Inlägg
foto på Dr. Ewen Cameron.Där står att
”…i början av 1950-talet hade Cameron kommit att förkasta en vanliga freudianska ’samtalsterapin’, som syftade att ’gå till botten’ men patientensHan uppfann och utvecklade en ny metod där han ville stöpa om sina patienter, en metod som kallades ”psychic driving” (kolla till exempel här och här om detta; fick väldigt många träffar här också kändes det) eller ”psykisk omprogrammering” (läste nu också i tidskriften MåBra om att programmera om sig själv, ett råd från psykologen Marta Cullberg Weston; nämnd bara i länken jag länkade!! Och kommer också att tänka på neurolingvistisk programmering. Miller bland andra har skrivit om dylika metoder. Tänker också rent allmänt på manipulation av olika slag… När går manipulation över gränsen? Är manipulation alltid gränskränkning och övergrepp undrar jag faktiskt litet tyst? Den här läsningen är så stark och man börjar verkligen undra över ett och annat).
mentala hälsa.”
”Enligt Camerons publicerade artiklar från de här tiden menade han att det enda sättet att lära patienterna nya sunda vanor var att ta sig in i deras hjärnor och ’bryta ner gamla patologiska mönster’. Det första steget var att ’avprogrammera’, en åtgärd som hade ett häpnadsväckande syfte: att försätta hjärnan i ett tillstånd där den, som Aristoteles skrev, var ’en skrivtavla [på vilken det] inte finns något till aktualiteten skrivet’, en tabula rasa eller ett oskrivet blad. Cameron trodde att han kunde nå det tillståndet genom att samtidigt angripa hjärnan på alla fronter med allt som man visste störde dess normala sätt att fungera. Detta var krigföring mot hjärnan enligt principen chock och fruktan [retraumatisering!!!].
I slutet av 1940-talet blev elchockbehandling en allt populärare metod bland psykiatriker i Europa och Nordamerika [säger inte själva ordet något? Det står ju faktiskt där om en chockbehandling!]. Den orsakade inte lika permanenta skador som lobotomin, ett kirurgiskt ingrepp, och den verkade hjälpa: hysteriska patienter lugnade ner sig och i vissa fall tycktes elchockerna göra patienterna mer rediga. Men detta var bara observationer, och inte ens läkarna som utvecklade tekniken kunde ge någon vetenskapligt hållbart förklaring till hu den fungerade.
Man var dock medveten om bieffekterna [!!! Och det borde Ewen Cameron också ha varit!?]. Det var ingen tvekan om att den elektrokonvulsiva terapin kunde resultera i amnesi [minnesförlust]; detta var den enskilt största orsaken till klagomål i samband med behandlingarna. Den andra bieffekten som ofta rapporterades var regression, som hörde tätt samman med minnesförlusten. I dussintals kliniska studie noterade läkarna att patienterna omedelbart efter behandlingen sög på tummen, kröp ihop i fosterställning, måste matas med sked och ropade å mamma (det hände ofta att de trodde att läkarna och sjuksköterskorna var deras föräldrar). Dessa beteenden gick för det mesta över mycket snabbt, men i vissa fall, när patienterna hade utsatts för kraftiga el-stötar, rapporterade läkarna at de hade regredierat fullständigt, att de inte längre kunde tala eller gå./…/
… såg Cameron chockterapin som ett sätt att få sia patienter att gå i barndom och fullständigt regrediera. I en artikel från 1962 beskrev han det tillstånd i vilket han ville försätta patienter som Gail Kastner [en kvinna som Klein intervjuade]: ’Patienten förlorar inte bara sitt begrepp om tid och rum, utan också all uppfattning om vad som händer omkring honom. På detta stadium kan patienten uppvisa en rad andra symtom. Han kan ha förlorat ett andraspråk eller glömt bort sitt civilstånd. På ett längre framskridet stadium kan han ha förlorat förmågan att gå utan stöd och att äta utan hjälp och han kan ha anal- och urininkontinens /…/ alla delar av hans minnesfunktion är allvarligt störda.’
För att avprogrammera sina patienter använde Cameron en ganska nyuppfunnen apparat som kallades Page-Russel, som kunde ge upp till sex på varandra följande elchocker i stället för en åt gången. Cameron var besviken på att hans patienter fortfarande höll fast vid delar av vad som en gång hade varit deras jag och beslutade att göra dem ännu mer desorienterade genom att ge dem stimulerande och lugnande medel om vartannat, samt hallucinogener: klorpromazin,
barbitursyrapreparat, natrumamytal, dikväveoxid, Dsoxyn, Seconal, Nembutal,
Veronal, Thorazin, Largactil och insulin. Cameron skrev i en artikel från 1956 att dessa preparat syfte till att ’framkalla disinhibition hos honom [patienten] så att hans försvarsmekanismer försvagas’.
