När störda föräldrars behov styr…

Thomas Idergard, Fredrik Johansson och Patricia Kimondo.

Har ingen aning om vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Tyckte jag såg en röd tråd i diverse saker jag läst igår och idag. Om skolan, barns uppväxt i ytterst ”trasslig” miljö, med sexuella övergrepp från "man" * precis lärt sig gå, till att bli misshandlad till döds, om förskolan och föräldrars behov av dylik (inte utgående från barns behov).

Tillägg 19 april: Och jag tror att rubriken på detta inlägg har en VISS relevans. Barns villkor är inte alltid bättre i de bättre bemedlade familjerna.

* i detta fall en liten flicka, vars pappa senare sagt till henne att han trott att hon skulle bli något stort och att det hon blev utsatt för nu gjort att hon kommit dit där hon är: en ung kvinna som gett ut böcker. Vad matt jag blir! En kvinna som TROTS det hon utsatts för (av både sin pappa och andra vuxna människor och med en mamma som var så nerknarkad att hon inte såg vad som skedde mitt framför ögonen på henne, och som man BARA kan fördöma) lyckats skriva om det.

I en insändare någonstans (klippte eller rev inte ut denna) hade någon skrivit om avsaknad av dialog apropå det senaste skolutspelet av Björklund, om att stänga av elev. Ja, för Björklund dialog med vare sig vuxna eller barn eller ungdomar eller tar han till sig forskning? Är han inte alls intresserad av att använda andra metoder för att komma tillrätta med saker? Göran Greider föreslog helt radikalt i ledare ”Stäng av Björklund istället.”

Tillägg 22 april: det jag läste om Björklund och dialog fanns i den lilla notisen "Björlunds militärskola" i ETC, där det står att det inte verkar bekymra Björklund om de avstängda bråkstakarna halkar efter i skolan. Hans recept är straff, sanktioner och pekpinnar framför ökade resurser och bättre dialog! Att vara problemfri (är de som ser ut att vara problemfria alltid problemfria?) ska "löna sig" (Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" att han önskar sig fler som är motvalls och vägrar gå i takt, istället för tvärtom, som nu är fallet, i min kanske något fria tolkning) och missanpassade ska sorteras ut.

Nej, alla pigor kan verkligen inte studera, hur vore det? O, HEMSKA tanke (Pierre Gilly)!

Se också tidigare inlägg "Disciplin istället för kuratorer..." (Vad sparas det på i offentlig förvaltning??)

Sedan läste jag artikeln ”Barnet berättar” om Sofia Rapp Johansson (se ovan) och vad hon upplevt som dotter till en knarkande mamma och med en tillvaro i elva olika fosterhem, en uppväxt som skildrats i boken ”Silverfisken” till exempel. En oerhört skakande artikel om ett fosterbarns uppväxt.

Igår kunde man på Sigruns blogg läsa om ”Det ingen vill se”, ytterligare en oerhört skakande skildring av vad ett litet barn kan utsättas för.

Och här en amerikans barndomshistoria, son till en amerikansk pastor (frikyrko-?).

Och som grädde på moset hade Thomas Idergard ansvarig för Timbros välfärdsprogram (!! På denna sida kan man hitta fler av Idergards artiklar och uttalanden), Fredrik Johansson skribent på Timbro (mer om Timbro) och Patricia Kimondo vd i Lärarförmedlarna skrivit ett debattinlägg i Aftonbladet om förskolan. En kommentator där sammanfattade det hela väldigt bra tycker jag:

”För det första bör vi inte se på förskolan som något som är till för att föräldrar ska kunna arbeta och [som ska] anpassas efter föräldrars behov [utan efter våra barns behov i första hand, något dessa tre debattörer inte alls tar upp].”