Om att vara duktig och omtyckt…

Känns som om detta tema är aktuellt…

Kom att tänka på en fallbeskrivning i Jean Jensons ”Att återerövra sitt liv – hur man med hjälp av regressionsterapi kan övervinna följderna av en svår barndom” ISBN 91-46-17409-5 (men se dock Miller angående primal terapi).

Här om fallbeskrivningen på Martha (s. 206-209):

Martha började i behandling därför att hon kände sig otillfredsställd på något sätt trots sitt framgångsrika arbete. Hon är gift med en framgångsrik affärsman och de har två söner och familjens ekonomi är så god att Martha inte behöver förvärvsarbeta, utan ägnar sig åt att sitta i lokala styrelser och deltar aktivt i att bygga upp kommunala verksamheter som ska tillgodose tonåringars sociala behov.

Hon hörde en föreläsning om medberoende (av Jean Jenson) och tyckte mycket stämde med henne och tänkte att litet terapi kanske skulle hjälpa. Dessutom hade hon kommit in i en mittlivskris där hon undrade

”...om detta var allt?”

Hon ville mer än att bara överleva. Ville känna att hon levde och utvecklades.

Hon skriver själv att hon

”...hade känt till fakta om min barndom sedan länge. Terapin hjälpte mig att inse konsekvenserna av det jag visste [min kursivering].”

Båda föräldrarna var helt upptagna av sina egna problem och tillkortakommanden, mamman en deprimerad och isolerad kvinna som ständigt oroade sig och hennes far en misslyckad gymnasielärare, med måttliga inkomster (en studentikos yngling hela sitt liv, med alkholproblem), inte den mer välbetalde collegelärare mamman hade hoppats att han skulle bli.

Martha föddes (1943) när hennes föräldrar var i övre trettioårsåldern (mamman 36 år) och var endabarn.

Hon skriver:

”Dessa omständigheter ledde till att ingen av mina föräldrar kunde ge mig någon känslomässig värme och omvårdnad. De var odugliga och insiktslösa som föräldrar.

Som reaktion på att jag var försummad och övergiven som barn valde jag [valde och valde? Hon var tvungen för att överleva!?] att bli stark och förneka mina egna behov och känslor av hänsyn till mammas, Jag tog på mig uppgiften att göra henne lycklig [att reagera adekvat på hur det var hade inte gått, det lilla flickan Martha hade inte överlevt sanningen om hur det var? Så hon hade egentligen inget val!?].

Jag har kämpat på ett symboliskt plan med män under hela mitt liv ett försök att tillvinna mig uppmärksamhet och ömhet. Jag valde [??? Omedvetet?] att kämpa med min make i tjugofem år. Han brukar dra sig tillbaka i tystnad när han är arg – precis som min mor. Jag har också använt mitt arbete som en symbolisk kamp för att få en ’kontakt’ som jag aldrig hade i min ursprungsfamilj. Mitt arbete består i att skapa känslomässigt mycket laddade upplevelser för yngre människor som då skulle ’älska mig.”

Martha menar att för att kunna sluta kämpa måste hon påminna sig om att det hon längtar efter är gamla behov, dvs. att hon försöker tillfredsställa gamla behov.

Hon menar att just känslan av längtan är tecknet på att laddningen här och nu handlar om gamla, inte tidigare fyllda behov. Och att hon bör försöka sluta kämpa och ge efter för de känslor som ligger under detta. Dock troligen oerhört svårt, därför att detta troligen för upp en oerhörd ångest och smärta… Kroppsliga reaktioner?

Men Martha försöker i alla fall att tillåta sig känna exakt hur försummad, övergiven och ensam hon faktiskt var – då. Till en början kunde hon bara ge efter för detta i Jensons trygga närvaro.

Och känslan som kom var en överraskning för Martha.

”Jag kände den i min kropp – en verklig överraskning för mig – och jag kände den särskilt i magen – en knut av rädsla. Jag har lagt märke till att ju mer jag känner dessa ’negativa’ smärtsamma känslor, desto mer behagliga känslor och fysiska sexuella känslor känner jag också. Jag håller på att återfå en hel rad känslor som jag en gång valde att stänga av[?? Var tvungen att stänga av snarare troligen!!] /…/

Varje gång jag upplever den gamla smärtan igen försäkrar jag mig själv att jag är vuxen nu och i stånd att överleva denna smärta. Det finns ingen väg tillbaka!

Mitt liv har förändrats eftersom jag nu förmår uppfatta när barndomens smärta väcks och tillåta mig känna denna smärta (just då eller när det är lämpligt) och inte fly in i rationaliseringar (’Jag hade det inte så svårt som barn’, ’Det är väl inget att göra affär av’, ’De andras behov är viktigare än mina’ och så vidare). /…/

Jag är inte fixerad vid resultat i mitt arbete [längre, till följd av terapin]. /…/ Jag trodde en gång att jag bara var mitt huvud – det fanns inga förnimmelser under halsnivån. Nu kapitulerar jag och låter mig känna. Denna process har givit mig medvetenhet, alternativa sätt att uppträda och redskap med vilka jag kan handskas med min smärta.”

Jenson skriver slutligen om Martha:

”Martha har fortsatt med sitt samhällsförbättrande arbete. Hon försöker dock inte längre utnyttja det för att tillfredsställa sina barndomsbehov.”

Och det är mycket möjligt att hon nu också får mycket mer gensvar än hon fick tidigare?? Ett levande gensvar och levande respons?

PS. Den som läser mina blogginlägg ordentligt får verkligen jobba... Pust! :-) Med alla länkar hit och dit... Men detta är inte minst för mig själv...