Backlash…

Susan Faludi, se hennes hemsida och bok "Backlash", men backlashen gäller inte bara kvinnors villkor idag, utan hela samhället tycker jag (se mitt föregående blogginlägg "Disciplin istället för kuratorer..." om skolpolitiken i Sverige idag och vartåt den verkar leda).

Det verkar som om psykologi och psykiatri också går maktens ärenden slog mig av någon anledning i duschen!!! Så jag var tvungen att sätta mig ner och blogga om detta.

Är det det fenomen den amerikanska psykologen Judith Herman skriver om i sin bok ”Trauma and Recovery – From Domestic Abuse to Political Violence” (1992, ”Trauma och återhämtning – från misshandel i hemmet till politiska övergrepp”) i kapitlet ”A Forgotten History” (”En glömd historia”?) Detta kapitel inleds som följer på sidan 8 i boken (min amatöröversättning från engelskan):

”Studiet av psykologiskt trauma har en underlig historia – en med tillfällig amnesi. Perioder av aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Under det gångna århundradet har liknande undersökningsspår tagits upp och abrupt övergivits, bara för att återupptäckas mycket senare. Klassisk dokumentation med femtio till hundra år på nacken kan ofta läsas som samtida arbeten. Trots det faktum att detta fält har en ymnig och rik tradition, har det periodvis fallit i glömska och har måst periodiskt återerövras.”

Hon nämner bland annat Freud och hur han skapade psykoanalysen (som ett utslag av häftigt förnekande från hans sida menar Herman, när han mentalt insåg hur vanliga sexuella övergrepp var på små barn och kanske också att han själv blivit utsatt för något).

Det fenomen vi ser är det psykologer och terapeuter (som Alice Miller, Jean Jenson bland andra) kallar förnekande. Och detta från dem som är s.k. "experter."

Jag tror också att det amerikanska samhället (inkluderande uppfostran både hemma och i skolan) är mer auktoritärt än här. En kvinnlig Rotarystipendiat berättade helt spontant om sina intryck efter ett års vistelse i USA, att om ungdomar ifrågasätter saker och frågar

”Varför?”

får de bara svaret

”Därför!!!”

Och inget mer. Och detta är de bara tvungna att svälja och acceptera. Föräldrarna behöver inte förklara eller motivera något. Hon berättade detta ganska uppbragt? Och tyckte att svenska ungdomar är mer självständiga och bättre på att klara sig och ta reda på saker!!!

Jag har också diskuterat detta något litet med en god vän och hon trodde att amerikanska ungdomar har mer att göra uppror emot än vad våra svenska ungdomar har (än så länge). För jag berättade för henne att mitt intryck var att amerikanska ungdomar verkar göra mer uppror. Och de gör det på delvis ganska destruktiva eller självdestruktiva sätt?? Bland annat kommer inte alltför få tonårsflickor hem gravida och lämnar sina barn till de nu medelålders föräldrarna (kanske i yngre medelålder)!

Förresten är det väl något vi också sett i Sverige sen flera årtionden, att unga tjejer utan barn och lågt på samhällsskalan skaffar barn för att på det viset skaffa sig ett existensberättigande.

Dessutom berättade min amerikanske pojkvän här nyligen om några 18-åriga killar, varav den ena sprayade färg på en privatpersons garage. Resultat: samhällstjänst. Även den som inte aktivt deltog blev dömd. Fyra år senare, när den ene (den som inte aktivt begick gärningen) nu söker nytt jobb har han svårt att få jobb, därför att det står i hans ”records” att han varit dömd till samhällstjänst. Och detta kommer att följa denna person i sju år. Tur att det i alla fall är tidsbegränsat. Men jag funderar vidare: vad kan detta orsaka i en ung persons liv? Om han (hon) har svårt att få jobb och därmed försörja sig?? Vad kan en desperat ungdom göra? Kan ungdomar rent av bli så att säga "infösta" i brottslighet och kanske allt grövre sådan?

Ja, det handlar om empatiunderskott, mer eller mindre allvarligt!!?? Bloggen Psych 101 Revisited skriver om Empathy Deficit:

“Are bio-medical scientists and experimental psychologists temperamentally well suited to the task of understanding human emotions and feelings? /…/

There are milder forms of autism in which cognitive functions are not impaired, and some individuals can have exceptional mathematical, musical or artistic abilities. /…/

Within the subgroup of science students, mathematicians, engineers, physical, and computer scientists were found to have the highest scores, followed by biologists, experimental psychologists and medical students.”

