Det där med liberaler igen...

Det där med de frihetsälskande liberalerna igen... Vad drar liberalismen till sig för sorts människor? Några citat från bloggar:

”Liberalism är ju, som känt, en extremistisk ideologi som konsekvent vägrar bemöta verkligheten utan endast gömmer sig bakom floskler om demokrati, rätt och frihet - begrepp som kan bestämmas och förändras lite som man vill.”

Jo, så är det: demokrati, rätt och frihet är begrepp som kan bestämmas och förändras litet som man vill!??

”Yttrandefriheten försvaras av liberaler endast när det passar deras annars reaktionära åsikter. När det är som du säger x, att försvara dessa rättigheter för arbetarklassen lyser de med sin frånvaro.”

”För detta kritiserades vi hårt, bl. a. av de blåögda liberaler som trodde på propagandalögnerna från Washington och London. Nu står liberalerna och krigsförespråkarna med byxorna nere, nesligt avslöjade av den bistra verkligheten i Irak och den totala frånvaron av de stora lager av massförstörelsevapen.”

”… i Sverige är det märkligt tyst från våra svenska ledarsidor och från våra trosvissa USA-kramande högerbloggare. Vad säger t.ex. de liberala krigshetsarna och USA-fjäskande bloggarna Fredrik Malm och Dick Erixon om Greenspans senaste uttalande? Är Greenspan i själva verket en marxist, precis som Svenska Dagbladet hävdar att Bin Ladin är? Eller kan det vara så att liberalerna tiger för att de vet att de blivit överbevisade, och inte vill förlora sin sista kvarvarande trovärdighet i Irakfrågan? Själv har jag nog större förtroende för Alan Greenspans politiska analysförmåga än jag har för de gläfsande kvasiintellektuella liberalerna i den svenska politiska debatten.”

Ja, är Greenspan måntro marxist?? Helt enligt den liberala retoriken?? (börjar jag nu låta som de låter??).

Och, jo, det är som någon skrev märkligt tyst i liberal massmedia om vissa saker??

En förlorad årgång...

Äntligen fick jag tid att kolla tidningen efter allt skrivande så här på förmiddagen och fann en artikel i kulturdelen "Att tillhöra en förlorad årgång", och log roat, där det bland annat stod:

"När vi 62:or var tillräckligt gamla för att begripa någonting av värde var proggtiden redan över och kollektiven upplösta och mellanölet förbjudet. Man anade djupt i själen att man gått miste om den stora festen och att det var obönhörligen över alltihop. Vi drack ljummen pilsner, fantiserade om fri sex och såg hur svallvågorna av en världsrevolution sakta rullade ut över stranden och dog.

En stakande gråsprängd gubbe med pipa i käften var plötsligt Sveriges statsminister [Fälldin!?]. Det var då jag lämnade frimärksklubben för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Vi åkte på kongress och därinne i Folkets Hus i Stockholm fick jag äntligen leva ut den demokratiska socialistiska drömmen. Det var 1977.

Men sedan dess har det blåst konstant motvind. Dessutom var man plötsligt för gammal och bosatt på fel ställe för att hamna i stormen av nästa ungdomsrevolt, nämligen punken.

Den stora nyliberala rekylen har skickat oss tillbaka till en svunnen tid, långt före 1967. Vi berövades den stora innerligheten, det öppna samhället och engagemanget och fick slutligen det ironiska gapflabbet a la Annika Lantz, rakat skallmode, grannsamverkan, studentbaler, tramsteve, nonsensböcker och en oherrans massa feelgoodfilmer.

Arrogansens megafoner babblar om kristna värderingar, välgörenhet, ordningsbetyg i skolan, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Jag anar en gryning i mörkret. En ny och betydligt kraftfullare big bang som skickar oss rakt in i framtiden, där mänskligheten hör hemma."

Ja, man kan ju alltid hoppas!!? :-)

PS. Helle Klein skriver på sin blogg om batongliberalen Björklund som nu blivit vald som fp:s ledare. Och se också Josefin Brinks senaste blogg om privatisering av vården, ett tema som också "Ett hjärta RÖTT" tar upp. Där en kommentator också tipsar om en artikel i DN (!!!) om att frihet kan vara att slippa välja, slippa öda en massa tid på en massa val som man faktiskt inte är ett jota intresserad av, för att man skulle vilja lägga kraften på något annat! Mer konstruktivt och kanske också "matnyttigare" inte bara för en själv utan också för samhället!!?? Ja, detta har också bidragit till en högre "arbetsbelastning", en massa som sakta urholkat stenen?? Vi gör jobb som andra har gjort förr...
Annica Tiger om vårdnadsbidraget. Och Josefin Brink.
Och kolla denna krönika av Maryam Yazdanfar om klasser och klasskillnader...

Behandlingsmetoder...

Apropå behandling och rötterna till sjukdomar, ohälsa, problem, skulle jag vilja skriva ett blogginlägg senare utgående från det Dr Gwenda Delany och Dr Judith Burchard skriver… Utifrån egna erfarenheter och det JAG tillägnat mig som amatör på detta område…

Förresten sa Johanna Nilsson nu på morgonen i morgonsoffan att hon tycker man borde kalla in f.d. utbrända som ”experter” i arbetet med hur man kommer tillrätta med ”sjukskrivningsproblemen”… (var sitter ”problemen” egentligen?).

Insändaren "Skjut inte på patienten" av läkaren och gestatterapeuten Ingegerd Wahl idag. Hon menar att man skjuter på budbäraren (patienten) och inte lyssnar på budskapet...

A strong feeling…

A strong feeling: the political editor-in-chief and leader-writer to the local newspaper (liberal) here and the paper itself feels old-mannishly (old-mannishly in a negative sense, “gubbig” in Swedish) authoritarian!!! This is entirely ok in the climate of the society today?? Tapping people on their heads!!??

And people like this!!! Or some does at least?? The ones for which this is familiar, but maybe not consciously experienced?

Does he behave as his father did once? I can’t help wonder very ironically and with suppressed anger and indignation.

Isn’t he what we would have said 15 years ago like a “mans-pig” (mansgris in Swedish)???

And I wonder how old he is actually, with an ironic smile… Maybe just a couple of years older than I??

Citat/quotations...

Några citat som jag tyckte var väldigt bra och tänkvärda från Arthur Silbers hemsida:

”Kunskap kommer alltid att härska över okunnighet; och ett folk som vill vara sina egna härskanden måste rusta sig själva med makten som kunskap ger” James Madison.

”Allt hemligt/dolt degenererar, även skipandet av rättvisa; ingenting är säkert/pålitligt som inte visar att det kan tåla diskussion och publicitet” Lord Acton.

”Friheterna hos ett folk var aldrig, och kommer aldrig att bli, säkra när transaktionerna hos dess styresmän/härskare kan döljas för dem” Patrick Henry.

-//-
Quotations I thought was very much worth reading from Arthur Silber’s home-site, which our politicians should think of (including all who have power of any kind):

"Knowledge will forever govern ignorance; and a people who mean to be their own governors must arm themselves with the power which knowledge gives." -- James Madison

"Every thing secret degenerates, even the administration of justice; nothing is safe that does not show it can bear discussion and publicity." -- Lord Acton

"The liberties of a people never were, nor ever will be, secure, when the transactions of their rulers may be concealed from them." -- Patrick Henry

Tips om artiklar...

Krönika av Åsa Petersén i onsdags. Om pojkfotboll som manlig fostringsmiljö.
Åsa Petersénkrönika om avgående Jämo Claes Borgström. Borgström lär ha sagt:

”Kvinnor har förflyttat sig hemifrån och ut på den offentliga arenan under de senaste åren, men män har stått stilla. De är en rigid grupp.”

Ingmar Bergmans svärson Henning Mankell om sin svärfar.

From two essays by Arthur Silber/från två essäer av Arthur Silber...

