Liberalism och frihet...

vinterbild från denna sida.

Borde inte liberaler vara betydligt mer frisinnade - och medkännande och kreativa, om de verkligen hyllar frihet, än vad de är (i mina ögon i alla fall)?

Vad har de egentligen för syn på barn och barnuppfostran (kolla föregående blogginlägg ang. debatt mellan Lärarförundets ordförande och skolministern i Sverige ang. "säkerheten i skolorna")? Eller snarare, vad för syn borde en verklig frihetsivrare ha? Om barn har fått lära sig att jobba i sina anletens svett, fått lära sig att hålla tyst och vara lydiga, då kanske de förtjänar frihet, först i barndomen/ungdomen och senare möjligen också i vuxenlivet?

För friheten måste man först förtjäna? De svaga, sjuka, arbetslösa osv. förtjänar inte friheten? Och om så är, när passerar man gränsen för rätten till frihet? När är man tillräckligt förtjänt av frihet så att säga?

Och vad är verklig, äkta frihet?

Medan jag nu förflyttat mig mellan olika arbetsställen har jag funderat vidare... Också om förakt för svaghet... Förakt för sjuka, de mindre kompetenta, för dem som är "oförmögna" på olika sätt...

Jag har sett när duktigheten går för långt... Vilka konsekvenser duktigheten kan få... I alla fall för vissa.

Och samtidigt får man inte vara duktig, inte för duktig, i vissa sammanhang...

"Måste du alltid...!! Man måste inte...!!"

Det var någon som sa apropå chefer:

"Ni måste, men de behöver inte (undra på att man blir arg)!"

Detta går igen i en massa sammanhang!? Inte minst i olika maktsammanhang, där det handlar om att ha olika mycket makt, alltifrån föräldra-barnrelationen till en massa andra i olika sammanhang och på olika nivåer. Och då kan det handla om att man missbrukar sin makt. Om mer eller mindre grovt maktmissbruk.

Mycket som är ologiskt och motsägelsefullt här och där...

Kolla detta blogginlägg.

Tillägg på kvällen: kolla följande två insändare "Alliansens tomma ord om utanförskap" och "För sjuk för sjukintyg".

I den första insändaren står det (mina kursiveringar nedan):

"Marie Lenholm (m) säger i DD 26 november att alliansen satsar på att bryta med utanförskapet och få fler i jobb genom att göra det lönsamt att arbeta.

Tala då om för mig hur den som är sjuk och inte kan arbeta blir friskare genom sänkt sjukpenning? Vore det inte bättre att satsa på att människor får rätt vård och behandling? Den psykiska ohälsan i samhället ökar sedan många år, det är väl känt, och står för en stor del av sjukskrivningarna. Se då till att leg psykoterapeuter får arbeta med dem som har 'ont i själen' på samma villkor och taxa som sjukgymnaster får göra med dem som har ont i ryggen. Stick inte huvudet i sanden! Tomma ord hjälper inte, agera!

Ingegerd Wahl
psykiater, gestaltterapeut".

Och slutligen en litet småkul grej: skidspår.se!!

PS. Kolla detta inlägg och här några citat ur kommentarerna:

"[Erik Berg:] Det verkligt allvarliga, tycker jag, är just det du lyfter i slutet, anvarslösheten. I ett system som bygger på att man överlåter prioriteringar åt en högre ordning - marknaden - behöver ingen ta på sig ansvaret för konsekvenserna. När människor dör i den modellen skrivs det inte på marknadsaktörernas konto utan betraktas mer som en ofrånkomlig egenskap hos tillvaron i största allmänhet.

Det finns ett akut behov av att göra upp räkningen med vad den oreglerade och ansvarslösa kapitalismen kostar mänskligheten. /…/

…slutet för den nuvarande epoken av vanvett som gjort en del av mänskligheten oerhört rik. Just därför kommer alla sådana initiativ motarbetas av svartjordsspekulanter och deras likasinnade som har mycket att vinna på status quo.”

Kommentator svarar:

”Du tar upp en viktig fråga, Erik!

Utöver ansvarslösheten som du nämner har det kapitalistiska systemet en annan central brist: kortsiktigheten.