Nu har jag nog inte tid att blogga mer, men vill bara helt kort påminna om att Alice Miller skriver om troliga anledningar till att människor söker sig till psykolog- och terapeutyrket... Och jag tror inte vi föds med empatiunderskott. Det är något vi tillägnar oss och förmodligen tillägnar oss tidigt i livet. Men vi KAN göra något åt detta, de är inget vi MÅSTE leva med resten av livet. Dock kanske det kräver en massa hårt och tufft arbete att komma tillrätta med. Tyvärr kommer somliga inte att vilja göra detta arbete (istället söker de sig till maktpositioner med alla medel och klamrar sig fast där allt vad de kan?? Något vi förmodligen ser hos ganska många politiker, där behovet av makt är helt överskuggande att verkligen åstakomma något gott. Även om de påstår att de gör saker för vårt och allas bästa och förmodligen också tror att det är just vad de vill åstadkomma - och åstadkommer!).

Och ganska många av våra politiker, inte minst i regerande ställning (och ganska många andra i maktpositioner på alla nivåer) verkar lida av empatiunderskott, i somliga fall ganska stort!?? Tillsammans med en komplett oförmåga att ens det minsta leva sig in i andra människors villkor, liv och vardag! Som tur är verkar dock människor som har det mer förspänt ekonomiskt, socialt och jobbmässigt dock reagera över det som sker i samhället (saker som jag tycker är HELT BEDRÖVLIGA!!).

Att inte se ondskan...

Michael Milburn

Michael Milburn –Psychology Department – UMass/Boston

Ur intervjun ”Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar vilken roll förnekande, känsla och barndomsbestraffning spelar i politiken” med psykologen Michael Milburn i Newsweek 13 maj, 2004 (om Newsweek på wikipedia) med anledning av händelserna i Abu Ghraib fängelset som uppdagades våren 2004, ett exempel på hur människor troligen reagerat och reagerar när liknande saker uppdagats tidigare och kommer att reagera i framtiden inför liknande händelser, liksom det troligen säger saker om hur vi överhuvudtaget reagerar.

Det står att efter hand som detaljer om övergrepp av irakiska fångar i Abu Ghraib blev kända blev inte alla (märligt nog) chockerade. I en talkshow i USA minimerades dessa övergrepp av en i programmet medverkande person som jämförde dessa avskyvärda övergrepp med en ”elevförenings upptåg i college”. Programledaren fångade upp denna stickreplik genom att säga något i stil med

”Precis vad jag tycker! Detta är inte annorlunda än vad som händer vid Skull and Bones initiationsriterna.”

Under undersökningarna i senaten om Abu Ghraib menade en av senatorerna att han nog inte var den enda som var mer ursinnig över ursinnet än över behandlingen fångarna fick utstå.

De skriver att under hela denna tid hade en handfull läsare av Newsweek skrivit till tidningen för att tala om att de var trötta på bilderna av övergreppen eller för att tala om att de inte ville se fotografier över kistor med kvarlevor av amerikanska soldater.

I artikeln frågar intervjuaren psykologen Michael Milburn vad som egentligen pågick här. Om det var opatriotiskt att ifrågasätta amerikanska soldaters beteende och att publicera foton av deras likkistor. Eller om det handlade om något slags envist förnekande?

Milburn tror att det är det senare.

Michael Milburn är psykolog vid Universitetet i Massachusetts och medförfattare till ”The Politics of Denial” * (”Förnekande i politiken”?) och han har gjort omfattande studier över vad som bestämmer politiska attityder, känslornas roll i opinionen hos allmänheten och den effekt massmedia har på politiska attityder och socialt beteende.

Han och intervjuaren Brian Braiker talar i intervjun om politiskt förnekande – vad det är, vad som orsakar det och när det kan vara en positiv sak, om någonsin. Den länkade sidan är ett utdrag ur denna intervju (min ganska fria amatöröversättning, verkligen! Det är hela 36 år sedan jag läste engelska...):

Braiker: Vad är förnekande i politiken?

