Om ACE-rapport 5/2007...

Min fria översättning av ACE-reporter 5/2007:

Det är inte ovanligt att trauma tidigt i livet (som inte bearbetats) leder till att människor söker tröst i beteenden som får dem att må bättre. Rökning är ett sådant beteende. Nikotin har psykoaktiva fördelar, vilka bevisats, när det gäller regleringen av affekter; därför kan människor som utsatts för skadliga
barndomserfarenheter ”tjäna” på nikotinbruk för att reglera känslostämningar.
Det som dock förbryllar är varför vi ibland fortsätter med sådana beteenden
även sedan de bevisats orsaka mer direkt skada än lindring.

ACE-studien har försökt få insikt i orsakerna varför det är så; att rökare fortsätter röka fast de konfronteras med förhållanden som klart indikerar att rökare borde sluta röka. Sådana medicinska indikationer inkluderar hjärtsjukdomar, kroniska lungsjukdomar och diabetes och symtom på dessa sjukdomar (kronisk bronkit, kronisk hosta och kortandning).

Många patienter slutar helt enkelt inte oavsett naturen eller allvaret i sin medicinska status. Följande kännetecken har konstaterats för de hårdnackade rökare som är minst benägna att sluta oavsett hälsostatus. Dessa är:
-Yngre
-Mindre bra utbildade
-Som har det mindre fördelaktigt socioekonomiskt
-Som lever med andra rökare i hushållet
Dessa tenderar också ha mindre tro på sin förmåga att sluta. Rökning är också mer förekommande bland människor med dålig mental hälsa. Depression har befunnits vara en betydelsefull faktor vilken förutsäger envist rökande, och deprimerade rökare befanns också oftare återfalla efter att de lyckats slutat röka.
De här fynden är en utvidgning av förståelsen angående inflytandet/konsekvenserna av dåligbehandling av barn på dessa senare vuxnas hälsobeteenden gjorda av ACE-studiens forskare.

Det är lätt att se hur ofrånkomligt sammanvävda ACE-faktorer är på inte bara en utan flera aspekter på vår förflutna, den nuvarande och framtida/kommande hälsan (konsekvenserna visar sig alltså inte bara i psykiska problem av olika grader och svårigheter eller kriminalitet, utan också, kanske ”bara”, i somatisk ohälsa, både till följd av hälsoriskbeteende men även utan sådant. Om man inte på något sätt har lyckats bearbeta tidiga upplevelser tillräckligt).

På grund av att ”ärftlighet” ofta anses vara orsaken till hälsorelaterade saker som fetma och rökning, funderade forskare på om en historia med föräldrars rökning och/eller missbruk av diverse substanser påverkade rökarens beteende. De fann att resultatet var likartade oberoende av familjehistorien och att rökning därför troligen inte var kopplad med gener eller beteendemodeller (dvs. att föräldrarnas rökning fungerade som en modell för barnet).

Rökning var dock starkt associerat/kopplat med skadliga barndomserfarenheter (ACE:s) visade ACE-studiens foskare. Det är därför troligt att förebyggande åtgärder mot skadliga barndomserfarenheter och en förbättrad behandling av utsatta barn kan reducera rökning bland både ungdomar och vuxna.

Oavsett ett sorgligt tillstånd som människa, kan vi kanske vara mer modiga,
mer villiga att sträva mot livet istället för mot döden, när vi vet att vi har
stöd av dem runt omkring oss. Ju förr alla moderna allmänpraktiserande läkare
inkluderar barndomstrauman som en del av deras patienters medicinska journaler – och vidtar åtgärder för att hjälpa sina patienter att återhämta sig från sådana
trauman – ju förr är det troligt att vi ser en friskare befolkning globalt. För
att åstadkomma detta är vi skyldiga våra hälso- och sjukvårdsorganisationer den
utbildning och träning som kommer att hjälpa dem åstadkomma sådana mål.

Räcker det att hälso- och sjukvården omfattar dessa koncept? Nej, det gör
det inte. Enskilda familjemedlemmar måste vara beredda att riva ner hemlighetens mur och skammen som tillåter trauma att frodas. Vi måste vara starka nog, vi måste hitta modet att göra det som är ännu vårare än att dö: att omfatta och förbättra liv som är spruckna men inte oåterkalleligen brutna; bryta traumats cykel genom att stötta varandra att hela de fortfarande öppna såren från det gångna. För att åstadkomma detta är vi skyldiga familjen resurser som kommer att stötta denna svåra själviakttagelse/introspektion och sökande av (??) hjälp.

Är det inte tillräckligt att familjer arbetar mot helande? Nej, det är det
inte. Hela samhällen måste arbeta tillsammans som en enad front hängivna målet
att skydda dagens barn och rädda/bärga såren hos dagens vuxna som fortfarande härbärgerar sina traumatiserade barndomar inuti sina kroppar. För att åstadkomma detta är våra styrande skyldiga oss den politik och de resurser som krävs för att bygga starkare, mer hälsosamma nationer.

Allt detta kräver osedvanligt mod.