De som har det bra redan tjänar mest på Reinfeldts politik…

[redigerad under dagen] I ledaren ”Vaxholm och Vita bergen” idag skriver Robert Sundberg att

”De som har det bra tjänar mest på Reinfeldts politik.”

Och Göran Greider skriver i ledare idag om ”Dubbelmoral” i klädindustrin.

Ulf Lundén recenserar Harald Welzers bok "Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare" i artikeln ”Kan du bli en massmördare?”

I ett tidigare inlägg, "Altruism", skrev jag följande om denna bok av Welzer:

I ett läsarbrev på Millers webb finns ett brev från Olivier Maurel till socialpsykologen Harald Welzer, som har skrivit boken "Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare" (på svenska och på förlag Daidalos).

Jag översätter större delen av brevet, snabbt och litet fritt (mina kursiveringar):

"Med stort intresse har jag läst er bok 'Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare' på franska [på svenska har den kommit ut på förlag Daidalos] och har hittat många intressanta analyser, som har rättat till och korrigerat det jag redan visste från Browning och Goldhagen.

Men på en avgörande punkt delar jag inte er syn. Jag är faktiskt förvånad att - som läsare av Alicer Millers 'For Your OwnGood'' ['I begynnelsen var uppfostran'??], som också är nämnd i en fotnot - så refererar ni inte alls till vad hon har skrivit eller bevisat. Hon skriver faktiskt i sin bok hur Tyskland [tyskarna] i början av 1900-talet vanligtvis levde under oket av ett auktoritärt, utvecklingshämmande sätt att uppfostra.

Det var kutym att slå barn nästan överallt i Europa och över hela världen, men Alice Miller visar på att grymhet och disciplin hade en särskild plats i det tyska sättet att uppfostra. Det är därför det är så förvånande att ni har lämnat detta utan övervägande.

Ni använder ofta termen 'normal' och 'de flesta normala människorna' - och redan detta i undertiteln till er bok - och ni strävar efter att demonstrera att dessa människor kan bli massmördare om omständigheterna så tillåter.

Men kan man karaktärisera människor som 'normala' vilka som barn måste uthärda grymheter från sina föräldrar och som inte fick ifrågasätta dem? De är förstås normala i så måtto att de anpassade sig till normerna för uppfostran som rådde då, men är de 'normala' om man jämför dem med barn som blev mötta och behandlade med respekt?

Skulle ni anse djur normala - till exempel hundar eller hästar - om det hade blivit mirakulöst möjligt att deras föräldrar skulle ha behandlat dem med samma sorts våld som nästan alla tyska barn upplevde före nazitiden? Och detta under hela deras barndom och ungdom och ibland också efter sedan de kommit upp i åren?

Skulle ni då inte säga att dessa djur hade blivit sjukgjorda och att de betedde sig onormalt? Idag är återverkningarna av uppfostrande våld [och våld är inte bara fysiskt utan också emotionellt/känslomässigt, samt sexuellt] bättre kända. Vi vet deras mångfaldigande, likaväl som att slag, som föräldrar utdelar under hjärnans slututveckling], blir inpräglat i dess djupaste skikt och påverkar det medfödda/naturliga beteendet hos barnet. /.../

Denna uppfostran ökar barnets potential för våld genom att tidigt ge det beteendemönster märkta av kallt och vredgat våld. Eftersom de är tvingade att acceptera slagen utan någon reaktion, ackumuleras raseri i dem [ofta kanske inte ens medvetet, men ett raseri som känns riktigt, därför att det känns som om det är utlöst av något eller någon i personens omgivning] vilket kommer att tagas ut på alla syndabockar som råkar vara tillgängliga [inklusive egna barn senare!!!].

Det har visats dem att våld mycket väl kan utdelas mot andra 'för deras eget bästa'. Med andra ord, gjorde det uppenbart för dem att detta är normalt och lämpligt - i någon slags abstrakt idé om 'godhet' - att tillfoga våld mot försvarslösa varelser. I tillägg till detta så skadar detta förmågan till medkänsla [istället för motsatsen!!], empatin vilken är ett av de bästa sätten att sätta stopp för våld.

För att inte lida alltför mycket och även för att kunna överleva, måste slagna barn stänga av sig själva från sina känslor. Men genom att förhärda sig mot sina egna känslor. förhärdar de sig också mot känslor från andra; sålunda kan det inte förvåna att de senare är kapabla till kallblodigt mördande.

Våldet under vilket de led, har också förstört den mest universella etiska principen, den gyllene regeln i dem att 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger' [Matt. 7:12, Bibel 2000. På engelska] därför att deras våldsamma föräldrar har lärt dem motsatsen. Detta våld har raderat ut den ursprungliga instinkten att skydda de unga, sin avkomma, därför att de måste uthärda sina föräldrars aggression från tidigt i livet.

Är det då förvånande om de är kapabla att mörda barn kallblodigt och under krigsomständigheter och under stöd av en stöttande ideologi? [se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus om samhälleligt bifall!!! Se tidigare inlägg om Jonathan Pincus]. Till slut har Alice Miller också bevisat att exakt samma känslor för vad som är etiskt rätt lika väl som för logiskt tänkande blir skadat/förstört [!!!Ja, även det logiska tänkandet blir skadat!!] hos slagna barn, som blev slagna för 'sitt eget bästa', därför att de associerar våld som någonting gott och accepterar denna motsägelse.

Barn vars moralkategorier/moraluppfattning och intelligens har blivit skadad i sådan utsträckning kan då lyssna på de mest galna och skymfliga tal liknande dem Hitler och hans efterföljare höll, utan att protestera och till och med lyssna på dem med upprymdhet och segerglädje.

Dessutom, vanan att lyda våldsamma bud, inlärda sedan tidig barndom, förbereder uppenbarligen människor för att underordna sig militär disciplin lika väl som våldsamma politiker som lockar fram minnet av faderlig disciplin och personlighet.

Av dessa anledningar tror jag inte att man kan hävda att massmördare var 'normala' mänskliga varelser, eller endast göra så mellan många citationstecken!

Uppfostran i forna Jugoslavien, i Ruanda och Kambodja var också märkt av stort våld. Att ni inte tog hänsyn till Alice Millers insikter/förståelse har förvånat mig, inte mindre eftersom ni påstår - när ni får frågan om oberoende på tal - att 'förmågan till autonomi förutsätter upplevelsen av tillgivna band och av lycka'!

Känner ni till Samuel och Pearl Oliners studie om uppväxten hos mer än 400 'i nationen rättskaffens [människor]' vilka demonstrerade den mycket anmärkningsvärda förmågan att tänka och agera självständig [tror han syftar på 'Righteous People in the Holocaust.' by Samuel and Pearl M. Oliner, edited by Israel Charney, som kom 1989]? I deras svar framkommer följande punkter klart: de hade älskande föräldrar som lärde dem altruism (troligen mer genom att vara rollmodeller än genom sina tillrättavisningar), föräldrar vilka litade på dem och vilka gav dem en ickeauktoritär och ickeförtryckande uppfostran.

Enligt er är massmördare 'normala' människor, medan de 'rättskaffens' snarare är ovanliga personligheter /.../

Borde man inte fortsätta antagandet att dessa var ordinära, normala barn som blev verkligt normala vuxna därför att de växt upp på ett sätt som tog hänsyn till deras personlighet?

Men det som gör det så svårt att ta konsekvenserna av en våldsam uppfostran i beräkningen är faktumet att vi alla mer eller mindre har måst uthärda dylik uppfostran och att det är en av de första slutsatser man drar att den är den normala och fördelaktiga [för att skydda sig själv mot smärtan av insikten om hur det verkligen var!??]."

De tre första artiklarna finns också här.

Nyauktoritära krafter...

George W. Bush med sin familj 1990.

Amerikanen Arhur Silber skriver om den mycket farliga auktoritära Bushadministrationen. Han har alltid erkänt, känt igen den företagsauktoritära (corporatist-authoritarian) staten och en aggressiv och våldsam utrikespolitik som bygger på intervention vilka han anser är ofrånkomligen länkade dvs. de hör ihop. Att de bara är två ansikten av samma mynt.

Idag ser Silber sig själv som vänsteranarkist *. Och han anser att inte förrän ett kritiskt antal individer ändrar de grundläggande motiv som driver de flesta människor (i alla fall i USA hittills), önskan om makt och kontroll och krav på lydnad och att vara ledare bland alla (varifrån har vi fått dessa behov?), kan något radikalt hända.

Han menar att om mänskligheten kunde röra sig genom åtskilliga stadier ytterligare, om vi nu inte dödar oss själva i enorma mängder i mellantiden (ett bräckligt hopp dock), kunde fredlig anarkism ha en chans.

Se till exempel denna artikel "The Madness of George W. Bush - A Reflection of Our Collective Psychosis" eller "Galenskapen hos George W. Bush - en reflektion över vår kollektiva psykos", där det i inledningen står:

“One good thing I can say about President Bush is that he's gotten me interested in politics. Before he came to office, I was mainly interested in spiritual matters, and considered politics a ‘distraction.’ There was something playing out through George W. Bush as president, though, that not only caught my attention but strongly triggered something in me. In his campaign he promised us a foreign policy with humility, yet his actions seemed so arrogant, so full of hubris. I sensed a deep underlying incongruity, as if some unfinished psychological process was unconsciously enacting itself through him. The problem with this was that because of his position as president, his unconscious was playing itself out and being dramatized on the world stage, where it was negatively affecting the lives of billions of people. I saw that he was unwittingly evoking and literally creating more of the very situation that he was claiming to be fighting against. It is as if he is fighting against his own shadow, which is a battle that can never be won. There seems to be an element of craziness in it.

Min amatöröversättning: EN god sak som jag kan säga om president Bush är att han har fått mig intresserad av politik**. Innan han blev installerad var jag huvudsakligen intresserad av andliga frågor och betraktade politik som ’distraktion’. Men det var någonting som spelades ut genom George W. Bush som president, som inte bara fångade min uppmärksamhet utan också starkt triggade någonting i mig. I sin kampanj lovade han oss en ödmjuk utrikespolitik, men hans agerande var arrogant, fullt av hybris (övermod). Jag kände en djup underliggande inkongruens (oförenlighet, motsägelse), som om någon oavslutad psykologisk process spelades upp genom honom. Problemet med detta var att genom sin position som president spelades hans omedvetna ut och blev dramatiserat på världsscenen där det negativt påverkade miljarder människor. Jag såg att han omedvetet, oavsiktligt väckte och bokstavligen skapade mer av exakt den situation som han hävdade att han kämpade emot [se andra exempel på ledare som spelade på människors omedvetna drivkrafter, som t.ex. Hitler]. Det är som om han slåss mot sin egen skugga, ett slag som aldrig kan vinnas. Det verkar finnas ett element av galenskap i detta.

I would like to speak the marginalized voice. This voice can no longer be kept silent, as it is being emboldened by the endless destruction that the Bush Administration is causing. It is as if there is an elephant in the living room, and more and more people are pointing at it. The emperor has no clothes, and people are noticing. Situations like this, where someone's unconscious actions are causing great harm to others, literally demand to be named. There is a field of fear and cover-up that gets constellated around someone like George Bush that inhibits people from speaking the truth. This is analogous to how people were afraid to disagree with Bush after 9/11 for fear of being called terrorists. ’You're either with us, or you're with the terrorists.’

Jag skulle vilja föra de marginaliserades talan. Denna röst kan inte längre hållas tyst, eftersom denna uppmuntras genom den ändlösa förstörelsen som Bushadministrationen orsakar [jag kan bara inte hålla tyst?]. Det är som att ha en elefant i vardagsrummet och fler och fler människor pekar på den. Kejsaren har inga kläder och människor märker det. Situationer som dessa, där människors omedvetna agerande orsakar stor skada för andra, bokstavligen kräver att bli benämnt. Det finns ett slagfält av rädsla och cover-up (döljande) som konstelleras runt sådana som George Bush, vilket hindrar människor från att säga sanningen [människor i olika maktställningar blir skyddade på alla nivåer? Från den lägsta till denna nivå?]. Detta är analogt med hur människor var rädda att ha avvikande åsikter med Bush efter 11 september av rädsla för att bli kallade terrorister. ’Antingen är du med oss eller så är du med terroristerna.’”

Se också artikeln ”Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” eller ”Bush är inte ['bara'] en idiot, han är en slug sociopat.”

Ja, vilka är det som leder världen? Och varför röstar människor på dessa? Återigen, psykohistoriker menar att de med behov av makt tillhör backward psychoclasses (eller efterblivna psykoklasser). Och vi har ju också en del ganska arroganta (tillika nykonservativa och nymoralistiska) politiker, som liksom seglar ovanpå. Vilka väcker väldigt bifall hos ganska många människor. Varför?

Jag tänker också på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus säger om samhälleligt bifall.

Läs också "Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Meglomaniac" (ungefär "Prominent hjärnskrynklare diagnosticerar Bush som en paranoid, sadistisk storhetsvansinnig").

Se också mer om inkongruens här.

*I wikipedia står det bland annat om anarkism (mina kursiveringar):

”Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati [dvs. de förespråkar demokrati! Inte något annat, som diktatur eller envälde vare sig ev enskilda eller grupp] som även skall gälla över ekonomin. Ordet 'anarkism' härstammar från grekiskans an archos vilket betyder ’utan härskare.^’ Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet 'anarki' och 'anarkism' medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen [ja, detta kan jag MYCKET väl tänka mig!] vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister./…/

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen [dvs. även kommunismen förutsätter klassamhällen!].”

** Jo, mitt gryende intresse för politik kommer också ur reaktioner, rent känslomässiga, på vad som började hända i slutet av 80-, början av 90-talet. Men inte förrän nu har jag sakta börjat sätta mig in i saker… Jag kan inte säga att jag är direkt kunnig. Mycket är känslomässigt, med gapande förvåning iakttar jag fenomen i samhället och funderar över dessa.

Men det där med diagnostiserande kan också leda väldigt fel och bli ett maktmedel. Och används tyvärr redan som ett sådant medel i större och mindre skala.

Hedern att vara människa: Varför stöttar du?

frimärke med Hannah Arendt.

[A short update in the end January 4]. Oj, vad det snöar! Min bil hade några decimeter snö på sig! Har skottat alla gångar här, men nu är det redan ett nytt lager snö i dem.

Skönt att julen snart är slut! Och att vi går mot ljusare tider…

Arthur Silber i sin essä "The Honor of Being Human: Why Do You Support?" (min fria översättning):

”Jag beskriver ’lydnad’ på följande sätt av en mångfald komplicerade
anledningar, av vilka varje anledning skulle behöva flera längre essäer för att
förklara. Det som var viktigast för mitt omedelbara syfte, var att jag ville att
denna beskrivning skulle omfatta åtminstone tre fundamentalt olika sorters
relationer, men isolera den dynamik i lydnad som är gemensam för dem alla.
De tre relationerna är: förälder till barn; en vuxen till en annan vuxen; och
den vuxne till staten. Här är den beskrivning jag har kommit fram
till:

Lydnad är den term som används för att beskriva kravet från
en person i överordnad/överlägsen ställning (överordnad/överlägsen psykologiskt, rättsligen/lagligen och/eller med avseende på den makt han/hon äger i någon annan form) att en person i en underordnad/underlägsen ställning beter sig på ett särskilt sätt. Lydnadens väsen är kravet utan något mer: en orsak kan ges, men en orsak/ett skäl [till lydnaden] är inte nödvändigt. Dessutom kan orsaken vara föga övertygande eller inte sammanhängande, och det kan motsäga andra orsaker som ges för andra krav. Viktigast, orsaken behöver inte vara en som personen i den underordnade/underlägsna ställningen samtycker med/håller med om.

Informerat, frivilligt medgivande inträffar/äger rum när en person presenteras skäl/orsaker att agera på ett särskilt sätt; han förstår och är till sist övertygad om giltigheten i orsakerna och handlar/agerar därför på det föreslagna sättet.”

Den auktoritära, kanske rentav totalitära föräldern eller föräldrafiguren redan tidigt livet, som inte anser sig måsta motivera eller förklara något. Barnet måste tankeläsa. Och om det inte förstår bevisar det bara sin ondska, hur förtappat det är.

”Lydnad är motsatsen till frivilligt, icke påtvingat samtycke: förståelsen och samtycket från personen i underordnad/underlägsen ställning behövs inte, och
är ofta inte eftersökt heller. Personen i den underordnade/underlägsna ställningen kan också vara djupt oense med anledningarna som ges för kravet, om några sådana ges. När personen i den underordnade ställningen lyder, gör han så på grund av det särskilda vetandet att om han inte gör detta kommer han att bli straffad på något sätt: psykologiskt, med rättsliga åtgärder, socialt eller på
något annat sätt. Sålunda är den primära (men dock inte enda) motivationen som
försäkrar om lydnad negativ till sin natur: det är inte ett löfte om en belöning
(även om vissa belöningar kan ges), utan försäkringen att han/hon inte kommer
lida konsekvenser som är smärtsamma i varierande grad, det vill säga att han/hon
inte blir straffad.

Jag har diskuterat det centrala i lydnad som det sätt med vilket nästan alla barn uppfostras /…/

Man måste inse att barnet är i en unik position, en som är unikt försvarslös och beroende. Som jag ofta noterat, barnet är bokstavligen beroende av sin första vårdgivare för att tillfredsställa alla behov, inklusive för livet självt [och därför ska det vara tacksamt, ytterst tacksamt!!?? Obs! ironin]. På grund av beroendet som är inneboende/medfött i barnets ställning (speciellt det hos en väldigt ung,
liten), har barnet inget annat val än att lyda; om han inte gör det, befarar han
bortdragande av vårdgivarens tillgivenhet och skydd, vilket i sista hand betyder
förlust av barnets liv. Fastän barnet kanske inte inser detta i uttryckliga
termer, känner han/hon säkerheten i denna vetskap mycket djupt inom sig. Jag
kommer strax att undersöka mer i detalj det ofta tragiska och destruktiva
resultatet av dessa fakta, vilka försätter barnet i allvarlig risk för övergrepp, vilka kan vara psykologiska och/eller fysiska till sin natur.

Man måste också se att när barnet blir vuxet kommer relationen att bli fundamentalt annorlunda. Den vuxne är inte försvarslös och beroende [men kan uppleva det så. Jo, i vissa mycket speciella förhållanden kan även vuxna vara försvarslösa och beroende]. Det finns många särskilda situationer i vilka det bästa rådet till den vuxne är att lyda – och för den vuxne, den auktoritet som han/hon mest troligt är tvungen att lyda är staten. Om en person är hotad med möjligheten att bli torterad eller även med död – till exempel i betydelsen av en ”taser” [fanns inte i min gamla ordbok från Prisma!! Och har ingen annan ordbok här] utövande inflytande av en tjänsteman genomsyrad/besjälad av statens auktoritet att utdela tortyr och död under straffrihet, även av skäl som är triviala eller icke existerande – kan det vara fullt förståeligt och försvarbart att personen helt enkelt gör som sägs åt honom/henne. Men sedd med hänsyn till bredare frågor rörande lydnad – lydnad från vuxna – blir frågan mycket mer komplex.”

Härefter diskuterar Silber förhållanden i USA, lagen och om den påstådda friheten där osv. Och han menar att om du till exempel får order att döda oskyldiga mänskliga varelser som aldrig har hotat dig eller ditt land då måste du säga Nej. Och om du får order att tortera en annan mänsklig varelse måste du också säga Nej.

Han rekommenderar Hannah Arendts essäer för ”värdefull guidning rörande bredare frågor” och nämner ”Personal Responsibility under Dictatorship” (ungefär ”Personligt ansvar under en diktator”). Dessa saker gäller även på lägre nivåer!? Och vi lär oss dessa mönster redan tidigast i livet. Att våga gå emot makten/auktoriteten i motsvarande situationer på andra nivåer, ha modet att göra det och ett barn vågar eller kan sällan det, möjligen med hjälp och stöd.

Silber citerar Arendt och fortsätter:

”I det sammanhang som är vårt, så är allt som betyder något insikten att ingen människa, hur stark, aldrig kan åstadkomma någonting, gott eller dåligt, utan hjälp av andra. Vad vi har här är föreställningen om likvärdighet som räknar med en ’ledare’ som inte är mer än primus inter pares, den första bland jämlika. De som verkar lyda honom stöttar i själva verket honom och hans företag; utan dylik ’lydnad’ vore han hjälplös, då däremot i barnkammaren/plantskolan eller under slavförhållanden – de två sfärerna i vilken föreställningen om lydnad verkar förnuftigt och ur vilket det sedan gjordes om till politiska frågor – så är det barnet eller slaven som blir hjälplös om han vägrar att ’samarbeta’. Även i en strikt byråkratisk organisation, med sin bestämda hierarkiska ordning skulle det verka mycket mer vettigt att titta på hur kuggar och hjul fungerar i termer av övergripande stöd för ett allmänt företagande/handlande än i våra vanliga termer av lydnad mot överordnad. Om jag lyder lagarna i landet, stöttar jag i själva verket dess konstitution, något som blir iögonenfallande uppenbart i fallet revolutionärer och upprorsmän/rebeller, därför att de har dragit sig undan detta tysta medgivande.

Sedd på dessa sätt kommer icke deltagande i det allmänna livet under ett diktatorskap att vara de som har vägrat sitt stöd genom att undvika de platser av ansvar där sådant stöd, under namnet av lydnad, krävs. Och vi behöver bara för ett ögonblick föreställa oss vad som skulle hända någon av dessa former av styre om tillräckligt många människor skulle agera ’oansvarigt’ och vägra att stötta,
även utan aktivt motstånd och uppror, för att se hur effektivt vapen detta skulle vara. Det är faktiskt en av många variationer av ickevåldsamt agerande och motstånd – till exempel den potentiella makten i civil olydnad - som upptäckts i vårt århundrade. Orsaken, dock, att vi kan hålla dessa nya kriminella, som aldrig begick ett brott ut ur eget initiativ, trots allt ansvariga för vad de gjorde är att det inte finns något sådant som lydnad i politiska eller moraliska angelägenheter. Det enda område där ordet möjligen kunde appliceras på vuxna som inte är slavar, i vilket människor säger att de lyder ordet eller budet från Gud, är på religionens område, därför att relationen mellan Gud och människan kan ses på liknande sätt som det mellan vuxen och barn.

Sålunda skulle frågan som riktas mot dem som deltog och lydde order aldrig vara ’Varför lydde du?’ utan ’Varför stöttade du (denna regim)?’ Denna ändring av ord är ingen semantisk brist på sammanhang för dem som känner de konstiga och kraftfulla inflytande rena ’ord’ har över sinnen hos män som, först av allt, är talande djur. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde eliminera det fördärvliga/ödeläggande ordet ’lydnad’ från vår moraliska och politiska tankevokabulär. Om vi tänker igenom dessa saker, kunde vi återvinna några delar av självförtroendet och till och med stoltheten, dvs. återvinna det forna tider kallade värdighet eller mänsklig heder: kanske inte av mänskligheten men av ställningen att vara mänsklig.”

Ja, vad bör vi ”lyda” och vad inte lyda? Terapeuten Konrad Stettbacher talar om att bevara ”livets väktare” hos barn, genom att behandla dem så att de inte har anledning att tränga bort känslor – och upplevelser.

Och helt privat sa en civilingenjör nu privat om privat verksamhet (som ska vara så allena saliggörande??),om skyddad verkstad (i min tolkning) och effektivitet/ineffektvitet (också min tolkning):
Även i privat verksamhet handlar det om bidrag och ekonomiskt stöd av en massa sorter, konstgjord andning, vilket också stöder inkompetent folk! Men ägarna kan ta ut pengar. Ta ut ersättningar, tjäna på det, kan konsulter också bland annat. Ta ut skyhöga ersättningar.

Behöver månne privat verksamhet konkurrens av offentlig också??? Och jag skulle definitivt inte vilja bli vårdad, om jag blev sjuk, eller som gammal, i en verksamhet där meddelarskyddet är inskränkt kanske det minsta.

Och slutligen, återigen: se det Jonathan Pincus skriver om bigotteri eller trångsynthet, vilket han också menar är en fråga om uppfostran och i vilken miljö man växt upp. Men upplysta vittnen kan moderera saker som sker under uppväxten mer eller mindre, vilket förklarar varför somliga klarar sig förhållandevis bra och kanske också blir mindre sjuka, psykiskt och fysiskt, trots att de växt upp under samma förhållanden och i samma familj rentav? Se föregående inlägg om upplysta vittnen.

Addition January 4: I have translated parts of an essay by Arthur Silber, and have drawn parallels to conditions here in this part of the world and to parallels between conditions early in life and phenomena in society later.
The links linked are both in English and Swedish.

Mer om behov av makt...

foto taget på promenad idag efter lunch, jag och hunden Eskil (en av mina favoriter) gick nerför den här stigen, bland alla snötyngda granar.

[Uppdaterad 3 januari i slutet]. Först några allmänna funderingar, sedan översättning och kommentarer av en artikel av Alice Miller. Senare skulle jag också vilja göra en översättning och eventuella kommentarer till essä av Arthur Silber.

Funderar vidare apropå tidigare inlägg, för det första, ett förtydligande: kombinationen av det ursprungliga försvaret och falsk-makt-vrede är vad som kan leda till ”lyckosamma” självmord. Vreden gör att man tenderar att använda mer ”effektiva” medel. Vilket är vad terapeuten Bosch skriver i sin bok ”Rediscovering the True Self” (som jag tolkar henne).

På nyårsaftonen såg jag en dokumentär om Clint Eastwood och hans karriär och rollkaraktärer och om hur synen på vad som är opportunt i amerikansk film, eller vad som blev opportunt på 70-talet (i detta fall vad gäller våld, i alla fall så som jag uppfattade eller tolkade det). Där att skjuta ihjäl någon till och med kan bli tillåtet eller riktigt, något att kanske till och med beundra (machohjälten?). Även hjälten sköt ihjäl människor. I och för sig är det väl bra att ”hjältar” också visas och skildras med mänskliga sidor (tillägg senare: dvs. att de inte är fullkomliga, men att skjuta ihjäl andra människor, det menar jag förstås inte är något "naturligt" eller "mänskligt"!)!?

Men Alice Miller skulle antagligen säga här att man bortser från barndomsfaktorn i förklaringen varför människor beter sig och handlar som de gör. Vilket ju är fallet här, också. Beundran av machomannen bland annat och kanske rentav behovet av machomän eller "bara" av att se upp till någon!? Problematiseras detta och i så fall hur?