Milburn: Vi har funnit att särskilt män som rapporterat höga nivåer av bestraffning under barndomen och som aldrig varit i psykoterapi, är avsevärt mer benägna att skriva under på allmänt bestraffande politik, som stöd av dödsstraff, opposition mot abort, stöd för användning av militärt ingripande. Vi noterade idéer om terapi [vad det är, står för, om personen ifråga anser sig behöva det eller inte?] som en allmän indikator på förnekande eller avsaknad av förnekande.

Nå, omfattningen av de känslor som är knutna till barndomsbestraffning vilka driver deras politiska attityder. När de hade en möjlighet att så att säga reflektera [dvs. ifrågasätta och betrakta som fel det de blev utsatta för] och få en korttids katharsisupplevelse, försvinner den sortens energi.

Braiker: Så du säger att Donald Rumsfeld skulle ha användning för litet terapi?

Milbur (skrattar): Ja, ungefär så. Vad vi har funnit, brett sett, är, att den högre nivån av inriktning på en politik med bestraffningar som lösning [min ytterst fria tolkning] bland politiskt konservativa verkligen är starkt kopplade med erfarenheter, allmänt, av hård bestraffning under barndomen.

Det handlar inte bara om att ha blivit slagen; det handlar om hela familjeklimatet, och bestraffning är inte den enda indikatorn på detta. /…/

I vår forskning har vi också funnit att när vi kom med påståendet att mängden fysiska och sexuella övergrepp [i uppväxten och senare bland vuxna?] i detta land är mycket överdrivna av massmedia, så håller konservativa påtagligt med om detta.

Detta är som ett eko av kommentaren av senatorn ovan att han var mer ”ursinnig över ursinnet.” Jag tror att detta har rejäl direkt relevans för att förstå vad reaktionerna över dessa foton från irakiskt fängelse handlar om. Du vet, xx som kallade det elevföreningsupptåg [bagatelliserande och förminskande och ursäktande]. Och du har xx som igår sa att allt detta var överdrivet.

Braiker: Är det en form av förnekande eller en form av politisk manipulation?

Milburn: Åh, absolut, det finns ett rent och skärt förnekande, och dess mer subtila form är rent förminskande. Det finns en svårighet ibland att kunna separera vad som är faktiskt förnekande när det gäller vad som är den verkliga uppfattningen hos offentliga figurer och hur mycket av det som är politiskt motiverat i form av spinning och att försöka ändra folks varseblivningar. Jag kan inte säga någonting definitivt om att Rumsfeld är i förnekande eller att alla dessa män är i förnekande.

Braiker. Vi får en massa läsarmail som talar om för oss att sluta visa foton på övergreppen i fängelset och att de inte vill se bilder på kistor som kommer hem. Är det en annan form av offentligt förnekande?

Milburn: Jo, det tror jag absolut. Det är viktigt att notera att det finns en positiv dimension i förnekande. Förnekande är en försvarsmekanism som typiskt utvecklas i barndomen som en metod att överleva, att förneka kraftfulla, otrevliga känslor. Problemet är att många människor lär sig detta som ett sätt att handskas med livet. Kistorna och bilderna av övergrepp gör en illamående, de är vämjeliga, så en del kraftfulla känslor är i omlopp här som människor vill undvika. Men jag tror också det är en fråga om förlust här. Det finns en riktigt kraftfull politisk myt om USA; vi är ett land av fria, de modigas hem. Vi går ut med heder för att bringa frihet till Irak och så vidare. Den här sortens fotografier hotar verkligen giltigheten i denna myt. Och det är en verklig förlust.

Braiker: Huruvida denna myt är sann eller inte, huruvida Abu Ghraib är en anomali, så vill inte människor få sina antaganden utmanade.

Milburn: Absolut. Jag tror att det finns en massa människor som säger ‘Om jag inte ser det, så finns det inte.’ Du såg detta med general Richard Myers /…/, han fick denna rapport i januari och han läste den aldrig. Rumsfeld fick rapporten och han läste den inte. Det är, psykologiskt sett, så, att ’Om jag inte läser det så kanske det försvinner.’ Parallellerna till romerskkatolska kyrkans sexövergreppsskandaler** ser vi klart här. Återigen så handlar det om att skydda institutionen, att kasta upp några underhuggare, men skydda kedjan av befälhavare, vilket katolska kyrkan helt klart gjorde.

Braiker: Av intresse för fullt avslöjande, så gissar jag att du lutar litet mer åt vänster politiskt?

Milburn: Ja, jag skulle troligen behöva säga det. Jag har emellertid röstat på republikaner [också?].

