Visar inlägg med etikett manipulation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett manipulation. Visa alla inlägg

söndag 17 januari 2010

Mer om stora skillnader mellan människor, samt också om så kallat ansvarstagande och om retorik, propaganda och kampanjer…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Ekonomisk politik som den i USA, med enorma skillnader i inkomst och reducerade trygghetssystem, är inte alls den enda vägens politik. Läs Paul Krugman och Joseph Stiglitz.

Men högern kör glatt på i kampanjer som den ovan (se bilden ovan). Hur finansieras dessa?

Och den senaste kampanjen (i Timbros senaste utspel) är den om byråkratexplosionen i kommun och landsting. Något som dock inte stämmer i den kommun där jag bor och arbetar. Med risk att folk på golvet kommer att få göra mer administrativt jobb och får mindre energi för ”avnämarna” (i skola och vård: elever och patienter) och i värsta fall drivs till utmattning.

Forskning har dessutom visat att empati är en faktor som kan leda till utmattning. Så vilka får vi kvar på arbetsplatserna? Dessutom skrev de nordamerikanska forskarna Christina Maslach och Mikael P. Leiter redan på 90-talet att arbetsplatser riskerar att dräneras på sitt bästa folk, för de riskerar att brännas ut i ett slimmat arbetsklimat, om de inte lyckas starta eget, med allt vad det innebär (osäkerhet i inkomst osv.). Och förhållandena för småföretagare verkar som sagt inte vara ett dugg bättre i USA än i Sverige.

Maslach och Leiter har dessutom visat i sin forskning (se boken ”Sanningen om utbrändhet. Hur jobbet förorsaka personlig stress och vad man kan göra åt det” på Natur och kultur) att bland andra faktorer så är ersättning viktig (dvs. vilken lön man får för sitt arbete), den ger inte bara prestige utan också trygghet. Och känner man sig tillräckligt trygg och säker fungerar man också bättre. Men i samhällen med stor ojämlikhet så drabbas också de mest välbeställda (se ”The Spirit Level”), så det finns gränser också för den trygghet som en massa pengar ger.

De ansvariga däremot skyller ifrån sig effekterna av den politik de fört fast den nog är ytterst medveten (något de har möjlighet att dölja och prata bort).

Se Johan Ehrenberg i ”Vilka har hört det förut?”:

Jag lovar att när bostadsmarknaden krackelerar i Sverige inom något eller några år så kommer alla ansvariga att förklara att:
a) Det var mycket svårt att förutse.
b) Det här är något vi nu i första hand måste lösa snabbt och inte söka syndabockar.
c) Vi ska nu skapa regler som gör att det här inte kan upprepas.

Vi lever i ett samhälle där själva poängen med makt är att slippa minnas det man gjort eftersom all makt handlar om att slippa ta ansvar. När banker kraschar så beror det på att världen ’drabbas’ av ett finansiellt sammanbrott. Alltså, det är inget som hänt på grund av felaktiga beslut eller politisk ideologi, det ’bara hände’, men ska givetvis inte få ’hända igen'.

Men det hände inte av sig själv.

Kriserna är skapade av en medveten spekulationsekonomi där vinstjakt utan sans och vett faktiskt styr varje process. Ja, styr./…/

Det är inga misstag som sker. Det är medveten politik. De som blev stormrika på Island är inte de som betalar idag. De finansmän – spekulanter, det vill säga – som idag köper villor för 30 miljoner i Sverige kommer inte att förlora när svensk ekonomi får nästa finanskris. Troligen har vi en annan regering då, men så länge de privata ägarna får styra kommer krisens lösning vara mer av samma sak.

En gång till.

Den gamla reformistiska slogan ’förstatliga bankerna’ och den gamla politiken ’bygg hyresrätter till alla’ var inga dumma förslag.”

Man spar på de sjuka, se Göran Greider i Mari-Louise i Grängesberg”, men direktörerna och skattefifflarna går fria, se ”VD-bonusar och arbetarlöner”:

”Under 2008 slog den ekonomiska krisen till i Sverige.

Efterfrågan rasade, vinsterna föll i många företag och vanliga löntagare drabbades av stora varsel.

