Alliansens skolpolitik: det stora återtåget eller om vikten av bland annat kreativa uttryck i skolan...

klicka på bilderna för att göra dem större.

Ja, alla barn behöver undervisning i konstuttryck av olika slag, från första början. Och det är inte bara barn i behov av särskilt stöd, utan barn med särskilda begåvningar som behöver få bredda sina möjligheter.

Läs om John Dewey och om Utep eller Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner. Samt om The Wow-factor. På den senare sidan kan man bland annat läsa:

”The Wow Factor - framgångsfaktorer i skolans kulturundervisning som leder till innovationer och nya former av lärande, av Anne Bamford. Satsa på estetiska ämnen och utveckla hela skolan.

’Barn som håller på med konst i någon form får ett bättre kritiskt tänkande. De blir bättre på att samarbeta. De blir mer positiva till skolan och sitt eget lärande, helt enkelt för att de tycker om att vara i skolan.’ Det var ett tydligt budskap från Anne Bamford på konferensen Kreativt lärande den 28 september.”

Om boken ”The wow factor: global research compendium on the impact of the arts in education.”

Läs ur boken.

Och “Alliansens skolpolitik – Det stora återtåget”:

”…inget av de borgerliga partierna hade presenterat några mer djupgående tankar kring synen på vad som är bildning och en bra utbildning innan de kom i regeringsställning. Det upptäckte den kritiska utbildningstidskriften Krut som försökte göra en sammanställning förra året. Men resultatet var tunt, redaktionen hade svårt att dra några generella slutsatser av vad de med mycket möda lyckades gräva fram.

– Vi kallar honom lite skämtsamt för 'tillbaka 50 år i tiden', säger Christer Wigerfeldt, frilansjournalist som sitter i redaktionen för Krut, och syftar då på den nye skolministern.

Han beskriver Jan Björklund som en man som vill styra skolan efter vissa principer och som inte lyssnar inåt i skolsystemet, på lärarna och andra som vet hur det fungerar.

– Han ser kunskap som något som kan naglas fast och mätas. Men det går inte att lägga fast vad som är god kunskap. Möjligen gick det på 50-talet men inte idag, i en allt mer global tid. Frågan han borde ställa sig är: Hur ska eleverna kunna möta en framtid som är mer öppen än någonsin där allt förändras snabbare och snabbare?

Rosanna Dinamarca som sitter i riksdagens utbildningsutskott för vänsterpartiet dömer ut den nya regeringens skolpolitik:

– En tydlig klasspolitik som bara befäster skillnaderna.

Hon ser hur alliansens politik bara gynnar de duktiga eleverna vars föräldrar har en god utbildning.

– Barn som det går dåligt för i skolan tjänar ingenting på att det är nationella prov redan i trean eller att de får betyg i ordning och uppförande.

Men frågan är om ens borgarnas egna barn har något att vinna på en sådan här skola. Det tror i alla fall inte Christer Wigerfeldt, som talar om en skola som bara skapar förlorare, där ingen egentligen får med sig det han eller hon behöver i livet./…/

Nu kan man förstås gradera vad som är bra och dåligt på olika sätt. Men det handlar enligt Anne Bamford inte bara om att fånga in om eleverna har skaffat sig tillräcklig mängd kunskap. Viktigare ändå är att skolsystemet skapar kreativa individer, och att den skapande processen i sig gör att de också lär sig saker. Fast på ett mer djupgående sätt. De förstår vad de lär sig.

Anne Bamford är egentligen specialiserad på bilden i undervisningen. Hon menar att alltför mycket av undervisningen fokuseras på det rent verbala. Barnets sätt att uttrycka sig kreativt i bilder och symboler smulas successivt sönder av den traditionella undervisningen. De blir av med en läsart, att läsa bilden, vilket betyder att kunna associera och tolka även det som är mångtydigt och kanske mer handlar om känsla än intellekt./…/

De länder som stod ut som särskilt bra i norra Europa var Finland och Norge. Sverige låg i ett slags mittfält. Men klart sämst i Skandinavien ansågs något oväntat Danmark. Enligt Anne Bamford har det danska systemet gått i riktning mot att bli mer och mer konservativt på senare år, i akt och mening att förbättra elevernas studieresultat. Men resultaten imponerar inte.

– Eleverna lär sig inte tillräckligt av kritiskt tänkande, och de uppmuntras inte i sin kreativa utveckling./…/

Det finns förmodligen sprickor i den borgerliga muren. Men alliansen kämpar hårt för att de inte ska märkas i den här frågan som i alla andra frågor. Kristdemokraten Ulla-Britt Haglund, som satt i riksdagen fram till 2002, skriver i Göteborgsposten:

'Men det känns emot alla utvecklingstankar att läsa Björklunds pressmeddelanden som ofta inleds med avskaffa och stoppa, återinföra och återupprätta.'

Hennes slutsats är att Björklund borde sparkas som ledare för alliansens skolpolitik. Det är det få borgerliga politiker som vågar säga offentligt. Men det borde rimligen finnas även folkpartister som undrar var den klassiska liberala tanken på individens val tog vägen i alliansens skolpolitik.

Vad tycker då näringslivet? Inte så mycket, än så länge. Men Svenskt näringsliv har faktiskt kritiserat tanken på att kärnämnena prioriteras bort på vissa praktiska gymnasielinjer (även om det även hörs positiva röster om den planerade lärlingsutbildningen). Kunskap i kärnämnena behövs överallt på arbetsmarknaden numera, menar Svenskt näringsliv.

– Det ställs högre krav numera, säger Rosanna Dinamarca och berättar om hennes föräldrar som kunde börja arbeta direkt på Saab när de kom till Trollhättan från Chile. Idag klarar sig ingen utan till exempel engelska och ofta krävs betydligt mer teoretiska kunskaper även för vanliga industrijobb.

I december presenterade bland annat Svenskt näringsliv och Myndigheten för skolutveckling en undersökning där man tillfrågat 2 500 personer i olika intressegrupper om deras syn på skolan. De som var mest missnöjda var näringslivsföreträdarna, och deras huvudkritik handlade om att undervisningen har ett alltför snävt svenskt perspektiv och inte utbildar för en globaliserad värld.

– Vi måste stärka vår konkurrenskraft – så att våra barn klarar sig på en framtida global arbetsmarknad, påpekade Svenskt näringslivs vice ordförande Signhild Arnegård Hansen.
Skolpersonal och skolledare såg snarare integrationsfrågorna som det stora problemet. Också det en effekt av en globaliserad värld. Den borgerliga alliansen verkar inte ta någon av dessa frågeställningar på allvar.

Vi har alltså en regering som säger att de bedriver en 'politik för jobben'. Men morgondagens arbetskraft sitter i dagens skolbänkar, arbetsmarknadspolitiken börjar där. Frågan är om de som kommer ut ur skolan efter elva, tolv år i alliansens skola har fått med sig det som behövs för att få och behålla jobben.”

Vidga synen på kunskap...

barn i Reggio Emiliaverksamhet.

[Uppdaterad 6 december i slutet]. I ledare som jag tyckte var väldigt bra, i senaste Pedagogiska magasinet nr. 4/2007, står det bland annat:

"Det finns en dold underström i hela den kunskapsretorik som idag tagit över det offentliga samtalet om skola och utbildning. På något sätt tas det för givet att alla är överens om vad som menas med 'kunskap'. Begreppet fungerar som en markör, ett kodord för de invigda. Det behöver inte förklaras, inte definieras och definitivt inte problematiseras. Varje försök att nyansera diskussionen misstänkliggörs. Den som anser något annat står inte för en annan kunskapssyn - den står för 'flum'. Den som ifrågasätter kunskapsretoriken försvarar den svenska 'flumskolan' och är mot kunskap - och vem vill vara mot kunskap? Men fältrop som 'kunskapsskola' och 'en skola för kunskap' är en tautologi, som professor Bernt Gustavsson uttrycker det i Vad är kunskap? För frågan är ju inte om skolan ger barnen kunskap - det gör den - utan vilken kunskap och hur det skett [himla bra sagt!]. /.../

Det är dessutom en demokratisk rättighet att kunna läsa, skriva och räkna i ett samhälle som är så komplext som vårt. Däremot kan man ha delade meningar om skolan lär våra barn dessa förmågor och färdigheter på ett tillräckligt bra sätt./.../

Men det är en annan diskussion. Det är en diskussion om kunskapssyn, om pedagogisk grundsyn och skolans uppdrag, om arbetssätt och metoder. Att göra detta till en strid mellan 'kunskap' och 'flum' är inte bara meningslöst - det är ohederligt [och vad vet politiker, och inte minst våra skolpolitiker om kunskapssyn och olika sorters kunskapssyn eller ens om pedagogisk grundsyn? Och är de klara över sin människosyn - eller kanske ens vilken samhällssyn de har och vilket samhälle de vill skapa egentligen?? Eller kan eller vill de ärligt kommunicera ut detta till människor så de får ta reell ställning till olika alternativ, som klart deklareras? Men man kanske har intresse av att inte göra detta?]. /.../

