens enorma ekonomiska och politiska inflytande dominerar helt över samhällets befogenheter och möjligheter.”

Kommer att tänka på chefen som vid skyddssammanträde på 80-talet sa apropå våra lokalförhållanden:

”Tänk på barnen i Afrika!!”

Nej, om vi inte har det värst, så… Det gäller även idag:

”Vi kunde ha haft det värre än vi har det!”

Så då ska vi inte ”gnälla”, tycker t.o.m. kolleger!?

Ett psykologiskt stickspår mitt i allt:

En psykolog om min arbetsplats:

”…många skadade som dragit sig dit!?”

Ja, inte vet jag, kanske är det så??

Tänker också på uppgivenhet, makt- och hjälplöshet inför fenomen i samhället och den troliga bakgrunden till dessa känslor med följande reaktioner, eller brist på reaktioner…

Det ursprungliga försvaret triggas igång och individen regredierar till ett tidigare tillstånd: till det där lilla barnets, då hon/han verkligen VAR hjälp- och maktlös inför förhållandena och för att överleva detta var barnet tvunget att tränga bort hela eller delar av sanningen för att överleva.

Den vuxne reagerar som det lilla barnet senare i livet i kriser av olika storlek (från de minsta, privata, till de stora, samhälleliga, kanske globala), också i dylika sammanhang, och upplever saker som om det inte är någon idé att göra något; man är helt makt- och hjälp- och försvarslös, fast man kanske inte alls är det. I alla fall inte i den graden. Och raden av makt- och hjälplöshetskänslor kommer av ur mycket man måst tränga bort, hur mycket eller litet man fått eller kunnat bearbeta, helst redan då som barn, men även senare i livet, om man haft turen att möta en människa som kunnat hjälpa en med detta bearbetande (se Millers vägar i livet, och de olika sätt människor lyckats komma tillrätta och graden av hur de lyckats bemästra sina liv. Miller menar att sätten kanske kan vara lika många som antalet individer!?).

Jenson och Bosch menar att en vuxen alltid har valmöjligheter (även om man kanske inte tror det, det känns på fullt allvar som om man inte har några val: man kan inget göra åt förhållandena, ingen kommer någonsin att älska en som jag är osv. osv.). Och då reagerar många som att:

”… det är ingen idé! Jag kan inget göra! Det är hopplöst! Jag kan inte påverka på något plan alls!”

Men detta är absolut inget att moralisera över!! Det har en helt logisk förklaring; det är så psyket fungerar för att skydda barnet. Det är tvunget att ta till diverse strategier: försvar OCH förnekanden. Och på kriser och trauman som vuxen reagerar vi på samma sätt, för psyket upplever saker nu lika skrämmande som då. Se inlägg om "the brain" (saker som vi alltså inte behöver vara hjälplöst tlämnade till eller bli offer för, i alla fall i mycket mindre grad. Insikt om detta kan skydda oss mot manipulation och hjärntvätt, tror jag. Och ju mer insikt vi kommit till desto bättre. Ju mer vi lyckats bearbeta vårt gamla desto bättre. Det obearbetade påverkar alltid bearbetandet av svåra händelser i vuxenlivet. Vi blir helt enkelt sämre på att bearbeta och konstruktivt dvs. inte destruktivt eller självdestruktivt, hantera saker ju mer obearbetat vi har. Fast lätt är inte detta, men jag tror att det går, om också kanske inte att helt återhämta sig, men...).

Och barnet då trängde bort känslor och reaktioner redan innan de kom upp till medvetandet så att säga, så barnet upplevde aldrig medvetet HUR smärtsamt och skrämmande saker och upplevelser var då. För det fanns ingen som kunde följa barnet då, eller kanske bara delvis kunde följa barnet, spegla det, genom att se barnets situation i olika grad.

Vi vuxna, är mer eller mindre okänsliga för hur barnet verkligen reagerar och upplever saker och det v gör och säger. Vilket de som lyckats gå tillbaka kan verifiera: hur och att barnet faktiskt reagerade. Men detta undviker vi, just för att det var så traumatiskt.

Och se Kirkengen som citerar filosofen Margalit, om människans sårbarhet, en sårbarhet vi alla delar och inte bara en del av oss ”lider av”!! Inte bara en del svaga, känsliga stackare lider av!!?

Jag funderar vidare: de som reagerar (dvs. är ”känsliga” och kanske också anses ”överkänsliga”, vilket är en pik till många s.k. ”experter”, som psykiatriker och dylika) kanske använder ett annat försvar än de som inte reagerar?? Än de som verkar kontrollerade, coola och balanserade och anses vara ”friskare”?? Och inte ”överkänsliga”!? Och som för många blir mer trovärdiga än de som ”styrs” av känslor och passionerat ger uttryck för saker? Människor som kanske är ganska auktoritära och kanske rentav totalitära (vad bottnar fundamentalism i? Och kan inte dylik uppstå inom helt motsatta riktningar; dvs. som i politiken BÅDE åt höger OCH åt vänster? Liksom i andra idéer och metoder: för att ta ett för mig närliggande exempel; i olika pedagogiska metoder och läror? Som ibland kan bli närmat kultartad? Och varför blir de kulter hos vissa? Varför har vi behov av guruer? Ja, se Miller om guruer!! Och detta med guruer och vårt behov av sådana är värt ett eget blogginlägg!!)???

Maslach och Leiter skriver vidare (s. 15) att trots ökad produktivitet sjönk den genomsnittliga timförtjänsten för ”vanliga” arbetare i USA med 11 procent mellan 1975 och 1995.

”Vikande löner är emellertid inte hela historien. En mer långvarig effekt gäller kvaliteten på själva arbetslivet. Arbetare avstår från sin tid. Deras arbetsdagar blir allt längre. De tar med sig arbete hem, fortsätter ofta efter arbetstidens slut med datorutrustning som de själva köpt. De ägnar mer tid åt uppgifter som inte ger dem någon personlig tillfredsställelse, det vill säga att de varken är roliga eller främjar deras karriär. De avstår till och med från sådana förmåner som de har haft sedan lång tid tillbaka, såsom sjukvårdsersättningar och företagsfinansierade pensioner. /.../

Genom globaliseringen och den hårdnande konkurrensen sätts strålkastarljuset på de svaga punkterna i industrinationernas ekonomiska system. Utan konkurrens kan stora företag däremot dra ut på program som antingen inte fungerar eller som fungera ineffektivt [så blandekonomi med trygghetsnät är rätt bra!!??]. Konkurrens säter stopp för sådant men innebär inte nödvändigtvis några förbättringar. Konkurrensen och de därav följande kraven på effektivitet gör också företagen närsynta. Man skär ner på utgifterna på kort sikt till skada för sådana program och planer som skulle ha varit förnuftiga i långa loppet. /…/

Teknikens genomslagskraft märks inte enbart inom de tekniska sektorerna och tillverkningssektorerna. Automationen gör sitt insteg också i informationssektorn. På statliga arbetsförmedlingar ersätts yrkesvägledare med interaktiva informationsautomater. Centra för distansundervisning, såsom det vid Arizona State University, ger ut gymnasie- och universitetskurser på CD-ROM. Människor får rådgivning och utbildning utan att ha direkt kontakt med andra människor. Nedskärningar inom dessa sektorer har minskat dessa tjänsters personliga karaktär. Många människor föredrar till och med att samspela med en dator i stället för att stå i kö för att få tala med en utarbetad yrkesvägledare. Studerande upptäcker att distansundervisning faktiskt ger lika mycket om inte mer personlig kontakt med en lärare som undervisning i stora klasser. /…/

För dem som fortsätter att arbeta innebära tekniken nya krav. Fundera en stund på det här. Hur många lösenord måste du hålla i huvudet? [för att komma åt vår jobbmejl och jobbinformation måste vi klicka oss fram flera gånger. Förr fick vi personalinformation i pappersform och en månadsvis information, så DEN framförhållningen fanns åtminstone. Och eftersom vi inte är på vår centrala arbetsplats varje dag, utan ambulerar runt, måste vi också använda våra personliga datorer m.m. hemma]. Hur ofta avbryts ditt arbete av datorkrascher? Hur mycket tid måste du lägga på att göra back-up-kopior av ditt arbete? [en av mina kolleger som visade hur han använder tekniken vid ett av seminarierna; med en väska i vilken han har högtalare till datorn, portabel skrivare osv. påminde oss om att t.ex. göra backup på notmaterial som vi skannar och sparar på datorn!] Hur mycket tid går åt för genomgång av e-post? [för oss blir det en väldigt massa mer inloggande. Fast å andra sidan är vi tvungna att begränsa kollen av e-post! Eller??] Hur mycket av driftsbudgeten på din arbetsplats används till inköp av datorer, program och supporttjänster? Man betalar för den nya tekniken med såväl tid som pengar. Det finns dagar då människor undrar över om informationsteknologin verkligen ökar produktiviteten eller om den bara organiserar om deras tid.

Under rubriken "Bristande företagsanda" (s. 19) skriver Maslach och Leiter vidare:

"Då grunderna för en god företagsanda vittrar bor, tycker människor att det är svårt att ställa upp helhjärtat för det företag där de arbetar [hur företags- eller samhällsekonomiskt är det???]. Medan personalen på golvet arbetar hårdare, har sämre anställningstrygghet och lägre lön, klarar sig personal på högre nivåer bra. Nedskärningr får aktiepriserna att stiga, vilket påverkar de verkställandedirektörerna indirekt via lönen och direkt genom de aktiinnehav som blir en allt större del av företagsledares anställningsförmåner USA. /.../"

Maslach och Leiter menar också att det inte alltid går så lysande för de här företagen med de här verkställande direktörerna som har de här skyhöga lönerna!! De skriver om en VD i Mexico som fick en lön på 12, 4 miljoner dollar (1994??), vilket var nästan dubbelt så mycket som den sammanlagda lönen för hans 3 800 mexikanska arbetare!!!!

De skriver också (s. 20) om en VD som fick 5, 2 miljoner dollar under det år då han varslat 40 000 anställda om uppsägning och företaget nätt och jämnt hade uppnått nollresultat. De skriver:

"Den dåliga press som det här renderade honom fick honom att skriva ett öppet brev till alla anställda där han försvarade sin lön (som han uppgav till 2, 7 miljoner dollar) som en blygsam ersättning med tanke på det stora ansvar som han hade och hävdade att de låga vinsterna var följden av stora kapitalinveseringar som syftade till att bibehålla företagets internationella konkurrenskraft. Han skrev av värdet på sina aktieoptioner helt och påstod att de skulle vara totalt värdelösa om inte xx:s aktiepriser nådde upp till samma ambitiösa målnivåer 1999.
Den här sista punkten utgör inte någon trygghet för företaget. Ett företag som kopplar samman VD:s möjligheter att skaffa sig ett eget välstånd med värdet på företagets aktier kan därmed förstöra sina möjligheter att på lång sikt växa och lämna bidrag till samhället. Sådana sammankopplingar uppmuntrar VD:n att utnyttja företagets tillgångar för personlig vinning. Den situation som USA:s företag för närvarande befinner sig i har paralleller med den sovjetiska dominansen i Centraleuropa efter andra världskriget. Sovjetunionen utnyttjade de centraleuropeiska nationernas tillgångar för att bibehålla ett ekonomiskt system som saknade egen livskaft. Verkställande direktörer idag belönas då de avyttrar de tillgångar som företagen äger, snarare än då de skapar nya värden. /.../
De utomordentigt höga VD-lönerna tycks inte enbart vara ersättningar för värdefulla insatser Det finns litet som talar för att företagsledare skulle lämna sina poster på grund av otillräcklig lön, så det verkar osannolikt att sådana extrema löner är nödvändiga för att de ska stanna kvar. Hur kan man i den här sortens arbetsklimat förebrå anställda för att de tappar tilltron till företagen som rättvisa och rimliga organisationer? /../
Vi arbetar allt mer på arbetsplater där de ekonomiska värdena sätts före de mänskliga. Det som gör att vi fungerar som människor, det som inspirerar oss att förutom att arbeta hårt också arbeta väl, förbises eller tonas ner. Vi antas anpassa oss till kraven i den sköna nya världen och själva hitta sätt att överleva i den. Men när klyftan mellan människorna och arbetskraven är så stor, då offras människorna. Vi upplever denna bristande överensstämmelse inom ett antal olika arbetslivsområden."

Dessa områden, där det saknas överensstämmelse mellan arbete och människa, är enligt Maslach och Leiter:

• Vi känner att vi har för stor arbetsbelastning: oron för ens jobb gör att människor blir oroliga, spända och irriterade – och ständigt utmattade (och var går detta ut??). De menar att det inte handlar om att tänja sig för att klara av nya utmaningar, utan om att gå långt bortom mänskliga gränser. De skriver också att den högre arbetstakten (och faktumet att människor i USA har flera jobb!!) har menlig inverkan på kvaliteten, avbryter relationer mellan arbetskamraterna, utplånar uppfinningsrikedomen (en negativ spiral!!) – och sätter igång utbrändheten/utmattningen.
• Brist på kontroll: trots att människor arbetar fler timmar än någonsin tidigare får de mindre betalt. De menar att skillnaden mellan att ha ansvar och att vara kringskuren av stela bestämmelser och en detaljerad övervakning är skillnaden som natt och dag. En mekanisk ledning ger ett mekaniskt utförande. Detaljövervakning av personalens prestationer har ett mänskligt pris förutom övervakarens tid och energi, eftersom det minskar medarbetarnas förmåga att anpassa sig och ta initiativ. En sådan övervakning innehåller budskapet:

  ”du är inte pålitlig, vi litar inte på ditt omdöme, du är injte speciellt klipsk, du an inte göra någonting på egen hand”.

  Den sortens budskap får aldrig ges till små barn men det är faktiskt inte mindre kränkande då man ger dem till vuxna (kommer att tänka på regeringens planer att dela ut smileys till företag…).
• Vårt arbete uppskattas inte/brist på erkänsla: de skriver om en lärare i historia som menar att för den spännande uppgiften att lära ut historia måste man hela tiden vara alert!! Läraren ifråga (en man!!!) menade att han inte hade tid (eller ro?) att ta paus eller äta lunch (allra minst i lugn och ro) eller knappt ens tid att gå på toaletten. För detta sitt arbete fick han en ”avgrundsdjupt låg lön”!! De skriver att om vi inte får någon erkänsla nedvärderas såväl det arbete vi utför som vi själva!!! Även om alla vet att erkännande är viktigt omsätts inte med nödvändighet denna kunskap/insikt i handling. Istället för att åtnjuta ekonomiskt tillfredsställande yrkesbanor, tvingas människor uthärda nedslående låga lönestopp, osäkerheten med korttidsanställningar och eländet med fördröjd betalning för frilansarbete. Det som är mest förödande är dock förlusten av sådana inre belöningar som härrör ur personens stolthet över att kunna göra någonting som är viktig och värdefullt för andra och att kunna utföra sitt arbete väl.
• Sammanbrott av gemenskapen/brist på gemenskap: de skriver här om en kvinna som var laboratorieassistent på ett sjukhus. Tidigare var sjukhuset en levande gemenskap, men som en följd av nedskärningar och rykten om total nedläggning har nu sjukhuset blivit en arena för ändlösa politiska intriger (som med friskolor idag, och den verksamhet jag jobbar inom är som sagt inte lagstadgad!! Och hela min yrkeskarriär har min existens varit mer eller mindre ifrågasatt på olika sätt: först ville man skära ner på just detta ämne och prioritera andra ämnen, som orkesterinstrument. Under 90-talet var det tal om att ta bort 8 tjänster vid ett tillfälle i en personalstyrka på ca 40 hel- och deltidsanställda, dvs. var femte skulle bort och då var vi också på tapeten tillsammans med all gitarrundervisning; som idag är ett av de allra populäraste instrumenten! Suck!!! Och när jag möjligen skulle ha kunnat omskola mig; till något annat akademiskt, så var tillvaron som den var…). Trots att denna kvinna ifråga har en, som Maslach och Leiter skriver, imponerande kunskaps- och erfarenhetsbredd har hon problem med ledningen och känner sig alienerad från arbetet. Maslach och Leiter skriver att brist på gemenskap blir följden då människor inte längre har någon positiv anknytning till andra på arbetsplatsen. Människor utvecklas i gemenskap (äkta, genuin sådan, baserad på äkta respekt) och de fungerar bäst då de får beröm, tröst och glädje och då de känner samhörighet med människor som de tycker om och respekterar. För mycket att göra tillsammans med isolering; framför dator eller som hos oss genom vår ambulerande tillvaro, kan göra oss isolerade genom arbetet. Och ibland kan arbetet sätta gränser för vad människor kan säga eller göra på grund av uttalade eller outtalade förbud, däribland rädslan för att bryta mot det som är politiskt korrekt eller för hot om att bli stämda. Det finns inget så destruktivt för känslan av gemenskap som kroniska och lösta konflikter. Dylika sliter sönder nätverket av socialt stöd och gör det mindre troligt att människor ställer upp för varandra i svåra tider.
• Vi behandlas inte rättvist/brist på rättvisa: De skriver om Bill som är chef för datanätverket vid ett universitet. Och det jobb han hade, med ett datornätverk som inte fungerade och följaktligen hade alla risker att krascha. Han blev ytterst irriterad när folk klagade på ett datasystem som inte fungerade och menade att naturligtvis är detta inte acceptabelt!! Men redan för två år sedan hade han sagt att de skulle få problem, men man gick emot hans rekommendationer att införa ett UNIX-operativsystem, eftersom man inte ville betala för det. Och lät sig förföras av ett annat systems alla blänkande finesser utan att ha en aning om hur opålitligt det var. Den fåtaliga personal som han tilldelades saknade de grundläggande kunskaper som behövdes för att hålla systemet igång och så snart de lärt sig tillräckligt för att kunna börja göra nytta drog de vidare. Dessa andra anställda fick tydligen löner som var högre än hans, trots att de inte hade ens en tiondel av hans kunskaper (yngre och anställda senare, med högre ingångslön??). Han sa

  ”Oturligt nog sitter jag fast här i två år till innan min fru är klar med sin examen, men sedan drar jag. Droppen var i eftermiddags då den pr-ansvarige berättade för mig att jag skulle få universitetets utmärkelse för kvalitet genom tekniska innovationer. Jag sa till dem att de kunde köra upp den i arslet.”

  Brist på rättvisa är en allvarlig oförenlighet mellan människor och arbetsmiljö, menar Maslach och Leiter. Rättvisa på arbetsplatsen menar de innebär att människor visas respekt och att deras värde bekräftas. Ömsesidig respekt bland människor som arbetar tillsammans är centralt för känslan av gemenskap. Vi tappar förtroende för ett företag eller arbetsplats som inte är rättvist, eftersom det innebär att de som har makten inte är ärliga och inte respekterar oss. Orättvisan syns mest vid utvärderingar och befordran. Men den dagliga interaktionen kan också vara orättvis då människor får skulden för saker som de inte har gjort till exempel. Bristen på rättvisa blir också uppenbar då fördelningen av arbete och löner inte är jämlik eller då människor tänjer på reglerna eller fuskar för att ta sig upp (att de också får göra det?). Och om rutinerna för klagomål och konfliktlösning inte tillåter bägge parter att yttra sig kommer rutinerna att uppfattas som orättvisa. Och på ett mer övergripande plan får den företagspolitik som skickar ut budskapet att pengar är viktigare än de anställda den ömsesidiga respekten och de gemensamma värderingarna att urholkas.
• Vi har motstridiga värderingar/värderingskonflikter: Maslach och Leiter skriver om en lånekamrer på en småstadsbank som upplever konflikt vad gäller hans behov av att göra en meningsfull insats i sitt samhälle, genom att ge goda råd till bankkunder. Banken säger en sak: att den säger sig sätta kundservicen först. Personalen förutsätts vara personliga banktjänstemän som utvecklar långsiktiga relationer med dess kunder, är lyhörda för deras behov och aktiva i samhället. Men så blir de inkallade till seminarier för att göra reklam för sina produkter vilket han anser är oförenligt med att vara lyhörd för kundens behov. Denne man är också på ett mer övergripande plan misslynt över att banken har minskat antalet anställda det gångna året samtidigt som man har rapporterat rekordvinster. Ett illasinnat sätt att belöna lojala medarbetare tycker han. Och dåligt för affärerna på lång sikt. Värderingskonflikter uppstår då arbetets krav och våra personliga värderingar inte är förenliga. I vissa fall kan arbetet få människor att göra saker som är oetiska och som kolliderar med deras personliga värderingar; till exempel kan en anställd bli tvungen att ljuga för en kund för att kunna genomföra en försäljning, få nödvändiga tillstånd eller för att dölja misstag. I andra fall kanske den anställde fastnar i företagets egna motstridiga värderingar, vilket ofta avspeglar sig i det vidlyftiga måluttalandet (”Vi ger kundservice av högsta kvalitet”) och det verkliga företagsmålet (”Vi ger minimal service för att hålla nere kostnaderna”). I alltför många situationer befinner sig de anställda i en machiavellisk miljö där ändamålen helgar medlen. Den därav följande moraliska urholkningen kan bli kraftig. Människor gör sitt bästa, då de tror på det de gör och då de kan bibehålla sin stolthet, integritet och självrespekt!!

Utbrändhetens dimensioner enligt Maslach och Leiter:

1. Utmattning: man kan varken varva ner eller återhämta sig, detta är den förta reaktionen på stressen från arbetskraven eller från stora förändringar.
2. Cynism: en kall och distanserad inställning till arbetet och till människorna på arbetsplatsen (arbetskamrater och ”avnämare”). De engagerar sig så litet som möjligt p arbetet och kan till och med strunta i ideal. Det är säkrare att vara likgiltig än att börja hoppas.
3. Otillräcklighet: när människor väl har börjat känna sig otillräckliga kommer denna känsla bara att bli större menar de.

Vad är orsaken till utmattning och utbrändhet?

”Den gängse uppfattningen är att utbrändhet i första hand är den enskildes problem. Det vill säga att människor blir utbrända på grund av brister i karaktären, beteendet eller produktiviteten [de ska rättas till och erkänna sin egen skuld, om inte annat så för sig själva!! Den lidande klandras!!??]. Enligt detta synsätt är det människor som är problemet och lösningen blir då att ändra på dem eller se till att bli kvitt dem.

Men i vår forskning vill vi med största bestämdhet hävda att det inte alls är så. Efter att ha gjort omfattande undersökningar anser vi inte att utbrändhet är ett problem som har med människorna själva att göra utan att de beror på den sociala miljö där de arbetar. Arbetsplatsens struktur och sätt att fungera formar det mänskliga samspelet och hur man utför sina arbetsuppgifter. Då det inte finns utrymme för den mänskliga sidan av arbetet ökar risken för utbrändhet, vilket medför stora kostnader.”

Utbrändhet nu och då:

”Utbrändhet är inte något nytt problem. För tjugo år sedan [dvs. redan runt 1977 i USA!?] var utbrändhet någonting som framför allt människor som arbetade i vård- och kontaktyrken, såsom socialtjänst, sjukvård och utbildning, råkade ut för. Med dagens terminologi är dessa yrken utpräglade kontaktyrken, det vill säga de innehåller mycket personlig kontakt. Då liksom nu kan sådana yrken vara så emotionellt och fysiskt krävande att risken för utbrändhet är hög. /…/

Skillnaden i dag är att man har mycket mer kontakter i allt fler arbeten. Ett faktum är här att det har skett en enorm omstrukturering av arbetslivet från tillverkningsyrken till serviceyrken /…/