Addition July 20: I am so grateful to what Arthur Silber has written, and I wish I was even better on English – it is a bit of a struggle to read for me, but worth that struggle!! And everything that is written on this blog views where my interests lies right now: what is chosen and what I am lifting forward. I want to underline. Where my interests lie just now, because later I would perhaps lift something else forward? Because when I reread texts, books etc. I suddenly see new things…

And, once again, I wish I could blog with music, share that too!! And I have understood (rightly I hope) that Arthur Silber is interested in music (opera)? Right now I am listening to music I would want to share, in fact one of our new hymns here with a text I like so much too! But my knowledge about technique is still very limited!??

From two of Arthur Silber’s Miller-essays;

“THE ROOTS OF HORROR: Instilling Obedience and Denial in Childhood” and “THE ROOTS OF HORROR: The Institutionalized Destruction of Innocence -- and of Life.”

I think he captures the current political and societal climate even here in Sweden!!! The media. The lack of civil courage I think. Which the articles I referred to today were, and are, about…

The physician Christina Doctare wrote about the topic civil courage and pointed out that the word courage, kurage in Swedish, is related to the French word Coeur, which means heart or hjärta in Swedish. So it is clear that civil courage has with heart to do, with having feelings, emotions, empathy!!??

I will probably try to make a sort of translation to Swedish of this text later...

Addition this evening:

"... this failure to pay attention to these issues and the stubborn refusal to acknowledge their demonstrable importance and explanatory power, are in themselves confirmatin of the crucial nature of these ideas."

“For the majority of people, certain identifications -- no matter how well-documented and how strongly proven -- are simply too dangerous to be countenanced. And thus the tragedy of world history is reenacted over and over, and into our own times /…/

Yet again, this reveals how deeply distorted our media coverage has become… /…/

…in our current cultural climate, people will do almost anything to distract themselves from the issues and the facts that ought to matter. The great majority of people spend almost all their time discussing issues about which it is close to impossible to obtain a complete version of the facts, issues which are largely irrelevant in any case -- when facts which are staring them in the face, and which carry unmistakably significant implications, are completely ignored /…/

…what could possibly explain this studied refusal to acknowledge what is staring one in the face? Why would so many people be so resistant to facing what is plainly right in front of them? And the majority of people will not even acknowledge the existence of this problem: they will not admit that they are ignoring a crucial topic that is lying in plain view.

Nonetheless, they are. When the world continues to hurtle to what may well be its destruction, and when people refuse to even acknowledge what is happening, you are witnessing a worldwide version of The Big Lie: the lie is so huge, that its very size prevents people from identifying what it is right there in front of them, screaming the fact of its existence in their face /…/

And I say that for the following reason: it is society's refusal to acknowledge the profound damage that is inflicted on innocent children in innumerable ways, every single day, that is the deepest root of most, if not all, of the evils that confront us today /…/

And that is the other part of this overwhelmingly significant and largely ignored problem -- this denial by almost all adults of the pain that was inflicted on them as children. This is the manner in which adults demonstrate how disconnected they are from their own pasts, how they deny and become dissociated from their own souls, and how they become so willing to pass on unthinking cruelty to children of the next generation.

And this is also why people are willing to cling to political beliefs and ideologies which lead to nothing but destruction and death, as we shall begin to see in the next parts of this series.”

“In her book, The Untouched Key, Alice Miller discusses the story of Abraham and Isaac at length. She had been looking for a jacket illustration for her earlier book, Thou Shalt Not Be Aware, and came across the Rembrandt painting which I suggested you look at. She notes that ‘the father's hand completely covers the son's face, obstructing his sight, his speech, even his breathing. The main concerns expressed in my book (victimization of the child, the Fourth Commandment admonishing us to honor our parents, and the blindness imposed on children by parents) seemed to find a central focus in Abraham's gesture.’ /…/

As I sat in the archive looking at the pictures, I suddenly saw in them the symbolic representation of our present situation. Inexorably, weapons are being produced for the obvious purpose of destroying the next generation. Yet those who are profiting from the production of these weapons, while enhancing their prestige and power, somehow manage not to think of this ultimate result. Like Abraham, they do not see what their hands are doing, and they devote their entire attention to fulfilling expectations from 'above,' at the same time ignoring their feelings. They learned to deny their feelings as children; how should they be able to regain the ability to feel now that they are fathers? It's too late for that. Their souls have become rigid, they have learned to adapt. They have also forgotten how to ask questions and how to listen to them. All their efforts are now directed toward creating a situation--war--in which their sons too will be unable to see and hear /…/

… the questions of the younger generation are silenced. To doubt the wisdom of the state is regarded as treason. Any discussion or consideration of alternative possibilities is eliminated at a single stroke /…/ The younger generation will march, sing songs, kill and be killed, and they will be under the impression that they are carrying out an extremely important mission. The state will indeed regard highly what they are doing and will reward them with medals of honor, but their souls--the childlike, living, feeling part of their personality--will be condemned to the utmost passivity /…/ For many years Alice Miller was a lone voice in the dark. Her message, devastatingly simple but with the kind of implications people refused to face, was considered far too controversial: violence towards children engenders a violent society.

Gradually, though, she has won wide acceptance around the world for her central theory that abuse runs in the family. The slapped child of one generation becomes the abuser of the next. Violence towards 'a bad child' may create a bad adult and eventually foster the creation of a bad society.

Her latest book, Paths Of Life, takes this argument still further, declaring that tyranny and totalitarianism are born in the nursery. Having studied some of the worst dictators known to the modern world - Hitler, Stalin, Mao and Ceaucescu - she says all four were systematically beaten throughout their childhood, and all denied the pain.

Dr Miller says: 'These men learned very early to glorify cruelty and to be able to justify it to themselves without remorse.' Crucially, they were also born into societies in which violence towards children was commonplace. In Hitler's case, for instance, harsh rearing of children was fashionable in Germany in the 1900s. So there is a causal connection between that practice and the terror unleashed 40 years later by so many willing executioners /…/

…why is it so hard not to smack a child? Why do people who wouldn't dream of striking their friends slap their children?
Her answer, equally straightforward, compels us to re-examine both our history as children and our roles as parents:
‘Beating children teaches short term obedience, but in the long term, only violence and anxiety.’

’As beaten children, we have to learn to forget our physical and psychic pain. This blocking out enables us to continue punishing our own children while we insist to ourselves: smacks teach lessons. Sadly, all we are accomplishing is sowing the seeds of cruelty for another generation.’

’Almost everyone agrees that we should not maltreat children, yet they also claim that corporal punishment is not a maltreatment, labeling it as 'educational discipline'.’ /…/ It should educate them into understanding that every beating is a maltreatment, both socially and emotionally.'
I should add, as Miller also discusses in her work, that violence toward children need not involve physical abuse (in which category I include even "occasional" spanking; violence is violence, and the damage it does to a child is incalculable, even if inflicted only once or twice). Parents frequently abuse their children terribly in emotional and psychological ways, and such damage can be just as severe, or even worse. /…/

…and they continue the denial of what was done to them as children, what they are doing to the next generation, and the deadening of the soul that inevitably results /…/

Since authoritarian parents are always right, there is no need for their children to rack their brains in each case to determine whether what is demanded of them is right or not. And how is this to be judged? Where are the standards supposed to come from if someone has always been told what was right and what was wrong and if he never had an opportunity to become familiar with his own feelings and if, beyond that, attempts at criticism were unacceptable to the parents and thus were too threatening for the child? If an adult has not developed a mind of his own, then he will find himself at the mercy of the authorities for better or worse, just as an infant finds itself at the mercy of its parents. Saying no to those more powerful will always seem too threatening to him.

Witnesses of sudden political upheavals report again and again with what astonishing facility many people are able to adapt to a new situation. Overnight they can advocate views totally different from those they held the day before--without noticing the contradiction. With the change in power structure, yesterday has completely disappeared for them /…/

Morality and performance of duty are artificial measures that become necessary when something essential is lacking. The more successfully a person was denied access to his or her feelings in childhood, the larger the arsenal of intellectual weapons and the supply of moral prostheses has to be, because morality and a sense of duty are not sources of strength or fruitful soil for genuine affection. Blood does not flow in artificial limbs; they are for sale and can serve many masters. What was considered good yesterday can--depending on the decree of government of party--be considered evil and corrupt today, and vice versa /…/

This is the case with people who had the good fortune of being sure of their parents' love even if they had to disappoint certain parental expectations. Or with people who, although they did not have this good fortune to begin with, learned later...to risk the loss of love in order to regain their lost self. They will not be willing to relinquish it again for any price in the world.”