Det är oförmågan att agera långsiktigt solidariskt som satt oss i den här situationen….”

Kolla Josefin Brink om "Vindrutetorkarekonomi".

Göran Rosenberg om ”friheten att välja”:

”Att få folk att göra som man vill genom att intala dem att de därmed bara gör som de själva vill, är en om och om igen tillämpad politisk duperingskonst. Att Stalin kompletterade sin duperingsförmåga med terror, deporteringar och massmord, hind-rar inte att det finns vissa likheter mellan hans erbjudande till Kozlovskij och erbjudandet till oss alla att fritt kunna välja just de produkter vi själva vill ha på den offentligfinansierade välfärdsstatens allt fler marknader för vård, skola och omsorg.

SOM EXEMPELVIS friheten att när vi blir gamla och svaga kunna välja bland allt fler leverantörer av offentligfinansierade hemtjänster såsom tvättning, städning och promenad till affären. Det finstilta villkoret i den valfriheten är att sådana tjänster först måste beviljas av kommunen och att den ökade friheten att välja ofta visar sig sammanfalla med hårdare regler för vad vi har rätt att begära av de leverantörer vi har rätt att välja. Och ett minskande utbud av annat än hemtjänst att välja på. Den som i stället för hemtjänst skulle vilja välja ett särskilt boende har på sex år fått 22.000 färre platser att välja på.

Också på andra områden tenderar retoriken om ökad valfrihet att gå hand i hand med förväntningar om ökade besparingar. Den statliga vårdgarantin, om någon minns den, skulle garantera att om vi inte inom nittio dagar fick specialistvård i ett landsting så skulle vi kunna välja att få den i ett annat. En tänkbar förklaring till att 130.000 patienter till dags dato fått vänta längre än garanterat är den begränsade offentliga förmågan eller viljan att betala vad en sådan garanti i praktiken kostar.

Så har exempelvis antalet vårdplatser på svenska sjukhus halverats de senaste femton åren, vilket lett till att Sverige i dag har lägst antal vårdplatser per capita i Europa.

DEN SENASTE varianten av Stalins valfrihet är erbjudandet att fritt välja till vilken vårdcentral vi vill gå med vår offentliga sjukvårdspeng. Är vi inte nöjda med behandlingen på en vårdcentral ska vi kunna gå till en annan. Vill vi öppna en egen vårdcentral eller husläkarmottagning är det bara att ansöka om auktorisation. Vill vi bli framgångsrika måste vi locka till oss fler kunder (ja, man säger så numera) än konkurrenterna. Vill vi bli rika måste vi locka till oss fler kunder som kräver mindre tid för pengen än kunder som kräver mer. /…/

I Halland, där ett motsvarande system redan införts, går en tredjedel av vårdcentralerna med förlust och måste antingen skära ner eller locka fler kunder. Vårdval Stockholm lanseras med en broschyr på vars omslag en sjuksköterska, likt en servitris på krogen, håller fram tre olika menyer. Vad broschyren inte berättar är att alla menyerna i princip erbjuder samma vård till samma pris. Än mindre att den offentligfinansierade sjukvården styrs utifrån en bedömning av behov och inte utifrån en beräkning av efterfrågan.

DEN SISTNäMNDA skillnaden är helt avgörande för vad slags valfrihet det handlar om. I ett system där den styrande principen är allas tillgång efter behov, kan inte alla samtidigt fritt få välja vad de vill ha. /…/

Den nya valfrihetsretoriken tenderar därmed att mörklägga den i särklass största utmaningen för den offentligfinansierade sjukvården i Sverige: det växande gapet mellan stegrade individuella förväntningar (på vad var och en har rätt att få) och tilltagande offentliga begränsningar (för vad vi kan ge till alla).

Jag är inte emot valfrihet. Jag är bara för klarspråk om valfrihetens villkor.

Och om konsekvenserna för den offentligfinansierade sjukvården av en valfrihet som i sin retorik driver upp de individuella förväntningarna och i sin praktik undergräver den offentliga förmågan att finansiera dem.”

Det gäller att vara frisk - och ha gott om pengar?? DÅ får/har man valfrihet!!?