När en ’fullständig avprogrammering’ hade skett och den tidigare personligheten raderats ut kunde den psykiska omprogrammeringen ta vid. Den bestod i att Cameron spelade upp bandinspelade meddelanden för sina patienter, till exempel: ’Du är en god mor och hustru och omtyckt av dina vänner.’ Som den behaviorist han var trodde han att om han kunde få patienterna att ta till sig meddelandena på bandet skulle de börja bete sig annorlunda.
Efter alla elchocker och droger kunde patienterna, som befann sig i ett vegetativt tillstånd, inte göra något annat än att lyssna på meddelandena – i sexton till tjugo timmar om dagen under flera veckors tid. I ett fall spelade Cameron samma meddelande utan avbrott i 101 dagar. /…/
Cameron hade redan övertygat sig om att våldsam förstörelse av hans patienters hjärnor var ett nödvändigt första steg på deras väg mot mental hälsa och därför inte något brott mot läkareden. /…/
Till att börja med såg Cameron till att kraftigt öka antalet elchocker. De två psykiatrikerna Page och Russell, som hade uppfunnit den kontroversiella elchockapparaten, hade rekommenderat fyra behandlingar per patient, totalt tjugofyra elchocker. Cameron började använda Page-Russells apparat på sina patienter två gånger dagligen i trettio dagar, fruktansvärda 360 elchocker per patient – mycket mer än han hade gett sina tidigare patienter /…/ Till den rad av hallucinogener som han gav sina patienter sedan tidigare fogade han fler experimentella, sinnesförändrande droger /…/ LSD och PCP.
Han skaffade också nya vapen till sin hjärntömningsarsenal: sensorisk deprivation och sömnförlängning, åtgärder som tillsammans skulle ’minska individens motståndskraft’ och göra patienten mottagligare för hans bandinspelade meddelanden. /…/ Han renoverade källarvåningen och byggde ett rum som han kallade för ’isoleringskammaren’ [för pengar han fick från CIA för dessa
hjärntvättningsexperiment]. Han ljudisolerade rummet, spelade upp det vita bruset, släckte ljuset och satte mörka skyddsglasögon och ’gummitrumhinnor’ på
varje patient samt papprör kring deras händer och armar för att ’hindra [dem]
att röra sin egen kropp –och därmed störa sin självbild’, som Cameron
formulerade sig i en artikel 1956. Hebbs studenter [en annan läkare och chefsläkare på Allan Memorial Institute vid McGilluniversitetet], som utsattes
för en mindre omfattande sensorisk deprivation, fick nog efter bara ett par dagar. Cameron höll sina patienter isolerade i flera veckor. En av hans patienter hölls fången i isoleringscellen i trettiofem dagar.
Cameron strypte även sina patienters sinnesintryck i det så kallade sovrummet, där de låg nerdrogade och försjunkna i drömmerier i tjugo till tjugotvå timmar om dagen. Sjuksköterskorna vände på dem varannan timme för att förebygga liggsår och väckte dem bara när det var dags för dem att äta eller att gå på toaletten [att inte de reagerade!!?? Varför gjorde det inte??]. Patienterna befann sig i detta tillstånd i femton till trettio dagar, även om Cameron rapporterade att ’vissa patienter har sovit utan avbrott i sextiofem dagar’. Sjukhuspersonalen fick order om att inte låta patienterna tala och att inte informera dem om hur lång tid de måste tillbringa i rummet. För att försäkra sig om att ingen flydde från denna mardröm gav Cameron en grupp patienter små doser av läkemedlet Curare, som framkallar paralysi, vilket betydde att patienterna bokstavligt talat blev fångar i sina egna kroppar. /…/
När Cameron fattade misstankar om att vissa patienter kunde hålla ordning på dygnet med ledning av måltiderna instruerade han köket att blanda ihop allting, att ändra mattiderna och servera soppa till frukost och gröt till lunch. ’Genom att variera intervallen mellan måltiderna och ändra matsedeln lyckades vi bryta ner denna struktureringsförmåga’, kunde Cameron nöjt konstatera. Trots alla sina ansträngningar upptäckte han dock att en patient lyckats upprätthålla en förbindelse med yttervärlden genom att lyssna efter ’det mycket svaga mullret’ från ett flygplan som flög över sjukhuset varje morgon klockan nio. /…/ Den okända kvinnan i källaren på Allan Memorial Institute, som ansträngde sig för att höra motorljudet från ett flygplan genom dimman av mörker, droger och elchocker var inte en patient som fickbehandling av läkare, utan med alla mått mätt, en fånge som utsattes för tortyr. /…/
I början av 1960-talet föreläste Cameron om sin forskning [!!!] om sensorisk deprivation inte bara för andra psykiatriker, utan även för militärer. I ett tal som han höll i Texas på Brooks flygvapenbas gjorde han inga anspråk på att bota schizofreni och erkände till och med att den sensoriska deprivationen ’framkallar de primitiva symtomen vid schizofreni’ – hallucinationer, stark ångest, ingen kontakt med verkligheten. /…/
… misslyckades Cameron fullständigt. Oavsett hur regredierade hans patienter blev kunde de aldrig ta in eller tro på evighetsmeddelandena på banden. Enligt en uppföljningsstudie som gjordes efter att Cameron hade lämnat Allan Memorial Institute mådde 75 procent av hans före detta patienter sämre än de hade gjort innan de togs in. Mer än hälften av de patienter som hade ett heltidsarbete före intagningen kunde inte längre sköta sitt arbete. De allra flesta patienterna hade liksom Gail fått en rad nya psykiska OCH fysiska krämpor. Den ’psykiska omprogrammeringen fungerade överhuvudtaget inte, och Allan Memorial Institute förbjöd så småningom behandlingsmetoden [patienter härifrån har fått stora skadestånd!! Klen tröst för ett förstört liv!!].