Trots att arbeten som kräver personlig kontakt blir allt vanligare på många olika nivåer står utbildning och träning i sådana färdigheter inte högt i kurs [nej, handledning nekades när vi skulle börja jobba i team och vissa i dessa team tog verkligen kommandot på kanske alla andras bekostnad!? Såg sin chans att göra det? Och ville kanske också ta kommandot och initiativet innan någon annan gjorde det?]. Social förmåga värderas inte lika högt som teknisk och ekonomisk kunnighet [vilket avspeglar sig i att man inte är beredd att satsa på utveckling av dylika förmågor eller på förmågan att jobba i team på ett riktigt bra sätt! Tror man att människor antingen bara kan detta eller så kan de inte detta hur mycket de än tränar?? Eller vad? Fast samtidigt har man pratat en massa om EQ!!! Som man anses ha eller inte ha??]. Som vi kommer att se erkänns de psykiska kostnaderna för arbete där man har mycket kontakt med människor fortfarande inte som någon viktig källa till stress i arbetet [överhuvudtaget värderas dessa yrken lågt och kanske lägre än någonsin i dag; att döma av löneskillnader, som ju har med erkänsla och uppskattning att göra, speglar dylik i det samhälle vi har!! Människor värderas lågt rent generellt?? Ja, dessa yrken värdesätts lägre än andra, mer ”tekniska”, hantverksmässiga och liknande yrken!?? Jag tror t.ex. att min svåger som är elektriker tjänar mer än jag och jag som är 6 år äldre än han och har akademiska poäng motsvarande 6 års heltidsstudier och 30 års erfarenhet i yrket… Säger kanske en hel del om samhällsklimatet???].

Arbetsplatsen är sålunda mer än tidigare en bördig grogrund för utbrändhet. Men om vi nu har känt till förekomsten av utbrändhet sedan en tid tillbaka, varför har vi då inte tagit reda på vad vi kan göra åt det? [ja, det kan man sannerligen fråga sig!!!] I viss utsträckning är problemet, sägs det, att utbrändhet ’inte tas på allvar’. Man har underskattat tillståndet, bagatelliserat det och inte sett seriöst på det [jag tror också att ytterligare en anledning att det inte tagits p allvar mer är att det främst är kvinnor som drabbats av detta!]. /…/ Då utbrändheten sätter igång, fortsätter människor för det mesta att arbeta även om de inte gör det lika bra som tidigare, så det uppstår inga allvarliga hot mot produktiviteten i stor. Sett ur det här perspektivet är utbrändhet bara ett sätt för den enskilde att smita undan, det är gnäll från veklingar som inte klarar av ett rejält arbete och som inte kan erkänna ett misslyckande [det drabbar inte mig eller vem som helst! Men forskning har antytt att förmåga till empati är en faktor som orsakar utbrändhet; tror Alexander Perski har skrivit om detta i någon av sina böcker?]. Man har en känsla av att det egentligen inte finns någonting att ’göra’ åt utbrändheten [oerhört praktiskt!!??]. Med andra ord, om det inte är någonting som är brutet, finns ingenting att laga.

Tyvärr är detta synsätt totalt felaktigt. Det är kortsiktigt och tar inte hänsyn till hela bilden. Denna inställning grundas på myter och missförstånd av hur och varför människor arbetar.

Vår kur mot krisen.

I den här boken hävdar vi att utbrändhet inte är något trivialt och bagatellartat problem utan en viktig indikator på stora sociala missförhållanden på arbetsplatsen. Som sådan förtjänar utbrändhet allvarlig uppmärksamhet. /…/

Vi hävdar att utbrändhet hos enskilda anställda säger mer om deras arbetsförhållanden än om dem själva. I motsats till den allmänt utbredda uppfattningen är det inte individen utan företaget som behöver förändras, i synnerhet den nuvarande arbetsmiljön.

Vi hävdar att effektiva reaktioner på utbrändhet måste omfatta förebyggande åtgärder istället för bara behandling i efterhand. Att genom ingripande sätta igång en process är alltså viktigare än att man använder någon speciell lösning. /…/

Vi förordar alltså en modell för företagshälsa som innefattar främjandet av mänskliga värden på arbetsplatsen, istället för enbart ekonomiska. /…/ Vi anser att den nuvarande krisen ger oss tillfälle att ta itu med ofullkomligheter i företagens sätt att fungera, möjligheter att ta itu med den stress om leder till utmattning, cynism och känslor av otillräcklighet och vi får en möjlighet att istället bygga upp ett produktivt engagemang i arbetet. Och, viktigast av allt, det ger oss möjligheter att minska klyftan mellan människorna och arbetsplatserna."

En risk att arbetplatserna dräneras på sin bästa arbetskraft: antingen så går de i väggen eller så söker de sig till något annat, även om de måste försörja sig på lägre inkomster!!?? Ett oerhört slöseri med mänskliga resurser??