Inlägg
Maslows behovsstege *) (se nedan).Precis som oärliga terapeuter (som Miller kallar dem!) kan utnyttja klienters kriser...
Så dylikt utnyttjande av kris kan existera på olika nivåer, även den lägsta så att säga upp till global nivå!? Kanske för att fylla icke tidigt fyllda behov hos den i maktposition, behov som inte är erkända eller kanske ens medvetna (dock ingen ursäkt)? Men dessa behov går aldrig att fylla i efterhand; så hur mycket makt den skadade än får kommer dessa aldrig att bli tillfredsställda... Men denne/denna (i maktposition av olika slag och omfattning) skulle kunna medvetandegöra sig, som andra liksom på golvet försöker medvetandegöra sig!? Och så att säga verkligen ta ansvar för sig!?
Det är just detta att försöka fylla ickefyllda behov från tidigast i livet som orsakar så mycket skada, både för personen ifråga, men också för dennes omgivning. Omfattningen av detta handlar om hur mycket makt den skadade personen har!! Ju mer makt desto större skada (vi kan antagligen se flera sådana omkring oss i världen även idag; personer med politisk och ekonomisk makt, liksom se effekterna av det de gjort för enskilda människor OCH kanske för hela vår jord!? Men hur hjälplöst utlämnade är vi till dessa egentligen?).
En annan tråd: jag tror inte man bara kan ändra ett dysfunktionellt beteende till ett funktionellt!!! Det går helt enkelt inte! Dylik "förändring" blir liksom bara en ytförändring, ingen förändring riktigt på djupet! Och den kan inte bli något annat. Man måste förstå och kunna förklara ett beteende (det dysfunktionella) på ett djupare plan liksom. Får man det och har lyckan att ha stött på en terapeut eller annat medkännande vittne som kan och vill följa en i detta och som inte minst själv vet vad det handlar om, DÅ kan förändring av beteende MED åtföljande känslor leda till den nödvändiga djupgående förändringen!?? Men jag tror detta alltför sällan sker! Tyvärr! jag är ganska ironisk när jag skriver detta - och arg!!??
Saker kan låta väldigt "anslående", men låta finare och bättre än det är!? Som bland mycket annat gestaltterapins "heta stol"!?? Ett par exempel på det med ”heta stolen” här och här…
Men många duktiga klienter lyckas nog uppfylla kanske snart sagt alla terapeutens behov (som det lika duktiga barnet det alltid varit från kanske tidigast i livet) och uppvisa det önskade beteendet!! Men symboliska reaktioner kommer att visa sig i andra delar av livet istället och troligen kommer det förr eller senare att visa sig att ganska litet egentligen har förändrats.
Om klienten inte klarar det, dvs. misslyckas eller saker inte känns så värst mycket bättre kan man inte klandra klienten!?
Alice Miller skriver i "Vägar i livet" (Paths of Life") s. 161 att:
"...håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sektgurun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar, självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."Och det där med kontroll av impulser: det är väl helt klart att man inte kan reagera på alla impulser som kanske kan komma upp!! Att man kan kräva detta av en vuxen att han/hon inte gör det eller tar ansvar för sina handlingar! Man borde dock kanske ännu mer än som görs fråga sig vad ett barns/en ungdoms impulser kommer av, beror på!
Den springande punkten är vad för underliggande idé man har om impulsernas ursprung!? Dvs. vad man tror är medfött och vad man inte tror är medfött! Och att man är väldigt klar över var man står där. Jag tror t.ex. inte att vi föds med destruktiva impulser... Dylika impulser och dylikt beteende kommer från det vi upplevde från tidigast i livet, tror jag... Och är vi inte väldigt skadade (men då ska vi vara ganska rejält skadade?) kan vi göra något åt detta, om än med mycket jobb... (och just detta: att det är ett så pass hårt jobb för många att komma till rätta, om man verkligen vill det någorlunda, borde innebära att man vidtar förebyggande åtgärder i en helt annan grad än man gör?? Men att man inte gör det har med att detta ämne fortfarande är så tabu och att de flesta i vårt samhälle har upplevt något av detta!?? Men vi bagatelliserar och minimerar det. Och det intresse som trots allt fanns för Alice Miller för ett antal år sedan har nu kanske helt försvunnit? Men Miller har fått sällskap... Hon är inte den enda som för fram dessa idéer...).