/…/

Braiker: Men hur är det med demokrater, de lutar mer mot den sociala välfärdssidan i sitt sätt att se på saker, en större stat, med några få anmärkningsvärda, framstående exempel.

Milburn: Tja, man ska nog vara försiktig där också, därför att de största spenderarna de senaste 20 åren har varit Reagan, Bush I och Bush II, jämfört med Bill Clinton. Men det är en fråga om prioriteringar. Handlar det om utbildning och hälsovård eller handlar det om skattesänkningar för de rika och om militären?

Braiker: Vad säger dessa två grepp vad gäller prioriteringar om deras politiska psykologi?

Milburn: [Psykologen] Sylvan Tompkins [är det denna person?] spekulerar om att när människor rör sig in i vuxenlivet så attraheras de av politiska ideologier vars emotionella, känslomässiga bas är förenlig med det som känslomässiga skrivits in i dem när de växte upp, de känslomässiga inskrift de fick då [men dessa går att ändra, och är inte ofrånkomliga]. Detta är verkligen en allmän process och man kan se detta när det gäller religion, att människor attraheras på samma sätt där som när det gäller politisk ideologi – du vet i kristendomen så hittar människor läror som svarar med deras särskilda känslomässiga erfarenheter. Det är att brinna i helvetet och fördömelse eller det är upplyftande kvaliteter som dem Jesus talade om? Attityderna som vi fann är associerade med dessa barndomserfarenheter med bestraffningar var attityder med brett symboliskt innehåll av makt, tuffhet och vedergällning. Du ser detta hos senator Inhofe [se ovan] som talade om ’Hallå, detta är grabbar med blod på sina händer; de är inte här för trafikförsyndelser’ – naturligtvis ignorerande Röda korsets rapport att 70 till 90 procent av människorna plockats upp av misstag.

Braiker: Vad säger Bushs uppväxt och konservativism dig om hans sätt att se på världen?

Milburn: Bush är verkligen fascinerande. Det fanns en intervju på TV med Barbara Bush under kampanjen [2000]. Hon talade om sin son och relaterade till en händelse där han hade kommit hem full och hans pappa promenerade ut för att tala med honom. W [George W.] sa [ungefär, i min tolkning och amatöröversättning] ’Låt oss få det gjort.’ Helt klart finns det en enorm vrede där. Inte så att detta förklarar allt som sker, men det är helt klart, för mig, en faktor i hans jag-ska-få-tag-på-den-snubbe-som-hotade-
min-pappa-och-jag-ska-också-visa-min-pappa-
att-jag-kan-göra-sånt-som-han-inte-kunde-göra [attityd].

Braiker: Hur förklarar du beteendet och psykologin hos de soldater som begick Abu Ghraibövergreppen? De såg nästan ut att njuta av sig själva.

Milburn: Det är en process som kallas ’moral exclusion’ [avhumanisering och detta är relaterat till och släkt med att utse syndabockar, att se stereotypt på etniska grupper/skillnader och rasism]. En process som sker i hög grad i krigstid där man avhumaniserar fienden [något som dock inte är ofrånkomligt, det finns soldater som aldrig deltar i sådana här saker]./…/

* Om denna bok står det:

"The Politics of Denial by Michael A. Milburn Sheree D. Conrad

"Milburn and Conrad have written a very interesting book about the force of denial in our lives and our politics. They range over their field of study, from war to child rearing, offering new and often compelling insights into the role of denial in the way we see and understand ourselves."
-- Marvin Kalb

Anger and resentment appear to be playing an increasingly important role in politics, as evidenced by the vociferous opposition to welfare, abortion, and immigrants, and by the rise of the radical Religious Right. The Politics of Denial presents a compelling explanation of these phenomena, providing solid empirical evidence for the role of rigid, harsh childrearing practices in the creation of punitive, authoritarian adult political attitudes. The authors show how political processes in the United States are distorted by the unresolved negative emotions (such as fear, anger, and helplessness) that remain from punitive parenting, and by the politicians and conservative religious leaders who exploit those emotions. Among the many public figures discussed arePatrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan, and Billy Graham."

Min amatöröversättning:

”Milburn och Conrad har skrivit en intressant bok om tvånget att förneka i våra liv och i politik. Fältet för deras studier sträcker sig från krig till barnuppfostran och erbjuder nya och ofta tvingande insikter angående förnekandets roll i sättet vi ser på och förstår oss själva.”

--Marvin Kalb

Vrede och harm verkar spela en ökande viktig roll i politik, tydliggjord genom den högljudda oppositionen mot välfärd, abort och immigranter, och genom ökningen av den radikala religiösa högern. ’The Politics of Denial’ presenterar en tvingande förklaring av dessa fenomen, förseende oss med solida empiriska bevis för vilken roll rigida, hårda uppfostringsmetoder spelar i skapandet av politiska attityder som förordar bestraffning och som är auktoritära. Författarna visar hur politiska processer i USA har blivit förvrängda av olösta negativa känslor (sådana som rädsla, vrede och hjälplöshet) som finns kvar efter bestraffande föräldraskap och av de politiker och konservativa religiösa ledare som utnyttjar dessa emotioner och känslor. Bland alla de offentliga figurer som diskuteras finns Patrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan och Billy Graham.”

Tillägg: ** 13 maj, 2002 hände följande:

“The sex abuse scandal involving Roman Catholic clergy grew violent when a Baltimore priest accused of molesting a youth years earlier was shot by the alleged victim. The following day, a Connecticut priest hanged himself at a Maryland treatment center for priests accused of molestation.”

That about holidays…

Holidays can trigger things? Demands to be so happy, smile… I can imagine a parent for whom holidays means tensions (his or her story)… Sensitive children feeling this. They have probably also experienced outbursts from a parent (I see a father here). But not being allowed to react on this. Have had to suppress feelings of anger, rage and fear? Horrified, wanting to scream, escape, being protected... Eyes full of tears with horror and fear.

The children had to think of another parent (a mother) and her (most often) feelings, her needs of, I don't know, creating the happy family, maybe even the model family? The children had to show smiling faces and glittering eyes. Especially those days, but also at other times and occasions. Not to forget all those other occasions.

I also came to think about defences, those Bosch writes about, as now False Power Anger. We all use the same defences, women as men, but individuals tend to prefer certain… Women False Hope and men False Power. And we all use the Primary defence under all other defences, meaning that we blame ourselves. For instance we blame ourselves that we can't be so happy strikes me now!

Bosch means that the ones who have most reasons to use the Primary Defence are more prone to depressions. She sees connections here, that the Primary defence causes depressions. And she also writes that those with a strong False Power defence are at risk of being more effective if they try to harm themselves… Their trials to commit suicide is more "successful"...

Now I am writing from my memory of what Bosch writes.

If we admitted those things we would help people with those problems. And I think (stronlgy believes) it is possible to do things to “cure” those things… Contrary to what many many "experts" think!!?? Which means the only option isn't to cope with them!! Or having to deal with this miserable life.

If the society wasn’t in such a denial. I am a bit angry...

Maybe I return to this topic later.

But I wish all from deep in my heart a

Happy New Year.

Medmänsklighet och solidaritet…

Se Helle Kleins ledarkrönika idag ”Samhället borde tro på människan”. Där hon bland annat skriver (mina kursiveringar):

”Också i vår tid ljuder katastrofalarmet. Klimatkrisen är påtaglig men också krigen och lidandet som dagligen sköljer över oss på tv- och datorskärmar. Samtidigt förvägras människan ett värde i de stora marknadssystemens elitisering. /…/
Inkarnationens kyrka måste leva i världen och vara engagerad i samhällsdebatten.

Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om kyrkans diakoner som ifrågasatte Stockholms stads allt hårdare socialpolitik.
’Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det’,
säger Cecilia Matton, diakon i Hässelby.

Socialen sänder numera folk till kyrkan i stället för att hjälpa dem med deras grundläggande rättigheter.
’Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans
knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger ’så hänvisar vi
aldrig’’,

säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling.

Diakonerna har dock fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen. I avslaget skriver socialsekreteraren att ’hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen’.

Det är bra att kyrkans socialarbetare slår larm och vägrar bli en del av ett nytt hårt samhälle som mer tycks bygga på välgörenhet än på solidaritet. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, där vi möts som jämlikar och därför har ansvar för varandra. Välgörenhet kan på sin höjd ge plåster på såren men läker inte söndrade gemenskaper och förändrar inte orättvisor.

Stockholms stad drar ned på socialbidragen. Den borgerliga alliansens mål har varit att minska kostnaderna med 100 miljoner i år och det blir ytterligare besparingar på omkring 100 miljoner kronor nästa år. Utsatta stadsdelar dras med dålig ekonomi och biståndsbedömningarna blir allt hårdare.
Samtidigt skärper staten kraven för a-kassa och sjukersättning. De som redan
har det svårt får det ännu svårare.

Skattesänkning för oss välbärgade går före solidarisk välfärd. Människovärdet står på spel i vår tid. I krigets logik, i klimatkrisens utnyttjande av människor och miljö liksom i ekonomismens förakt för svaghet [se Miller om Abraham som offrade sin son Isak *, det som Pirandello beskriver i sin text 'War"!!?? These links are in English too. An essay by Arthur Silber is quoted in the second]. Med konsumismens blick betraktar vi varandra utan att se varandra och känna vårt solidariska ansvar [kalkylerande: hur nyttig är han/hon egentligen för mig och mitt?? Utan att se den andra människan. Seende denne/denna ännu mindre än tidigare??].

Inkarnationens blick ser däremot Människan – och manar oss till medmänsklighet. Julen är medmänniskoblivandets högtid. Om kyrkan tror på människan, kan väl också samhället göra det?”

Med skammens rodnad på kind och mössan i handen och blicken sänkt ska de "misslyckade", "svaga" stå? Vadå, mänsklig värdighet? Eller människokärlek? Och de som sitter i makten behöver aldrig ta konsekvenserna av de beslut de tar... Kanske behöver heller inte deras barn eller barnbarn göra det heller, därför att de ekonomiska resurserna och kontaktnäten finns? Eller de får betala priset på andra sätt? Jag tror inte någon enda av oss gagnas av detta samhälle...

Se detta inlägg på bloggen Do Nothing Day, om låg- och högtröskeltro.

* Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv” (min översättning från den engelska texten, i länken ovan finns den ursprungliga texten på engelska, mina tillagda kursiveringar nedan):

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att
erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis
på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss
identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt
bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och
sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit. I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga.

Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen
om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta,
ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen
och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade. …
vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som
stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon?

Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager. Hur som helst, gör de detta. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte. Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag. Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn.

Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation. Och detär också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död /.../.

I sin bok, 'Den dolda nyckeln', diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken 'Du skall inte märka'! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att: ’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning.

[Hon skriver vidare:] Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’ När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation.

Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor.

De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hur skulle de vara förmögna att behålla förmågan att känna nu när de är fäder [själva]? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem [dessa frågor]. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra. … frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/

...den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket av att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/

I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn [inklusive brist på respekt mot dem och deras behov, naturliga, medfödda och helt rättmätiga] skapar ett våldsamt samhälle. /…/

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar. Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa
/.../

Detta är fallet med människor som hade den stora lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."

Kollektivt förnekande..

Skulle vilja skriva om kollektivt förnekande... För det är det som nu "sker" överallt (att man förnekar ditten och datten), mer än vad som varit en period tidigare?? En av många back-lashes på många områden!? Och vi har anledning att att inte se det som sker i samhället eller världen?? Vi har anledning att förneka detta??

Inom psykologin gäller quick fixes och stoppa huvudet i sanden, dvs. kollektivt förnekande även här, mer än som faktist existerade en period innan!!?? Ett fenomen vilket också är något Judith Herman Lewis skriver om i sin bok "Trauma and Recovery"! Att traumaforskningen och öppet prat om trauman (och KRISER, det som Naomi Klein nu tar upp i "Chockdoktrinen", hur kris kan användas för att genomföra impopulära saker, där folk förlitar sg på auktoriteter och "starka" figurer, kanske rentav räddare etc. Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" om att han befarade rop på starka ledare och att man igen skulle få höra stöveltramp i fjärran) och dess effekter har gått i vågor. Troligen på grund av dess natur.

Hon skriver på sidan 7 i kapitel 1, "En glömd historia" (min översättning från engelskan)

"Studiet av psykologiskt trauma har en egendomlig historia - en av episodisk amnesi. Perioder med aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Upprepat har liknande linjer och frågeställningar under det gångna decenniet tagits upp och abrupt övergivits, bara för att bli återupptäckta mycket senare. Klassiska dokument som kom för femtio till hundra år sedan kan ofta läsas som samtida arbeten. Fastän fältet har en överflödig och rik tradition, så har den periodiskt blivit glömd och måst periodiskt återerövras."

Jag har nu läst ännu mer ur artikeln jag länkade i föregående blogginlägg... Och skulle vilja skriva mer om det som står i den senare. Dvs. om indoktrinering och hjärntvätt, från hjälpares sida i detta fall)...

Jag tror att somliga är mindre mottagliga för indoktrinering och andra mer och att det hör ihop med hur mycket vi har fått se eller senare lyckas bearbeta. Dvs.jag tror inte vi är prisgivna till dylikt, behöver inte vara det. Det stämmer nog det som Naomi Klein skriver att information innebär motstånd mot chock, "information is shock resistance".

Förnekande när det gäller saker som sker i samhället...

Förnekande när det gäller miljön...

Kolla Erik Svenssons blogginlägg "Ekonomipriset, spelteorin och nyliberalismens välförtjänta död".

Förresten handlar ju detta blogginlägg också om förnekande?? Kanske kollektivt det också;

"Det händer inte mig!!!"

Men vad skyddar vi oss egentligen emot? Vad behöver vi skydda oss emot och vad inte i själva verket??

PS. Vi väljer att inte se, höra eller tala ofta? Det som Judith Lewis Herman skriver om i länken ovan!? Om åskådarens dilemma... Att titta bort, vända bort blicken och omge övergrepp med tystnad.

Mer finns av detta i vissa perioder under historien? Ibland är nog det också det mest konstruktiva!?? Men för ens egen heder och självaktning ändå förbli seende och fördömande, även om det BARA sker tyst ibland??? *)

Jag kom också att tänka på något Jennifer Freyd skrivit (tror hon citerade Ross Cheit eller Roland Summitt?), fritt ur minnet:

"That's why speaking no evil is so evil in the end."

---

Tillägg på kvällen: se Aftonbladets ledarsida om Stureplansmålet och Helle Klein och Lotta Gröning om samma sak. Kanske är förnekandet inte lika kompakt som det HAR varit ändå?? Och kolla här om detsamma. Varför har somliga (allt fler verkar det) problem med vestibulit? Vad bottnar denna åkomma i? Varifrån kommer promiskuositet? Är det Kirkengen som skriver om den unga kvinnan som som vuxen anklagade sin farbror för övergrepp? Och på grund av sina vidlyftiga sexuella erfarenheter, så... Kolla bland mycket annat detta tidigare blogginlägg om Kirkengen.

*) Jag kom av någon anledning att tänka på Sophie Scholl under andra världskriget och hennes engagemang i motståndsröreslen och utdelning av flygblad under kriget ( i dess slutskede?). Miller menar att hon och hennes gelikar tack vare sin mindre stränga uppfostran var förmögna att genomskåda och ta avstånd från det som andra kanske inte ens såg eller inte vågade reagera på eller rentav deltog i och därmed fick utlopp för allt (omedvetet eller medvetet men förnekat) nedtryckt hat och vrede och aggressioner (se blogginlägg hos Arthur Silber där Sophie Scholl nämns **)).

Har varit och hämtat Naomi Kleins "Chockdoktrinen - Katastrofkapitalismens genombrott" som hade kommit till bokhandeln jag beställt den ifrån.

John Le Carré om boken (kolla här också):

"Passionerad, överväldigande informativ, underbart kontroversiell och skrämmande av bara fan".

Arundhati Roy:

"Naomi Klein har skrivit en lysande, modig och förfärande bok. Den är inget mindre än den hemliga historien om det vi kallar 'den fria marknaden'. Den borde bli obligatorisk läsning."

Se också detta inlägg (ett av flera) om artikel på DN-debatt av Stefan Fölster (dotterson till Gunnar och Alva Myrdal) och VD:n för handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström om att 95 % av befolkningen fuskar!!! Vad trött jag blir...

Monas kommentar till ett annat blogginlägg:

"föraktets inställning till arbetslösa har medvind. Det är märkligt att så många tycker illa om arbetslösas rätt till att kunna leva och delta i samhället. Jag undrar dock om deras inställning till arbetslöshet skulle vara den samma om de själv blev drabbade. Det är märkligt att man inte tittar på historien om hur eller av vad människor levde på innan a-kassan och den sociala trygghetsvälfärden det som ger en anständighet i livet.
Märkligt är att man inte bryr sig om att folk kanske måste tigga till överlevnad eller kanske hora ut sig
Märkligt är varför man har denna inställning när det är ok att det fortfarande existerar barnbidrag utan inkomstprövning avdrag för tjänster i hemmet (för lat överklass) och pension för avdankade politiker.
Märkligt är att förespråkarna av sänkt a-kassa tycker det är ok att de avdankade politiker (margitha björklund lars-åke skager) som driver egna företag som går med vinst kan fortsätta att plocka ut te.x kommunalrådspensioner om man sätter in vinsten i företaget.
Märkligt är att arbetslösa inte får göra samma sak
Märkligt är att medmänskligheten numer bara sträcker sig till den egna personen
Märkligt att det är ok för en del att leva på samhällets generösa utbud medan andra borde möta giljotinen
Märkligt det där med att bidrag numera ska gå till de minst utsatta
Märkligt märkligt patriarkatet är tillbaka i form av en allians
Märkligt är att de inte kallar sig brukspatroner"

**) Där står bland annat:

"My hypothesis that Adolf Hitler owed his great popularity to the cruel and inhuman principles of infant- and child-rearing prevalent in the Germany of his day [see the Hitler chapter in For Your Own Good] is also proved by the exception. I looked into the background of Sophie and Hans Scholl, two university students in Hitler's Germany who became famous as a result of their activities in the resistance movement, "The White Rose," and were both executed by the Nazis in 1944. I discovered that the tolerant and open atmosphere of their childhood had enabled them to see through Hitler's platitudes at the Nuremberg Rally, when the brother and sister were members of Nazi youth organizations. Nearly all their peers were completely won over by the Fuhrer, whereas Hans and Sophie had other, higher expectations of human nature, not shared by their comrades, against which they could measure Hitler. Because such standards are rare, it is also very difficult for patients in therapy to see through the manipulative methods they are subjected to; the patient doesn't even notice such methods because they are inherent in a system he takes completely for granted."

Collective repression and denial/kollektiv bortträngning och förnekande...

I react a lot on phenomena today in the world, and wonder over them... People who if not praise greed, but not far from!! How are they constituted? What have they experienced? What do they have in their backpacks? And how can people be totally cold, be so totally arrogant, and don't care or give a damn about things?? Float on top of everything?

Do we see, everywhere around us, childhood needs that grown up people are trying to meet in a lot of different manners? Causing a lot of harm, bigger or smaller, and some not visible right away?? Things few of us see at all, thinking

"This is how life is"?

Which it perhaps doesn't have to be at all?? But we never get the opportunity to see this??

When I searched for something else in Bosch' book I found this (page 49-50):

"Collective Repression and Denial.
Since most of us have had to repress our childhood pain; we are not able to understand what childhood needs really are. Most of us believe that physical needs are the only real survival needs, and that meeting emotional needs is not vital. This is a mistake. In order to survive emotional needs should be met. When they are not, it is only thanks to our ability to repress the truth that our emotional needs will never be met, that we can secure our survival. Since almost all of us have had to do this, our society is in what could be termed as a state of collective Repression and Denial of the truth about childhood. As a consequence, the effects this has on individual lives, society, and ultimately the world we live in, are also repressed and denied.

The effects of repressing and denying the truth about childhood suffering are manifold. On a global level we see wars, poverty, hunger, environmental pollution fueled by greed and hatred. On a societal level we see the suffering of millions due to emotional pain, addictions and crime. On a family/individual level we see suffering because so few of us are able to maintain loving relationships [true] and many are lonely [also true]. And then at the end, or beginning of all, there is the child. The child that is born innocently into this world but whom can only survive the pain inflicted on her by repressing the terrible truth. The terrible truth which is hidden within the privacy of our family and the home, and of which so few are aware. And so we allow the destructive cycle to go on and on and on, without knowing what we do."

---

The following linked article is about hate-bloggers and humiliation-TV (though in Swedish). Thus on the theme above, about people I don't understand...

But... I can get quite angry myself when I read and see things... And really hate??? Feel hate? And anger and fury? Not many would perhaps believe that if they saw me?? But there are hot, boiling feelings in me, yes... Hmmm... And sometimes I feel extremely provoked when I read how people view things and the world... Get worried and scared and feel threatened... By the way see this posting from psycho-history list about Reality-TV, which is on a similar theme as that about humiliation-TV.

---

Läs Henry Bronett om hatbloggare och förnedrings-tv. Och Lotta Gröning om att regeringen sviker de sjukskrivna.

---

Översättning kommer av texten ovan...