Problemet med Camerons arbete, som i efterhand framstår som helt självklart [och borde ha varit det då också!!??], var det antagande som han byggde hela sin teori på: Föreställningen att innan någonting kan läka måste allting som existerade förut utplånas. Cameron var säker på att om han bara smulade söder alla gamla vanor, mönster och minnen hos sina patienter så skulle han till slut få ett rent, oskrivet blad [ett tabula rasa] att arbeta med. Men hur envist han än kämpade med elchocker, droger och desorientering lyckades han aldrig komma i närheten av något sådant. Resultatet blev det motsatta: ju mer han smulade sönder, desto mer fördärvade han sina patienter. Det hade inte gått att ’tömma’ patienternas hjärnor, bara att förstöra dem som personer – deras minnesförmåga hade gått förlorad och deras förtroende svikits.”
Ja, och vad sysslar de med i Abu Ghraib (detta står i Wikipedia) och på Guantanamo (se denna artikel om den 37-årige trebarnspappan om hur livet på Guantanamo var)? Håller de på med nästan lika hemska saker som i Nazityskland, i Stalins Sovjetunionen, Maos Kina, i Rumänien osv.??
Slog mig också igen om vad Pincus skriver om Frank McCourt... Om att kränkningar och övergrepp (i barndomen) kan resultera i bigotteri eller trångsynthet - "bara"...
Tillägg 2 november: Se här mer om Cameron i "Breaking Down Walls of Silence". Och om mind control experiment också i "Breaking Down Walls of Silence".
Och kolla denna artikel ”Survivor Testimony by Lynn Moss-Sharman” (in English). Se detta också.
"Dr Cameron qualified at Glasgow University in 1924, and was seen as one of the world’s leading psychiatrists when he began his controversial work and went on to become first president of the World Psychiatric Association.
In his drive to find a cure for mental illness, he used techniques developed by Nazi scientists in the second world war.
While some studies were legitimate, many were secret tests of interest only to the CIA, whose funding of Dr Cameron and use of the results of his experiments did not emerge for decades.
What the intelligence agency paid for were tests carried out on patients unaware that they were part of a CIA study, or that the results were being evaluated for secret military defence purposes.
Dr Cameron never acknowledged that he had broken the golden rule of medical experiments on humans – informed consent *) [att patienten ska ge sitt medgivande till en behandling, som denne/denna först blivit informerad om vad den går ut på!?]
During the Nuremberg trials, this was the very point which convicted Josef Mengele, the Nazi doctor dubbed the Angel of Death, and others who subjected innocents to appalling medical procedures.
Many victims tracked down by Frontline refused to participate in the documentary because they were too ill. The family of one victim said '
he has become like a hermit. He has trouble remembering anything'.He was one of 77 victims who, in the mid-1990s, were paid just £55,000 in compensation by the CIA and the Canadian government – who, it was shown, were also complicit in the medical trials.
Ms Kastner, who only had her compensation claim settled this year, said of the mild-mannered doctor who destroyed her life – and that of countless others – in the name of science and military advancement:
'He was a monster.'"
Se också denna intervju med Klein.
*)"What are the elements of full informed consent?
The most important goal of informed consent is that the patient have an opportunity to be an informed participant in his health care decisions. It is generally accepted that complete informed consent includes a discussion of the following elements:
- the nature of the decision/procedure
- reasonable alternatives to the proposed intervention
- the relevant risks, benefits, and uncertainties related to each alternative
- assessment of patient understanding
- the acceptance of the intervention by the patient
In order for the patient's consent to be valid, he must be considered competent to make the decision at hand and his consent must be voluntary. It is easy for coercive situations to arise in medicine. Patients often feel powerless and vulnerable. To encourage voluntariness, the physician can make clear to the patient that he is participating in a decision, not merely signing a form. With this understanding, the informed consent process should be seen as an invitation to him to participate in his health care decisions. The physician is also generally obligated to provide a recommendation and share her reasoning process with the patient. Comprehension on the part of the patient is equally as important as the information provided. Consequently, the discussion should be carried on in layperson's terms and the patient's understanding should be assessed along the way.
Basic consent entails letting the patient know what you would like to do and asking them if that will be all right. Basic consent is appropriate, for example, when drawing blood. Decisions that merit this sort of basic informed consent process require a low-level of patient involvement because there is a high-level of community consensus."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar