Inlägg
Och letade i Millers två sista böcker om detta, för jag mindes något jag läst i dem. Tänkte på en alldeles speciell historia och den fanns i boken ”The Truth Will Set You Free-Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 i kapitlet ”Evading Childhood Reality in Psychotherapy” s. 43-55 (pages 43-55), om terapeuterna Brigitte och Henry (båda var psykiatriker i botten).
Här kommer min fria översättning:
”Den allmänna uppfattningen (allmän visdom) är att psykoterapeuter
intresserar sig för/befattar sig med sina klienters barndomar, men detta är
långt ifrån alltid sanningen. Diverse psykoterapeutiska tankeskolor utmönstrar
barndomen [nästan helt??] ur sitt arbete eller vidrör denna bara när de inte har
några andra val. Många terapeuter tror att utforskandet av barndomen är direkt
farligt därför att klienter då kommer att uppleva sig själva som offer istället
för som ansvariga vuxna.
Jag tror också fullt och fast att vuxna är
ansvariga för sitt agerande/sina handlingar och att det bara är i barndomen som
de var hjälplösa offer. Men jag tror också att det att erkänna/kännas vid sin
tidiga historia kan hjälpa dem förstå varför de fortfarande känner och agerar
som om de var hjälplösa offer. Psykoterapi kan ge dem förståelse för de
processer som är involverade, vilket i sin tur kan hjälpa dem att överge sin
offerhållning [Jenson skriver också om detta, om förbudet i mycken terapi mot
att känna sig som ett offer i liknande stil som Miller, kanske mer om detta
senare]. Det sägs att beteendeterapi har hjälpt människor att förvisa/mota bort
sina ångestar. De ska varmt gratuleras. Många är dock oförmögna att dra nytta av
ett sådant angreppssätt. De är också oförmögna att befria sig själva från
depression med hjälp av medicinering därför att deras drift/trängtan att finna
ut vika de är och varför de har blivit som de har blivit kan vara starkare i
dem, än önskan att bli fri från depression.
För dessa människor
kan arbete på deras barndom bli en rik källa till insikter. Det är högst
beklagligt att psykiatrisk träning idag lägger tyngdpunken [så mycket??] på
administrerande av medicin. Naturligtvis är det lätt att inse att patienter
kommer att uppleva regelbundna doser av dopamin som en otrolig lättnad om hennes
hjärna inte producerar denna substans. Men detta förklarar inte varför denna
substans saknas. Och svaret på den frågan kan vara nyckeln till äkta och
varaktig kur. Medicinering kan vara tillfällig hjälp, särskilt om patienten inte
är intresserad av att utforska orsakerna till tillståndet. Men många
psykiatriker faller tillbaka på medicinering även i de fall där ett sådant
utforskande skulle ha varit möjligt.
Jag stöder inte den nuvarande
tendensen att förstärka psykoterapi med medicinering. Större delen av sådan
medicinering inverkar [menligt?] på klienternas intresse av sin barndom och
lämnar dem mer i mörker om den gånga verkligheten än de var innan, och sålunda
underminerar detta möjlig framgång i psykoterapin. Till och med en del
psykiatriker, som specialiserar sig på att behandla människor som lider av
posttraumatiskt stressyndrom, arbetar inte nödvändigtvis med dessa patienter på
deras barndom. Även om det är logiskt och har blivit vetenskapligt bevisat
att en person som växer upp i en relativt frisk familj troligare kommer att
komma över senare psykiskt trauma (sådana som är resultat av flygplansolyckor
eller fysiskt angrepp) bättre än den som blivit dåligt behandlad i barndomen.
Att arbeta på denna persons hela historia skulle sålunda leda till ett bättre
resultat. /…/
I sin bok ”Love and Survival” berättar kardiologen
Dean Ornish för oss att hjärtpatienter som lever i goda relationer med sina
partners har större överlevnadschanser än dem som inte är berörda [kroppsligt
eller emotionellt]. Fastän det säkert är riktigt när han säger att kärlek är den
bästa medicinen, så säger det rena faktumet att man lever i en familj hellre än
ensam ingenting om den kapacitet för kärlek som en enskild person kan ha. Jean
[en kvinna Miller berättat om] var oförmögen att få verklig kontakt med sina
känslor och behov, fastän hon verkligen var älskad av sin man och dotter och var
alltså trots alla avsikter och ändamål ensam. Han var i ett tillstånd av
konstant konflikt med den vetskap som hennes kropp ägde men hennes medvetande
vägrade acceptera. Hon hade en älskande och älskansvärd man och hon ville
desperat älska honom lika mycket som hon älskade sin dotter. Men hennes
kapacitet för att älska var förkrympt av kriget som pågick inuti henne [men
vilket hon inte var riktigt, eller alls, medveten om!?]. Bara när hon beslutade
sig för att möta sanningen ansikte mot ansikte var hon förmögen att komma över
de inre murarna/barriärerna.
Med alla vederbörlig respekt för allt
som sagts och skrivits om kärlekens makt, men god och innerlig önskan ensamt
kommer inte att vara tillräckligt för att befria en människa till kärlek om den
personen är i ett konstant tillstånd av outtröttligt inre krig. Denna desperata
konflikt skulle inte äga rum om denna persons sanna själv inte hade blivit
nedtryckt i barndomen.
Psykoterapi är en genomförbar väg,
verkligen den mest lovande vägen [??? Men är den den enda?] att upptäcka en
persons tragiska utveckling. Men om detta ska kunna ske, måste klienten
verkligen vilja detta och terapeuten måste redan ha tagit sig igenom denna
upplevelse för att kunna navigera förbi de risker/faror som finns på vägen. Det
är varken tillrådligt eller nödvändigt för alla patienter att återfalla i
djupgående regression; ibland kan enbart tillfälliga glimtar av
barndomsverkligheten ha terapeutiska effekter, så länge känslorna som följer med
dem upplevs i närvaro av ett upplyst vittne [men många saknar ett sådant… Vad
gör de? Vad kan de göra? Och bör göra?]. Att möta dem ensam kommer med all
säkerhet att leda till förnyad traumatisering [??].
Att arbeta på
nuvarande problem kommer alltid att avslöja spår av tidiga sår som tillfogats av
en traumatisk barndom. Gradvis kommer en bild att visa sig i vilken klienter kan
identifiera på vilket sätt de blev programmerade för ängslan/ångest,
självunderkuvande/-tämjande, självförnekelse och blindhet, och därefter befria
dem från dessa program [vilket sker av sig självt ju mer man fått/får bearbeta
et man varit med om? Men man behöver kanske inte bearbeta allt med en terapeut,
utan kan fortsätta detta arbete på egen hand efter terapi, om och när fler saker
kommer upp som behöver bearbetas?? Om man gått i en bra terapi]. Utan denna
upptäckt kommer synbar frigörelse som åstadkommits av metoder sådana som
neurolingvistisk programmering och beteendeterapi som använder självmanipulation
att bli tillfälliga. De positiva effekterna kan räcka för en tid – under
gynnsamma omständigheter till och med en lång tid – men sådana terapier kommer
inte att kunna rota ut tvånget att upprepa de traumatiska barndomsupplevelserna
på en själv, ens barn eller andra människor. Så snart som de yttre
omständigheterna vänder till det sämre, kommer denna tvångsmässiga upprepning at
återfå sin gamla styrka och ingen tillägnad teknik i världen för
självmanipulation kommer att kunna motstå denna [men det betyder ju inte att det
är fel på klienten eller att denna/denne är misslyckad, se tidigare om vad
Miller skriver om att skylla misslyckanden på klienten för gamla metoders
föregivna ofelbarhet].
Hur skulle det kunna vara annorlunda om våra
kroppar vet hela sanningen men huserar en ande som är fast besluten att
kontrollera och ’lägga ner lagen’ [’lay the law down’ som det stod i den
engelska texten] precis så som våra föräldrar en gång gjorde de första få
månaderna i våra liv? Kroppen måste ge efter och lyda, men tid efter annan kan
den signalera sitt trångmål genom symtom, precis så som ett barn kan göra genom
att prestera dåligt i skolan, konstant bli sjuk, eller genom att presentera
mysiska beteenden för sina föräldrar [och andra]. Men ju starkare en förälders
tvång är att utöva makt [ibland ganska subtilt också och inte heller alltid
riktigt medvetet] manifesterar sig som ett sätt att dölja sin egen hjälplöshet
[inte minst för sig själv!!?], ju mer gåtfullt blir språket i barnets symtom.
Slutligen finns det inget hopp om äkta kommunikation. Bara när föräldern ger upp
påbudet [behovet, önskan??] om makt kan barnets trångmål hitta en röst. Vi
kommer inte att komma särskilt långt om vi försöker fly från sanningen som vi
bär inom oss. Den förnekade sanningen kommer att vara med oss varthän vi flyr.
Den kommer att orsaka oss smärta, tvinga oss att göra saker vi kommer att ångra,
öka vår förvirring och göra vårt självförtroende svagare. Men om vi möter denna,
kommer vi att få en chans att slutligen erkänna vad som hände, vad som inte
hände och det som tvingade oss att sluta våra liv genom att leva i opposition
mot våra mest djupgående behov.”
