Trauma and recovery...

foto på Judith Lewis Herman.

Läste i min egen förteckning (som om jag plötsligt såg något jag inte sett förut!) över favoritböcker titeln på Judith Lewis Hermans bok ”Trauma and Recovery – From Domestic Abuse to Political Terror” ISBN 086358430-6, vilket översatt skulle bli något i stil med "Trauma och återhämtning - från familjevåld till politisk terror", och blev nyfiken igen på denna bok och letade fram den i bokhyllan.

Min spontana, omedelbara tolkning/tanke var att familjevåld (och där inkluderar jag alla former av våld och kränkningar: emotionella, fysiska och sexuella) kan leda till politisk terror, men gör det inte alltid.

Ibland kanaliseras dessa i andra uttryck: konst, depressioner sjukdom av olika slag, dvs. riktas inte alltid utåt i sådan skala som i politisk terror. Fast Herman kanske inte i första hand tänkte så? Utan ville skildra våld, från det i familjen till det på politisk nivå?? Jag skulle nog behöva läsa mer i boken igen för att uttala mig om detta? Nå, hur som...

Hon skriver på sidan 7-8 (min amatöröversättning):

”Att studera psykologiskt trauma betyder att bli vittne till fruktansvärda händelser. När händelserna är naturliga katastrofer eller ’Guds agerande’ [som till exempel naturkatastrofer: jordbävningar, översvämningar, orkaner, en tsunami osv.] är det enkelt för vittnen att sympatisera med offret. Men när de traumatiska händelserna är mänskligt verk, blir de som är vittnen fångade i konflikten mellan offer och förövare. Det är moraliskt omöjligt att förbli neutral i denna konflikt. Åskådaren tvingas att ta parti.

Det är frestande att ta förövarens sida. Allt förövaren ber om är att åskådaren inte gör någonting [och detta är ju det bekvämaste: att inte göra någonting!! Att förbli stum åskådare eller helt enkelt vända bort blicken]. Han appellerar till den universella önskan att inte se, höra eller tala om ondskan. Offret däremot ber åskådaren att dela smärtans börda. Offret ber om agerande, engagemang och hågkomst. Leo Eitinger, en psykiatriker som studerat överlevare från nazisternas koncentrationsläger, beskriver den grymma intressekonflikten mellan offer och åskådare: ’Krig och offer är något samhället vill glömma; en slöja av glömska drages över allt smärtsamt och otrevligt. Vi hittar de två sidorna ansikte mot ansikte, på ena sidan offret som kanske önskar glömma men inte kan göra det och på andra sidan alla dem med starka, ofta omedvetna motiv, som väldigt intensivt önskar glömma och lyckas att göra det. Kontrasten /…/ är ofta väldigt smärtsam för båda parter. Den svagaste /…/ förblir den förlorade parten i denna tysta och ojämlika dialog.

För att fly från räkenskap för sina brott, gör förövaren allt i sin makt för att befordra glömska. Hemlighet och tystnad är förövarens första försvar. Om hemligheten fallerar attackerar förövaren offrets trovärdighet. Om han inte kan tysta henne totalt, försöker han försäkra sig om att ingen lyssnar. För att åstadkomma detta anför han en imponerande räcka argument, från det mest skrikiga förnekade till den mest sofistikerade och eleganta rationalisering. Efter varje avskyvärdhet kan man förvänta att få höra samma förutsägbara ursäkter: det hände aldrig; offret ljuger; offret överdriver; offret orsakade det hela själv; och i vilket fall så är det dags att glömma och gå vidare. Ju mer makt förövaren har, ju större är han förmånsrätt att namnge och definiera verkligheten; och ju totalare är hans argument förhärskande.

Förövarens argument visar sig oemotståndliga om åskådaren möter dem i isolering. Utan en stödjande omgivning faller åskådaren vanligen för frestelsen att titta åt sidan.”

Tänker på övergrepp i en massa olika sammanhang, från de mindre till de största…