Nu visar LO-tidningens sammanställning av direktörslönerna för de 100 största företagen att krisen inte drabbade toppcheferna alls. Lönerna bibehölls samtidigt som det regnade bonuspengar.

2008 var en vd värd 33 industriarbetare. För sex år sedan var en vd värd 22 industriarbetare. Under samma period ökade VD-lönerna nästan fyra gånger så snabbt, 84 procent.”

Läs Göran Greider i ”Ihållande bonusregn”:

Den hösten levde ju inte minst finansminister Anders Borg högt på sin kritik av bankledningarnas omoraliska beteende och risktagande med andras pengar. Antagligen var det den kritiken som skapade mycket av luften under Alliansregeringens vingar den krishösten.”

Men enligt Finansinspektionen verkar det som om

”…bonuskulturen lever och frodas som på den gamla goda tiden inom bankvärlden. Trots dåliga resultat delas det fortfarande ut frikostigt med bonusar. Till och med år 2008 var det så: Storbankerna pungade ut med mellan fem och sex miljarder i bonus till de anställda (se LO-tidningen före jul).

Och det är uppenbarligen ett globalt fenomen, för detsamma har vi sett i exempelvis USA.”

Men LO:s Wanja Lundby-Wedin är så vingklippt så hon förmår inte läsa lusen av dem, något DD förutsåg under AMF-skandalens glansdagar.

”Och vad behöver egentligen ledningarna för de stora bankerna vara rädda för numera? Misslyckas de med sina affärer räddas de av regeringarna.

I längden finns det bara en väg ut ur denna förödande bonuskultur: att starta statliga banker som kan konkurrera ut de privata, bland annat genom att inte slänga våra sparpengar över sina chefer.”
Och åt folket ges istället kakor! Maria-Pia Boëthius skriver (mina kursiveringar):

”Häromdagen hörde jag en intervju med författaren Claudio Magris, som bor i Trieste, Italien. Han var ganska förtvivlad. Silvio Berlusconi och Nicholas Sarkozy är Stjärnor, inte egentligen politiker. Iskallt och smart har de fattat vad som krävs för att få makt. Han pekade särskilt på Sarkozys tredje äktenskap (han sa andra, men jag är bättre informerad) med den etablerade stjärnan Carla Bruni, ett spel för gallerierna, kakor åt folket, trodde han. Spektakelpolitik kallar Magris det. En liten och vulgär elit äger och styr italienska medier och har lyckats påverka hela landet.

Också i Sverige är utvecklingen italiensk. Moralkoderna sätts nu av stora medieföretag. Utstötning av människor är landets mest uppskattade underhållning i TV. Att spräcka elakhetsvallen och ständigt öka språkvåldet är en viktig karriärväg.”

Ja, vi behöver en ny gruvstrejk.

”I dag är det väl ingen som över huvud taget ens kan tänka tanken; att arbetare skulle gå ut i vild strejk mot finanskapital och Högerallians samt kräva bättre arbetsförhållanden. Eller att kulturen kan förändra världen. Den har i stället omvandlats till en harmlös nyttoverksamhet, ett hjälpredskap för näring och turism./…/

Människor som är slagna till marken revolterar sällan.”

Och detta vet makten!?

”Arbetsgivareföreningen hade i slutet på 70-talet fått nog av den starka fackföreningsrörelsen och den nordiska progressiva arbetarrörelsen. Man fick draghjälp av internationella ekonomiska kriser och lyckades lansera en nyliberal ekonomisk politik som i slutänden dränerade både socialdemokratin och fackföreningarna på kraft och energi.

Nu vill ingen tala om samhällsklasser eller konflikter. Den akademiska socialdemokratiska eliten (läs tidskriften Arena), skriver från socialliberala pulpeter, på ett sluttande plan.”

Ja, vi är tillbaka till högerns kampanjer, som startade redan på 70-talet.

”Arena skriver för en välutbildad grupp av människor, en kommande politisk elit i regering, riksdag och EU-parlamentet.

Det handlar lika mycket nu som då om människovärdet och den grundläggande kampen mellan samhällsklasser.