Alla skulle inte behöva gå i terapi heller?? Om vi mer öppet började tala om dessa saker. Om t.ex. läkare började fråga om dessa saker (se Kirkengen m.fl. här) när de tar upp patienters anamnes osv. Precis som det står i ACE-reporter nr. 5 t.ex. Detta skulle räcka för ganska många och också hjälpa dem som blivit mest skadade??
”Livet för de människor som har blivit allvarligt skadade är aldrig
lätt. Jean t.ex. återföll i allvarlig depression när hon och Tom var tvingade
att flytta ut ur det hus där hon hade växt upp. En del av de gamla symtomen
återvände. Lyckligtvis lyckades hon hitta mening i dem och hitta bäring utan att
måsta frukta en stor katastrof [för hon hade stöd, hade hittat stöd?]. Men
sådana ångestar kan inte skingras om klienter känner sina terapeuters [medvetna
och omedvetna] rädsla för sina egna barndomar. De kommer att identifiera sig med
detta istället för att som vuxna försöka (om)fatta sina barndomar. Detta kommer
enbart att sluta med att de återupplever paniken i sina traumatiska tidiga liv
utan att förstå detta/dessa fullt ut. Bara systematiskt arbete på
barndomshistorien kommer att ge dem den referensram som kommer att göra det
möjligt för dem att konstant förbättra sin förståelse för de lamslående rädslor
som börjar komma upp till ytan och att erkänna deras
ursprung.
Brigitte, en kollega som befann sig i läroterapi,
berättade en historia för mig som illustrerar de påpekanden jag försökt göra.
Hon har gett mig tillåtelse att återberätta detta här, med några ändringar av
tillfälliga detaljer. En kollega, Henry, berättade för henne att Roger, ansvarig
[direktör? Styrelsemedlem?] för en institution som organiserade fostervård för
misshandlade barn hade anklagats för sexuella övergrepp. Hon kom därefter i
kontakt med Roger, som gav henne de särskilda omständigheterna kring fallet.
Roger berättade för henne att en fosterfamilj hade utnyttjat ett barn som blivit
anförtrodda dess vård. Initialt hade Roger som ansvarig för institutionen blivit
kallad till rätten, men senare blivit befriad från varje felaktig handling. Men
han var så rasande över ryktet att han fortfarande var misstänkt att han
bestämde sig för att hota att stämma Henry [Brigittes kollega, en psykiatriker i
läroanalys] för förtal. När Henry fick Rogers brev återföll han omedelbart i ett
mönster som han fått från barndomen. Henrys första steg var att ringa Brigitte
och konfrontera henne med frukterna av hans förödande uppväxt. Han visste, sa
han, att hon alltid hade haft något emot honom och att hon nu gjorde sitt bästa
för att ruinera hela hans framtid totalt.
När hon frågade om han
kom ihåg att han gett sitt samtycke till fortsatta undersökningar, skrek han i
telefonen, ’Jag pratar inte med dig mer.” Hon svarade att han måste ha velat
prata med henne, annars skulle han inte ha ringt alls. ’Nej’, sa han, ’Jag ville
bara tala om vad jag har på hjärtat till dig. Jag vägrar prata med en sådan som
du.”
Brigitte hade intrycket av att det hon hörde var orerandet
från en rasande far som inte tillät barnet som han var spela översittare för att
få en syl i vädret [barnets skull inte tro han var något?? Inte komma här och
komma?]. Hon drog slutsatsen att sådan behandling måste ha tilldelats Henry vid
många tillfällen.
Men var Henry verkligen [ärligt talat] inte
medveten om detta [Brigitte kunde inte fatta detta!?]? Båda var psykiatriker som
genomgick terapeutisk träning. Brigitte var häpen över hans okontrollerade
raseriutbrott och över Henrys oförmåga att inse att han hade dragit på sig denna
situation själv. Hon förklarade med vilken lätthet han hade gjort henne till
målet på vilken han kunde överföra det raseri han kände mot sin mor som inte
kunnat skydda honom mot en våldsam far. Hans uppfattning av nuet var väldigt
förvrängd. Annars skulle verkligheten från hans barndom och paniken från det
slagna barnet inte så snabbt ha gjort honom oförmögen att tänka klart och att
inse hans eget ansvar. I slutet av ordbytet lyckades Brigitte få in följande
ord: ’Du behandlar mig som om jag var en fiende, men det är jag inte, jag hoppas
att du inser detta när du lugnar ner dig litet.’
