När störda föräldrars behov styr…

Thomas Idergard, Fredrik Johansson och Patricia Kimondo.

Har ingen aning om vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Tyckte jag såg en röd tråd i diverse saker jag läst igår och idag. Om skolan, barns uppväxt i ytterst ”trasslig” miljö, med sexuella övergrepp från "man" * precis lärt sig gå, till att bli misshandlad till döds, om förskolan och föräldrars behov av dylik (inte utgående från barns behov).

Tillägg 19 april: Och jag tror att rubriken på detta inlägg har en VISS relevans. Barns villkor är inte alltid bättre i de bättre bemedlade familjerna.

* i detta fall en liten flicka, vars pappa senare sagt till henne att han trott att hon skulle bli något stort och att det hon blev utsatt för nu gjort att hon kommit dit där hon är: en ung kvinna som gett ut böcker. Vad matt jag blir! En kvinna som TROTS det hon utsatts för (av både sin pappa och andra vuxna människor och med en mamma som var så nerknarkad att hon inte såg vad som skedde mitt framför ögonen på henne, och som man BARA kan fördöma) lyckats skriva om det.

I en insändare någonstans (klippte eller rev inte ut denna) hade någon skrivit om avsaknad av dialog apropå det senaste skolutspelet av Björklund, om att stänga av elev. Ja, för Björklund dialog med vare sig vuxna eller barn eller ungdomar eller tar han till sig forskning? Är han inte alls intresserad av att använda andra metoder för att komma tillrätta med saker? Göran Greider föreslog helt radikalt i ledare ”Stäng av Björklund istället.”

Tillägg 22 april: det jag läste om Björklund och dialog fanns i den lilla notisen "Björlunds militärskola" i ETC, där det står att det inte verkar bekymra Björklund om de avstängda bråkstakarna halkar efter i skolan. Hans recept är straff, sanktioner och pekpinnar framför ökade resurser och bättre dialog! Att vara problemfri (är de som ser ut att vara problemfria alltid problemfria?) ska "löna sig" (Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" att han önskar sig fler som är motvalls och vägrar gå i takt, istället för tvärtom, som nu är fallet, i min kanske något fria tolkning) och missanpassade ska sorteras ut.

Nej, alla pigor kan verkligen inte studera, hur vore det? O, HEMSKA tanke (Pierre Gilly)!

Se också tidigare inlägg "Disciplin istället för kuratorer..." (Vad sparas det på i offentlig förvaltning??)

Sedan läste jag artikeln ”Barnet berättar” om Sofia Rapp Johansson (se ovan) och vad hon upplevt som dotter till en knarkande mamma och med en tillvaro i elva olika fosterhem, en uppväxt som skildrats i boken ”Silverfisken” till exempel. En oerhört skakande artikel om ett fosterbarns uppväxt.

Igår kunde man på Sigruns blogg läsa om ”Det ingen vill se”, ytterligare en oerhört skakande skildring av vad ett litet barn kan utsättas för.

Och här en amerikans barndomshistoria, son till en amerikansk pastor (frikyrko-?).

Och som grädde på moset hade Thomas Idergard ansvarig för Timbros välfärdsprogram (!! På denna sida kan man hitta fler av Idergards artiklar och uttalanden), Fredrik Johansson skribent på Timbro (mer om Timbro) och Patricia Kimondo vd i Lärarförmedlarna skrivit ett debattinlägg i Aftonbladet om förskolan. En kommentator där sammanfattade det hela väldigt bra tycker jag:

”För det första bör vi inte se på förskolan som något som är till för att föräldrar ska kunna arbeta och [som ska] anpassas efter föräldrars behov [utan efter våra barns behov i första hand, något dessa tre debattörer inte alls tar upp].”

Skolan och kanske litet annat också...

vårbild tagen härifrån.

När jag nyss cyklade upp till affären förbi skolan i den strålande solen slog mig av någon anledning om detta med skolor och friskolor... Om hur förbjudet det var att kritiskt ifrågasätta införandet av friskolor och diskutera inte bara fördelar utan också nackdelar då när de infördes i första halvan av 90-talet!!!

För så var det upplevde jag det även vara för en lärare som jag, som inte jobbar inom den "reguljära" skolan, utan i en frivillig verksamhet (den kommunla musikskolan), liksom vi också samarbetar med estetiska programmet. Av och från min dåvarande studierektor! (som för övrigt var en träbock av guds nåde och paragrafryttare; på en "konstnärlig" och "kreativ" utbildning!! Jo, jag väljer att sätta dessa begrepp inom citat- eller citationstecken, suck).

En skolledare som liksom tystade ner detta när han och jag och en skådis (tror jag) hade kurs med en specialkurs på jobbet som skulle träna scenisk beredskap en helg, en lördag för övrigt om jag minns rätt!!!

Att detta med friskolor inte minst kunde innebära segregation, med allt vad detta kan föra med sig...

Och bloggen Biology and Politics skrev väldigt intressant om skolan, och inte minst högskolan/universitetet i detta inlägg.

Jag tror han har rätt angående kvaliteten på kurserna... Ja, att man nog sänker kraven för att eleverna ska klara sig igenom kursen och man ska få anslag osv. Och vilka gagnar detta i slutänden egentligen? Och vad får vi för de anslagna pengarna egentligen?

Bara så här spontant innan lunch (och med lågt blodsocker?? :-)) Men vädret är fint i alla fall, en aning blåsigt möjligen. Fast det verkar vara intet mot hur det är söderöver?

Här en vårdikt av Erik Axel Karlfeldt, som jag hittade nu när jag snabbt sökte efter en vårbild!!

"Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter.
Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.
Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar
lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!
Snart i en festlig afton skall han bära
lustig kring nejden till skön Valborgs ära
doftande tjärrök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.
Skoflickarn flyttar verksta'n ut i solen,
beckar med lust, som spelman hartsar stråken,
griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla -
rusthållarsonen vänder hem från kvarnen:
redan vid grinden gapa alla barnen,
och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden
upp ifrån strömmen med sin vattenfora
följer med ögon längtande och stora
bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet
bergåsen ligger som en dunkel dimma
ser han i soln en stugas rutor glimma,
drömmer om Emma med det höga bröstet."

---

Jo, det är en backlash i samhället, på en massa fronter!!

Maria-Pia Boëthius skriver som vanligt bra och intressant i sin krönika "Manligheten spänner musklerna", se också "Liberalismen är lagligt våld" av Petter Nilsson om hur våld definieras- och om legitimerat våld!! Han förtydligar sig i "Vad hände med liberalismen?" samt i "Nu ska vi leka citatleken..." (läs kommentarerna också!).

Och se slutligen "Ett hjärta RÖTT" om vissa debattörers härjande i bloggosfären och via nätet...

Jag tycker all dessa saker hör ihop.

Teri Hatcher about being abused sexually as a 7 year old girl…

See this article “The Darkest Secret” in Newsweek. Teri Hatcher was abused sexually by her uncle as seven years old.

“The D.A. and a police officer flew to Los Angeles to take my statement. I began to reveal the details I could never forget. I could picture the car and recall the feelings I had. I remember the clothes I was wearing, because he had me take them off. He touched me and asked if it felt good. I said no and he said, 'well, someday it will.' Who would ever think four simple words could do so much harm: 'Well, someday it will.' Damned if I do, damned if I don't. Maybe that's where all my adult guilt came from. Maybe that's why when I ate caramel coated with chocolate or had pleasurable sex or won an award or got a great job, just moments after the elation, I'd be slammed with an overwhelming urge to punish myself. Because at the core, I felt I was bad. I felt that I caused it. That it was my fault. Ah, Sarah, I knew that pain.

So that was it. They took my statement and they flew away. I had no idea what to expect next, but what I got was a phone call. I wouldn't have to appear in court. No one would ever hear my story because the judge and my uncle's lawyer had read my statement, and the corroborating evidence was enough to make him plead guilty in October 2002 (not to me, but to Sarah's case). He got 14 years. He's old. I hope it's his final resting place.

For me, this opportunity, this turning point, gave me a chance to face a very old but still raging fear. I can't say that a victim of abuse is ever completely healed [no, this sort of abuse and maybe all other sorts are far from harmless, and maybe it isn't possible to heal completely, how muck the perpetrator and society try to rationalize what happened]. But this experience allowed me the space to feel validated, vindicated and, frankly, not crazy. It was not my fault. If this has happened to you, you may want to contact the Rape, Abuse and Incest National Network at rainn.org. I wish you strength and love, and a journey that leads to your own realization that you are lovable, worthy and deserve good things. If it hasn't happened to you, count your blessings and do something in your community to make sure it doesn't happen to anyone you know.”

I found this at the site “Breaking Down the Walls of Silence”.
Also see “Rape, Abuse & Incest National Network”.

Teri Hatcher writes/says:

“Then I got angry—that my mother didn't show the paper to me earlier; that I didn't put my uncle away when I was 7 years old. But, of course, no one did back then. 'Back then.' It makes me sound like an old person. But seriously, just 30 years ago, no one did. No one talked about any of that, and by the time I was conscious enough to know how wronged I'd been and how damaged I was as a result, well, the statute of limitations had flown by and my healing was only as close as $150 an hour for years of sessions that luckily I could afford.”

Yes, it costed a lot of money too to process what she had been through. Can all afford to pay for therapy (and what sort of therapy-help is often offered too)?

Yes, maybe we should speak up against all sorts of evilness here and there? Not keep quiet?

Why isn't this a bigger issue in media? About sexual and other forms of abuse early in life (and even earliest in life) and the consequences of them? Where maybe emotional abuse and the consequences of that is underestimated??

---

And I am also thinking of commentators on the net again... Shall one ignore them? Or (try to) speak up against them? See this article (in Swedish) about the phenomenon "Alex Schulman and vulgarity as a life-style"... What is this phenomenon an expression of? What do they want to achieve the ones which are using this sort of debate-style? Are they aware of their motives? The deeper motives and needs? And are they interested in them either the slightest bit? That they for instance are pouring things out to make others feel uncomfortable, and make them feel as uncomfortable as possible... Should one just let them and never react?? Should more people react on them??

But, the things I write about... Aren't always comfortable to read about!?? And I too need to pour things out... Yes...

---

About Alex Schulman, Lisette Schulman (his mother), Allan Schulman (his father) and Sven Stolpe (his maternal grandfather). Lisette Schulman's blog "The Schulmeister". The manner they argue in goes in the family (of the little I have read, seen and understood)?