Addition: see the readers' letter from Miller's web "Is public exposure dangerous?"
-//-
Min fria översättning av den engelska texten ovan:

Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv.”

Jag tycker att han fångar det nuvarande politiska och samhälleliga klimatet. Media. Avsaknaden av civilkurage. Vilket artiklar jag refererade till tidigare idag handlar om eller speglar.

Läkaren Christina Doctare skrev om civilkurage i sin bok ”Hjärnstress” om jag minns rätt och hon påpekade att kurage är släkt med franskans coeur, dvs. hjärta, alltså har civilkurage med hjärta, känslor, medkänsla, empati att göra.

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit [jag håller med!!! Jag klarar inte att läsa vare sig DN eller Svd!! Och inte vissa lokaltidningar heller!].

I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga. Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta, ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade.

… vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon? Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager.

Hur som helst, de är. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte.

Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag.

Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn. Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation.

Och det är också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död, som vi ska se i nästa del av denna serie.

I sin bok, “Den dolda nyckeln”, diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken ”Du skall inte märka”! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att:

’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning. Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’

När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation. Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor. De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hu skulle de vara förmögna att behålla förmågan at känna nu när de är färde? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra.

… frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/ den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/ I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn skapar ett våldsamt samhälle.

Gradvis vann hon dock vida accepterande runt världen för sin centrala teori att övergrepp går i familjen. Det slagna barnet i en generation blir förövaren i den nästa. Våld mot ett ’dåligt barn’ kan skapa en dålig vuxen och slutligen fostra ett dåligtsamhälle.

Hennes senaste bok [då!!], “Vägar i livet”, för detta argument ännu längre, deklarerande att tyranni och att vara totalitär föds i barnkammaren. Efter att ha studerat diktatorer, kända av den moderna världen – Hitler Stalin, Mao och Ceaucescu – säger hon att alla fyra blev systematiskt slagna genom sin barndom och alla förnekade smärtan.

Dr. Miller säger: ’Dessa män lärde sig väldigt tidigt att förhärliga grymhet och att bli förmögna att rättfärdiga det för sig själva utan samvetskval eller ånger.’ Avgörande var också att de fötts in i samhällen i vilka våld mot barn var vardagsmat. I Hitlers fall, till exempel var sträng uppfostran modernt i Tyskland under 1800-talet. Så det finns en orsaksmässig förbindelse mellan denna praktik och terrorn som gavs fria tyglar 40 år senare av så många villiga bödlar /../

… varför är det så svårt att inte smälla ett barn? Varför slår människor sina barn när de inte kan drömma om att slå sina vänner?
Hennes svar, lika rakt på sak, tvingar oss att igen undersöka både vår historia som barn och våra roller som föräldrar:
’Att slå barn lär kortsiktig lydnad, men på lång sikt bara våld och ängslan.’

Som slagna barn måste vi lära oss att glömma vår fysiska och psykiska smärta. Detta blockerande möjliggör för oss att fortsätta straffa våra egna barn medan vi hävdar för oss själva: smällar lär läxor. Sorgligt nog så allt vi gör är att fullända såendet av grymhetens säd i ytterligare en generation /.../

‘Nästan alla är överens om att vi inte ska behandla barn dåligt, ändå hävdar de att kroppsstraff inte är att behandla dåligt, etiketterande det som ‘uppfostrande disciplin’ /…/ Det ska lära dem att förstå att varje slag är att behandla dåligt, både socialt och känslomässigt.
Jag skulle vilja addera, vilket Miller också diskuterar i sitt arbete, att våld mot barn inte behöver innehålla fysiska övergrepp (i vilken kategori jag inkluderar ’tillfälliga’ slag; våld är våld, och skadan det gör mot ett barn är oberäknelig även om det bara skett en eller två gånger). Föräldrar begår ofta hemska övergrepp på känslomässiga och psykologiska sätt och den skadan kan vara minst lika svår/allvarlig, eller kanske värre /.../

… och de fortsätter förnekandet av det som gjordes mot dem som barn, vad de gör mot nästa generation, och dödande av själen som är det oundvikliga resultatet /.../

Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var är måttstockarna antagna ska komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bli bekant med sina egna känslor och om, ovanpå allt, försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom /.../

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa /.../

Detta är fallet med människor som hade den goda lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."

Tips om artiklar...

”Skillnad på höger- och vänsterpolitik.” ”Reinfeldt bygger ett kallare Sverige.” ”Nej till skattebidrag till de rikaste.”
”Kulturskymning närmar sig” om "En bok för alla" som nu läggs ned av högerregeringen.

Det fanns också en artikel om att "JämO dömer ut avdraget", för hushållsnära tjänster. Claes Borgström tror inte att detta avdrag kan leda till mer jämställdhet för könen, utan snarare till att de könsroller vi har förstärks. Och Barbara Ehrenreich trodde att inte ens i USA skulle man kunna komma undan med sådana avdrag, det skulle bli ett ramaskri bland folk där?? Dessutom lönar sig detta avdrag bara för personer med en inkomst på över 53 000 kr/mån. enligt riksdagens egen utredningstjänst?

Borgström säger att:

"Avdraget ger bara män ytterligare förutsättningar att forsätta leva som de gör: jobba mycket och inte göra sin del hemma."

Han menar att vägen till ett mer jämställt samhälle åstadkommer man istället genom att män förändrar sitt beteende och tar delat ansvar i hemmet.

Vidare menar han också att:

"Män som grupp är väldigt tröga och obenägna att förändra sig."

Och att det finns ett tydligt klassperspektiv i denna fråga. Städning hemma hos andra har alltid varit ett kvinnoyrke med låg status.

"Det är lågavlönade som städar hemma hos högavlönade",

säger han.

"Givetvis kommer vissa grupper av kvinnor att kunna delta mer aktivt i arbetslivet då de köper hjälp hemma, men dessa effekter är marginella. Det är för ett fåtal.
Det blir ju inte gratis och många med begränsad budget har inte råd."

Är inget med avdraget bra?

"En del kan börja jobba vitt istället för svart. Det är positivt, men de som hävdar att detta är en jämställdhetsreform har inte gjort sin läxa"

säger Borgström. Som förresten växte upp i ett mer välbeställt hem där de nog hade hemhjäp av olika slag...

Greider skriver också en ledare 9 juli "Sverige Sverige mosterland" där han menar att Sverige har blivit ett land som inte vågar visa civilkurage mot omvärlden... Något som vi förr kunde vara stolta över!!

Idag recenseras också en bok av Per Ragnar om "Hitlers väg till makten" på Kultursidan. I slutet av denna recension (av Gunder Andersson) står det:

"Harald Ofstad [står inte vem han är?] menade i en känd bok att fascismen byggde på människors förakt för svaghet. Jag tror att jagsvagheten var en minst lika starkt verkande kraft [jag i min tur tror att dessa två hör ihop, men är inte medfödd, utan påförd tidigt i livet!?]. Bara den jagsvage känner behov av en karismatisk ledare att ty sig till, och utifrån hans budskap sätta igång att plåga andra [kommer här också att tänka på vad Owe Wiström skrev redan i boken "Långsamhetens lov", att han befarade att röster skulle börja höjas för "starka ledare" och att vi skulle få höra stöveltramp i fjärran. Och jag tänker återigen på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus har skrivit i sin bok om samhälleligt bifall att ge sig på "svaga" grupper och rötterna till att sådant alls kan florera eller ske, vilket han bl.a. skriver om i kapitlet "Hitler and Hatred", i sin bok, se blogginlägg om detta, på engelska och svenska]. Att 'vänta på en befallning och lyda', som det heter på ett ställe i Per Ragnars bok. Hitler kom att fylla ett tomrum i den tyska självkänslan efter Versaillesfördraget, som talare närmast en suggestiv och ondskefull ståuppkomiker som hänförde sin publik och därmed förledde den.