Och helt oberoende av varandra har olika personer i olika sammanhang (privat och på andra forum) kommenterat det faktum att författare liksom aldrig kan ”erkänna” att det de skriver är självupplevt, eller i hur faktiskt hög grad det är självupplevt. På någon punkt, i något skede, tar de ofta tillbaka ”det”, menar att det är fiktivt och/eller att de förlåtit alternativt försonats. Tar nästan alltid tillbaka det. Och detta är ju också något Alice Miller skrivit om flera gånger.

Jag kom också att tänka på psykohistorikerna och det de kallar ”backward psycho-classes” (dvs. ungefär ”efterblivna psykoklasser”). Och essän jag hänvisat till tidigare: att människor i maktposition ofta tillhör just dessa back-ward psycho-classes. ”Efterbliven” här måste dock förstås inte som något medfött.

Jag har också reagerat med häpnad och olust, ja, kanske till och med avsmak, på den enorma glädje som ganska många av våra ministrar sedan förra valet visat. Nu får de äntligen chansen att omstöpa samhället?? Och de anser sig ha mandat att göra det totalt? Till ett fullkomligt samhälle äntligen!? Det de anser vara ett perfekt, bra samhälle. Är det inte något maniskt i deras reaktion?

Och så de vilka förre Skandiadirektör Lars-Eric Petersson är en representant för. De behov dessa personer förmodligen har. Obegränsade behov? Och dessa anser sig också ha ”mandat” eller rätt att göra som de gör. De är så avtrubbade att de struntar i allt vad moral heter? Och blir mer och mer avtrubbade och förblindade ju mer de gör de saker de gjort (och troligen fortsätter göra).

Jag kom också att tänka på vad Alice Miller skriver om gener, att man varken kan skylla på gener eller en taskig barndom. Det hon skriver om hat.

Som på sidan 189-190 i sin bok ”Vägar i livet”; att skylla s.k. monokausala förklaringar (förklaring byggd på en enda faktor? Se om kausalitet här) kan leda till

”ett urskuldande av gärningsmännen, som kunde förklaras ansvarsfria därför
att de gjorts sjuka, även om en aldrig så grym uppfostran egentligen inte ger
någon fria händer att mörda. Lika litet kan man lägga skulden på dåliga gener. I
så fall måste man åtminstone ställa sig frågan varför det just trettio till
fyrtio år före tredje rikets tid föddes så många människor med dåliga anlag i
Tyskland [som deltog i förintelsen och/eller inte reagerade eller vågade
ingripa].”

Jag har ett tag funderat på att översätta delar av Arthur Silbers blogginlägg om ”Hedern att vara människa/mänsklig: varför stöder/stöttar du [det som sker]?” (i detta fall det som nu sker i USA; i Irak t.ex.). Han berör också dessa saker, från synvinkeln ”lydnad” (obedience).

Jag kom också att tänka på det vi brukar säga ”är min läggning”, ”detta är min natur” och vad Bosch skriver (apropå det ursprungliga försvaret), sidan 60:

”Det ursprungliga försvaret existerar under alla yttre sätt att te sig och upplevs felaktigt som en grundläggande inneboende/inre del i allas vår natur.”

Miller skriver på sidan 163 i ”Vägar i livet” att hon tycker att det är viktigt att vi visserligen inser och förstår barnets dåvarande illusioner, men att det är oerhört, ja, kanske oundgängligen viktigt att vi som vuxna tar lärdom av dessas konsekvenser.

”Förnekandet av barndomstraumat har vittgående följder, som inte bara begränsar sig till det privata familjeområdet, utan till och med kan leda till
politiska omvälvningar.”

Jo, jag tror att hon har rätt.

Hon menar att

”Nya hälsosamma strukturer för uppfostran skulle behöva utformas, så att
föräldrar bättre kan respektera, ledsaga, förstå och älska sina barn” (s. 160 i
”Vägar i livet”).

När jag nu före lunch var ute och skottade snö på gården hann jag tänka ett och annat bland annat det om förvirringen hos många (unga) föräldrar. Kanske lättare sagt än gjort, men jag tror att vi behöver förstå personligen vad ett litet barn behöver, vad det lilla barn vi själva var behövde. Fick vi veta det är vi nog mindre förvirrade om föräldrar och andra sorters ”uppfostrare” av barn och ungdomar. Har vi inte fått uppleva det måste vi tillägna oss det på något sätt. I värsta fall får vi göra detta arbete själva, så gott vi kan.

Återigen; jag tycker otroligt illa om nanny-fenomenet…

Så till Millerartikeln ”The Essential Role of an Enlightened Witness in Society” (min fria och ytterst snabba amatöröversättning!!):

“Sedan ungdomen har jag alltid undrat varför människor finner njutning i att
förödmjuka andra. Det faktum att vissa människor är känsliga för lidandet hos
andra visar klart att det destruktiva tvånget inte är en universell aspekt av
mänsklig natur. Så varför tenderar vissa att lösa sina problem genom våld medan
andra inte gör detta?

Filosofin har misslyckats med att besvara min fråga, och den freudianska teorin om dödslängtan har aldrig övertygat mig. Det var bara genom att närmare undersöka barndomshistorien hos mördare, särskilt massmördare, som jag började begripa rötterna till godhet och ondska: inte i generna, som man allmänt tror, utan ofta under den första tiden i livet. Idag är det ofattbart/obegripligt för mig att ett barn som kommer till denna värld bland uppmärksamma, älskande och skyddande föräldrar skulle kunna bli ett rovgirigt monster. Och i barndomen hos mördarna som senare blir diktatorer har jag alltid funnit en mardrömslik skräck, vittnesbörd om ständiga/återkommande lögner och förödmjukanden, som i förvärvandet av vuxenhet, drev dem till obarmhärtiga hämndaktioner mot samhället [de ansåg sig ha rätt att bete sig och göra som de gjorde!?]. Dessa hämndlystna handlingar var alltid (för)klädda i hycklande ideologier, med innebörden/avsikten att diktatorns exklusiva och överskridande befogenheter/upphävande önskningar var folkets lycka. På detta sätt sökte han efterlikna/överträffa sina egna föräldrar, som, tidigare i livet, också hade hävdat att slagen [troligen både bokstavliga och bildliga] tilldelats barnet för dess eget bästa. Denna tro var oerhört vitt spridd för ett århundrade sedan, särskilt i Tyskland. /…/

När jag började illustrera min tes genom att använda Hitler och Stalin som exempel, när jag försökte visa de sociala konsekvenserna av övergrepp barn [av alla slag: fysiska, sexuella och emotionella], mötte jag häftigt motstånd.

Upprepat fick jag höra, ’Jag blev också slagen som barn, men det gjorde mig inte till kriminell.’ När jag frågade efter detaljer om deras barndom, fick jag alltid höra om åtminstone en person som älskade dem, men som var oförmögen att skydda dem. Dock genom hans eller hennes närvaro gav denna person dem en idé/upplevelse om vad tillit och kärlek var.

Jag kallar dessa personer för hjälpande vittnen. Dostojevsky till exempel, hade en brutal far, men en älskande mamma. Hon var inte stark nog att skydda honom mot hans far, men hon gav honom en kraftfull uppfattning av kärlek, utan vilken hans romaner varit otänkbara. Många har också haft lyckan att senare finna både upplysta och modiga vittnen, människor som har hjälpt dem att erkänna/känna igen orätter de lidit, att ge uttryck för sina känslor av raseri, smärta och indignation över det som hände dem. Människor som har funnit sådana vittnen blir aldrig kriminella.

Var och en som adresserar problemet övergrepp på barn [övergrepp av alla slag; fysiska, sexuella och känslomässiga] kommer troligen att möta något mycket konstigt: det har ofta observerats att föräldrar som begår övergrepp på sina barn tenderar att behandla och försumma sina barn på sätt som påminner om hur de själva blev behandlade som barn. Det är väl känt att fäder som tyranniserar/spelar översittare mot sina barn i sexuellt hänseende vanligtvis är
omedvetna om att de själva har lidit samma sorts övergrepp. Det är för det mesta
i terapi, även om den initierats av en domstol, som de förbluffade upptäcker sin
egen historia, och härigenom inser att de i åratal har försökt att agera ut sitt
eget scenario, bara för att bli kvitt det.