Den nya svenska kunskapsrörelsen har hämtat inspiration från de amerikanska Back to Basic-rörelsen [kolla här om den: kritik och här, bland många andra träffar. 'Vocational' är 'yrkesutbildning'?] och den tidigare svenska kunskapsrörelsen. I sin moderna form präglas den av en i grunden ganska oreflekterad och icke-problematiserad kunskapssyn [vilket i klartext betyder att de som propagerar för en kunskapsskola bara demonsterar sina brister på - just - kunskap!!?? För att tala klarspråk!? Men det är ofta så det är: ju mer man vet desto mer inser man hur litet man vet?? Och vice versa!? Och, jo, den är i grunden oreflekterad och oproblematiserad!]. Den ställer inga väsentliga frågor om vad kunskap är, vilken kunskap man avser eller hur denna kunskap kan göras tillgänglig och användbar. Kunskap blir något förutbestämt, något som går att mäta, väga, jämföra och gradera. Och med hjälp av tester och mätningar kan man sedan skapa tio-i-topp-listor och rankningslistor som på ett förment objektivt sätt visar elevernas kunskapsnivå, skolors kvalitet och olika länders placering i relation till varandra [införandet av betyg tidigare, som totalt objektiv och saklig bedömning!!??]. /.../

Utifrån skilda teoretiska och praktiska perspektiv har man försökt att vidga och fördjupa synen på kunskap och lärande - John Dewey och progressivismen är en av de mest inflytelserika [men Gustavsson förespråkar inte heller en renodlad progressivism!??]. Det som förenar merparten av dessa alternativ, menar Säljö [är det denna Säljö?], är att de bygger på någon form av konstruktivistisk syn på lärande. Traditionell förmedlingspedagogik räcker helt enkelt inte till. /.../

Traditionalisterna har vunnit slaget. Men det kan visa sig vara en pyrrhusseger [dvs. en dyrköpt seger, med stora förluster längre fram!] Den komplexa och mångfacetterade verklighet som våra barn och ungdomar lever i - och kommer att leva i framöver - ställer helt andra krav på kunskaper, förmågor och färdigheter än de som traditionalisterna förmår erbjuda. Kunskap är synonymt med livet. /.../

Delar av detta lärande har vi valt att insitutionalisera i det vi kallar vårt gemensamma utbildningsväsende. Det måste kunna erbjuda en mångfald kunskaper och färdigheter, insikter och erfarenheter som tillåts växa fram i ett ömsesidigt och respektfullt samspel mellan dem som ingår. Bara så kan vi ge våra barn och ungdomar de redskap de behöver för att möta en oviss framtid."

Kom att tänka på Reggio Emilia... Se också här. Och detta med skolan är bara en av flera backlasher i samhället idag...
Tilläggas kan är att jag själv gick Na-programmet en gång i tiden...

Uppdatering 6 december: Roland Spånt i ledare igår (mina kursiveringar):

”Världsekonomin har varit i fundamental obalans med USA utan kompetent politiskt ledarskap men med uppdrivna fastighetspriser, övervärderad dollar, enorma underskott i utrikeshandeln och en tillväxt som var byggd på att hushållen belånade sina fiktiva fastighetsvärden för att betala allt från semesterresor till kläder, nya bilar och elektronik.

Här fanns en bubbla som skulle spricka - frågan gällde bara när och hur. Många av bankerna delade nog den synen men hoppades att just de och deras ägare skulle hinna hoppa av tåget och lämna svarte Petter till utländska ägare.
Till en del lyckades de nog och många svenska pensionssparare har förlorat mycket på den amerikanska krisen. /…/

Man kan fundera över varför svenska ekonomer länge hade så svårt att inse eller vilja erkänna den globala krisens allvar. En orsak kan vara ideologisk, det vill säga den extremt okritiska hållning som så många har till den amerikanska samhällsmodellen.

En annan är den övertro på att marknader alltid har rätt. En tredje är naturligtvis att bankerna själva har ett egenintresse av att allmänheten fortsätter att pumpa in pengar i deras olika fonder.

I Sverige ser vi hur börsoron och stagnerande huspriser oroar både hushåll och till slut också bankerna. Media är fulla av förståsigpåare som förklarar vad som skett med ränteförändringar och tillfällig osäkerhet.

Hela grundidén verkar vara att de gamla börsvärdena och fastighetspriserna var rimliga. Men faktum är att fria marknader alltid slår över uppåt och nedåt.

Det gäller aktier, valutor och fastigheter men numera också alla andra som de för konstföremål till fotbolls- och ishockeyspelare.”

Kolla också Göran Greiders ledare idag om bordellhärvan.