Det brukar sägas att Hitler och nazidiktaturen tillkom på demokratiskt väg. Det är en sanning med stor modifikation. Röstmässigt nådde partiet aldrig ens upp till de katastrofsiffror som Göran Persson fick i höstas [ja, röstar människor på person och inte på parti eller politik???]. Men när man med hjälp av högerpartierna i riksdagen först förbjöd kommunistpartiet och sedan socialdemokratin grävdes demokratins grav. Den tyska borgerligheten var diktaturens barnmorska. Hans 'folk var det inte."

Men varför störtade de inte Hitler?? Kan undras... P.g.a. att så många hade fått liknande uppfostran tror vissa psykologer, bl.a. Miller, dvs. en lydnadsdressyr, som skapat sådana aggressioner, att den senare söker sig utlopp antingen i självdestruktivitet eller destruktivitet eller kanske både/och... Tankar vilka också stöttas av andra, som bl.a. Pincus. Det har dessutom varit diskussioner på bloggar om Hitler och nazisterna var till höger eller vänster...

Men tidig sträng, rigid uppfostran är inget ofrånkomligt öde... Dvs. om man varit utsatt för sådan innebär det inte att man aldrig kan göra något åt detta eller att barn måste bli utsatta för sådan!!

Även om det nog kan vara nog så tufft att komma tillrätta med det, jo. Möjligen i de allra värsta fallen av vanvård, misshandel och övergrepp kanske det inte är möjligt.

Så det är ingen ursäkt för något!?? Definitivt inte!? Men vi skulle alltså kunna lära av det den åstadkommer!!?? Vilket skulle kunna vara nog så viktigt!! Även vad den åstadkommer i dess "mildare" former.

Tillägg, ytterligare artikeltips från ETC:
”Riskabelt skära ner på AMS-utbildningar” av LO-ekonomen Lena Westerlund. I den står bland annat:

”Den mycket goda omställningsförmåga som svensk ekonomi har är ett huvudskäl till den nu kraftigt ökande sysselsättningen, rekordlåga arbetslösheten och goda tillväxten. Men förmågan håller på att försvagas rejält genom regeringens omläggning av arbetsmarknadspolitiken.

Intrycket är allt tydligare att Arbetsförmedlingens verktygslåda ska tömmas snabbt. Effektiva verktyg för att utbilda för framtidens jobb som exempelvis arbetsmarknadsutbildningarna, dras nu ner snabbt. Vad kunde vara mer fel i globaliseringens tid? /…/

Arbetslösas generösa tillgång till omställningstrygghet är sedan årtionden en central del i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är bland annat därför vi klarat globaliseringen bättre än de flesta andra länder /…/ …till gagn för både samhällsekonomi och individer /…/ Arbetslöshet görs av regeringen till ett individuellt problem och erkänns inte som det samhällsproblem det är. De långsiktiga krav som inte minst globaliseringen ställer på svensk arbetskraft och ekonomi, har regeringen inga trovärdiga svar på. Att bygga mänskligt kapital på bred front – en svensk succé – ingår uppenbarligen inte i planen.”

More about feeling(s)...

Came to think before I went to bed yesterday after having written and published the last blogpost:

"Emotional" is "irrational"? Feelings are nothing to trust, but intellect and intelligence on the other hand are? The decisions that are taken “rationally”, by the rational person, are right and the better and more/the trustworthy?

As the doctor Christina Doctare wrote in her book “Brain stress” (“Hjärnstress” in Swedish) that came in the beginning of this millennium: the leaders of the future need both IQ and EQ and jolly good/proper broad bands between those!!

And it is as Pippi Longstocking said; that someone which is very strong (physically and who has power) has to be very kind (the more power he/she has)??

How was it with giving children a voice, and listening to that voice too? And allowing all to have a voice? What are we silencing and are there things that aren’t silenced?

To say “I feel…” can scare many?? If you are holding it on an intellectual level however, than it is less scary for some? I am now also thinking of an organisational level, even a work place where you work with feelings, like in music… But this is true for other levels too? Even on political levels?

But we need different voices!? We need different views on things? If we can share them respectfully?

Feelings, emotions are weakness?? And there IS contempt for weakness here and there?? Not being so (too??) emotional is strength?

By the way, we need politicians with visions for our society… But they are threatening to some, which understands that if people started to speak up they would loose their power?? If people really started to articulate things? What they have to come with would be unveiled?? Is it the Emperors New Cloths??

I am thinking of economists ideas… Which I react on emotionally, very emotionally… And can’t really understand… Because all human beings that are born to this world shouldn’t they live decently?? Everyone of us shouldn’t we??

Where does evilness come from? And how do we handle the evilness that exists in this world?? If you start to philosophize…

You can at least start with yourself??

Feelings and emotions and the trustworthiness of them…

Addition: Had got an email from a friend with a link to this site: “Alert: Say 'no' to New York State forced electroshock.”

Politicians here, Christ Democrats in fact, want to force people to psychiatric treatment (how goes this together with God??? Is this love??). Hypocritical! A. had written about this in ”Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?” (it would be something like ”Force*) – a Christian or Democratic Tool?”)

*) or coercion?

Thinking of what I wrote above: comes something authoritarian in here?? You have to resort to authoritarianism?? A word that comes for me: moralism (to moralize).

Yes, there has come a neo-moralism in society? If so, that’s horrible!! Just horrible!

After having painted for three hours almost and eaten lunch (working with practical things is excellent for thinking!! Phew!): I am after something, I don’t know really what yet.

Again: the decisions that are taken (on all levels) are rational? No disturbing, unreliable feelings or emotions!?? But if you deny this than it can be really dangerous??

And comes empathy in here too? For me empathy here sounds as having pity with people, and thus putting yourself above??

Now a tour to the town to buy some groceries, painting oil and paint for ground-painting… I wonder if I have done this too properly??!! But you really need training to do this so it looks professionally??

I have taken more photos, so I will probably publish them on the blog too… So one can see some of the results! :-) (do I dare that??). With my professional cell-phone camera (mobiltelefonkamnera in Swedish), observe the self-irony, and the professional photographer I am, hmmm... But that's not what I am after when I take photos or publish them... I just want to give impressions... Yes, want to communicate?? Including document things for myself.

By the way, today it's the birthday of Käbi Laretei (85), Ingmar Bergman (89), our crown-princess Victoria (30), a friend of mine (52?) and a colleague (organist, 64)...

Before starting the day's painting work...

Before I start the day’s painting-work…

Read a leader Helle Klein had written some days ago (July 9), a leader I had tore out from the paper, about the Live Earth gala, it slipped out of my diary when I lay in bed and should read.

She had seen an exhibition of photos “Spirit of the Wild” by Steve Bloom and got fascinated and astonished over all these pictures. The richness of our world.

She wrote (in Swedish) for instance:

“It’s the knowledge that that everything belongs together which probably is the most important a sound opinion about the environment can mediate (pass forward) /…/ … the last decades mantra which has sworn allegiance to short sightedness, selfishness and ‘marketification’ of the existence and life on the earth. If we are to save the planet we must be led by three other lodestars: long-rangerness (långsiktighet, i.e. that things/decisions are holding over time), solidarity and democratisation.”

In short: a respect for life.

Yes, I agree. But why the lack of respect for life?

I was about to read something else I had written yesterday before I turned the lamp off for the night. So now in the morning I started to search for something in Jenson’s book, a theme I had thought of writing about. And found a lot of other things in that book, too!

She writes for instance that her work has had as starting point the thought/belief that early, painful memories can’t be processed by the child (not without help) and that our unconscious has as task, among other things, to protect us from being fully aware about these experiences full effects (page 22 ion the Swedish edition).

And what I searched for: when we behave as we can’t do anything out of own power without the help of others, or the opposite; when we strive to behave/perform as if we never need any help whatsoever, we either behave exaggeratedly dependent OR as we don’t have any dependent needs at all (page 20-21 in the Swedish edition).

And I also found something at page 31 in the Swedish edition: The unconscious, the defences, repression and denial cooperates for to protect people from becoming aware about truths or experiences which would form a threat to their lives, or something.

I am thinking on what we see in politics… The total lack of empathy and the contempt for weakness many show today… Am thinking about neo liberals… Here in Sweden, and aren’t they the alike all over the world?? The extremes what concern dependency: the ones denying they are dependent on anyone else, they can thus do whatever they like??

Experts (economists for instance) and societies, politicians etc. approves of this selfish and greedy approach?? So now it is quite ok to have these ideas and behave very selfish and egoistic??

I am for instance thinking of what Pincus wrote about societal approval for those hurt and damaged… And what Bosch wrote about teaching children to be unselfish and share their toys…

I wonder what will happen in the future… If there will come other ideas? A schok-realization? That people realize we can’t go on like this? The stupidity of some ideas, the utter stupidity? I came to wonder how Nobel Prize winners like Milton Friedman will be seen (how I hope he will be seen!! As other Nobel Prize winners which got their prizes on rather doubtful grounds?). If his ideas will be seen as strange and harmful, which now are spread and tested all over the world soon, and with which effects?? What is he actually spreading? Why these ideas? I don’t know much about politics and economy on that level, but I have feelings and I am reacting… Think it is strange with systems where all people can’t live decently… There shouldn’t exist poor people in the world!!?? No starving people???

Darwin’s survival of the fittest??

I see this from an entire emotional level!!?? From a very naïve point of view?? Or?

A chilly and cloudy morning... Hope it won't be rain.

Tips om blogginlägg...

Från ”Ett hjärta RÖTT” om planerade sjukskrivningar. Syndabockar behövs!!?? Riktar blickarna bort från vad som görs och dem som vidtar åtgärderna? Kan jag inte låta bli att känna ironiskt... Väldigt ironiskt (är det de verkliga höginkomsttagarna som drabbas av utmattningar och förslitningar? Drabbas beslutarna själva av detta???).

”Motvallsbloggen” om att ta ett piller mot sitt knarkberoende. Igår fanns det en artikel i Aftonbladet om detta. Vad jag slogs av var en mening där det stod att det är enklare att ta ett piller än att börja ett jobbigt tolvstegsprogram… Inte minst för doktorerna är det lättare att skriva ut piller och ordinera åtgärder utifrån, än att fråga och börja lyssna och kanske få höra något man inte vill höra (medvetet och omedvetet)??? Och det är väl i och för sig förståeligt... Men skulle effekterna av mycken behandling bli betydligt bättre om doktorerna vågade fråga frågor och vågade riskera att få höra? Kanske fick lära sig detta under utbildningen?

Kom att tänka på Kirkengen och vad hon har skrivit igen...
-//-
The last blogpost tip was about prescriptions of pills for narcotic addiction. To take a pill is easier than starting a twelve step program (or even better other sorts of works)... Well understood from the patients side, because yes, it is a hard and tough work?? But I suspect many doctors also thinks this is easier, than asking the client what's behind and being forced to listen and hear tough things, maybe getting to know things one don't want to know, consciously and unconsciously??

Came to think about Kirkengen and what she has written again...

Om chockmetoder/about shock methods…

Hittade inte John Bergers text på webben "Att sudda ut det förflutna". Citerar ur papperstidningen. Han skriver om nyliberalismen och chockmetoder, samt om oskuldfullhet, cynism och drömmar om att bli uppfattad som frälsare angående Milton Friedman.
Och han skriver om den kommunistutrensningskampanj som bedrivs av de båda, som han kallar det, fågelskrämmorna Kaczynski (president och premiärminister i Polen sedan sommaren 2005) som nu fortsätter och den är typisk för många politiska initiativ idag.

”Den sortens initiativ, som väljer att blunda för historiens komplicerade erfarenheter [komplexa och mångfacetterade samband och att det finns en gråskala, som högerdebattörer brukar påpeka!! Men lever de själva efter detta?], syftar överallt till att sudda ut det förflutna och på så vis reducera alla politiska val till det som finns till omedelbart beskådande.

För att uttrycka det målande: det mänskliga ansiktets långa text reduceras till ett förbrytarfotografi [Berger hade träffat en 83 år gammal kvinnlig rysk läkare Alexandra som berättade om sitt liv och den tid hon verkat i. Medan han fascinerat satt och lyssnade på henne i Paris tecknade han av henne i två teckningar].

Teckningen av Alexandra låg fortfarande på bordet när jag läste korrekturet till Naomi Kleins oändligt viktiga bok ’The Shock Doctrine: the Rise of Disaster Capitalism’.

I denna bok granskar hon den ökände ekonomen Milton Friedmans karriär. På 1950-talet undervisade Friedman vid Chicagouniversitetet samtidigt som han utvecklade sin teori om globala friheter för en ny kapitalism som inte skulle hämmas av några offentliga eller statliga restriktioner. En kapitalism som de framväxande multinationella storföretagen och offshorebankirerna redan hade börjat drömma om. På 1970-talet blev Friedman rådgivare till Pinochet och vände upp och ner på Chiles ekonomi när han gjorde verklighet av sina teorier. Efter det kom han att fungera som visionär profet och mentor för Thatcher, Reagan, Bush, Blair, Sarkozy…

’Om vi inte hade brutit uran för att tillverka kärnvapen’, sade Alexandra i trädgården, ’så skulle vi ha blivit en amerikansk koloni.’

Som teoretiker påminner Friedman en del om Dr. Strangelove; en blandning av dogmatism, oskuldfullhet, cynism och drömmar om att bli uppfattad som en frälsare (Han fick ett Nobelpris). Han hävdade att oförvrängda, ’rena’ ekonomier kunde lösa alla problem! Han ser ut som en leende farbror som aldrig, aldrig har varit utomhus och som tar dig med fram till fönstret för att förklara för dig vad som är viktigt och oviktigt i livet.

Han var emellertid också en handlingsinriktad politiker som använde sig av hänsynslösa metoder. Han insåg från första början att hans ’rena’ lösningar på mänsklighetens problem aldrig skulle accepteras av dem som blev påtvingade den, såvida de inte befann sig i ett tillstånd av svår chock.

För att människor skulle gå med på sådant som nedskärningar i den sociala välfärden, avskaffande av minimilöner och av varje form av kontroll över rådande arbetsförhållanden, privatisering av offentliga tjänster, lika låga skatter för rika och fattiga och förlorade juridiska rättigheter att organisera effektiva protester - för att människor skulle acceptera denna deal (den fullständiga motsatsen till Roosevelts New deal) måste de först drabbas av ekonomisk katastrof och gripas av panik.

Det här är ingredienserna i den ’chockdoktrin’ som, sedan länge, har genomsyrat och styrt de globala beslut som fattats inom G8, Världsbanken, Internationella valutafonden, liksom av strategerna på CIA och - emellanåt – inom den amerikanska försvarsmakten (Kuwait, Irak). Ibland är chocken helt avsiktligt framkallad, som i Chile (1973); ibland utnyttjas den på ett opportunistiskt sätt, som i Ryssland (1991) eller Sydafrika (1996).

Det häpnadsväckande avslöjandet i Kleins bok är att de som förespråkar och anstiftar Friedmans ’ekonomiska chocker’ var och är nära lierade med de CIA-team (se Kubark-manualen) som arbetar med metoder för tvingande korsförhör under fysisk chockverkan – det vill säga tortyr av fångar /…/

De två typerna av chock är lika och de orsakar förödelse på olika sätt. Den ena är individuell och fysisk; den andra är kollektiv och ontologisk /…/

Den andra produceras genom att man iscensätter en ekonomisk kollaps genom att slå sönder varje tidigare existerande social infrastruktur; en period av yttersta misär och panik inleds, och i det läget stiger man cyniskt fram med falska löften. Båda typerna av chock framkallas i syfte att krossa motstånd och detta sker genom att man först ödelägger föremålets – individens eller samhällets – känsla av identitet.

De som administrerar chockerna – de må vara torterare, ekonomer eller fågelskrämmor – har lärt sig, efter 50 år av experimenterande, att det mest effektiva sättet att förstöra människors känsla av identitet är att systematiskt plocka sönder och fragmentera den historia de hitintills har berättat för sig själva om sina egna liv, att sudda ut det förflutna.

När det förflutna väl suddats ut kan man använda en slogan som, trots sin hycklande oskuldsfullhet, är politiskt korrupt, och som förekommer i olika varianter: Tydlig förändring. Ny start. Ny början. Så ser den ut, nyliberalismens demagogi /…/

[angående båda presidentkandidaterna i Frankrike, Royal och Sarkozy:] Båda saknade karta. Och de saknade karta därför att de inte vågade tala om historien /…/ En sådan tystnadens konspiration förändrar i grunden det politiska valets karaktär /…/ En argumenterandets dialektik ersätter den blinda, odemokratiska lydnaden [totalitär diktatur??? Grundad var?? Öppet prat, samförståndslösningar, lyssna på alla, demokrati, inte hålla inne med information osv., inte arrogant vägra svara på frågor i sin maktposition… Oerhört auktoritärt!? För ”vårt bästa”, vi - okunniga befolkning/undersåtar!!?? I total avsaknad av respekt för de människor de är satta att styra, av vilka de fått mandat att styra!? Ja, rentav FÖRAKT för folket??? Vilket idag också i vissa fall är oerhört illa dolt, för idag är sådant liksom mer opportunt!? Gäller kanske alla politiker, men ännu en grad värre bland extremerna, INTE MINST till höger? Deras politik bygger än mer på förakt för människor/medmänniskor??? Förakt för svaghet. Och vad för sorts ”svaghet”? Och vad är styrka? Verklig, äkta styrka?].

Om politiska kandidater inte lägger fram sin vision av den epok de lever i och presenterar sin föreslagna strategi för överlevnad, om allt detta förblir outtalat och outtolkat, då kan väljarna inte spela sin dialektiska roll, ty det har inte förekommit någon dialog om det verkligt väsentliga [men det vill inte makten!!?? Folket ska hålas okunnigt och avskuret sina rötter??]. När en kandidat är, eller låtsas vara, utan karta, kan väljarkåren bara spela rollen som arbetshäst.

Deras tystnadskonspiration såg ut som en outtalad överenskommelse. När varje åskådare uppfattas som en kund [objekt inte subjekt???] reduceras debatten till att vara en tävling mellan stilar, den senaste opinionsundersökningen betyder mer än varje gemensam framtidsvision och självförhärligandet höjs till norm /…/ För femtio år sedan, sade Alexandra, hade människolivet ett helt annat värde.”

Och, nej, människolivet verkar inte ha mycket värde för oerhört många politiker, även om de tar andra ord i munnen… Det är bara och enbart en läpparnas bekännelse… Känns det. Är ytterst sällan verkligt genuint eller äkta.

Kommer också att tänka på vad Owe Wikström skriver i sin bok ”Sonjas godhet”, om trender idag, apropå självförhärligande och individualismen… Utesluter det ena det andra; kollektivet och individen?
-//-
They had published a long article by a John Berger in one of our newspapers yesterday "To Wipe the Past Out" ("Att sudda ut det förflutna" in Swedish).

Berger writes about the neo-liberalism and shock-methods, about innocence, cynicism, and dreams to be apprehended as a savoir, apropos Milton Friedman.

And he writes about the communist cleaning up campaign pursued by the two, as he calls it, scarecrows Kaczynski (president and prime minister in Poland since summer 2005) which now continues and is typical for many political initiatives today.

He means that this sort of initiatives chose to shut the eyes for the complicated experiences of history, with the aim to wipe out the past and by this reduce all political choices to what is here and now to look at [connections/relations which are complex and manifold, filled of nuances, a grey-scale, not black and white as many right-debaters, at least here, maintain!! But do they live after their ideas and principles themselves? Aren’t their views very black and white – too?? And people have no choices but to choose what is going to be presented for them? That becomes the only option!?].

He also writes about Naomi Klein’s, incredibly important as he writes, new book ’The Shock Doctrine: the Rise of Disaster Capitalism’.

In this book she examines the notorious Milton Friedman’s career. He developed his theory about global liberties for a new capitalism which shouldn’t become checked by any public or governmental/national restrictions at the same time as he was teacher at the Chicago University fifty years ago. Which the multinational large scales companies and offshore bankers already had started to dream about Berger writes. Friedman became advisor to Pinochet and turned Chile’s economy up-side-down when he really carried his theories through there. After this he came to function as visionary prophet and mentor for Thatcher Reagan, Bush, Blair, Sarkozy…

Berger means that Friedman as theoretician reminds a little about Dr. Strangelove; a mix of dogmatism, innocence, cynicism and dreams to be seen as a savior (he got a Nobel-prize!!!). He maintained that undistorted, ‘pure’ economies should dissolve all problems [Hallelujah!!]. He looks like a smiling kindly old man which never, never has been outdoor and who takes you to the window to explain for you what’s important and unimportant in life [educating and teaching you about things that you can’t understand, you stupid you??].

However, he was also an action-directed politician which used inconsiderate methods. He realized from the start that his ‘pure’ solutions of the mankind’s problems never would be accepted by those which this was forced on, unless they weren’t in a state of severe shock Berger means.

To make people agree with such things, such as reductions in the social welfare, abolishment of minim-salaries and every form of control over the prevailing working conditions, privatisation of public services (appointments?), as low taxes for the rich as for the poor and lost juridical rights to organize efficient protests – for making people accept this deal (the complete opposite to Roosevelt’s New deal) they must first have been hit by economic catastrophe and been caught by panic.

These are the ingredients in the ’shock doctrine’ as, long ago, has permeated and steered the global decisions made by G8, the World Bank, The International Monetary Fund, as the strategists on CIA and – occasionally – the American National Defence (Kuwait, Iraq). Sometimes the shock is deliberately called forth, as in Chile (1973); sometimes used in an opportunistic way, as in Russia (1991) or South-Africa (1996).”

Berger writes about methods for bringing individuals or groups (or nations) in shock. On an individual by torture.

“… the most effective way to destroy peoples sense of identity is to systematically pick apart and fragment the history they have till now told themselves about their own lives, i.e., to wipe out the past.

When the past is blotted out you can use a slogan, which despite its hypocritical innocence is politically corrupt and which you can meet in all different variants and forms: Plain change. New start. New beginning. This is how the neo libertarian demagogy looks.

[apropos the two president candidates in France, Royal and Sarkozy:] Both lacked a map. And they lacked a map because they didn’t dare to talk about the history /…/ Such a silence-conspiracy changes in the ground the character of political elections /…/ An arguing dialectic replaces the blind, undemocratic obedience [replaces a totalitarian dictatorship?? Open talk, solutions of compromise, listen to all, democracy, not keep information secret etc., and not arrogantly refuse to answer questions in ones power position… Incredibly authoritarian isn’t it? Done for people’s best, the unlearned, stupid population!!?? Total lack of respect for the people they are put to rule over, from which they have got their mandate to rule!?? Yes, even contempt for the people?? Today badly concealed in some cases I think and I am now thinking of some of the politicians in our new government here in Sweden. Arrogance shown by the people in power!!!].

If political candidates don’t present their vision of the epoch they live in and present their proposed strategy for survival, if all this remain unspoken and un-interpreted, then the voters can’t play their dialectic role, because there hasn’t been any dialogue about the really essential [but this the power is interested in, wants?? The people shall be held unknowingly and cut off from their roots?? Non-informed?? A power tool!] When a candidate is, or pretend to be, without map, the voters can only play the role as a working-horse Berger writes.

“Their silence conspiracy looked like an unspoken agreement. When every spectator is seen like a customer [object not subject??] the debate is reduced to a competition between styles, where the last public opinion survey means more than every common vision of the future and self-glorification is raised to norm.”

What Berger wrote was inspired by a talk with an 83-year old female Russian physician Alexandra in Paris, about her whole life including her long working life and all her experiences living and working in Russia (or former Soviet)… In his eyes this woman looked much younger and radiated a lot of life!!

“Fifty years ago,” Alexandra said, “human life had another value.”

Came to think about what the religion psychologist Owe Wikström wrote in his last book “Sonia’ goodness” about Sonia and Raskolnikov (in Swedish) in one of Dostoyevsky’s books (?? I haven’t read any book by Dostoyevsky I must admit!). About trends today, individualism for instance. But does the one exclude the other: the individual and the collective?? Even in this today’s world we are dependent on each others!?? Maybe even more today?? Can’t there exist individuals in a community, shouldn’t it!???