Hur kan detta förklaras? Efter att ha studerat detta faktum i åratal, verkar det klart för mig att information om övergrepp som tilldelats under barndomen är inregistrerat i våra kroppsceller som ett sorts minne, sammankopplat med bortträngd ångest.
Om man saknar hjälp av ett upplyst vittne kommer dessa minnen inte att kunna
tränga genom bortträngningen upp i medvetandet; de tvingar ofta personen att
begå våldsamma handlingar som reproducerar övergreppen som genomleds i
barndomen, vilka är bortträngda för att man ska kunna överleva. Syftet är att
undvika rädslan för maktlöshet inför den grymma vuxna. Denna rädsla kan kringgås tillfälligtvis genom skapandet av situationer i vilka man spelar den aktiva
rollen, mot en maktlös person [Och det är det vi ofta ser, eller kanske inte ser
därför att vi är så avtrubbade och skadade och kanske alltför ofta ser upp till
maktmissbrukare av alla kategorier och på alla nivåer, för människor i olika
sorters maktpositioner. Kanske just för att de har makt!? Människor som använder sin makt politiskt, i beslut som skadar andra, blir destruktiva och i vissa fall också självdestruktiva!? Förklarar också varför människor röstar på partier och politiska program som de egentligen inte vinner ett dugg på?? Som blir en form av självdestruktivitet, vilken också resulterar i skada för andra, dvs. också i
destruktivitet. Och vissa skadade missbrukar sin position och tillskansar sig
positioner, och ofta pengar, på ett sätt som saknar proportioner. I vissa fall
kanske för att skapa sig en, dock imaginär, trygghet, för inget kan skydda en
mot det som ligger under ytan!? Ingen makt i världen eller all världens pengar.
Jenson menar att ju mer vi kommer tillrätta, eller snarare ju mindre vi måste
hålla bortträngt, antingen genom att vi inte har måst göra det ELLER genom bra
terapi/bearbetande, kommer vi att få mindre och mindre behov av överdriven makt och överdrivet mycket pengar, eller den imaginära tryggheten som detta kan ge].

Men det är inte en lätt väg att befria sig från omedveten rädsla. Och det är anledningen till varför överträdelserna/försyndelserna oupphörligt upprepas. En stadig ström nya offer måste skapas, som nyligen demonstrerats genom pedofilskandalen i Belgien. Till sin dödsdag var Hitler övertygad om att om varje jude dog skulle detta skydda honom från de fruktansvärda och dagliga minnena av hans brutala far [Men han var troligen inte medveten om vad han blivit utsatt för. Jo, jag tror han mindes att han fått stryk, men till dessa minnen, och till andra övergrepp, tror jag adekvata reaktioner och känslor inte kunnat knytas kanske alls i just Hitlers fall. Hade de gjort det i någon grad hade han inte kunnat iscensätta lika grymma saker. I motsvarande grad, om han fått och kunnat erkänna vad han varit utsatt för, hade han inte kunnat begå övergrepp, kanske inga övergrepp alls. I motsvarande grad som han hade haft kontakt med de känslor som varit adekvata när han var liten och försvarslös hade han kunnat känna med andra människor. Hitlers far var troligen halvjude]./…/

Dessutom visar fallet Hitler att hat och rädsla inte kan lösas genom makt, inte ens total makt [att ha makt, till och med enorm makt löser inte upp något], så länge hatet blir överfört till syndabockar [och detta gäller på alla nivåer. Hat som riktas mot syndabockar kan inte lösa upp något. Känslorna måste riktas mot det som ursprungligen orsakade känslorna. Terapeuten Jean Jenson skriver också att skriver man om historien är misslyckandet ofrånkomligt]. Tvärtom, om den verkliga orsaken till hatet blir identifierad, blir upplevd med de känslor som följer med detta igenkännande, kommer blint hat mot oskyldiga offer att skingras. Sexbrottslingar slutar med sina härjningar om de lyckas komma över sin amnesi och sörja sitt tragiska öde, tack vare empatin hos ett upplyst vittne. Gamla sår kan helas om de kommer upp i ljuset. Men de kan inte förkastas genom hämnd.

Ett japanskt team gjorde en film om terapeutiskt arbete i ett fängelse i Arizona, där metoden var baserad på mitt arbete. Jag fick en videokassett med denna film och fann att resultaten var väldigt avslöjande. Internerna arbetade i grupper, talade en massa om sin barndom och vissa av dem sa, ’Jag har varit överallt och dödat oskyldiga människor för att undkomma/undvika de känslor jag har idag. Men jag vet att jag kan bära dessa känslor i gruppen, där jag känner mig säker. Jag behöver inte längre springa runt och döda, jag är hemma här och kan erkänna vad som hände. Det förflutna avlägsnar sig och min vrede tillsammans med detta.’

För att denna process ska lyckas behöver den vuxne som har vuxit upp utan hjälpande vittnen i sin barndom stöd av ett upplyst vittne, människor som har förstått och erkänt konsekvenserna av övergrepp på barn [av olika slag, även av känslomässiga övergrepp, av försummelse osv.]. I ett upplyst samhälle, kan unga lära sig att verbalisera sin sanning och att upptäcka sig själva i sina egna historier. De kommer inte att behöva avreagera sig själva på ett våldsamt sätt för sina sår, eller att förgifta sina system med droger, om de haft lyckan att tala med andra om sina tidiga upplevelser, och lyckats förstå den nakna sanningen om sin egen tragedi. För att kunna göra detta behöver de assistans av personer som är medvetna om dynamiken kring barnövergrepp, som kan hjälpa dem ta itu med sina känslor allvarligt, förstå dem och integrera dem, som delar av deras egen historia, istället för att avreagera sig på oskyldiga.

Jag har felaktigt tillskrivits tesen enligt vilken varje offer oundvikligen blir en förövare, en tes som jag finner helt falsk, till och med absurd.

Det har blivit bevisat att många vuxna har haft den stora lyckan att bryta cykeln av övergrepp genom vetande om sitt förflutna. Men jag kan verkligen bestyrka/bestämt förklara att jag aldrig har mött förövare som inte varit offer i sin barndom, även om de flesta av dem inte vet detta därför att deras känslor är bortträngda [i ett annat sammanhang hänvisade jag till forskning som visat att spädbarn är mycket känsligare för smärta, fysisk smärta, än vad vi vuxna senare blir. Då var det en person som påpekade att vuxna kanske skulle kunna vara mycket mer smärtkänsliga än i vanligtvis är. Ja, kanske kan avtrubbningen även yttra sig på detta sätt??]. Ju mindre dessa kriminella vet om sig själva, ju farligare blir de för samhället [Ja, och se också neurologen Jonathan Pincus fynd om seriemördare. Och det finns visst också en annan amerikan Robert Prentky, som funnit liknande saker som Pincus och det Miller hävdar här. Jag undrar om det kan vara denna Robert Prentky?].

Så jag tror att det är avgörande för terapeuten att han/hon kan fatta/greppa skillnaden mellan påståenden som ’Varje offer blir till sist en förövare,’ vilket är falskt, och ’Varje förövare var ett offer i sin barndom’, vilket jag anser vara sant. Problemet är att genom att inte känna någonting, kommer han inte ihåg någonting, inser ingenting, och detta är varför undersökningar/granskningar inte avslöjar sanningen.

Dock, närvaron av ett varmt, upplyst vittne – terapeut, socialarbetare, advokat,
domare – kan hjälpa den kriminelle att låsa upp hans bortträngda känslor [om inte skadorna blivit alltför svåra] och återupprättar den obegränsade strömmen av medvetande. Detta kan initiera flyktprocessen från den onda cirkeln av amnesi
och våld.”

Tillägg 3 januari: kolla Ett hjärta RÖTT om "Rika, Rädda Män Med Makt."

Makt...

foto taget 17 december 2006.

[uppdaterad och redigerad på kvällen]. Funderingar triggade av något jag läste: om att bli auktoritärt uppfostrad: tyst och lyd! Inte tillåten att ifrågasätta.

I ett annat forum var det en man som skrev om

“How many parents told their kids: No more 'but', my word is final, when a child wanted to express his opinion?”

Dvs. översatt blir detta något i denna stil:

“Hur många föräldrar har inte sagt till sina ungar: Inga fler ‘men’, detta är sista ordet, när ett barn ville uttrycka sin åsikt?”

Är det dessa barn som senare vuxna som har störst behov av makt dvs. av att hävda sig? Och som också beundrar makt mest? Och ser upp till makten, i värsta fall blint beundrande? Som om makt och position innebär att man är fullkomlig!? Precis som det lilla barnet beundrade och såg upp till den auktoritära och totalitära föräldern, ju mer totalitär och auktoritär denne/denna var och ju mindre barnen fick ifrågasätta denna far (oftast), särskilt om detta blev sekunderat av en mamma som stöttade upp sin man, framförallt den mamma som aktivt gjorde detta (andra mammor kanske var så kuvade och underdåniga att de inte ens gjorde detta, utan bara lät saker ske, vilket hade med deras uppväxt att göra).

Är det dessa vi ser i maktpositioner på alla möjliga nivåer? Inte bara bland manliga chefer, utan också bland kvinnliga?

Inom psykohistorien pratar man om backward psycho-classes, dvs. om efterblivna psykoklasser... Man anser att behovet av makt beror på dylikt...

"…the people who are more defended (in certain ways) are more attracted to political power."

Vilket översatt blir något i stil med:

"... de människor som har mer försvar/är mer försvarade (på särskilda sätt [med psykologiska försvar]) attraheras mer av politisk makt."

Och så tror jag faktiskt det kan vara, dvs. så är det inte så sällan.

Miller pratar om skillnader i uppfostringsstil apropå syskonen Scholl (under andra världskriget) som genomskådade Hitler och deltog i motståndsrörelsen.

På Wikipedia står det om auktoritär (mina kursiveringar):

"Auktoritär är den som (orätt eller opåkallat) gör anspråk på auktoritet vanligtvis med illegitima medel som till exempel våld eller hot; om personer som är överdrivet dominanta, kompromisslösa, diktatoriska och maktfullkomliga; även grupper med ett auktoritärt ledarskap; slutna samhällen med maktmissbruk, myndighetskontroll och absoluta regler, och som inte är demokratier. Jämför auktoriserad, att ha erhållit rättmätig auktoritet (av någon annan, genom prövning).

Auktoritärt ledarskap är ledarskap som kräver åtlydnad och är till formen icke-demokratiskt, det ledarskap som utövas av en envåldshärskare. Det förekommer i diktaturer samt i andra totalitära statsskick. Kallas den ledarstil där en person bestämmer och där inget utrymme ges för diskussioner, räddningsledare för en räddningsinsats, militärer på ett slagfält.

Auktoritär uppfostran bygger på absoluta normer och bestraffningssystem som inte kan ifrågasättas."

Detta har rötter tidigast i livet, med förälder/föräldrar som krävde att åtlydas, som inte fick ifrågasättas. Och existerar i alla samhällsklasser?? Men kanske med litet olika förtecken i olika samhällsklasser?

Tänker återigen på nanny-kulturen... Den generella återgången till hårdare tag, hemma, i skolan, hårdare straff i kriminalvården (vilken effekt har straff?), det Greider skriver om den växande skadeståndskulturen (återigen: hur avskräckande är straff? Vad skulle krävas istället? För dessa "drifter" spelar det ingen roll hur straffad man blir, för dessa personer spelar det ingen roll, kanske dessutom är kittlande? Och de har sådan destruktivitet, självdestruktivitet i sig? Men jag tror inte dessa saker är grundade i gener eller medfödda drifter eller att vi är födda destrutiva eller självdestruktiva, utan har med tidiga, troligen mycket tidiga upplevelser att göra, som snarare spätts på, genom brist på vettiga vuxna i omgivningen senare, trötta lärare bland annat. Men det kan nog vara lätt och frestande att avfärda dessa fenomen, egenskaper som genetiska eller något som ligger i vissa människors natur inte minst för dem i maktpositioner som själva är auktoritärt uppfostrade!? Men en aldrig så risig barndom rättfärdigar eller ursäktar, det förklarar bara).

Och vad kan allt detta leda till... En massa vandrande vulkaner, som bara väntar på att få explodera, hos vissa, medan de hos andra resulterar i depressioner?

Om syskonen Scholl och Vita rosen från Mimers brunn och Wikipedia, se också denna pdf-fil. Deras pappa var borgmästare, dvs.hade en ganska hög position och således makt. Så makt och positioner innebär inte alltid att man ser ner på andra människor...

Syskonen Scholl om Sverige:

“Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig svensk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?

Om det svenska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om svenskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."

--- Inledningen på Vita Rosens första flygblad, utdelat i München 1943. I texten ovan har ordet tysk har bytts ut mot ordet svensk.

Ingmar Bergman har skrivit att han inte genomskådade vad som höll på att ske i Tyskland när han var där under sin uppväxt före kriget, troligen p.g.a. sin auktoritära uppfostran. Miller skriver också om Bergman i en av sina böcker, att Bergman visade en hög grad av medvetenhet, som dock framförallt var intellektuell, inte riktigt nådde emotionell medvetenhet...

Han var troligen alltför influerad av Freud och hans idéer, så som jag tror intellektuella var då, även om han aldrig gick i terapi. Vilket innebar att det hela stannade i intellektet och funderingar om dödsskräck, förälskelse i mamma och konkurrens med pappa (dvs. i drifter) osv. osv. osv. Dvs. i intellektuella tankelekar i all oändlighet. Och därför blev han heller aldrig kvitt sina demoner, men han blev ju rejält gammal och verkar ha varit klar i knoppen ända till slutet...

Och mången terapi idag stannar också i prat... Dvs. i intellektet? Se om talk therapy.

Och se återigen vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus har skrivit, om de värsta seriemördarna och vad han funnit om dem och rötterna till deras dåd... Beskrivet i artikeln "Frenzy" på Alice Millers webb.

PS. På kvällen: Arthur Silber har skrivit om lydnad (obedience) och "hedern att vara människa" och undrar "Varför stöder du?" (denna regering). Han reflekterar också över lydnadskulturen, the obedience culture, i min tolkning. Och, jo, den kan man verkligen reflektera över!!

Han identifierar för detta sitt syfte, i denna bloggpost, tre stycken relationer vilka kan innehålla lydnad; den mellan ett barn och en vuxen och den mellan vuxen och vuxen, samt den mellan en vuxen visavi staten. Skillnaderna mellan dessa och vad lydnad enligt honom verkligen är och innebär i dessa olika fall.

Jag skulle vilja blogga mer om detta så småningom och om vad han skriver i denna bloggpost. För detta var ganska intressant!? Har bara skummat hans inlägg, nyss hemkommen från jobbet - förkyld sedan ett par dagar, förmodligen p.g.a. trötthet och lesshet och ett sänkt immunförsvar...

På Millers blogg länkades en radointervju med Barbara Rogers om bland annat Alice Miller.

Ett samhälle "in Denial"...

Göran Greider i morgonens ledare ”Vi måste ställa alla frågorna”, där han bland annat skriver:

”Har ett kvartssekel av alltmer hämningslös individcentrering, konsumism och statusjakt ökat risken för att en ung människa kompenserar sin sociala vanmakt med en förlösande våldshandling som ger honom allmakt? Varför är det nästan alltid unga män som begår gärningar av det slaget?”

Håller med! Bra skrivet!! För jag ifrågasätter det samhället! Men vilka har skapat och skapar ett dylikt samhälle? Och att ha växt upp under påvra förhållanden innebär inte per automatik att man har haft det sämre rent känslomässigt... Undersökningar idag verkar ju tyda på att det är medelklassföräldrar som tar till fysisk bestraffning!? (och det finns andra slags bestraffningar också: känslomässiga, bland annat att omge barnet med tigande och tystnad...)

En hjälp- och maktlöshet som tar sig sådana desperata uttryck (men det innebär inte att man måste eler kanske ens ska "förstå" de uttryck dylik makt- och hjälplöshet tar. Att den som begått övergrepp inte har ansvar för det han/hon gjort och/eller sagt. Men ma borde försöka förstå varför sådana saker händer för att förebygga att de sker. OCH detta rör inte bara förövarna. Dvs. vi kan inte bara skjuta detta ifrån oss i tron att det inte har med mig att göra! Alla har vi kanske något vi borde eller skulle kunna förstå. Ingen av oss är helt fri från dylika saker? Somliga kanske blivit nästan helt skonade, men jag tror de är få)? Den amerikanske neurologen konstaterar också att de flesta seriemördare (om inte kanske i stort sett alla, men undantag finns, men de är ytterst få) är män... Men han gör inga hormonella kopplingar (ganska ironiskt: bra att ha hormoner att skylla på och/eller ursäkta med! Kvinnor att de inte är tillräkneliga, dvs. man kan inte riktigt ta dem på allvar en viss perod varje månad.Och män, vissa i alla fall, kan skylla sin agresivitet på hormoner och hormoner och mäns natur används också som ursäkt; mammor kan använda detta fö att urskulda sina söner och in man: "Asch, ja men, du vet ju hur män är!!" "Jaha, och en annans ilska då???" kan en arg dotter då tänka?? I bästa fall??)!

Känslan av förlösning är dock bara tillfällig? De behov av kontroll och makt som ligger i botten kommer aldrig att fyllas, om inte individen ifråga får möjlighet att bearbeta det som troligen ligger under!? Och att vi som samhälle inte blundar för de underliggande sakerna!? Och att vi socialt anpassade (och förhållandevis "empatiska") inte bagatelliserar och minimerar det vi varit med om? Utan tar det på allvar? Dvs. att vi sensibiliserar oss!? (ock kanske inteminst för vår egen skull. Och är det bara de överreagerande som har problem egentligen?).

Varför är omgivningen så förhållandevis okänslig? Beror det på att kanske de flesta av oss måst förtränga saker?

Jo, vi är ett samhälle "in Denial"??? Som flera terapeuter menar...

Pincus forskning (jag tror det är fler som konstaterat liknande eller kanske samma saker som han) får heller inget utrymme i media... Det är alldeles för kontroversiella saker?

Jo, det är många som har ett behov av att hävda sig? Men för de flesta tar det sig mer "civiliserade" uttryck!? Konkurrensen inom mitt yrkesområde är ett sådant exempel: somliga skyr inga medel för att få en plats i ljuset? Varför behöver denna individ denna plats i ljuset och så till den grad?

Funderade också på journalistik: för kanske tio år sedan pratades det mer om journalistisk etik?? Nu är också journalister så rädda om sina jobb, så...?