Under de senaste fem åren har 70 byggjobbare dödats i arbetsplatsolyckor. Vem skall betala priset?

Vad är en människa värd? Vad får hon kosta? Frågan ställs dagligen av arbetsförmedling och försäkringskassa.

Sverige av i dag saknar starka oppositionella röster. Vi har ingen brinnande offentlig debatt om vassa konflikter i samhället. Och de intellektuella, med några få undantag, föredrar att sitta tysta. Vi får hålla till godo med pseudohändelser som Björn Ranelids uppgörelse med sina belackare. Det ligger i tiden. En privatsak.”



tisdag 22 september 2009

Om att man känner sig själv på andra…


läs här I tidningen.

söndag 2 november 2008

Folkförakt och finanskrisen...


Gustav Fridolin skrev i fredagens Aftonbladet om att ”Medier och makten sitter i samma båt.” De förstnämnda ska granska de senare, men kan man lita på att så sker? För journalister och politiker lever samma liv, med samma erfarenheter och ser världen utifrån samma utsiktspunkt på en liten kulle bekvämt belägen aningen högre än alla andra och riskerar att missa viktiga diskussioner som förs på kullens skuggsida.


Han skriver:

”När riksdagsledamöterna nu, samtidigt som varslen slår rekord, höjer sina löner med 1 600 kronor så är det ingen som kommer med ifrågasättanden [i journalistkåren inte minst och framförallt]. Knappt heller när EU-parlamentarikerna höjer sina löner med det tiodubbla.


Det uppfattas väl som litet pinsamt och oartigt [och som avund, inte som fullt berättigat ifrågasättande; att makthavare t.ex. föregår med gott exempel!?]. Ingen morgonsoffa tussar ihop en levnadsglad pensionär med större drömmar än plånbok som förväntas vara tacksam över 68 kronor mer i månaden med en riksdagsledamot.


Ibland sägs det att sådana debatter inte ska föras för att det skulle göda politikerföraktet. Jag oroar mig mer för det folkförakt som tycks växa bland makthavarna.”

Några funderingar: Vi är så hjärntvättade det senaste dryga decenniet (ja, kanske längre) med att inte vara avundsjuka, att unna, så vi har sakta slutat att ifrågasätta eller kanske ens se vissa (kanske de flesta) orättvisor.


Är inte detta prat om den kungliga svenska avundsjukan en härskarteknik (denna eller denna), för att tysta ner berättigade ifrågasättanden och kritik?


Vid Stockholms universitet har forskare formulerat

"...fem motstrategier:

  • Tag plats
  • Ifrågasättande
  • Korten på bordet
  • Bryta mönstret
  • Intellektualisera

De har även formulerat fem bekräftarstrategier:

  • Synliggörande
  • Respekterande
  • Informera
  • Dubbel belöning
  • Bekräfta rimliga normer"

Framförallt de fem senare var väldigt bra och intressanta, som: att synliggöra/synliggöras [peka på], respektera [respektfullt lyssna på dem under], informera [ja, göta det pedagigiskt, men fortfarande med full respekt för dem man informerar om dera intelligens, färmåga och vilja att fatta det som är högst rimligt, men dock inte det som är orimligt - bör man nog tillägga!] och bekräfta RIMLIGA normer [jättebra sagt! RIMLIGA normer!].


Se också Åsa Petersén i ledaren ”Islands finanskris, en naturkatastrof”, där hon bland annat skiver:

”Islands tre banker har gått omkull och tagits över av staten./…/


Drífa Snædal är en av Islands mest kända feminister och partisekreterare för det gröna vänsterpartiet.


– Krisen grundlades när ett tjugotal unga killar började spela monopol över hela världen med den isländska befolkningen som garanti, säger hon.


Det isländska banksystemet privatiserades mellan 1998 och 2003. Bankerna såldes till våghalsiga affärsmän som gav sig av utomlands och köpte och belånade om och om igen tills finanskrisen kom och pengabubblan sprack.


Syndabocken framför andra heter David Oddson. I 13 år var han statsminister för det statsbärande självständighetspartiet, motsvarande moderaterna. Då såldes bankerna ut. Nu är han riksbankschefen som vägrade se riskerna i ekonomin./…/


Börsklipparna betraktades som kungar. De skulle ta över hela världen, säger Sigfus Konradsson.


Han när inget större hopp om att männen bakom krisen tvingas vara med och betala notan. De har ordnat det för sig, på konton utomlands.


Drífa Snædal hoppas att finanskrisen ska föda islänningarnas längtan efter balans i samhället. Mindre klyftor mellan inkomster, mellan klasser, mellan kvinnor och män.


- Vi som har velat reglera finanssektorn har kallats avundsjuka, gammalmodiga och framgångsfientliga, säger hon.”

Ja, det var det där med härskarstrategier!!??


I wikipedia står det om dessa:

”Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en dominant grupp behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot personer från andra grupper.

Uttrycket är ursprungligen myntat av den norska socialpsykologen
Berit Ås som beskrev fem härskartekniker 1976 och beskrevs redan på 1980-talet i svensk litteratur. Vanligtvis är det någon av dessa fem som avses med termen härskarteknik, men Berit Ås har själv utökat listan med två till och i vardagligt tal används ibland ordet härskarteknik om allmänt ohemula maktmanipulationer.

Andra tänkare och debattörer har också beskrivit och delat upp härskartekniker på lite andra sätt
, men Berit Ås ursprungliga definition och beskrivning är dock den som är klart dominerande.”

torsdag 3 juli 2008

Hur politisk manipulation är möjlig...

visit till Kulturen i Lund (till vilket det nu är inträde igen till utställningarna inne, vi kollade dock dessa - trots detta).

Arthur Silber skriver i sin essä ”Ytterligare fyra år med denna skit? Nej…” Bloggar på semesterresa så detta är en snabb översättning av den engelska texten:

”Som [Alice] Miller än en gång gör klart [i sina böcker ’Du skall icke märka’ och ’För ditt eget bästa’] är det våra barndomserfarenheter - och att vi lärt oss att fullständigt internalisera lydnads-, förnekande- och idealiseringsmekanismen – som förklarar så mycket av vårt vuxenbeteende.

Och dessa tidiga erfarenheter och den resulterande psykologiska skadan kastar också ljus över den politiska naturen och psykologiska debatten.

Miller skriver:

’En hel del annat skulle inte existera utan ’svart pedagogik.’ Det skulle till exempel vara obegripligt att politiker med demokratiska medel och genom användandet av högdraget tal fyllt av tomma klichéer [överhuvudtaget] skulle kunna uppnå de högsta maktpositionerna [om vi uppfostrade våra barn med äkta, genuin respekt skulle dessa barn se igenom mycket av det, och dem, vi idag accepterar och kanske t.o.m. sätter högt (Gud förbjude om människorsåg igenom makten?). Och både Miller och Silber tror på demokrati].

Men eftersom väljare, vilka som barn normalt skulle ha sett igenom dessa klichéer med hjälp av sina känslor, blev definitivt förbjudna att göra detta i sina tidiga år, så förlorar de denna förmåga som vuxna. Förmågan att uppleva de starka känslorna från barndom och pubertet (vilka så ofta kvävs av barnuppfostringsmetoder, slag eller till och med droger) skulle kunna förse individen med ett viktigt medel för att orientera sig med vilka han eller hon lätt skulle kunna bestämma om politiker talar utifrån äkta erfarenheter eller blott och bart tanklöst efterapar utnötta plattityder i syfte att manipulera väljare.

Hela vårt sätt att föda upp och uppfostra barn förser den makthungriga med en färdig järnvägskedja [gör att det är raka spåret så att säga? Vägen ligger där öppen och förberedd.] de kan använda för att nå de val som är deras mål [dvs. genom att trycka på dessa knappar kan de manipulera väljare att göra val som kanske bara gagnar dem, inte alltid gagnar alla människor och inte ens dem som röstar på dessa politiker, utan kanske bara gynnar dem själva, dvs. politikern(a) ifråga. Dvs. människor blir lättare att manipulera, genom att de inte har kontakt med sina (ursprungliga) känslor]. De behöver bara trycka på de knappar som föräldrar och uppfostrare redan har installerat [spela på de sakerna].’”
Robert Sundberg i ledaren "De lever på ökat bidrag", Leif Lindström i "Bygg ett nytt vänstersamhälle", Dag Andersson i "Sjuka jagas ut i arbete", Johan Ehrenberg i "Därför vill vi bli lurade" och "Skatteparadis."

Helt tyst: Och redan barnen i skolan idag sa lära sig lyda och hålla tyst... Inte ifrågasätta, betrakta som fel eller (kanske helt naturligt) reagera...

Artiklarna länkade i detta inlägg finns också här.

PS. Gör också detta test: ”Testa dig själv – så avgör du om du tillhör makteliten i samhället” från bloggen ”Do nothing day.”

PPS. Läs också ett bra inlägg hos Johan Sjölander om vänstern, högern, liberala strömningar och Sd.

torsdag 1 november 2007

Psykiater Ewen Cameron…

foto på Dr. Ewen Cameron.
[Uppdaterad 2 november]. Naomi Klein skriver om psykiatrikern Ewen Cameron och hans experiment på 1950-talet (avslutade 1961) i sin senaste bok ”Chockdoktrinen” i kapitlet ”Tortyrlaboratoriet” på sidorna 37- 66. Om man googlar på Cameron kan man nog verifiera (delar?) av det som står nedan!? Jag fick väldigt många träffar på honom, vilket jag blev litet häpen över!

Där står att
”…i början av 1950-talet hade Cameron kommit att förkasta en vanliga freudianska ’samtalsterapin’, som syftade att ’gå till botten’ men patientens
mentala hälsa.”
Han uppfann och utvecklade en ny metod där han ville stöpa om sina patienter, en metod som kallades ”psychic driving” (kolla till exempel här och här om detta; fick väldigt många träffar här också kändes det) eller ”psykisk omprogrammering” (läste nu också i tidskriften MåBra om att programmera om sig själv, ett råd från psykologen Marta Cullberg Weston; nämnd bara i länken jag länkade!! Och kommer också att tänka på neurolingvistisk programmering. Miller bland andra har skrivit om dylika metoder. Tänker också rent allmänt på manipulation av olika slag… När går manipulation över gränsen? Är manipulation alltid gränskränkning och övergrepp undrar jag faktiskt litet tyst? Den här läsningen är så stark och man börjar verkligen undra över ett och annat).

”Enligt Camerons publicerade artiklar från de här tiden menade han att det enda sättet att lära patienterna nya sunda vanor var att ta sig in i deras hjärnor och ’bryta ner gamla patologiska mönster’. Det första steget var att ’avprogrammera’, en åtgärd som hade ett häpnadsväckande syfte: att försätta hjärnan i ett tillstånd där den, som Aristoteles skrev, var ’en skrivtavla [på vilken det] inte finns något till aktualiteten skrivet’, en tabula rasa eller ett oskrivet blad. Cameron trodde att han kunde nå det tillståndet genom att samtidigt angripa hjärnan på alla fronter med allt som man visste störde dess normala sätt att fungera. Detta var krigföring mot hjärnan enligt principen chock och fruktan [retraumatisering!!!].

I slutet av 1940-talet blev elchockbehandling en allt populärare metod bland psykiatriker i Europa och Nordamerika [säger inte själva ordet något? Det står ju faktiskt där om en
chockbehandling!]. Den orsakade inte lika permanenta skador som lobotomin, ett kirurgiskt ingrepp, och den verkade hjälpa: hysteriska patienter lugnade ner sig och i vissa fall tycktes elchockerna göra patienterna mer rediga. Men detta var bara observationer, och inte ens läkarna som utvecklade tekniken kunde ge någon vetenskapligt hållbart förklaring till hu den fungerade.
Man var dock medveten om bieffekterna [!!! Och det borde Ewen Cameron också ha varit!?]. Det var ingen tvekan om att den elektrokonvulsiva terapin kunde resultera i amnesi [minnesförlust]; detta var den enskilt största orsaken till klagomål i samband med behandlingarna. Den andra bieffekten som ofta rapporterades var regression, som hörde tätt samman med minnesförlusten. I dussintals kliniska studie noterade
läkarna att patienterna omedelbart efter behandlingen sög på tummen, kröp ihop i fosterställning, måste matas med sked och ropade å mamma (det hände ofta att de trodde att läkarna och sjuksköterskorna var deras föräldrar). Dessa beteenden gick för det mesta över mycket snabbt, men i vissa fall, när patienterna hade utsatts för kraftiga el-stötar, rapporterade läkarna at de hade regredierat fullständigt, att de inte längre kunde tala eller gå./…/