Se bland annat ACE-studien och dess fynd - vad gäller somatisk sjukdom och dess kopplingar till tidiga händelser i livet! Dvs. effekterna blir inte "bara" psykiska... Samt se (allmän?)läkarna Anna Luise Kirkengen, Gwenda Delanyi och Linn Getz.
Se bloggpostningen om artikeln "Psykoanalysen - det 20:e århundradets bluff?"
Det vore mer fruktbart att prata om och försöka utröna vad ett litet barn grundläggande behov är för några; vilka behov det har rätt att få fyllda och vad som kan hända om det inte får dessa fyllda. Ibland tror jag att behovet av fysisk närhet och icke utnyttjande beröring t.o.m är viktigare än mat för ett litet barn!! Men naturligtvis klarar sig inte ett barn utan mat heller efter en viss tid. Hur var det nu med *)Maslows behovspyramid/-stege/-trappa? När jag läste om den under mina studier tror jag att den var något av en uppenbarelse för mig, men med det jag "vet" idag vet jag inte... Här en annan vinkling av denna stege/trappa!? Beskrivningen är ännu mer omfattande på engelska...
Råkade nu också se något i "Vägar i livet" som berör just detta tycker jag. Miller skriver på s. 181:
"...skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."Dvs. handlar det naturligtvis om graden och omfattningen av försummelse och misshandel, men också om barnet hade någon (en eller flera) i sin omgivning som kunde hjälpa det att på något plan ta avstånd från det hon/han fick utstå, som hjälpte barnet att se sanningen och uthärda det, ju mer det fick och kunde se dess bättre för dess framtida liv. I den mån barnet fick reagera på det hela... Och hur det fick reagera.
Nej, nu MÅSTE jag göra något matnyttigt här och inte bara skriva, skriva, skriva...
Tillägg: kolla denna artikel om ADHD och DAMP och Christoffer Gillberg i Göteborg, "The ADHD Grinder"...
foto på Christoffer Gillberg.
2 kommentarer:
Hej K!
Har du också köpt hem chockdoktrinen? Jag fick den med posten idag!!! Har inte hunnit kolla så mycket i den ännu dock.
Intressant koppling mellan den monetära makt ny-liberala och ny-konservativa krafter vill tillskansa sig med hjälp av ekonomiska kriser, och den mentala makt dåliga psykologer vill tillskansa sig med hjälp av den psykiska kris som redan finns hos klienten när han/hon söker. Och jag tror också att många psykologer framkallar ytterligare kriser, även om det är ett vågspel. Det kan ju också sluta i att klienten avbryter terapin.
Gemensamt för båda förfaringssätten (som du också påpekar) är att man skaffar sig makt genom att skaffa sig ett beroende av sig. Att göra andra människor beroende av sig själv är väl den lättaste och snabbaste vägen till makt? För att skaffa sig en oberoende maktställning måste grunda sig på ett förtroende, någon slags relation som inte är den hundraprocentiga makten heller tänker jag.