Och nog verkar det vara individer som har förmåga att begå de mest fruktansvärda saker (kommer dessa behov ur intet? Ur medfödda onda drifter?)! Även under vetenskapens täckmantel... Se t.ex. det Ewen Cameron gjorde... Och varför reagerade ingen i personalen runt omkring honom då med fasa? Utan hjälpte till att genomföra den behandling Cameron "ordinerade" och tänkte ut! Jo, det finns någon forkning på detta; om något med att ge elektriska stötar... Men varför frågar man sig inte på allvar varför vissa kan övertalas att fortsätta ge de där stötarna... Varifrån den okänsligheten kommer och den förmågan att liksom "sätta sig över"!?

Några ytterst spontana reflektioner före dusch och hårtvätt och en lång arbetsdag... Fortfarande häpen och med tappad haka och ganska frusterad över det som händer omkring mig... Men med egentligen ganska begränsad tid att ännu djupare reflektera och formulera mig... Jag liksom tappar orden ibland... Vad ska man säga om allt som sker?

Skulle också vilja skriva om en recension av en ny avhandling om Jussi Björling och hans bröder (kanske skulle skaffa den från KMH-förlaget?)... Och om (över)"ambitiösa" föräldrar i ett tufft samhälle då... Om honom på Wikipedia. Här om Jussi Björling-muséet i Borlänge. Björling drack sig till döds... Hade allvarliga alkoholproblem. Den (finlands)svenska journalisten Yrsa Stenius har skrivit en biografi om Björling "Tills vingen brister", men hennes analyser är ganska psykoanalytiskt influerade... Det vill säga det hon skriver är faktiskt också ett uttryck för förnekande kände jag när jag läste hennes bok...

Och de hårdhudade klarar sig bäst??? Vad för samhälle får vi av det? Dessa hårdhudade premieras också i en massa sammanhang??

staty av Jussi Björling på Jussi Börlingtorg i Borlänge.

Helle Klein:

” I samhällsdebatten diskuteras skattefuskande politiker och det hårdnande ungdomsvåldet. Kanske är båda utslag av bristen på känslan av det gemensamma, vårt ömsesidiga beroende - bristen på ett ’vi’ som inte bygger murar mot ett ’de’?”

IQ and EQ...

photo on the Swedish physician Christina Doctare.

photo on the Swedish psychologist Bodil Wennberg.

photo on the American neuorologist Jonathan H. Pincus.

The Swedish physician Christina Doctare (her homesite in Swedish and in English) wrote in her book "Brain-stress" (a book I like and can recommend, but I think she has developed in a way I react against, becoming more cynical?) that she thought the future leaders in the world, on all levels I assume, need to have both IQ and EQ and proper broad-bands between these!! I think that metaphor is great! (I who had thought of fixing up here and practice piano, and now I am sitting writing again).

There are many things that make me think – and feel… Yesterday evening after I had watched the American series "Without a Trace" ("Brottskod försvunnen" in Swedish) I got stuck at the TV, and after this series it came another American (?) series "Out of Practice" (in English) about three men, a father I think and his two sons (I haven't seen it before at all, now just jumped into it). They were all about to date women, and discussed all their problems with this…

The father should now meet Crystal, but he felt a bit unsure about her. He had namely given her another name, Julie (the wife he had recently divorced from?) if I remember right, when they were about to get to sleep at another occasion, and of course that started a discussion between those two. This he mentioned to his two sons. And they joked about it. Laughing things away...

I felt more and more uncomfortable watching this.

The youngest son was “dating” his mother, which looked as a bigger sister…

I didn’t finish the watching, went to bed still feeling very uncomfortable… They joked about their shortcomings, and… It was no real warmth in this?? I couldn’t even laugh at it… Maybe I smiled, but it was a painful smile… As if people are merchandise… Masks, and not grown up really??

I wonder over phenomena in society, and react over them…

And even the series “Without a Trace” makes me feel uncomfortable many times too of some reason… It’s something creepy in it. And yesterday evening it was a bit more cruel than usual. A woman harming Jack Malone extremely cruel… Money was involved in the whole…

Jenson writes in her book that the healthier mentally the less you need power; you don’t need to exercise power, and not the power that money or material wealth gives either…

And the opposite Miller has written about; how much appreciation, money, power etc. a human being gets that is harmed, the hole will never be filled. Ever. Until he/she processes things. But it isn't especially likely the outermost harmed do (she means and many with her, Pincus too for instance, it can come to a point when an individual is so extremely harmed so it isn't possible, but then they must be very harmed?). Miller writes in “Paths of Life” that Hitler “didn’t stop in time”. He couldn’t get enough… And he was surrounded by a lot of "followers" and "Yes-sayers"...

Pincus also writes about “Hitler and Hatred”, here in English about this, and in Swedish (but he is not referring to Miller in his footnotes or references, so he is writing independently of Miller!!?? Or referring to Miller isn't "opportune" in many scientific circles??).

Thinking over empathy and its connections to intelligence… One (more or less) admires people who have high educations? Think they “know better”, are more trustworthy in a way, just because of their ability to think, imagine? For instance doctors are put high…

I also happened to read in Millers “Paths of Life” (the Swedish version) where she writes (in the chapter about how hate comes about, where it comes from and is "created" in her view, in the end of the book) about an interview in a newspaper with a German professor which was asked to express an opinion about the fact that most college-teachers after WWII had kept quiet about their connections to the Nazi-regime. The one that was asked had himself been a member of SS during his youth and even got distinctions (or honors) for what he did at the Eastern Front. He thought this silence was a sign of shame (shame in the meaning pudeur, blygsel in Swedish). Many events had been so horrible so it was best forget them and not speak about them. Yes, the best would be to forget them and not even try to understand them, not try to understand something that isn’t even possible to understand.

Miller writes that you can leave the question if it really was about shame or opportunism. To distance oneself from the past in this way is in Miller’s view highly problematic, because here is risk of repetition of pure ignorance (okunnighet in Swedish).

She thinks it is important that we try to understand how these horrible events could occur. Why so many intellectuals unreservedly (and openly and frankly) assented to (??) and supported the Nazis and why they refused to understand, to seek and honestly explore what happened to or befell them. Why it all happened to them.

I am thinking of politicians (not least Swedish, but also foreign, and even many ministers in our current government, which I don't like and didn't vote for) seem to be in total lack of feelings, emotions, empathy. Here you can really talk about empathy deficits I think in many of them (hasn't someone written about this: politicians and why they become politicians and not something else?). This probably also occurs among politicians in other parties, and both to the right and left…

Fundamentalism, orthodoxy… Secterism, gurus, father-figures… Are words that come for me (and I probably also have gurus?).

I am also thinking of something I read:

“The subject of Watson came up a few years ago when I was talking to some academics. They all murmured, 'Wonderful man, great man.' I said, 'No, he's not and you know it.' At once they agreed and a torrent [ström, störtflod in Swedish, a water tap that was opened?] of Watson horror stories emerged.”

And so it often is, the worse situations are, whether it’s about a work-place situation or in “higher” circumstances!? Noone dare to say (and many times not even see?) how things actually are?? People join "the praising choir"!?

Sounds like the Emperors new cloths! All are seeing that the Emperor is naked, but noone dare to say it, all join the game. And many even refuse to see the truth? They can’t even see it? Because it triggers something in their past?

Does this sound very hopeless and pessimistic?? What can one do? But it is as Naomi Klein says: "Information is Shock resistance"!!?? (I am, by the way, emotionally reacting at things around!).

Yes, there are mad and evil people in this world, and many of that sort in power-positions of all kinds!? Can they exercise their power even more than before? On a lager scale?

And this only "favors" the most egoistic in the current world (see about Ayn Rand, objectivism, egoism, altruism, and neoliberalism again)? Many resort to feelings of help- and powerlessness, and think it’s no idea to try to influence, or not even to go voting in elections. A vicious circle!?

But from where does these feelings of power- and helplessness stems? Triggered in the present situation, by what and how? (I wonder if these people are resorting to a psychological defence? What Bosch and Jenson calls the Primary Defence? Feeling power- and helpless without not actually being power- or helpless, even if this feeing feels very real, and even if they are convinced they have no influence or power at all. What Bosch and Jenson calls "the child's consciousness").

With amazement I watch what happens here where I live… I am thinking of a special politician (which is father of a former pupil, a girl that must be grown up now), his wife is psychologist… I can’t understand that he supports and actively joins what’s happening…

Yes, have politicians lost all contact with the grass-roots and being caught by a sort of mania (yes, can one in some cases even speak of megalomania I wonder with horror and amazement?)?? Are they entirely blind for what they are doing and the possible consequences of this? Giving power away it feels, by what they do. But by doing so they make sure that other parties won’t come back in power!!?? They will gain more themselves on this (or d they act self-destructively? And destructively too?? Is what they do beneficial for them either, or the possible results of their political decisions beneficial for them themselves or for anyone else, except for maybe a small minority?)? Solidarity – what’s that??

Yes, it’s true as it stands at the “front-page” of "Breaking Down Walls of Silence”:

“Till now, society has protected the adult and blamed the victim. It has been abetted in its blindness by theories, still in keeping with the pedagogical principles of our great-grandparents, according to which children are viewed as crafty creatures, dominated by wicked drives, who invent stories and attack their innocent parents or desire them sexually. In reality, children tend to blame themselves for their parents' cruelty and to absolve the parents, whom they invariably love, of all responsibility.