… såg Cameron chockterapin som ett sätt att få sia patienter att gå i barndom och fullständigt regrediera. I en artikel från 1962 beskrev han det tillstånd i
vilket han ville försätta patienter som Gail Kastner [en kvinna som Klein intervjuade]: ’Patienten förlorar inte bara sitt begrepp om tid och rum, utan också all uppfattning om vad som händer omkring honom. På detta stadium kan patienten uppvisa en rad andra symtom. Han kan ha förlorat ett andraspråk eller glömt bort sitt civilstånd. På ett längre framskridet stadium kan han ha förlorat förmågan att gå utan stöd och att äta utan hjälp och han kan ha anal- och urininkontinens /…/ alla delar av hans minnesfunktion är allvarligt störda.’

För att avprogrammera sina patienter använde Cameron en ganska nyuppfunnen apparat som kallades Page-Russel, som kunde ge upp till sex på
varandra följande elchocker i stället för en åt gången. Cameron var besviken på att hans patienter fortfarande höll fast vid delar av vad som en gång hade varit deras jag och beslutade att göra dem ännu mer desorienterade genom att ge dem stimulerande och lugnande medel om vartannat, samt hallucinogener: klorpromazin,
barbitursyrapreparat, natrumamytal, dikväveoxid, Dsoxyn, Seconal, Nembutal,
Veronal, Thorazin, Largactil och insulin. Cameron skrev i en artikel från 1956 att dessa preparat syfte till att ’framkalla disinhibition hos honom [patienten] så att hans försvarsmekanismer försvagas’.

När en ’fullständig
avprogrammering’ hade skett och den tidigare personligheten raderats ut kunde den psykiska omprogrammeringen ta vid. Den bestod i att Cameron spelade upp bandinspelade meddelanden för sina patienter, till exempel: ’Du är en god mor och hustru och omtyckt av dina vänner.’ Som den behaviorist han var trodde han att om han kunde få patienterna att ta till sig meddelandena på bandet skulle de börja bete sig annorlunda.

Efter alla elchocker och droger kunde patienterna, som befann sig i ett vegetativt tillstånd, inte göra något annat än att lyssna på meddelandena – i sexton till tjugo timmar om dagen under flera
veckors tid. I ett fall spelade Cameron samma meddelande utan avbrott i 101 dagar. /…/

Cameron hade redan övertygat sig om att våldsam förstörelse av hans patienters hjärnor var ett nödvändigt första steg på deras
väg mot mental hälsa och därför inte något brott mot läkareden. /…/

Till att börja med såg Cameron till att kraftigt öka antalet elchocker. De två psykiatrikerna Page och Russell, som hade uppfunnit den kontroversiella elchockapparaten, hade rekommenderat fyra behandlingar per patient, totalt tjugofyra elchocker. Cameron började använda Page-Russells
apparat på sina patienter två gånger dagligen i trettio dagar, fruktansvärda 360 elchocker per patient – mycket mer än han hade gett sina tidigare patienter /…/ Till den rad av hallucinogener som han gav sina patienter sedan tidigare fogade han fler experimentella, sinnesförändrande droger /…/ LSD och PCP.