Nästa dag ringde
Henry igen, helt som ombytt. Hans terapeut hade hjälpt honom att skriva ett
vänligt brev till Roger, blottande namnet på de två personer som hade
missinformerat honom och bad om ursäkt. Han bad också Brigitte om förlåtelse för
att han hade brutit ut i ilska mot henne som han gjort. Han sa att han inte
visste vad som flugit i honom men han hade arbetat hårt på detta på senaste
tiden. Brigitte försökte kommunicera sina känslor, genom att tala om för honom
att hon kände sig som ett barn som försökte rättfärdiga föräldrarnas agerande,
påminnande dem om vad de hade sagt men som inte varit tillåten att tala. Hon sa
att hon kände till sådana situationer från sina egna erfarenheter och från det
klienter berättat för henne. ’Jag vet’, sa Henry, ’Du för allt tillbaka till
barndomen. Men mitt utbrott hade inget att göra med min barndom, även om jag
blev slagen mycket. Min terapeut tror att jag fick detta utbrott mot dig för att
du är kvinna, så jag är mindre rädd för dig än jag var för mannen som hotade
mig.’
Fastän glad att det kommit till ett slut kunde Brigitte inte
komma över det hon hade upplevt. För henne var det uppenbart att Henry hade
fallit tillbaka till sin barndomsverklighet när han blev topp tunnor rasande
under deras första telefonsamtal. Det kan mycket väl vara så, trodde hon, att
han ofta blev plågad in i paniksituationer av en okontrollerad far som aldrig
lät honom avsluta det han sa. Och det kan mycket väl vara så att han bara kunde
hålla nästippen ovanför vattenytan genom att slå på sin mamma. Sekunderad av en
terapeut som erbjöd honom feministtolkningar medan han uteslöt barndomen från
processen helt och hålet, tillät sig Henry att övermannas av sina känslor utan
att erhålla/få någon förståelse för dem.
Jag skulle kunna citera
många liknande beteendemönster. Jag har ertappat mig själv med att falla
tillbaka i sådana förnekandemekanismer vid åtskilliga tillfällen [skriver Miller
att ho gjort som terapeut]. Men terapeuter får aldrig ta del i en patients
förnekande. Med rätt sorts träning kommer de att vara förmögna att se bakom
patientens förstörande och självförstörande utbrott, identifiera de
barndomsverkligheter som lurar där och ’konfrontera’ patienterna med dem. Alla
har murar/barriärer, att upptäcka dem är en anledning till varför vi konsulterar
en terapeut. Terapeuter har de vanliga mänskliga begränsningarna, men inte samma
barriärer som patienter så de gradvis kan hjälpa dem att bryta ner barriärerna
och ta bort deras envisa effekter.
Brigittes exempel visar att
även blivande psykoterapeuter, som själva genomgår analys/läroterapi undviker
ämnet traumatisering som tillfogats genom förödmjukelse och grymhet under
barndomen. Det är förståeligt att Henry, som enligt hans eget medgivande ofta
blivit slagen under barndomen, inte skulle vara förmögen att utsätta sig själv
för dessa känslor utan den rätta terapeutiska uppmuntran. Så det är dubbelt
beklagligt att han blev analyserad av en terapeut som uppmuntrade honom i detta
hans undvikande.
Henrys terapeut borde ha varit förmögen att
uppskatta risken Henry löpte genom att låta sig drivas av raser som han var
oförmögen att kontrollera därför att han var oförmögen att rikta och förstå den,
attackerande eller baktalande människor som inte hade gjort honom någonting. För
Brigitte, väl förtrogen med tankemönstren från den svarta pedagogiken, var det
uppenbart att Henry antog ett av sina föräldrars (eller bådas) mönster, att
klandra och ge sig på barnet och att inte låta honom säga det han hade att säga
[som Brigitte inte riktigt fick. Och när hon fick tillfälle pratade Henry bort
detta]. Möjligen kunde Henry ha svarat på vad Brigitte hade sagt till honom –
det hade kanske kunnat ge honom näring för tankar. Men hans terapeut bekräftade
honom i hans förmodan att hans agerande inte hade något att göra med hans
barndom. Sålunda kan terapi cementera patientens privata förnekande, och Henry
kan sluta med att behandla sina patienter på samma sätt. Det finns inget som kan
befria honom från de mönster som han lärde sig från sina föräldrar. Så fort han
själv blir terapeut kommer hans patienter att kliva in i denna hans eviga cykel
av tvångsmässig upprepning. Ingen av dem kommer att tillåtas tjäna på de
möjligheter som modern psykoterapi skulle kunna erbjuda [hur ofta erbjuds man
sådan terapi???] där patienter ges tillfälle att förstå de bortträngda känslorna
från tidig barndom i sitt verkliga sammanhang.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar