Om att ta sig i kragen, att rycka upp sig - samt om ”möjligheternas land” eller "the American Dream"…

paradiset.

[Uppdaterad 19 mars, se slutet av denna postning]. Apropå artikeln “The Land of Opportunity” i New York Times och om (det ganska cyniska och arroganta och ickemedkännande) att “ta sig i kragen”. Här kommer min amatöröversättning:

“Möjligheternas land?

När de enorma inkomstskillnaderna ifrågasätts i USA kontrar hejaklacken för Amerikas fria marknader att alla har en chans att bli rik här. [De hävdar att] 'Inkomstfördelningen må vara skev, men den amerikanska ekonomiska rörligheten kan mäta sig med vem som helst'.

Den bilden är fel och i dessa dagar bidrar den till en massa orättfärdig politik, inkluderande nedskärningar i viktiga program som Head Start of Medicaid. Det sägs oss att de fattiga kan rycka upp sig och ta sig själva i kragen. President Bush kom undan med enorma skattereduktioner delvis därför att ickerika amerikaner, som utgör största delen av befolkningen, tror att alla har en chans att ta sig in i klubben [falskt hopp]. Tyvärr, den amerikanska drömmen är inte så brett tillgänglig.

Ny forskning kartlagd av OECD [den länkade rapporten handlar egentligen in om ekonomisk rörlighet mellan generationer, utan om en annan rapport, vilken också visar att USA ligger i botten], en statlig tankesmedja för de rika nationerna, har funnit att [den ekonmiska] rörligheten i USA är lägre än i andra industrinationer. En studie fann att rörligheten mellan generationer – människor som får det bättre eller sämre än sina föräldrar – är svagare i USA än i Danmark, Österrike, Norge, Finland, Kanada, Sverige, Spanien och Frankrike [se nedan hur denna artikel inleds, vid *]. I Amerika är chansen mer än 40 procent att om fadern finns i den femtedel som ligger i bottenskiktet vad gäller inkomstfördelning kommer hans son att också göra detta [dvs. chansen att man ska göra en klassresa är mindre här än i bland annat Sverige, se nedan]. I Danmark är motsvarande odds under 25 procent och de är mindre än 30 procent i Storbritannien [oddsen är alltså högre i Danmark än i Storbritannien också].

USA: s tröga och långsamma rörlighet är slutligen ickeförvånande. Välbeställda föräldrar för inte bara stora förmögenheter vidare i form av arv, de kan betala för bättre utbildning, mat och sjukvård för sina barn. De fattiga har inte råd att göra sådana investeringar i sina barns utveckling – och regeringen erbjuder inte tillräcklig hjälp med detta. I ett tal tidigare i år argumenterade Federal Reserves talman Ben Barnenke för att olikheter i belöningar ger bränsle till ekonomin genom att få människor att anstränga sig, ’Möjligheter ska göras så brett fördelade och lika som möjligt.’ Men problemet är dock att de som inte har inte har så många möjligheter heller.”

Propagandisterna för nyliberalismen har skickligt spelat på människors tendens att drivas av falskt hopp (medvetet eller omedvetet).

Och det där med medkänsla, apropå Björklunds skolpolitik… Hur och när ”lär” man sig det? Men man KAN återhämta sig från avsaknad av empati och medkänsla. Och att man behandlats dåligt är ingen ursäkt för att behandla andra dåligt i sin tur… Och om detta sker omedvetet är det heller ingen ursäkt.

Och framförallt är det ingen ursäkt om man använder makt man fått (eller tillskansat sig) där ens (förnekade) skador får så stor omfattning, som om man är politiker. Sådana politiker har man all anledning att kritisera och ifrågasätta och kan man gå hårt åt.

För att ha motståndskraft mot chock gäller det att vara informerad och därför ligger det i (viss) makts intresse att hålla folket okunnigt och blint lydande. Se Naomi Klein om att vara "shock resistant."

Jo, de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda.

Tillägg 19 mars: Och vad händer när enskilda människor inser sanningen? När de drabbas av hopp- och modlöshet. Insikten om att de INTE kommer att göra någon klassresa uppåt. För det är den sanningen är (mer i USA än i många länder i Europa). När de inser HUR begränsade möjligheterna faktiskt är. Att de sitter fast i förhållanden de inte kommer att ta sig ur, för att de helt saknar resurser. Svarar dessa då med att kreativt ta itu med sin situation?

Sanningen är att amerikaner reagerar precis som vi!? Med uppgivenhet och flykt från verkligheten. Och i de värre fallen med kriminalitet.

Nej, många människor stimuleras INTE av att de har det riktigt fattigt. Vilket många människor har det i USA (i högre grad än här i Sverige).

Varför försöker politiker bara med diverse gamla metoder att stimulera människor att jobba som idioter och prestera? Så ekonomiskt välstånd skapas. Kan incitament för att producera och göra ett bra jobb skapas på andra sätt, och borde de skapas på istället? Att stimuleras att arbeta för inte bara egen utan allas (allas vårt) bästa? Nej, vi är inte födda till egoister. Men somliga hävdar detta ju (för att rättfärdiga sitt eget beteende).

Kanske borde fler ifrågasätta den här sortens duktighetsideal? Och fundera över var kommer DESSA ifrån?

Dessutom skulle förmodligen viss kunna kommentera det jag nu skrivit med (ett arrogant och cyniskt):

"Jaha, men det är väl bara att välja? Antingen sätter man ett fritt liv, med lägre materiel standard [där man inte tävlar och stressar] eller så jobbar man på och tjäna pengar (helt rättfärdigt?) och kan leva materiellt gott."

Jaha, men ganska människor jobbar på och gör rätt för sig, utan att tjäna en massa pengar. Och utan att någonsin (kunna) komma att tjäna en massa pengar (i förhållanden som är utanför deras kontroll dessutom). Medan vissa tjänar så mycket pengar att de inte behöver jobba alla dagar i veckan och kan ändå ha det riktigt gott ställt, samt kan kosta på sina barn. Som det amerikanska tandläkarparet, där kvinnan jobbar måndag till onsdag och är hemma med barnen resten av veckan. Och de har det RIKTIGT gott ställt. Mycket bättre ställt än andra, som jobbar heltid - och tillhör medelklassen. För att inte tala om dem som tillhör arbetarklassen.

Så det där med "the American Dream"... Hur är det med den? Finns den? Borde vi sträva efter den?

Återigen så är mitt starka intryck att vi i Sverige (fortfarande) har en högre generell levnadsstandard än människor i USA. Med allt vad detta innebär, för samhällsklimat osv. Dessutom verkar våra barn och ungdomar få en massa fler möjligheter, sjuka och gamla få bättre vård - än så länge.

Och vad gäller privatisering av el, tele osv. så är det de med resurser som tjänar mest på detta? De med minst har inte tid eller energi att hålla på att välja (dvs. välja de "bästa" alternativen). Och privatiseringen verkar inte ha gjort dessa tjänster billigare för amerikanerna, heller?? De klagar minst lika mycket som vi på kostnaderna.

Tillägg på kvällen: Och de två rapporterna från OECD länkade och nämnda i denna postning kom båda 2007 tror jag, dvs. kom före den nuvarande ekonomiska krisen.

* “A report issued yesterday by the Paris-based Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) revealed the United States has the third worst level of income inequality and poverty among the group’s 30 member states. Only Mexico and Turkey ranked higher in those categories. OECD states in Western Europe, along with Japan, South Korea, Canada and Australia, all recorded better figures than the US, as did central and eastern European states, including Poland and Hungary.

The 300-page report, entitled ‘Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD countries,’ was based on three years of research into the relevant data of the organization’s member countries over the past two to three decades. With increased inequality and poverty levels recorded in three-quarters of OECD countries, the report’s central conclusion was that ‘the economic growth of recent decades has benefitted the rich more than the poor.’”

“En rapport från Parisbaserade OECD avslöjar att USA är den tredje sämsta vad gäller inkomstskillnader och fattigdom bland OECD-gruppens medlemmar. Bara Mexico och Turkiet rankas högre i dessa kategorier [Dvs. BARA i dessa två länder är inkomstskillnaderna och fattigdom HÖGRE än i USA]. OECD slår fast att Västeuropa, tillsammans med Japan, Sydkorea, Kanada och Australien alla fick bättre siffror än USA, så även central och östeuropeiska länder, inkluderande Polen och Ungern.

Den 300 sidor långa rapporten, med titeln ‘Alltmer ojämlik? Inkomstfördelning och fatttigdom i OECD-länder, var baserad på tre års forskning över relevanta data i organisationerna i medlemsländer över de senaste två till tre decennierna. Med redogörelse för ökande ojämlikhet och fattigdom i tre fjärdedelar av OECD-länderna, så är rapportens centrala slutsats att ’den ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna har tjänat de rika mer än de fattiga.’”

Om girighet och att förstå makten…

Kulturhyllan i DD tipsar i "Noam Chomsky på vår hylla" om en väldigt intressant bok av Chomsky. De skriver:

”Hans senaste verk på svenska, Att förstå makten (Ordfront, 2007), gör oss alldeles yra av glädje: här möter en amerikansk intellektuell som ser på världen med en så skärskådande blick och så kritiskt iakttar den politiska och ekonomiska utvecklingen att vi bums önskar honom som bisittare här på vår hylla.

Samhällskritikern Noam Chomsky framträder likt en samtida Sokrates./…

Det handlar till stor del om medier, om förtryck, om motstånd./…/

… rakbladsvasse samhällskritikern.”

De skriver också idag om ”Lär av Thåström”:

”Börsklippare, bonuskungar och annat löst folk i maktens korridorer – som tycker att de är värda flera miljoner kronor mer i månaden än andra människor – borde lära av grabben från Rågsved.”

I de hemlösas tidning ”Situation Stockholm” kan man läsa att han (Joakim Thåström) erbjöds 25 miljoner kronor (för 10 år sedan redan?) för tre konserter med Ebba Grön, men att han bestämt tackade nej. Han tyckte det vore patetiskt att i denna ålder sjunga ”Ung och kåt.”

Istället gav han ut en ny skiva med en titel som säger allt skriver de, nämligen ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.”

Superklassen och borgerlig propaganda…

Jimmy Carter.

För det första, Naomi Klein menar att genom information blir vi (mer) resistenta mot chock - rusta dig! Hon skriver apropå finanskrisen till exempel om räddningsaktionernas profitörer:

“There is a better way to fix a broken financial system. Treasury's plan to buy up the toxic debts never made sense and should be immediately scrapped [skrotad] — a move that would also handily get rid of most of the crony contractors [entreprenörspolare?]. As for purchasing equity in banks, the next round of deals — and there will be more — has to start from the premise that the banks are bankrupt and will therefore accept whatever terms we choose to impose, including real regulatory oversight. The possibilities of what could be done if a chunk [stort stycke] of the banking system were genuinely under public control — from a moratorium [betalningsanstånd] on home foreclosures to mandatory [påbjudande] investment in green community redevelopment — are limitless.

Because here is what George Bush and Henry Paulson are hoping we won't figure out: When a society no longer has enough money to pay for its most pressing needs, there are worse things than discovering you own the banks.”

I recensionen av boken ”Det är superklassen som styr" av David Rothkopf skriver Erik Eriksson, lärare i engelska vid Högskolan Dalarna och skribent i samhällsfrågor:

”Göran Greider och andra hävdar att arbetarrörelsen egentligen har ett unikt läge att återta förlorad mark just nu - i samband med den pågående krisen. Problemet verkar mest vara att den själv inte vet om det. Eller vill den inte veta om det? Vill vi inte anstränga oss, även om vi ser möjligheterna?/…/

… när jag bodde i USA under större delen av Bush-eran - får man intrycket att folk är dunkelt medvetet om den oerhörda makt det har emot sig. Det är just därför det inte gör uppror. Det kanske är det just därför hela västvärlden fortsätter att glo på dessa oändliga dokusåpor och sportrepriser på TV./…/

Hur kan vi ha en ekonomisk, en fattigdoms-, en klimat- och en miljökris - allt på samma gång? Och: ändå fortsätter det mesta i samma spår som förut? En viktig förklaring ligger i dessa G20-, WTO-, IMF-, EU-och liknande möten som avlöser varandra och alla tar ungefär samma slutdokument, resolutioner och beslut./…/

Cirka 6000 makthavare, majoriteten från världens finans- och näringsliv, som vid olika möten pratar ihop sig, finner att de har mycket mer gemensamt inbördes än diverse snäva nationella intressen - och kommer fram till riktlinjer, som sedan fortplantas ner igenom hierarkierna. Det avgörande är att de också har ekonomiska, politiska och massmediala medel att trumfa igenom sina förslag. Detta är vad globalisering handlar om./…/

… uttryck för amerikansk konsensusbildning, att se till att västvärldens eliter träffas och 'snackar ihop sig' - USA, Västeuropa och Japan. Dåvarande presidenten Jimmy Carters projekt./…/

… sådana - mestadels vita, mestadels män - som tillhör Superklassen är att de besitter ekonomiska resurser och/eller makt att påverka saker och ting utanför sina respektive länder: de är globala spelare. Och: dessa träffas förstås - i olika konstellationer - i samband med de ovan nämnda organisationerna, liksom också i andra sammanhang.

Enligt Rothkopf platsar bara två svenskar i denna Maktens Elitserie: Carl Bildt och Ikea-chefen Ingvar Kamprad./…/

Framför allt: detta är ingen konspiration. Det är ett för, framför allt, vita amerikanska affärsmän och makthavare, normalt sätt att mötas och träffa en 'deal', som sedan förväntas fullgöras och fortplantas ner igenom de underliggande instanserna."

I recensionen ”Värld full av inavel orsak till finanskrasch” står det:

"Enligt Rothkopf beror styrkan i finanskrisen på de alltför nära banden mellan lagstiftare och övervakare å ena sidan och investmentbankerna å andra sidan.

'Folk går emellan dessa institutioner till politiken och tillbaka igen och det bidrar till problemet', säger David Rothkopf /.../.

Författaren nämner exempelvis finansminister Henry Paulson och Vita husets stabschef Joshua Bolten, som båda har ett förflutet på Goldman Sachs. Detsamma gäller världsbankschefen Robert Zoellik.

Regleringen, insynen och kontrollen i finanssektorn är bristfällig. Detta på grund av att en liten klick finansdirektörer länge verkat för mindre regleringar, menar David Rothkopf.

'De fick i stort sett göra precis vad de ville, vilket var att agera utan statlig insyn. De skapade en värld med nya finansiella instrument och ett nytt finansiellt system som var fyllt med risker och som samlade mer välstånd på färre personer än någon gång tidigare i historien'"

Och John Leander om TV-serien ”Svensson, Svensson” i artikeln ”Svensson Svensson – borgerlig propaganda”:

”Den enda slutsats som går att dra numera, efter att ha sett ett avsnitt av Svensson Svensson, lyder ungefär så här: Var inte dum, då kan du bli socialdemokrat.
Gustav Svensson, denne fiktive men ändå så 'igenkännlige' nationella gestalt, är arbetarklass och socialdemokrat.

Det betyder underförstått att han också är infantil (56 år och läser Scooby Doo), arbetsskygg (bara borgare pratar så mycket om arbete), och bakåtsträvande (längtar efter det gamla folkhemmet, där man slapp arbeta så mycket).

Runt om honom finns en familj som förstår bättre. Som hänger med i tiden. Hans teknokratiska fru tar med sig pappersarbetet till sängen och har koll på tillvaron. Hans son går i mammans fotspår och jobbar på bank.

När pappan frågar honom vad han röstar på svarar han smidigt att 'vi lever i en marknadsekonomi'. Dottern verkar vara någon slags ljuv hemmafru, medan svärsonen bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomisk kapital som klassisk kompositör. Den trögtänkte Gustav hatar honom för det. Den gamle brevbäraren förstår sig ju bara på fotboll.

Det är humor, javisst, men minst lika mycket ett rent hån, som slungas ut helg efter helg på bästa sändningstid.”

Jag gav omedelbart upp tittandet på denna serie just av anledningar som ovan. Artiklarna hittar du också här.

Paradigmskifte eller?

Läs Göran Greider i ledaren ”Politiskt paradigmskifte? – Det var ju den frågan som den så länge förhärskande markandsliberala doktrinen glömde ställa: Hur är ett samhälle möjligt?”:

Ӏr det ett politiskt paradigmskifte som siktas? Jag vet inte.

Men så mycket är klart att det politiska etablissemanget världen över har tagits på sängen.

… [en] tafatthet [som] lyser /../ ur ögonen på varenda ledande politiker i västvärlden, möjligen med undantag för Barack Obama, vars stab nu sitter och filar på ett krispaket av historiska proportioner.

Att den svenska Alliansregeringen är tafatt överraskar knappast någon, ty vare sig det gäller försämringen av a-kassan eller utförsäljningen av statliga företag har den visat att den lever i den gamla världen, den som fanns före krisen. Värre är att även socialdemokratin under de senaste tio, tjugo åren nästan helt gjort sig av med de insikter som vanns under förra århundradets kriser för kapitalismen.

Försvaret av utgiftstaken - i sig en djupt anti-keyensiansk idé - har nästan varit religiöst, en vördad relik från nittiotalskrisen.

Så var står vi? Framförallt ser vi framför oss ett samhälle som gjort sig idépolitiskt urarva: Arbetarrörelsen har glömt både Marx och Keynes och man kan bara hoppas att yrvakenheten nu leder någonstans.

Det kan nämligen vara så att den nuvarande krisen handlar om betydligt mer djupt liggande problem än vad som framgått.

Sedan åttiotalet har den finansiella sektorn expanderat våldsamt.

Enorma mängder kapital - framförallt pensionskapital - har flutit omkring och aldrig riktigt hittat några långsiktiga investeringsobjekt.

I stället har bubblor kunnat blåsas upp i än den ena branschen och än den andra, såsom IT-bubblan kring millennieskiftet.

Under årtionden har emellertid nödvändiga investeringar i den offentliga sektorn i vid mening inte gjorts, därför att regeringarna i sin marknadsliberala nit inte varit intresserade av det.

I USA tycks Obamas stab nu äntligen ha fått upp ögonen för det: broar, vägar, bostäder, järnvägar, sjukhus - överallt präglas samhället av något som nästan liknar ett förfall. Ändå är det på dessa områden som de riktigt stora investeringarna behöver göras och kan göras, av sociala skäl men också av ekonomiska och - inte minst - klimatmässiga skäl.

Om ett paradigmskifte verkligen föreligger, så är det där det i såfall till slut måste visa sig: Samhällen som nu börjar intressera sig mer för den offentliga halvan av ekonomin, för infrastrukturen, för skolor och bostäder, ja för de långsiktiga men nödvändiga investeringarna i det som i slutändan gör ett samhälle möjligt.”

Samt i ”Var är vänsterns chockdoktrin?”:

”Plötsligt framställs de nästan som hjältar i media: Bo Lundgren, Mats Odell, Anders Borg. Finanskrisen har lyft dem ur opinionsträsken och de strålar mot kamerorna. ’Det är jag som äger Carnegie’, undslipper sig den förre moderatledaren när han kriskvällen kliver förbi vakterna in på den anrika bank som just klappat ihop. Egot växer. Men själv kan jag inte uppleva det som annat än en lektion i absurdism. /.../

Den finansiella kris som nu sveper genom världen borde innebära ett drömläge för alla kritiker av den doktrinära marknadsliberalismen. Räddningsaktionerna från statligt håll - I USA, Europa och nu även Kina - saknar motstycke i kapitalismens historia och innebär i alla fall idéhistoriskt att Milton Friedman lämnat oss och att den nyss dödförklarade Maynard Keynes nu står livs levande mitt ibland oss. Men bara delar av Keynes praktik, inte hans världsbild. Därför att idag finns det knappt några systemkritiska impulser kvar inom den intellektuella vänstern som verkligen irriterar makten; på sin höjd gläder sig väl denna vänster åt det litterära faktum att Das Kapital klättrar på försäljningslistorna.

Var är vänsterns chockdoktrin? Arbetarrörelsens? Jag ser mig omkring men märker inte många spår av den. Den debatterande vänster som finns kvar tycks för länge sedan ha släppt intresset för de tunga ekonomiska frågorna, för socialpolitik och till och med för idépolitik.

För övrigt verkar det nu klarlagt att queerfilosofi och de sista resterna av poststrukturalismen inte erbjuder några vitala redskap för att förstå de frågor som plötsligt påverkar hela planeten.

När den amerikanska bolånekrisen exploderade kom det inte som en överraskning för den som åtminstone hjälpligt följt den ekonomiska utvecklingen. Men när den väl var ett faktum var högerns tankesmedjor, i USA såväl som i Sverige, snabbt ute och förklarade i artiklar och rapporter att den skyldiga egentligen är staten som lagt sig i för mycket! Vänstern däremot, den höll nästan tyst./…/

Nej, jag inbillar mig inte att vi bevittnar slutet för denna kapitalism. Beslutsamheten hos regeringarna är imponerande: Systemet ska icke tillåtas kollapsa och injektionerna för att väcka liv i ekonomin är nästan gränslösa. Vem vågar ens drömma om samma beslutsamhet när det gäller klimatet eller världsfattigdomen? I vart fall har den länge dominerande synen att staten är maktlös vederlagts med åtskilliga biljoner skattedollar.

Varför är det till exempel bra med statligt ägande? Så länge jag kan minnas har ingen på allvar ställt frågan utan att se modlös ut. Men jag kan räkna upp flera fördelar:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en konjunktur.
2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin. På marknaden räknas makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.
3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.
4) På stora områden kan bara offentligt ägande garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.
5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inför ett handlöst fallande Volvo, som riskerar att förlama hela Västsverige, bör frågan resas varför inte företaget skulle kunna köpas upp av staten eller av AP-fonderna och inriktas på att få fram världens ledande miljöbil? Man kan också undra varför skandalbanken Carnegie inte behålls i statlig ägo? Och varför är det inte självklart att inför en annalkande kris öka ersättningsnivån i a-kassan och ta bort karensdagen? När Mona Sahlin talar så engagerat om a-kassan reducerar hon den tyvärr till en välfärdsfråga enbart för den enskilde löntagaren, trots att a-kassan är ett krisbekämpningsinstrument för hela samhället.

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”

Samt slutligen Anne-Marie Lindgren i ”Moderaterna och jobben” där hon bland annat skriver om:

”Idén att de anställdas ekonomiska trygghet i osäkra tider ska göras beroende av patriarkal välvilja från företagen hör hemma i 1800-talet.

Den fungerade dessutom inte ens då. Vilket var skälet till att arbetarrörelsen drev fram samhälleliga system där företagen tar sitt sociala ansvar genom att ekonomiskt bidra till försäkringar, som kan träda in och ger skydd i lägen där det enskilda företaget inte kan erbjuda vare sig jobb eller lön.

Något syrligt kan man notera att det är denna form av löpande socialt ansvar - exempelvis socialförsäkringsavgifter - som moderaterna brukar kritisera som konkurrenshämmande och ekonomiskt belastande; som bekant har man ju också gjort sitt bästa för att på olika sätt minska dessa ’bördor’.”

Artiklarna finns också här.

Uppdatering 27 november: Läs Motvallsbloggen om en arrogant Bildt.

Den uteblivna globaliseringens gåta...

Bild föreställer Albrecht Dürers ”Apokalypsens fyra ryttare”.

[Uppdaterad på kvällen och något omskriven i slutet]. Göran Greider i ledaren ”Den uteblivna globaliseringens gåta” idag skriver bland annat (mina kursiveringar):

”Många minns nog den nästan apokalyptiska * stämning som ofta rådde under nittiotalets kriser när ordet globalisering ven genom luften - vissa bedömare ansåg att vi stod inför en helt ny era, där allt vi tidigare trott nu helt raderades ut av den ekonomiska globaliseringen. Välfärden i de rika länderna var tvungna att bantas rejält och inte bara det: de skulle med tiden dessutom konvergera och bli nästan identiska. Företag skulle en masse fly landet, liksom de välavlönade och välutbildade.

Från Klas Eklund på SE-banken till Johan Lönnroth i vänsterpartiet trumpetades den där bilden ut unisont. Vi som inte trodde på att de yttersta tiderna anlänt [katastrofen nära, om vi inte...] förlöjligades ofta.

När jag i det ljuset läser rapporten 'Svensk välfärd och globala marknader' som tre forskare på SNS välfärdsråd nu utgett tycker jag att den rymmer en häpnadsväckande balanserad syn på globaliseringen.

Här finns insikten att Sverige i modern tid alltid varit ett öppet land, som bejakat frihandel. /…/

Högskattesamhällen som de skandinaviska klarar sig bra i konkurrensen, ja författarna skriver t o m helt korrekt att 'den svenska välfärdsmodellen har inte skapats i en skyddad nationell miljö, utan tvärtom i en miljö som präglats av internationell konkurrens.'

Rapporten konstaterar att huvuddelen av ökningen i svensk handel utgörs av handel med andra höginkomstländer - det är inte någon fjärrhandel med Kina eller Indien som ökat sin andel! /…/

En huvudväg ut ur problemet avvisas tyvärr i en bisats - något som man får tillskriva det faktum att alla ekonomer tycks vara doktorer i liberalism. Det gäller den offentliga sektorn. Under sjuttio- och åttiotalen sög den upp stora mängder arbetskraft och jag ser det som naturligt att den i hög grad kan fortsätta att göra det - behoven finns, det är ingen tvekan om det. Hindren är i huvudsak politisk-ideologiska.

Även när det gäller högutbildades löner bygger rapportens slutsatser inte riktigt på de fakta som författarna själva plockar fram. Tesen är alltså att Sverige måste locka hit högutbildade med högre löner. Samtidigt pekar rapporten på att under perioden 1990 till 2003 blev det ett nettoinflöde av högskoleutbildade - det gick plus!

Årets rapport från SNS välfärdsråd kan i själva verket tolkas på ett helt annat sätt än vad författarna själva gjort: Vi har ett val. Vi kan välja jämlikhet. Globaliseringen hindrar oss inte.”

* I Wikipedia på svenska står bland annat om apokalyptik:

"Apokalyptik avser en viss uppfattning om Guds slutgiltiga seger över ondskan vid världens världens eller historiens slut, domedagen, apokalyps, ragnarök [about Ragnarök in English] eller dylikt. /…/ Se eskatologi för olika religioners uppfattningar om den yttersta tiden.”

Ragnarök.

Stilla reflektion: hade en ganska animerad diskussion med fyra manliga kolleger igår efter vår spelning (med elever), om pedagogik och våra förhållningssätt där och i viss mån divergerande (!!!) syn på dessa ting (pedagogiska ting), när vi efter spelningen blev bjudna på en kinserestaurang av jobbet. Diskussionen blev ganska högljudd. :-)

Apropå inlägget ovan: kommer att tänka på önskan, behovet av en "räddare" kanske "frälsare" när domedagen målas upp... Och vad kan det vara för rädslor som det spelas på? Rädslor som kanske utnyttjas också? Jo, det där som Melanie Klein skriver om om att utnyttja kriser, för att driva igenom saker som folk annars skulle sätta sig emot (kriser som man kanske också skapar genom div. åtgärder, inte minst som de med makt skapar, kanske rentav får möjlighet att skapa)...

Och vidare att som det är idag så legitimeras liksom "den starkes rätt" (också apropå något i mina kollegers attityd, liksom som en förlängning av hur det är i samhället idag rent allmänt)?? Liksom rätten att förakta, bespotta, håna och också att negligera den "svaga"?? Vad som nu egentligen är "styrka" och "svaghet"???

Och då handlar det inte bara om hur det är på mitt jobb!! Utan om tendenser i hela samhället??

Tillägg på kvällen: se den holländska terapeuten Ingeborg Bosch om förnuft och logik och hjärnforskning, när det gäller känslor, framförallt när det gäller rädslor... Hur hjärnan fungerar när det gäller det. T.ex. här, här och här. Också något som det står om i den text på engelska som jag skulle vilja översätta om Janovs "Primal Healing". Men jag tror att Melanie Klein kan ha rätt att "Information is Shock Resistance - Arm Yourself"! Dvs. "information är motstånd mot chock - så rusta dig!" genom att informera dig. Genom att förstå dessa mekanismer... Kanske både på makro- och mikronivå!??

Tänkte också på väg till jobbet på det man brukar kalla "katten-på-råttan-och-råttan-på-repet-fenomenet" litet småironiskt... Det svaga könet, barn, andra "svaga" och "undermåliga" grupper i samhället kändes det... De där "svaga" får väl klara sig bäst de kan!! Jag ser om mitt hus!! Genom dylik sorts makt känner man sig kanske stark och inte maktlös? På en annans bekostnad liksom?? Litet "sköt dig själv och skit i andra"!

Kände mig och känner mig fortfarande både (heligt) arg och ledsen och sårad och kränkt. Som person, som yrkesperson, som kvinna, å min och andras vägnar?? Denna musik passar rätt bra här...

Googlade på detta med katten-på-råttan och hittade detta, visserligen om travsport. :-)

PS. 4 december: Reella/verkliga eller inbillade faror (men de senare kan nog vara nog så verkliga)...

Kollektivt förnekande..

Skulle vilja skriva om kollektivt förnekande... För det är det som nu "sker" överallt (att man förnekar ditten och datten), mer än vad som varit en period tidigare?? En av många back-lashes på många områden!? Och vi har anledning att att inte se det som sker i samhället eller världen?? Vi har anledning att förneka detta??

Inom psykologin gäller quick fixes och stoppa huvudet i sanden, dvs. kollektivt förnekande även här, mer än som faktist existerade en period innan!!?? Ett fenomen vilket också är något Judith Herman Lewis skriver om i sin bok "Trauma and Recovery"! Att traumaforskningen och öppet prat om trauman (och KRISER, det som Naomi Klein nu tar upp i "Chockdoktrinen", hur kris kan användas för att genomföra impopulära saker, där folk förlitar sg på auktoriteter och "starka" figurer, kanske rentav räddare etc. Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" om att han befarade rop på starka ledare och att man igen skulle få höra stöveltramp i fjärran) och dess effekter har gått i vågor. Troligen på grund av dess natur.

Hon skriver på sidan 7 i kapitel 1, "En glömd historia" (min översättning från engelskan)

"Studiet av psykologiskt trauma har en egendomlig historia - en av episodisk amnesi. Perioder med aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Upprepat har liknande linjer och frågeställningar under det gångna decenniet tagits upp och abrupt övergivits, bara för att bli återupptäckta mycket senare. Klassiska dokument som kom för femtio till hundra år sedan kan ofta läsas som samtida arbeten. Fastän fältet har en överflödig och rik tradition, så har den periodiskt blivit glömd och måst periodiskt återerövras."

Jag har nu läst ännu mer ur artikeln jag länkade i föregående blogginlägg... Och skulle vilja skriva mer om det som står i den senare. Dvs. om indoktrinering och hjärntvätt, från hjälpares sida i detta fall)...

Jag tror att somliga är mindre mottagliga för indoktrinering och andra mer och att det hör ihop med hur mycket vi har fått se eller senare lyckas bearbeta. Dvs.jag tror inte vi är prisgivna till dylikt, behöver inte vara det. Det stämmer nog det som Naomi Klein skriver att information innebär motstånd mot chock, "information is shock resistance".

Förnekande när det gäller saker som sker i samhället...

Förnekande när det gäller miljön...

Kolla Erik Svenssons blogginlägg "Ekonomipriset, spelteorin och nyliberalismens välförtjänta död".

Förresten handlar ju detta blogginlägg också om förnekande?? Kanske kollektivt det också;

"Det händer inte mig!!!"

Men vad skyddar vi oss egentligen emot? Vad behöver vi skydda oss emot och vad inte i själva verket??

PS. Vi väljer att inte se, höra eller tala ofta? Det som Judith Lewis Herman skriver om i länken ovan!? Om åskådarens dilemma... Att titta bort, vända bort blicken och omge övergrepp med tystnad.

Mer finns av detta i vissa perioder under historien? Ibland är nog det också det mest konstruktiva!?? Men för ens egen heder och självaktning ändå förbli seende och fördömande, även om det BARA sker tyst ibland??? *)

Jag kom också att tänka på något Jennifer Freyd skrivit (tror hon citerade Ross Cheit eller Roland Summitt?), fritt ur minnet:

"That's why speaking no evil is so evil in the end."

---

Tillägg på kvällen: se Aftonbladets ledarsida om Stureplansmålet och Helle Klein och Lotta Gröning om samma sak. Kanske är förnekandet inte lika kompakt som det HAR varit ändå?? Och kolla här om detsamma. Varför har somliga (allt fler verkar det) problem med vestibulit? Vad bottnar denna åkomma i? Varifrån kommer promiskuositet? Är det Kirkengen som skriver om den unga kvinnan som som vuxen anklagade sin farbror för övergrepp? Och på grund av sina vidlyftiga sexuella erfarenheter, så... Kolla bland mycket annat detta tidigare blogginlägg om Kirkengen.

*) Jag kom av någon anledning att tänka på Sophie Scholl under andra världskriget och hennes engagemang i motståndsröreslen och utdelning av flygblad under kriget ( i dess slutskede?). Miller menar att hon och hennes gelikar tack vare sin mindre stränga uppfostran var förmögna att genomskåda och ta avstånd från det som andra kanske inte ens såg eller inte vågade reagera på eller rentav deltog i och därmed fick utlopp för allt (omedvetet eller medvetet men förnekat) nedtryckt hat och vrede och aggressioner (se blogginlägg hos Arthur Silber där Sophie Scholl nämns **)).

Har varit och hämtat Naomi Kleins "Chockdoktrinen - Katastrofkapitalismens genombrott" som hade kommit till bokhandeln jag beställt den ifrån.

John Le Carré om boken (kolla här också):

"Passionerad, överväldigande informativ, underbart kontroversiell och skrämmande av bara fan".

Arundhati Roy:

"Naomi Klein har skrivit en lysande, modig och förfärande bok. Den är inget mindre än den hemliga historien om det vi kallar 'den fria marknaden'. Den borde bli obligatorisk läsning."

Se också detta inlägg (ett av flera) om artikel på DN-debatt av Stefan Fölster (dotterson till Gunnar och Alva Myrdal) och VD:n för handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström om att 95 % av befolkningen fuskar!!! Vad trött jag blir...

Monas kommentar till ett annat blogginlägg:

"föraktets inställning till arbetslösa har medvind. Det är märkligt att så många tycker illa om arbetslösas rätt till att kunna leva och delta i samhället. Jag undrar dock om deras inställning till arbetslöshet skulle vara den samma om de själv blev drabbade. Det är märkligt att man inte tittar på historien om hur eller av vad människor levde på innan a-kassan och den sociala trygghetsvälfärden det som ger en anständighet i livet.
Märkligt är att man inte bryr sig om att folk kanske måste tigga till överlevnad eller kanske hora ut sig
Märkligt är varför man har denna inställning när det är ok att det fortfarande existerar barnbidrag utan inkomstprövning avdrag för tjänster i hemmet (för lat överklass) och pension för avdankade politiker.
Märkligt är att förespråkarna av sänkt a-kassa tycker det är ok att de avdankade politiker (margitha björklund lars-åke skager) som driver egna företag som går med vinst kan fortsätta att plocka ut te.x kommunalrådspensioner om man sätter in vinsten i företaget.
Märkligt är att arbetslösa inte får göra samma sak
Märkligt är att medmänskligheten numer bara sträcker sig till den egna personen
Märkligt att det är ok för en del att leva på samhällets generösa utbud medan andra borde möta giljotinen
Märkligt det där med att bidrag numera ska gå till de minst utsatta
Märkligt märkligt patriarkatet är tillbaka i form av en allians
Märkligt är att de inte kallar sig brukspatroner"

**) Där står bland annat:

"My hypothesis that Adolf Hitler owed his great popularity to the cruel and inhuman principles of infant- and child-rearing prevalent in the Germany of his day [see the Hitler chapter in For Your Own Good] is also proved by the exception. I looked into the background of Sophie and Hans Scholl, two university students in Hitler's Germany who became famous as a result of their activities in the resistance movement, "The White Rose," and were both executed by the Nazis in 1944. I discovered that the tolerant and open atmosphere of their childhood had enabled them to see through Hitler's platitudes at the Nuremberg Rally, when the brother and sister were members of Nazi youth organizations. Nearly all their peers were completely won over by the Fuhrer, whereas Hans and Sophie had other, higher expectations of human nature, not shared by their comrades, against which they could measure Hitler. Because such standards are rare, it is also very difficult for patients in therapy to see through the manipulative methods they are subjected to; the patient doesn't even notice such methods because they are inherent in a system he takes completely for granted."

Vara "shock resistant"...

[Uppdaterad 16 oktober i slutet]. Några snabba tankar så här innan jag tar cykeln till stan för att köpa färgpatron till skrivaren och litet hudmedel på apoteket… Solen skiner från en blå himmel. En jättefin höstdag ser det ut, det lilla jag hunnit kolla ut! Hmmm… :-)

I kris regredierar vi… Och det gäller kanske alla kriser, inte minst dem på individnivå!? Men vi regredierar också i större sammanhang. Mer eller mindre, beroende på hur mycket vi har i ryggsäcken? Och kanske på vår medvetenhet!? Om vi är medvetna om detta fenomen kanske vi kan hantera detta bättre och i allra bästa fall kanske undvika att falla tillbaka?

Se det om kris på nationell och global nivå (Naomi Klein och chockterapi), samt i terapirummet… I båda dessa sammanhang och alla däremellan kan vi hamna i kris och regrediera mer eller mindre och då är vi känsliga för manipulation av olika slag (både medveten och omedveten manipulation, där båda är lika skadliga, kanske är den omedvetna svårare att genomskåda?). Vi kan få behov av en stark ledare, både politiskt samt i terapeuten…

Om jag förstått Jenson och Bosch med flera rätt, så handlar regression om försvar?? Att vi försvarar oss mot något psyket inte kan ta in? Och vi reagerar med försvar (och regression) på stimuli (symboler) som vuxna. Ofta är vi inte medvetna om att detta är fallet?? Det upplevs så verkligt nu!!

Ju mindre vi måst tränga bort desto mindre känsliga är vi för detta, dvs. vi ser verkligheten mer för vad den är och blir mindre lätt manipulerade. Ju mer vi har måst tränga bort desto svårare får vi att bearbeta verkligheten.

I regressionen förs vi tillbaka mer eller mindre till en upplevelse av makt- och hjälplöshet. Vi förs tillbaka till barnets upplevelse, i dess faktiskt makt- och hjälplösa tillstånd. Men som vuxna är vi för det mesta inte alls så maktlösa och prisgivna, även om vi känner så, och troligen känner det som ytterst verkligt och reellt. Så den känslan är inget att moralisera över ett enda dugg!!?

Fick en länk till psykologen Martin Seligmans sida, om hans tester och s.k. ”positiv psykologi”. Se också blogginlägg om experimentella psykologer (dvs. sådana som ägnar sig åt psykologiska test?)!!!! Rationalitet, quick fixes, tänka positivt... Är det alltid så lätt? Och som den jag fick länken av skrev:

"Jag registrerade mig [hos Seligman] och tog tre av testerna /.../ På karaktärstestet var min allra starkaste sida 'tacksamhet'. Men så provade jag ett annat test om 'tacksamhet' som handlar om hur man värdesätter det förgångna - utan att det fanns några frågor om hur det gängna faktiskt varit. Där 'scorade' jag i botten av botten - så klart!"

Undrade vad t.ex. Bosch skulle tycka om hans psykologi!? Om hon skulle reagera på liknande sätt som angående Daniel Goleman och hans koncept om emotionell intelligens?

Se också vad hon skriver vad hon skriver om att:

”… att tänka och analysera kan också bli missledande. När vi är i ett rationellt, neokortikalt tillstånd i bearbetande av information, vilket vi är när vi pratar om och analyserar det vi medvetet minns om vår barndom, kan vi inte återvinna information som lagrats med hjälp av hippocampus (faktisk) och i amygdala (känslomässig) som vanligen är förenade. Och om vi feltolkar orsaken till känslan kan vi oavsiktligt hindra helandeprocessen, eftersom vi för att kunna helas måste vara medvetna om att en särskild känsla går tillbaka till någonting (vare sig det är en allmän eller särskild situation) och låta oss själva känna detta.”

Det som borde vara poängen med terapi är att hjälpa oss hantera det som livet faktiskt för med sig på ett konstruktivt sätt. På ett livsskyddande och –bevarande sätt!! Och det gör vi bättre och bättre ju mindre bråte vi har kvar obearbetat menar terapeuter som Bosch, Jenson m.fl.

Naomi Klein tror att information är ”shock-resistance”, dvs. att information gör att man kan skydda sig mot chock bättre och med allt vad en dylik kan föra med sig.

Jag tror jag skulle vilja återkomma till detta senare och utveckla det mer…

Se också detta om psykoanalys "Psykoanalys som indoktrinering"...

Tillägg före lunch efter cykeltur:

Läsarbrev på Millers webb om de gamla budskapen (maktens röst) att

”Kom an, väx upp, skaffa dig ett liv, sluta spela offer, du är bara oförmögen, inte passande, sluta gömma dig bakom denna olyckliga barndoms underhistoria [skyll inte på den], så många har haft det mycket värre än du, Du har alltid varit en omöjlig person, ta din medicin och sluta tyck synd om dig själv osv. osv.”

---

Tillägg 16 oktober: det där med det kognitiva, med intelligens (neo cortex)... Om det bara hängde på detta... Då skulle mycket vara annorlunda, alla problem lösta? Men det är de inte, blir de ej... Inte ens för individen i terapirummet tyvärr kanske alltför ofta!!

Vad handlar psykoterapi om? Speglar det som sker i psykoterapirummet det som sker utanför det (är det ofrånkomligt att så måste ske? Dvs. är psykoterapeuter denna sorts opportunister eller denna sorts opportunister **)eller båda sorter ibland, helt enkelt? *))? Anammar psykoterapeuter de ideal som förhärskar utanför terapirummet? Nu som med förkärleken för kognitiv psykoterapi!! Snabba, enkla lösningar? Hur håller de på sikt? (se nytt inlägg idag om terapi och terapeuter, ur "Tidskrift för psykologi" i Norge).

Ja, det där "motstånd mot chock"... Miller benämner det som skedde Helga ( boken "Vägar i livet") i psykoterapin som "chock"...

*) hittade länk till "Opportunist Magazine"!!! Jag såg bara män på omslagen till varje nummer av detta magasin!! För det första...

Se Erlend Loe om boken "Naiv. Super." Och om begreppet "naiv" (börjar undra om jag är det).

**) Politisk opportunism är den inspirerad av den alternativa betydelsen av opportunism, som den står beskriven i Wikipedia:

"Opportunist används även som beteckning för djur som äter det som för tillfälligt råkar finnas tillgängligt, t ex räven, gäddan och gråtruten. Här kan termen inte ses som nedsättande; egenskapen ger konkurrensfördelar mot arter som inte är opportunister."

Dvs. en annan form av egoism?? Ytterligare något som för vissa människor rättfärdigar deras egen (bottenlösa) egoism - och bottenlösa girighet? Rättfärdigar användning av nästan vilka medel som helst?