Och ja, människor som aktivt försöker tillskansa sig makt är farliga, vi kan lätt bli hjälplöst utelämnade (och blir det också) åt dessa om vi inte ser upp! Men jag tror att det går att hitta sätt att känna igen maktbegär och att skydda sig. Det handlar nog mycket om att gå på magkänsla, att inte falla för ytliga frestelser (typ ytlig bekräftelse, reklam retar ju ofta den "nerven" - hur skönt det skulle kännas med lite mer bekräftelse t.ex.) och att inte dras med i makthungerns sätt att vara, sätt att leva. Men det är svårt. Ibland kan jag känna att det är som den breda vägen mot den smala vägen. Att längta efter makt, att söka mer makt som kompensation för allt mjukt och äkta som tagits ifrån oss som barn är frestande, det är som den breda vägen. Men den smala vägen är svårare, att lyssna inåt, att lära sig se skillnad på vad andra vill att jag ska vilja och vad jag verkligen vill SJÄLV! Det är jättesvårt! Och nu menade jag inte anspela på nåt religiöst med den här metaforen om den smala och breda vägen, för kristna som använder den metaforen gör det oftast väldigt simplistiskt.
Jag har också en känsla av att när det gäller alla terapiformer där terapeuten är drivande och krävande, oavsett om det är KBT, gestaltterapi eller vanlig psykoanalys (som egentligen inte ska bedrivas på det sättet, men ändå kan utföras av en dålig psykolog som inte har koll på sina egna behov) - när det ställs krav på patienten så ställer oftast patienten upp och psyket kan lätt "omformas" efter omgivningens krav. Däremot har jag en känsla av att kroppen blir väldigt sliten av dylika terapiformer. Jag har inga vetenskapliga studier att luta mig mot, men det är inte sällan man hör människor som av egen utsago blivit "botade" av någon krävande terapiform som senare blir sjuka. Och jag tror att sjukdom är ett sätt att få "behålla" sina symptom. Ingen ifrågasätter en kroppslig sjukdom. Ingen kräver att någon ska kontrollera kroppsliga symptom med viljestyrka. Därför tänker jag att när man går i en krävande terapi är det lätt att flytta över symptomen till kroppsliga symptom istället. En ilska som inte får finnas (för att terapeuten kräver förståelse, förlåtelse, "att gå vidare" t.ex.) kan bli eksem, huvudvärk, magsår, svimningsanfall och den typen av symptom. Kroppen blir inte förnekad på samma sätt som känslor i vår kultur. Och när man går i terapi för att få hjälp med sina känslor och sedan inte får det kan ju besvikelsen bli svår att hantera. Lättare då att bara göra som terapeuten vill.
Tack för svaret! Intressant!
Om detta finns det massor at skriva... Det Miller skriver om detta (missbruk i terapi) tycker jag är ganska bra.
Om medveten och omedveten manipulation. Att terapeuter kan ha kommit tillrätta med den medvetna, men fortfarande ägnar sig åt omedveten, utan att vara riktigt medvetna om det (dvs. de märker inte att de försöker fylla ofyllda barndomsbehov och det beror ju på att de inte fått hjäp att göra upp med sitt egna. Möjligen har de gjort det på en intellektuell nivå, men denna räcker inte för att skydda en från att manipulera eller bli manipulerad).
Och att terapeuter också kan regrediera och drabbas av storhetsvansinne (megalomani)...
Jag skulle ha lust att skriva om detta...
Kommande vecka är jag ledig och då kanske jag tar itu och läser Chockdoktrinen och jag har fortfarande en hög böcker som är olästa eller halvlästa...
Jo, jag tror att du har rätt ang. terapi, att en dålig kan resultera i kroppslig sjukdom... Miller skriver om ett sådant fall; en Harry Guntrip (som själv var terapeut; psykoanalytiker?)...
Miller skriver om detta i "The Body Never Lies"!!
Ju mindre vi bearbetat vårt desto mer utlämnade är vi tror jag. De mindre skadade kan lättare se igenom manipulation. Likaså de som haft lyckan att fått hjälp att bearbeta eller som lyckats göra det tillräckligt på egen hand...
Och att informera sig kan också skydda, mot det allra värsta, och hjälpa en att ta sig ur en dålig relation.
Naomi Klein har nog rätt att "Information is shock resistance"!? Och det gäller även på terapinivå!?
Skicka en kommentar