När konsten vågade ta politisk ställning...

foto på Dmitri Sjostakovitj

Se denna ledare av Göran Greider om konsten på 30-talet. Han skriver bland annat:

"Politisk radikalism och modernism gick ett kort ögonblick hand i hand. Och åtskilliga bildkonstnärer var med i den motoffentligheten.
Bara tio år senare var det där hotet mot en borgerlig hegemoni avvärjt. En härskarteknik från en borgerlig kritik var att avspjälka modernismen från realismen och samhällsengagemanget - så gjordes modernismen mer ofarlig och realismen kontrollerbar. Arbetarrörelsen själv fegnade dessutom till och anammade så gamla borgerliga kulturideal att varken jazzen eller Ivar-Lo ibland tilläts passera.

Jag vet inte om konstnären Simon Sörman är särskilt känd idag. I tidskriften Mänsklighet publicerade han flera bilder, bland annat några fantastiska satirer i form av annonser för AB Fosterländska leksaksaffären. Vår tids barn har tröttnat på de gamla tennsoldaterna, de har större fordringar än så, heter det i den fiktiva reklamen, och därför har leksaksföretaget låtit gjuta helt nya tennsoldattyper. Sörman har tecknat dem: Där är tennsoldaten söndertrasad av taggtråd, tennsoldaten spetsad av bajonett, tennsoldaten med kryckor som ändå gör hitlerhälsning.

Genial antikrigssatir. Men idag, när man söker efter info om denne Sörman, finner man en konstnär som i stort sett var - kyrkomålare. Inga spår av det där andra. Och så är det med flera av konstnärerna som medverkar i numrena: De förefaller ha omvandlats till trygga modernister, radikalismen har pressats ur dem.

Och en massa radikal politisk konst blev aldrig till. Den där tidskriften Mänsklighet, varför kom den förresten bara i två nummer? Jo, Svenska Pressbyrån vägrade distribuera den. De två förklaringarna jag hört till det är: att Pressbyrån ansåg att tidningen var för dålig i förhållande till priset (50 öre), eller att Pressbyråns ägare var rädda för att stöta sig med de nya makthavarna i Tyskland. I alla fall var det det borgerliga samhällets eviga sistahandsmakt över konsten som kvävde denna radikala modernism."

Kommer att tänka på vad tonsättaren Dmitri Sjostakovitj skriver i sina memoarer, "Vittnesmål" (nedtecknade och utgivna av Solomon Volkov), som kom i skiftet 70- och 80-tal... Om konstnärernas villkor under hela 1900-talet fram till då i Ryssland/Sovjetunionen... Och hur konsten utnyttjades i propaganda. Konsten var farlig tror jag makthavarna ansåg?

Kolla denna sida.