For some years now, it has been possible to prove, through new therapeutic methods, that repressed traumatic experiences of childhood are stored up in the body and, though unconscious, exert an influence even in adulthood. In addition, electronic testing of the fetus has revealed a fact previously unknown to most adults—that a child responds to and learns both tenderness and cruelty from the very beginning.

In the light of this new knowledge, even the most absurd behavior reveals its formerly hidden logic once the traumatic experiences of childhood need no longer remain shrouded in darkness.

Alice Miller

Our ordinary frame of reference for understanding the world should be ourselves. But if we don't have ourselves, don't have access to our feelings, we lose our personal frame of reference and then have to rely on outsiders, gurus, therapists, and so on. Until we have access, their judgement and perceptions become ours. They can download their ideas into our frontal cortex and their feelings into our limbic system. We lose the ability to see if what they say feels right because we have lost access to that limbic system. We then go by the words and not the feelings.
When we don't have access to our feelings, we tend to choose the wrong partner based only on their external behavior and not what lies underneath. We cannot sense nor see what people are really like. Words and behavior, the front, become all important. Arthur Janov”

And as Miller writes here (in Swedish) about reducing oneself to being a mask!!

About IQ and EQ. A site about EQ (in Swedish) and here Maslow’s hierarchy occurs again (I don’t really like the Swedish psychologist Bodil Wennberg). And see again what Bosch writes about Daniel Goleman and his EQ-concept (in English).

About Jonathan H. Pincus. Pincus on "The Crime of Non-Diagnosis" (I think psychiatric diseases comes, almost entirely, from mistreatment early in life, Pincus hasn't shaken off all poisonous pedagogy, but a lot, which is amazing though after such a long work in this field, he could change his mind to that degree as I get an impression he has).

Thinking about not having self-confidence or self-esteem... That it was taken from the small child once - and what are the results of this?? Can we imagine? Do we want to imagine?

Don't parents actually play perpetrators in hand?? Playing their own children in hands of perpetrators (if they don't make them perpetrators)?? Beating all self-confidence out of he child, treating it as it was noone and nothing...

And later, is it only to start liking oneself?? On the request and demand of others, because these others can't stand a person putting herself so low (they don't want to know why she is, because they have themselves experienced similar things, which is contempt for weakness)?

Sätt fart på rättvisan...

Först och främst kolla denna norska artikel "Stoppa våldet".

Hittade också några intressanta artiklar i Sktf-tidningen nu under ledigheten. Se ledaren "Sätt fart på rättvisan", där står bland annat:

”Det är billigt att satsa på barnen. Att stötta de barn som av olika orsaker hamnar snett i livet. Det är billigt att förebygga våld och otrygghet. Det är dyrt att ta hand om skadorna av misskötta barn. Dyrt att laga trasiga själar och krossade skallar. Det är omöjligt att väcka döda till liv igen. /…/

Sverige måste få ett demokratiskt rättssystem som agerar och reagerar direkt. Bristen på rättvisa skapar otrygghet och rädsla i det som borde vara den bästa av världar.

Det är billigt att satsa på barnen. Att stötta de barn som av olika orsaker hamnar snett i livet. De behöver vuxna experter, fältassistenter, pedagoger, socionomer, med flera i sin omgivning, som kan utveckla barnen och ungdomarna till kloka och kreativa vuxna. Det är billigt att förebygga våld och otrygghet. /…/”

Vidare står det i papperstidningen:

”Många skaffar barn för att man ska, det ingår liksom i kittet. Men föräldrarna har inte tid [med sina barn] /…/ [en fritidsledare Tarek Kilic säger:] ’Alla behöver inte bli fotbollsproffs som Zlatan, men varje person är bra på något och vi uppmuntrar deras talanger’.”

Tänker på vad Miller skriver om rötterna till våld och vad Jenson och Bosch skriver om kränkningar av barn...

Bland mycket annat skriver Miller på sidan 188 i "Vägar i livet":

"Det sägs ofta, inte bara i Tyskland utan också i andra europeiska länder, att ungdomsvåldet har tilltagit därför att barnen idag bestraffas för litet eller för milt. Men var och en som verkligen vill informera sig kommer att erfara att det är just de mest bestraffade, alltså misshandlade eller svårt försummade barnen som senare finner glädje i att förstöra och som glorifierar våldet [och hårdare tag!? Se åter om vår skolpolitik och alla Nanny-program]."

Problemet är att föräldrar har svårt att motivera varför de "straffar"!?? (Troligen är vi som vuxna också okänsliga för mycket av det vi gör, vi har inte kontakt med de känslor som skulle tala om för oss vad våra handlingar innebär och orsakar och att de orsakar mer än vi i vår vildaste fantasi kan föreställa oss, vilket enstaka individer i terapi kan verifiera).

Och kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet "bara" också, som den amerikanske neurologen Jonathan Pincus skriver i sin bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?" apropå Frank McCourt (se andra hälften av det länkade inlägget).

Läste en insändare i lokaltidning om just detta och blir oerhört förskräckt, en insändare av en mor- eller farförälder som skriver att våldet är

"den fria uppfostrans fel"!!

Miller skriver om föräldrar och deras straffande agerande (i olika former: fysiskt och emotionellt våld, där det emotionella inte ska bagatelliseras eller minimeras, dvs. att bli slagen kroppsligt, men också själsligt, där också straffande kan ta sig formen att möta barnet med en tystnadens och tigandets mur, vilket nog är betydligt mer hemskt och traumatiskt än vad vi kan föreställa oss, men kanske inte alls så ovanligt!???). Och dessa straff åtföljs sällan om upplysning om vilket "brott" barnet begått!! Makten har rätt att bestraffa utan att tala om varför eller för vad! Tala om totalitärt och auktoritärt! Och detta kan vi också se, tyvär, i vissa vuxensammanhang (fångarna på Guantanamo får inte veta för vad de straffas för t.ex.!?).

Men Miller påpekar också att det inte är traumana i sig som avgör om den senare vuxne blir neurotisk, kriminell, sjuk osv., utan det är sättet på vilket de bearbetats som är avgörande för OM det als blir någa problem och graden av de senare problemen!!

Likaså är denna bearbetning avgörande för hur detta ageras ut: i självdestruktivt (självskadande) eller destruktivt (skadade andra) beteende... Vad som liksom är tillåtet för enskilda individer och i vilken mån man haft medkännande och upplysta vittnen omkring sig, som kunde hjälpa en att bearbeta det som skedde, mer eller mindre, liksom troligen också graden och omfången av övergreppen. Precis vad Pincus skriver (att somligt "bara" leder till bigotteri!!!).

Kolla också följande tidigare ledare "Plan mot våldet krävs", "Mer piska än morot", "Förnedring som vapen", i den sista ledaren står bland annat:

"Förnedringen är makt och vapen. Makten att se någon fara illa, se någon vara förtvivlad och själv le, njuta eller kanske rent av segra. Kränkningen blöder inte, men skapar djupa, ibland livslånga, sår. Förnedringen är aldrig positiv utan skapar bara ångest, oro och hat. Är det den världen vi vill ha? /.../ Kränkningen är det vapen de samlats kring, det vapen de använder för att såra oss och våra värderingar. Förnedringen är makt. /.../ Kränkningen blöder inte, men skapar djupa, ibland livslånga, sår. Förnedringen är aldrig positiv utan skapar bara ångest, oro och hat. Är det den världen vi vill ha? /.../ Ge aldrig den som kränker chansen att yvas i sin makt. En mänskligare värld bygger vi i vardagen, på jobbet, bland vänner och i familjen, genom att aldrig acceptera förtrycket."

Se vidare ledarna "Omsorg är värd sin skatt..." och slutligen "Rötmånadspolitik (c)" om centerns "lilla värld" och facket.

Kolla också "Kommunalråd anlitade privatspanare", där står att ett kommunalråd i Strömsund i Jämtland anlitade privatspanare för att efterforska lokalpressens källor i kommunen. Där står:

"LT [Länstidningen] har nu polisanmält Göran Edman för att han efterforskat källor vilket myndigheter inte får göra, enligt Tryckfrihetsförordningen.

–Genom att vi anmäler till polisen kan Justitiekanslern besluta om att inleda en förundersökning, säger Lennart Mattson, chefredaktör på LT till den egna tidningen."

Kolla om nymoralism; här, här och här!! Och som Erik Berg skriver: politikerföraktet får enorm näring och detta gynnar i slutänden kanske bara högern!!!

Och slutligen: detta stod i lokaltidning igår:

”Kommunen köper tillbaka Bollebacken
För sex år sedan sålde kommunen förlustanläggningen Bollebacken och sammanlagt 140 hektar mark - till största delen skogsmark - för en miljon kronor. Nu köper kommunen tillbaka själva backen för 2,5 miljoner kronor. Skogen - som i dag har ett marknadsvärde på cirka 4 miljoner - behåller säljaren.”

Man kan bli matt för mindre!! Och jag skulle kunna länka ännu mer... Nu orkar jag inte mer, för nu!