Addition July 10: What Arthur Silbers blogpost "Everyting Secret Degenerates" is about?? A similar theme? See also the Wall of Silence!!??

What needs are driving a person like Milton Friedman? He uses whole nations to experiment with? And is allowed to do that!? Playing his own destructivness out together with others? Frankly I am wondering about underlying roots...

Even more about needs...

Yes, what expressions do early unmet needs take? Do we see this on all different levels: from the individual to the global? What did Benjamin Hoff write about Poh and Tao?? Needs for power, money, things... Unlimited... And society's "approval" of this!!?? You don't have to think about others!!?? And aren't people played out against each others, both on work-place levels to a societal level? And we have need for scapegoats: the ones that aren't as successful as we are!!?? (enormous irony). Contempt for weakness really!!??

Here it has been the ones sick of exhaustion and the ones with no jobs which have been allowed objects to haunt!!!! Allowed scapegoats!! See what Pincus has written in "Hitler and Hatred"!! (in Swedish).

I also read in the magazine "MåBra" ("FeelWell") this morning about being in the present and the importance of that... But how many of us are really in the present without us being aware of it? Some are capable of being more in the present than others... How do we come to terms with this really? Because, yes, I think it would be possible to be more in the present. But it isn't possible by being clever, unless it isn't about people that are less harmed, and the effects won't be really long-lasting? Some (Bosch and Jenson) therapists mean we are more and less in the present, and these states we can't control, because they dates back earliest in life, when they were life-saving. And they still have that function for us as grown ups. And this causes us a lot of problems. So if we don't succeed with all methods that are presented (from the popular as in this magazine MåBra to more "professional" and scientific-based) it isn't because we are born sick, but because we were harmed and had to repress so many things... I mean: It's easy we blame ourselves...

I'm trying to catch (capture??) something...

I also came to think about what Bosch writes about Daniel Goleman and his EQ-concept. Freyd also wrote about him...

I think politics, society, psychology belong together... And I think it's really a backlash in society, spreading selfishness and greediness whose roots I wonder about... By age I have been more interested in humanistic things. As younger I was more interested in nature-science... Resonated in another way? More intellectual? I don't know...

I think I will write more about this...

Urgent talk...

Urgent/pressing/important talk… See blogpost-tips yesterday.

The leader-writer and coming priest Helle Klein had had a lecture about the topic trust and our medialized society. How can we preserve, or protect, empathy and mutuality in this medial high-speed society, where technique-development and globalisation to a certain degree threatens community-building?

A core question: how can we create a “we” in a segregated society broken into splinters which doesn’t oppress or exclude or creates walls against a “they”?

Tios om blogginlägg/tips about blogposting...

Intressant inlägg och intressanta kommentarer på "Biology and Politics" om liberala idéer...

Additon: See this on Barbara Ehrenreich's blog.
And see "Everything Secret Degenerates..."

Länktips...

Intressant inlägg om testosteronhögern!

Even more about Astrid Lindgren…

Astrid Lindgren left her enormous archive to the Royal Library (Kungliga biblioteket) in Stockholm, and this library contains 125 shelf-meters of manuscripts, letters, press cuttings etc. Most parts of it are letters (from the whole world) and press-cuttings. Unesco has given this archive the status of World-memory (translated directly from Swedish; corresponding to World heritages, which Ingmar Bergman’s and Alfred Nobel’s archives are suggested to be too), by this sanctioned that this archive is important to protect for human beings and the whole world. She and the Danish author H. C. Andersen are the only child book authors which are honoured in this way.

One of her admirers has said about her that she was “simple (or plain), brave, wise, kind, sees when the emperor doesn’t have any cloths – and points this out (talks about it)!”

She was 38 when she made her début as author and 68 when she made her début as political author.

Was she both Pippi and Ronia and Emil etc.? In one and the same person? My wonder…
Ronia the concretisation of the growing child’s rebellion, fear, sorrow, love and also strength. “Watch (Mind or look out for) the Hell’s Gap!”
they said to Ronia, to warn and protect (over-protect?). But then Ronia immediately rushes to it instead.
“How am I supposed to mind for the Hell’s Gap if I am not there?” she wonders.

A woman met Astrid Lindgren and overwhelmed over the situation she said:
“Oh, how wonderful, Astrid, to shake your hand!”
“Shake it again then!”
Astrid Lindgren replied!!

Her first child, Lasse (Lars) she bore in secret before she was twenty, he spent his first three years in a foster home in Copenhagen and one year with his maternal grandparents at Näs in Småland (see earlier blogposts about Lindgren with links to different places etc. connected to her including the farm she grew up on, Näs!).

Her marriage became short. When she was 44 her husband died and she lived the rest of her life as widow, never married again.

Already in February 1951 she participated in a radio program about “the single mother’s situation”. At that point few knew that she talked from own experiences. Her attitude was both then and later that the children should come in the first place, the child was always the most important, not the mother, how difficult her situation even was. She thought it was the children who had to suffer for the moralist’s sake.

At the same time she warned for generalisations and for romanticizing the motherhood. She thought a good foster home could in the specific case be better than a too young and immature mother.

And with an inimitable “lindgrenskian” turn she slightly bantered with how easy it seemed to be to take the guilt feeling away for “the extra-marital fatherhood”!!!

She also said to a friend:
“I can walk out on the street and look people directly in their eyes and then I can’t help thinking: ‘How do you have it, you poor thing?’ One can’t avoid wondering when one knows how people have it: ‘Is it really like this it is thought it shall be? (are those the intentions about life, the world, human beings lives?)’”

She also had her small thoughts when she watched the men in the park (Vasaparken) outside the windows to her apartment at Dalagatan in Stockholm, men who were alcoholics sitting on the benches there. She felt with them too.

In the aftermath of the tax-raid (round up) on Ingmar Bergman 1976 she wrote a letter to one of the responsible about this:
“I think the police shall treat whoever it concerns respectfully [no matter if it was famous person or not, and not treat the famous worse either!! My interpretation).”

She thought one should be careful going out to the press with things before anything was properly investigated, in this case if Bergman deliberately had committed any crimes concerning taxes or not. That people shouldn’t be given out officially only on suspicions.
“It’s like this it is; a judgment in court must have been pronounced first even when it is about the worse and biggest murderer in the whole world!
If he has done something that isn’t right, then of course he shall soot for this when the whole is proven. But don’t pick a human being to pieces as long it’s only about suspicions, a right even Ingmar Bergman should have, as you and me and all which lives in a law-governed society.”

One characteristic thing about her in all she engaged herself in is that global issues are mixed with local. She was a woman with intuition which reacted on “the concrete question at issue”, not an intellectually calculating person which on beforehand estimated in which circumstance her words would have largest or greatest possible effect. She reacted with her heart but also used the head when she was arguing for her cause.

She said to another woman:
“You feel in your stomach what’s right or wrong. Act on your gut feelings, trust them!”
And Astrid Lindgren also thought that it is only the grown up and calculating which start thinking in patterns like
“…on the one hand we shall… to… but on the other we can’t… because…”

A former Swedish politician Bengt Göransson says about her that she was always “common” (i.e., “as we all are”, she never took a position from above) in her appearances, never the great author which spoke to an ignorant public. She spoke from below, before the authority, which she says she had learnt both to obey and respect (??). Her usualness was also her strength he thinks.

Astrid Lindgren spoke about the libraries by informing how great they are for the children, and showed with a grimace that she thought that those who attacked the libraries are mean and stupid, that was enough (no more words than those!!). When she said what he thought she wasn’t the expert who spoke from above but she said what people in general thought. She never started a contribution to a debate with “We intellectuals…”

She also avoided the sunken rocks the populist always risk steering onto when he tries to interpret what people want. It’s simply so that Astrid Lindgren spoke about things she reacted on. She had a strong intuition and felt what was wrong. She reacted spontaneously and rapidly without dedicating herself to tactical considerations. That’s the reason why she so often hit the right thing, and when she captured a general opinion – “what people though” – she didn’t because she had stronger antennas than people in general, antennas which tells what people thinks, but she just said what she herself thought, frankly and directly.

Not only a great author but also a political person, let be with strong traits of the truth telling child in the Emperors New Cloths.

I guess she would have had a lot to react on today…

Photos above taken here today and on the grave yard taken yesterday, on the old church ruin there...

Tips om atiklar...

Ledare igår av Robert Sundberg i DD om högerregeringens utnämningpolitik "Borgarna utnämner borgare" och debattartikel idag i samma ämne "Högeralliansens kritik faller platt till marken".
Sundberg skriver bland annat:

"Under en dräkt av kompetens och oberoende döljs ofta en person med borgerliga sympatier."

Och han skriver att Norge visat att det går att kombinera en omfattande offentlighet i asökningsprocessen med ett stort antal sökande till de tjänster som annonseras ut.
Han skriver vidare:

"En annan orsak till det flitiga bruket av utnämningsmakten till att sätta ut personer från egna politiska lägret kan bero på ett behov av att kunna dumpa politiker snett åt sidan. Alltså lite av en välavlönad och nästan, men inte helt, maktlös avstjälpningsplats för politiker. Det behovet finns nog oavsett ifall det rör de med s-märkt röd partibok eller alliansmärkt orange t-tröja på sig."

Ja, och det var så borgerliga politiker också dumpades redan av Göran Persson?
Greider skriver också på ledarsidan i "Rader från Hagen" att:

"När jag vaknar till slöbläddrar jag i tidningen som ligger på verandabordet. Det är givetvis Dala-Demokraten - men exemplaret är från 7 mars 1945! Nu är kriget snart slut - Köln har fallit. /.../
Längre ner på sidan finns en nyhet, som seriekopplas med dagens politiska verklighet. Den handlar om 'hembiträdesproblemet'. Vad är problemet? Jo, ingen vill längre jobba som hembiträde, trots 'ordnade arbetsförhållanden och relativt hyggliga löner'.
Skadeglad läser jag artikeln: om bara några dagar införs alliansregeringens pigförslag, som innebär att skattebetalarna subventionerar städning av de välbeställdas hem. Men då, för sextio år sedan, visade det sig att unga kvinnor inte ville jobba hemma hos familjer - om de bara fick chansen till något annat och roligare. Hembiträden förknippades - helt korrekt - med en gammal, ofri tid."

//

Artikeltips...

I ledare i DD idag skriver Robert Sundberg att "De rika behöver kylas av" och ett antal s-politiker skriver öppet brev till högerpolitiker. På Kultursidan recenseras en ny bok i "Så får du tyst på ett sexpucko".

Tillägg: tips om webbläsare från Anja... För att underlätta framtida bloggande etc.

Addition: I would like to save this blog post by Arthur Silber about the singer Maria Callas.

Tillägg 22 juni: Greider i ledare idag i DD om EU och EU-fördraget "Äntligen midsommar". Makten ska centraliseras än mer?? Men hur var det med decentralisering av makten?? Och är detta ökad frihet, ordet "frihet" är bara ett retoriskt (be)grepp (de som pratar högst och mest om den förespråkar den egentligen inte)? De EU-politiker som nu sitter och håller på att genomföra detta fördrag har behov av makt och kontroll? Kanske mer än de själva är medvetna om eller vill erkänna? Och somliga drivs av väldigt starka sådana behov som egentligen handlar mer om dem än om något annat och det är sådana som söker sig till makten (i alla fall ganska många av dem är sådana som söker sig till makten och som också får maktpositioner)? Varken vad som är bra för enskilda länder, EU eller kanske hela världen? Bara några stilla funderingar?

På debattsidan står det återigen om utförsäljningen av statliga bolag; hur illa konsekvenserna är utredda, att de bara sker av ideologiska skäl och vad detta kan leda till i slutänden för svenskarna, i "Våghalsigt REA-experiment riskerar viktiga framtidsinvesteringar".

Vill också tipsa om ett blogginlägg på bloggen Ett hjärta RÖTT om att "De sjukas slöseri överstimulerar ekonomin". Ja, sjuka och arbetslösa är ytterligare några av vår tids legitima syndabockar?? Och det tycker jag är för bedrövligt...

Mer om utförsäljningen av svenska företag i ledare i Aftonbladet ”En dålig affär”. Helle Klein skriver också om detta på sin blogg. Om ett synnerligt viktigt beslut i pm på regeringskansliet skriver Klein också i ”Regeringskansliet förkortar”.

Artikeltips...

Pratade just imorse på telefon om tågresande apropå att min yngsta syster kommer söderöver från inlandet till 50- och 60-årsfirning i familjen på midsommarafton... Hon åker alltså tåg. Och nu så här på sommaren är hon tvungen att åka en rejäl extrarunda istället för direkt över skogen!! Och dyrt blir det också.

Ja, medan jag pluggade och då åkte en massa tåg var det helt annorlunda mot för hur det sedan har blivit... Inte minst efter privatiseringarna. Sämre på en massa sätt tycker jag när jag jämför med hur det var. Och dessutom inte billigare... Och väldigt krångligt att hitta tågförbindelser mot hur det var förr (dvs. hur det var någon gång på stenåldern?)!???

Stimulerar inte direkt lusten att åka tåg! Tycker tågresande var mysigare förr... Och förresten, så var min farfar faktiskt lokförare (körde ånglok), men han var pensionerad när jag föddes och ganska långt innan jag själv började åka tåg (han var född 1884!!)??

Och när jag kollar i lokaltidning hittar jag som en händelse en debattartikel om "Järnvägsprivatiseringar dödar" av en förbundsordförande inom SEKO.

Skribenten menar att:

"Om staten inte längre har kvar förmågan att sköta den infrastruktur som är en förutsättning för att samhället ska fungera, lämnar den över kontrollen till marknaden.
Och marknaden kanske skulle kunna vara en god tjänare, men den är en usel herre."

Vidare:

"De som ansvarar för Sveriges 11 697 spårkilometer trafikerad järnväg måste besitta en mycket stor kompetens inte bara om hur man bygger järnväg i dag utan också om äldre teknik för bland annat el- och signalsystem. De anställda inom Banverkets produktionsenheter besitter denna kunskap, men vad händer om kunskapen förskingras genom en privatisering?
Järnvägsprivatiseringar dödar. Det är den slutsats regeringarna i Storbritannien och Nya Zeeland dragit de senaste åren. Efter tre allvarliga brittiska järnvägsolyckor på fyra år med sammanlagt 41 döda resenärer beslutade regeringen att åternationalisera järnvägen år 2001.
Och två år senare, år 2003, köpte regeringen i Nya Zeeland tillbaka järnvägarna sedan fem järnvägsarbetare dött i arbetsolyckor under en tolvmånadersperiod.
När nu regeringarna i många länder åternationaliserar järnvägen under ett hårt tryck från den allmänna opinionen är det naturligt att de multinationella företagen riktar sina blickar mot nya branscher.
SEKO anser att järnvägen är det enda långsiktiga miljövänliga alternativet för transporter på land. Vi behöver bygga ut järnvägsnätet för att komma tillrätta med flaskhalsproblem och miljöproblem. Alla ska ha rätt till tåg och tågförbindelser, oavsett var man bor, och staten har det övergripande ansvaret för att tågen kommer och går i tid."

Vidare hade Göran Greider skrivit på ledarsidan om "Seger över läkemedelsetablissemanget", vilket också Kerstin Berminge har skrivit om på Motvallsbloggen.

Greider skriver bland annat:

"Efter alla år har han nu vunnit en juridisk seger. Hans läkemedelsskada har erkänts. Det är ett stort genombrott, även om mycket återstår. Otaliga människor har drabbats av dessa biverkningar som läkare ofta nonchalerat och läkemedelsindustrin mörkat. Den patientorganisation som kämpat med frågorna, Kilen, har fått sina medel indragna av det kristdemokratiskt styrda socialdepartementet.
Jag gläder mig åt Ove Carlssons framgång."

En annan artikel på liknande tema "Besparing drabbar vård av missbrukare".

Och så skriver Robert Sundberg ledare om "Minister i examensklister".

Notering, litet småhäpen eller ändå inte: till de första artiklarna finns inga läsarkommentarer, men väl till den om Littorin!!!