Han skaffade också nya vapen till sin hjärntömningsarsenal: sensorisk deprivation och sömnförlängning, åtgärder som tillsammans skulle ’minska individens motståndskraft’ och göra patienten mottagligare för hans bandinspelade meddelanden. /…/ Han renoverade källarvåningen och byggde ett rum
som han kallade för ’isoleringskammaren’ [för pengar han fick från CIA för dessa
hjärntvättningsexperiment]. Han ljudisolerade rummet, spelade upp det vita bruset, släckte ljuset och satte mörka skyddsglasögon och ’gummitrumhinnor’ på
varje patient samt papprör kring deras händer och armar för att ’hindra [dem]
att röra sin egen kropp –och därmed störa sin självbild’, som Cameron
formulerade sig i en artikel 1956. Hebbs studenter [en annan läkare och chefsläkare på Allan Memorial Institute vid McGilluniversitetet], som utsattes
för en mindre omfattande sensorisk deprivation, fick nog efter bara ett par dagar. Cameron höll sina patienter isolerade i flera veckor. En av hans patienter hölls fången i isoleringscellen i trettiofem dagar.

Cameron strypte även sina patienters sinnesintryck i det så kallade sovrummet, där de låg nerdrogade och försjunkna i drömmerier i tjugo
till tjugotvå timmar om dagen. Sjuksköterskorna vände på dem varannan timme för att förebygga liggsår och väckte dem bara när det var dags för dem att äta eller att gå på toaletten [att inte de reagerade!!?? Varför gjorde det inte??]. Patienterna befann sig i detta tillstånd i femton till trettio dagar, även om Cameron rapporterade att ’vissa patienter har sovit utan avbrott i sextiofem dagar’. Sjukhuspersonalen fick order om att inte låta patienterna tala och att inte informera dem om hur lång tid de måste tillbringa i rummet. För att försäkra sig om att ingen flydde från denna mardröm gav Cameron en grupp patienter små doser av läkemedlet Curare, som framkallar paralysi, vilket betydde att patienterna bokstavligt talat blev fångar i sina egna kroppar. /…/

När Cameron fattade misstankar om att vissa patienter kunde hålla ordning på dygnet med ledning av måltiderna instruerade han köket att blanda ihop allting, att ändra mattiderna och servera soppa till frukost och gröt till lunch. ’Genom att variera intervallen mellan måltiderna och ändra matsedeln lyckades vi bryta ner denna struktureringsförmåga’, kunde Cameron nöjt konstatera. Trots alla sina ansträngningar upptäckte han dock att en patient
lyckats upprätthålla en förbindelse med yttervärlden genom att lyssna efter ’det mycket svaga mullret’ från ett flygplan som flög över sjukhuset varje morgon klockan nio. /…/ Den okända kvinnan i källaren på Allan Memorial Institute, som ansträngde sig för att höra motorljudet från ett flygplan genom dimman av mörker, droger och elchocker var inte en patient som fickbehandling av läkare, utan med alla mått mätt, en fånge som utsattes för tortyr. /…/

I början av 1960-talet föreläste Cameron om sin forskning [!!!] om sensorisk
deprivation inte bara för andra psykiatriker, utan även för militärer. I ett tal som han höll i Texas på Brooks flygvapenbas gjorde han inga anspråk på att bota schizofreni och erkände till och med att den sensoriska deprivationen ’framkallar de primitiva symtomen vid schizofreni’ – hallucinationer, stark ångest, ingen kontakt med verkligheten. /…/

… misslyckades Cameron fullständigt. Oavsett hur regredierade hans patienter blev kunde de aldrig ta in eller tro på evighetsmeddelandena på banden. Enligt en uppföljningsstudie som gjordes efter att Cameron hade lämnat Allan Memorial Institute mådde 75 procent av hans före detta patienter sämre än de hade gjort innan de togs in. Mer än hälften av de patienter som hade ett heltidsarbete före intagningen kunde inte längre sköta sitt arbete. De allra flesta patienterna hade liksom Gail fått en rad nya psykiska OCH fysiska krämpor. Den ’psykiska omprogrammeringen fungerade överhuvudtaget inte, och Allan Memorial Institute förbjöd så småningom behandlingsmetoden [patienter härifrån har fått stora skadestånd!! Klen tröst för ett förstört liv!!].

