Om ondska...

Några små tankar efter att ha läst några kommentarer i en blogg, kommentarer som gjorde mig oerhört beklämd. I bloggen var en video länkad med Fredrik Reinfeldt som sa 1993 att folk är för slappa i vårt välfärdssamhälle, apropå sin bok ”Det sovande folket”... En kommentator hade nu på eftermiddagen skrivit att han höll med Reinfeldt och kommenterade inte mer (ansåg sig inte behöva det!??)...

Fick tips på denna ledare i Expressen (!!), från Jenny W.s webblogg, apropå Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” (som jag bara läst OM) och först och främst om en bok som tydligen Unni Drougge skrivit, om ett misshandelsförhållande…

Och Johan Sjölander hade ett inlägg idag om Herr Watanabes gunga, som visst är en film av Kurosawa. Sjölander skriver:

”…vägen till lycka går inte genom hedonistisk njutning [här och här om hedonism!], den går inte genom offentligt erkännande utan helt enkelt genom att göra gott /…/ även om frälsningen inte kommer som resultatet av en yttre parts belöning efter döden utan i form av en inre tillfredsställelse (kommer osökt att tänka på Karl-Bertil Johnssons julafton i detta sammanhang).
Och som politiskt aktiv kan det till och från vara bra att tänka tillbaka på herr Watanabes gunga. På att skillnaden mellan att leva på riktigt och att bara existera ibland kan vara att följa sitt hjärta och göra rätt även om det inte ger några direkta personliga belöningar.”

Funderar vidare om fenomen här och där… Generellt om misshandel… Där man inte minst kanske mer skulle kunna och borde tala om emotionell misshandel, till exempel i form av verbala kränkningar och övergrepp…

Har börjat läsa en bok om ”givare” och ”tagare”, dvs. energigivare respektive energitagare…

Jag reagerar inte minst hur vissa ”tar” och gör i alla fall mig oerhört förskräckt, förskrämd, deprimerad och kanske i grund och botten oerhört arg och kanske framförallt stum, för jag fattar inte hur folk (jo, jag skriver ”folk”) kan resonera som de gör!!! Skulle vilja kalla det många visar på nätet: totalt kall arrogans och ett flytande ovanpå… Slår sig för bröstet, gör de inte? Ja, är de inte rentav ganska moralistiska i sitt resonerande? De saknar empati? Men många blir mäkta kränkta om man ens antyder att de saknar empati och rentav verkar sakna känslor… Men det är så många förövare i familjemisshandel reagerar??

De som är för trygghetssystem borde vara tagartypen? Men är de? Och, ja, de som är emot; inte kan de kallas ”givare”!!!???

Men hur kan de här arroganta flyta ovanpå? Varför? Beror det på att vi tillåter dem?? På att så många tillåter det? Eller på att så få säger ifrån?

Ledare som jag länkade allra först tar upp fenomenet om man får tala högt om den misshandel man fått utstå, om man får lämna ut misshandlaren – och som i de två nämnda böckerna och fallen ovan också misshandlarna/förövarna med namn!! Jo, jag har också erfarenhet av ett kulturliv där vissa sätter sig på andra…

Somliga tar BARA energi!!!??

Stefan Einhorn kom med sin bok om snällhet för kanske ett år sedan och därefter kom Owe Wikström med sin bok ”Sonjas godhet - medkänsla i en självupptagen tid” om godhet (och hur kan så många har blivit så självupptagna och i avsaknad av medkänsla? Är folk bortskämda? Fast jag tror ju inte att man blir det av verklig äkta godhet...)… I recension om den senare boken står bland annat:

”Det tredje temat är medkänslans och kärlekens situation i den moderna världen. Upplevelserna under sjukdomsperioden, det totala beroendet av andra medan hjärtat återfår sin funktion, får Owe Wikström att ställa sig frågan: Vart tog talet om den goda människan vägen? När han betraktar samhället tycker han sig se att ömhet och medmänsklighet, eller med andra ord ansvaret för andra, har tonats ner. I stället står ansvaret för det egna privata självförverkligandet i fokus. Med denna hypotes i bakhuvudet går Owe igenom den uppsjö av självhjälpsböcker som finns på marknaden och finner att den "well-beeing" som där predikas är starkt självcentrerad. Mot detta ställer han Sonjas godhet från "Brott och straff" - den självutlämnande kärleken i Jesu efterföljd.

Han granskar också de kristna samfunden och den andliga litteraturen. Han tycker sig även här sen en försåtlig glidning - från ett rättfärdighetspatos och betoning av ’kärleken till nästan’ till en jakt efter den andliga upplevelsen. Man vill gå upp i en större mystisk enhet, förlora sig själv i enformiga sånger. Upplevelsen av gudsnärvaron blir viktigare än efterföljden. Det finns, säger Wikström, ett ökat andlighetsintresse men ett allt större solidaritetsunderskott. ”

Tillägg 4 oktober: se Erik Berg om det s.k. "bidragssamhället"...

Och se intervjun i DN ”Greenspan befarar djupare ekonomisk kris” där Greenspan det stod:

” - Jag är mycket besviken på vad som har hänt med budgetunderskottet. Skattesänkningarna gjordes vid rätt tillfälle, men man har inte hållit tillbaka utgiftsökningarna. Särskilt gäller det sjukvårdsutgifterna för äldre, där problemen blir högst märkbara när en större andel amerikaner snart har passerat pensionsåldern och pengarna inte kommer att räcka.

Själv är Alan Greenspan 81 år, men håller fortfarande tempot uppe.”

Vad menar Greenspan? Ska vi införa ättestupan? För alla dem som inte som Greenspan själv är i full gång vid 81 års ålder?

"Jamen, JAG kan ju! JAG är ju...!"

De som inte är det är inte värda ett endaste dugg?? De som inte kan producera något är inte värda ett enda dugg? De har inget som helst människovärde: de ska hålla tyst och veta hut och vara tacksamma och ödmjuka? Vilket gäller inte bara gamla eller vuxna i en ålder då de "borde" vara arbetsföra, utan kanske också barn och ungdomar?

För det var vad Greenspan (och kanske en hel massa andra, vilka nu predikar samma saker som han gör?) var tvungen att göra; hålla tyst, veta hut, vara tacksam och ödmjuk? Och det var för sitt eget bästa han var tvungen att lära sig det? Och han anser säkert att han har all anledning att vara tacksam för dessa lärdomar och att han har haft nytta av dem i livet!?? Utan dem skulle han inte ha "lyckats" så bra!??

Men vad dessa lärdomar egentligen har inneburit, t.ex. för hans omgivning (och ganska många människor i världen!), men kanske inte minst för honom själv? Vet man alltid vad man gått miste om? Och vad är att "lyckas" och att "vara lyckad"?