Dysmorfofobi...

foto på Hildur Kalman.

Blev intresserad av fenomenet dysmorfofobi eller Body dysmorphic disorder, se tidigare inlägg om detta, och kollade i Anna Luise Kirkengens bok ”Hur kränkta barn blir sjuka vuxna” (min översättning av den norska titeln).

Detta begrepp är nämnt på sidorna 162-163 i denna bok (här min snabba översättning):

”Dysmorfofobi, föreställningen om att det är något fel på kroppen eller delar av kroppen eller utseendet, inkluderas i diagnosen [diagnosen hypokondri] där det inte rör sig om en paranoid vrångbild.”

Kirkengen citerar här några författare i en norsk artikel vilka har gjort en analys av studier som har dysmorfofobi eller dysmorfofobisjukdomen som tema. Dessa har funnit 253 studier, av vilka 70 representerar systematiska studier och 59 är kasusbeskrivningar. Och författarna finner att:

”’Dysmorfofobi är karaktäriserad av en överdriven upptagenhet av en inbillad, eventuellt reell, men minimal defekt i patientens utseende och leder till betydligt obehag. /…/

Dysmorfofobi är troligen långt vanligare än vad som antagits (0, 7 – 2, 3 %) och är dessutom okänd för många kliniker. Besväret debuterar ofta i puberteten och har ett kroniskt förlopp utan adekvat behandling. Även om tillståndet verkar trivialt för utanförstående, har det betydande konsekvenser i form av social isolering, arbetsoförmåga, onödig kosmetisk kirurgi, psykiatrisk komorbiditet, självmordsförsök och självmord. Den behandling som anbefalls är medikamenter (i första hand selektiva serotoninhämmare) och kognitiv terapi. Många söker behandling hos dermatologer och kosmetiska kirurger, utan dokumenterad effekt, snarare med förvärrande som resultat.’"

Kirkengen skriver:

"Författarna omtalar tillståndet uteslutande som en psykiatrisk sjukdom som kan inordnas under diagnossystemet för mentala sjukdomar, DSM-IV. De är inte kritiska till definitionen som kategoriserar tillståndet som somatisering med eller utan tvångsföreställning. De skriver att man kan diskutera om det egentligen handlar om en tvångsföreställning. /…/

De omtalar sjukdomens möjliga upphov med tio linjer, där de menar att det är troligt att det sammansatt av flera faktorer och kan omfatta biologiskt/genetiska, psykologiska och kulturella samverkande/medverkande faktorer. De säger ingenting om hur psykologisk och kulturell kan skiljas från varandra. De nämner inte heller att förstörd kroppsbild möjligen kan representera en påförd skada, att det kan vara en följd av en gränskränkning eller att det kan dokumentera dissociation som en skyddsåtgärd mot påtvingad smärta eller förödmjukelse.”

Kirkengen nämner den svenska filosofen Hildur Kalman. Hon skriver på sin sida på Umeå Universitet (mina kursiveringar):

"Min nuvarande forskning är inriktad på begreppen mänsklig värdighet och respekt. I mitt arbete avgränsar jag ett ämne som också blir själva studieområdet, med värdighet och respekt både som empiriska och analytiska begrepp – såväl vad värdighet och respekt ”är” som vad de ”gör”. Framför allt har jag arbetat med exempel från vårdsektorn och andra asymmetriska beroenderelationer, men jag har också prövat min diskussion på annat empiriskt material, bl. a. sådant som gäller vardagslivets könade överordning/underordning. (Det kan vara värt att nämna här att som filosof/vetenskapsteoretiker så filosoferar man från ett empiriskt material som redan föreligger.)

Min tidigare forskning har inriktats på frågor inom kunskapsteori som kort uttryckt gäller kunskap, kropp och kön -- frågor där det klassiska kunskapsteoretiska fältet vidgas och möter handlingsfilosofi, och där tillitens betydelse för vår förmåga till kunnigt handlande diskuteras. Jag har då studerat relationen mellan kunnande, vetande och visshet, vetandets kroppsliga karaktär, hur vetande är knutet till handlingsförmåga, kropp/kroppslighet samt kön/genus/gender. Nära knutet till detta är frågor om makt och kunskapsanspråk - i vetenskapssamhället, och i samhället i stort. Ytterligare ett tema som ligger nära detta är vård- och rehabiliteringsvetenskapernas kunskapsbegrepp och vetenskapliga tillnärmelsesätt."

Kirkengen nämner i detta sammanhang, om dysmorfofobi och hypokondri en kvinna vid namn Arja Askild, kapitlet har överskriften "Reviktimiserad i medicinsk behandling: Arja Askild".

Jag skulle vilja utveckla detta tema mer senare och skriva om Arja Askilds historia.

Kirkengen skriver så här i det engelska utdraget av sin bok om "somatiserare":

“Somatizing”

Pain that persists despite long-term, presumably correct and appropriate medical intervention is often linked to the concept of “somatizing.” Used as a diagnosis, it effectively exiles to psychiatry those physical complaints that have no medically demonstrable physiological substrate. We know now with great certainty that hidden sexual trauma always express themselves bodily. These expressions most often lead to medical diagnostic or therapeutic interventions. “Somatizing” carries with it a high probability that doctors will undertake interventions that neither produce the expected findings nor have the intended effect. A Danish study carried out by Dr. Peter Fink[1] sheds light on the scope of the phenomenon “somatizing” as well as on the medical problems related to the concept. Using data from an overview of ten years of Danish health statistics, Fink compared the possible risks and costs associated with interventions carried out on “persistent somatizers,” that is, patients who persistently present with pains or complaints that have no clear medical cause, to those associated with interventions performed on “non-somatizers.”

Fink concludes as follows: Somatizers were exposed to more frequent and more extensive surgical procedures and other medical interventions than were non-somatizers; the greatest part of the operations carried out were abdominal and gynecological surgery; three out of four of the interventions failed to have the intended effect; the same was true in two out of three of the cases in which other treatment forms were utilized; the calculated costs connected to these inconclusive surgical and medical explorations were enormous; and, even greater were the risks of injury being inflicted during these procedures.

The gender distribution in this material was not made explicit, but if one examines the numbers it becomes clear that there were five times as many women as men among the “somatizers.” Women underwent both more unnecessary and fruitless interventions than did men; this was also the case for other medical procedures. In short, it is women who bear the greater share of these unmeasurable costs of providing the wrong treatment: the physiological danger inherent in each procedure; the mental stress associated with a continuing series of new and painful interventions; and, the social stigma attached to treatments in which the doctors find nothing or that fail to result in any improvement.

Some of the documented findings are not discussed at all, such as the fact that a complete hysterectomy was the most frequently performed procedure, having been carried out on one out of every three “somatizing” women. Their average age was thirty-two; the youngest woman whose uterus was removed due to medically unexplained conditions was twenty-two. The intended results were achieved for only two of the fifteen “somatizing” women undergoing a hysterectomy. In only one of those two cases was any pathology found in the removed organ.

The study shows a striking inconsistency in both the way of thinking and the concepts applied. Patients who, for unknown reasons, persist in a bodily strategy are called “persistent somatizers.” One of these people underwent twenty-four procedures while five others underwent more than twenty. Yet, the doctors who treat them again and again, who cling to a single professional strategy for interpreting bodily symptoms, are not called “persistent neglecters.” Their persistent response to other people’s persistent physical appeal is not problematized at all.

Based on the preceding documentation that a primary source of women’s “somatization” is socially silenced violation, a pattern of structural revictimization on the part of the medical profession can be seen in which, with objective, scientific authorization, women are pathologized and chronified.

During the previously mentioned study of 3,543 female soldiers, of whom 805 (23%) had reported being raped while on active duty, the researchers asked all the women if and when they had had their uterus removed. This was a step in assessing the existence of a connection between rape and heart and cardiovascular diseases linked to known risk factors, including early menopause. One in ten of the women who did not report being raped on duty had had her uterus removed before she reached forty years of age. Among those women who reported that they had been raped while on duty, that number was one in five. The difference was highly significant.

Considering the finding mentioned earlier that a large number of women with chronic stomach or pelvic pain are among the patients on gynecological and gastrological wards, it is not surprising that much experimental treatment is being offered to help women in pain. In clinically controlled experiments, the effects of various pain treatments are investigated.[2] This is reflected in the literature. New techniques are tried or “old” techniques are compared with “new” ones. Or, the results of a supposedly effective technique, such as loosening adhesions (places where organs seem “stuck” to one another), is compared with the results of not doing so. Endoscopy was utilized in both these trials; when the examination involved the insertion of the endoscope into the abdomen but without loosening the adhesions, it was considered a placebo procedure. It has been shown that the “loosening” treatment results in such a small improvement as compared to the effect of a simple examination (the placebo procedure) that the method is no longer recommended.

One method being tested is to sever nerve fibers in the lower pelvic region of women who suffer from extremely painful menstruation. Such a procedure seems to bring lasting pain relief to very few of the women. Moreover, each such intervention risks causing adhesions – that may then be characterized as the source of a “new” pain. In other words, one problem is (perhaps) solved while a new problem is created. The conclusion reached is that a much smaller group of women than had been presumed can benefit from such an intervention. It has been demonstrated, in fact, that neither chronic pelvic pain nor vaginal pain during intercourse are relieved by the severing of nerves.

---

[1] Fink 1992.

[2] The following sources are for particularly interested readers and are not cited among the references: Johnsen, BJOG 2004; 111: 950-9; Swank, Lancet 2003; 361: 1247-51. Vercelli, Am J Obstet Gynecol 2003; 188: 606-10; ACOG Pract Bull 2004; 103: 589-605.

Tillägg 7 december: medicinen har blivit mer teknifierad och medikaliserad idag? Patienten ännu mer ett objekt? Eller håller återigen på att bli ett objekt? Och finns det några paralleller mellan anorexi/bulimi och dysmorfofobi?