Problemet med Camerons arbete, som i efterhand framstår som helt självklart [och borde ha varit det då också!!??], var det antagande som han byggde hela sin teori på: Föreställningen att innan någonting kan läka måste allting som existerade förut utplånas. Cameron var säker på att om han bara smulade söder alla gamla vanor, mönster och minnen hos sina patienter så skulle han till slut få ett rent, oskrivet blad [ett tabula rasa] att arbeta med. Men hur envist han än kämpade med elchocker, droger och desorientering lyckades han aldrig komma i närheten av något sådant. Resultatet blev det motsatta: ju mer han smulade sönder, desto mer fördärvade han sina patienter. Det hade inte gått att ’tömma’ patienternas hjärnor, bara att förstöra dem som personer – deras minnesförmåga hade gått förlorad och deras förtroende svikits.”

Ja, och vad sysslar de med i Abu Ghraib (detta står i Wikipedia) och på Guantanamo (se denna artikel om den 37-årige trebarnspappan om hur livet på Guantanamo var)? Håller de på med nästan lika hemska saker som i Nazityskland, i Stalins Sovjetunionen, Maos Kina, i Rumänien osv.??

Slog mig också igen om vad Pincus skriver om Frank McCourt... Om att kränkningar och övergrepp (i barndomen) kan resultera i bigotteri eller trångsynthet - "bara"...

Tillägg 2 november: Se här mer om Cameron i "Breaking Down Walls of Silence". Och om mind control experiment också i "Breaking Down Walls of Silence".

Och kolla denna artikel ”Survivor Testimony by Lynn Moss-Sharman” (in English). Se detta också. Och här. Länkar vilka bekräftar det Klein skriver. I denna artikel står det bland annat:

"Dr Cameron qualified at Glasgow University in 1924, and was seen as one of the world’s leading psychiatrists when he began his controversial work and went on to become first president of the World Psychiatric Association.

In his drive to find a cure for mental illness, he used techniques developed by Nazi scientists in the second world war.

While some studies were legitimate, many were secret tests of interest only to the CIA, whose funding of Dr Cameron and use of the results of his experiments did not emerge for decades.

What the intelligence agency paid for were tests carried out on patients unaware that they were part of a CIA study, or that the results were being evaluated for secret military defence purposes.

Dr Cameron never acknowledged that he had broken the golden rule of medical experiments on humans – informed consent *) [att patienten ska ge sitt medgivande till en behandling, som denne/denna först blivit informerad om vad den går ut på!?]

During the Nuremberg trials, this was the very point which convicted Josef Mengele, the Nazi doctor dubbed the Angel of Death, and others who subjected innocents to appalling medical procedures.

Many victims tracked down by Frontline refused to participate in the documentary because they were too ill. The family of one victim said '

he has become like a hermit. He has trouble remembering anything'.

He was one of 77 victims who, in the mid-1990s, were paid just £55,000 in compensation by the CIA and the Canadian government – who, it was shown, were also complicit in the medical trials.

Ms Kastner, who only had her compensation claim settled this year, said of the mild-mannered doctor who destroyed her life – and that of countless others – in the name of science and military advancement:

'He was a monster.'"

Se också denna intervju med Klein.

*)"What are the elements of full informed consent?

The most important goal of informed consent is that the patient have an opportunity to be an informed participant in his health care decisions. It is generally accepted that complete informed consent includes a discussion of the following elements:

  • the nature of the decision/procedure
  • reasonable alternatives to the proposed intervention
  • the relevant risks, benefits, and uncertainties related to each alternative
  • assessment of patient understanding
  • the acceptance of the intervention by the patient

In order for the patient's consent to be valid, he must be considered competent to make the decision at hand and his consent must be voluntary. It is easy for coercive situations to arise in medicine. Patients often feel powerless and vulnerable. To encourage voluntariness, the physician can make clear to the patient that he is participating in a decision, not merely signing a form. With this understanding, the informed consent process should be seen as an invitation to him to participate in his health care decisions. The physician is also generally obligated to provide a recommendation and share her reasoning process with the patient. Comprehension on the part of the patient is equally as important as the information provided. Consequently, the discussion should be carried on in layperson's terms and the patient's understanding should be assessed along the way.

Basic consent entails letting the patient know what you would like to do and asking them if that will be all right. Basic consent is appropriate, for example, when drawing blood. Decisions that merit this sort of basic informed consent process require a low-level of patient involvement because there is a high-level of community consensus."