Inlägg
Slog mig plötsligt när jag satt och skrev igår: Samtidigt som det har skett en enorm avreglering av marknaden i samhällen världen över så har det skett något annat parallellt. Nämligen att det vi anställda gör reglerats allt mer och mer?
Jag ser det inom mitt lärarjobb. Hur villkor och förhållanden har förändrats under den tid som jag har jobbat. Det var förresten en utlandsfödd kollega (pensionär om 1 eller 2 år) som påpekade detta tror jag i söndags under ett telefonsamtal på kvällen.
Hon sa nämligen något om att vår frihet har begränsats.
Och så stötte jag häromdagen på en artikel av den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz om just detta med avregleringar i ”Den ekonomiska krisen – kapitalistiska dårar” om fem nyckelmisstag under Reagan, Clinton och Bush II – samt om ett nationellt självbedrägeri. Och då slog det mig: finns det något samband här? Marknaden har av de starkast skrikande inte ansetts behöva ha några regleringar, men människorna verkande i denna marknad behöver fler och fler både regleringar och kontroller. Både på arbetsplatser samt i samhället i allmänhet.
Den lilla människan misstros, men marknaden har man det allra största förtroendet, tilltro och tillit för?
Vi har också kanske närmast hjärntvättats med att vi ska lita på marknaden samt samtidigt att misstro varandra. Och som grädde på moset (bara) se om vårt eget hus? Men är ensam stark?
Plockade också i denna veva fram Owe Wikströms bok ”Sonjas godhet - Medkänsla i en självupptagen tid.” För jag började också fundera över självupptagenhet och narcissim.
Att vi börjar misstro varandra och ifrågasätta varandra gynnar det egentligen någon? Vare sig rik eller fattig? Borde vi misstro och ifrågasätta något annat? Några andra?
I Lärartidningen som kom idag var temat (eller ett huvudtema) friskolor. Skolpersonal (rektor) har mött öppet rasistiska föräldrar som sagt:
”Jag vill inte ha mitt barn i en skola med en massa blattar!”
En lärare:
”Valfriheten leder tyvärr till segregation.”
Inte ens jag som lärare i kommunal musikskola fick uttrycka sådana farhågor eller andra ifrågasättanden när friskolor började etableras för dryga 15 år sedan (om jag minns rätt), för min studierektor, som tystade mig!
En annan lärare menar att genom att gå i en skola med barn från alla kulturer och hudfärger kommer en social kompetens som man har med sig resten av livet. Och fördomar motas. Något jag också försökte uttrycka då, men också blev tystad i.
I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:
”Måndagen 2 mars presenterade Skolverket resultatet av två stora undersökningar kring diskriminering och likabehandling i förskola och skola. Medierna hakade genast på med artiklar, reportage och inslag som med svarta rubriker målar upp den alarmerande mobbningssituationen i skolan.
Vad man missade är att det här inte är ännu en mobbningsrapport. Det i rapporterna som knappt lyfts fram i medierna eller av utbildningsminister Jan Björklund är den intressanta analysen och de åtgärdsförslag som Skolverket lägger fram./…/
Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.
Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion. /…/
Vi uppmanar Jan Björklund att omfördela mobbningsmiljonerna. Ta till dig av de analyser och åtgärdsförslag som presenteras i Skolverkets rapporter! Satsa resurserna rätt, inför ett normkritiskt arbetssätt i lärarutbildningen och i nationella kompetensutvecklingsinsatser.”
Och om BRIS-rapport se denna blogpostning och Björklunds reaktion på denna (orkar inte skriva om denna på svenska!!).
I insändaren ”Läraren är ingen kontrollant” kan man bland annat läsa om att det läggs fler och fler arbetsuppgifter på oss lärare som inte tillför eleverna något mervärde, i detta fall handlar det om vab-intyg (och tydligen har anrtalet vab-dagar inte reducerats tack vare dessa kontroller, så antingen fuskar folk på som tidigare, men på andra sätt, eller så har fusket inte varit så stort som man påskinit eller trott?).
Insändarförfattaren skriver att ska man ha en tjänst utförd, som i detta fallet att skriva intyg, så kostar det. Har socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson tänkt på det?
Hur ska intygen hanteras? Ska kopia sparas av det intyg som läraren ska skriva på och ska dessa behandlas som värdehandling? Ingen information har gått ut.
Hela denna idé är ett slag i luften:
- Vad kan intygas: endast att barnen varit i skolan?
- Läraren kan inte intyga att barnet varit sjukt. Inte heller att föräldern har varit hemma med barnet.
- Mor- eller farföräldrar, större syskon, granne, svart barnpassning kan lika gärna ha varit det och så vidare.
- Läraren kan inte intyga att föräldern jobbat hemifrån.
- Inte att familjen har åkt på semester och tagit vab-dagar, något inte heller en arbetsgivare kan intyga. Däremot kan en arbetsgivare intyga personalens vab-dagar.
- Vilka är det som ska kontrolleras: barnen eller föräldrarna?
Som avslutning skriver författaren:
”Vi måste fokusera lärarnas arbete på elevernas behov, inte vara samhällets kontrollapparat.”
Se också ”Utredarna” om ”Hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige” om utredningen ”Hur långt från trädet faller äpplet? - Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige?” av Daniel Lind, vilken också handlar om utbildningsmässiga förutsättningar i de skandinaviska länderna som gynnat den sociala rörligheten i de skandinaviska länderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar