Made sick by silence/gjord sjuk av tystnad...

Kirkengen writes in the chapter "Conclusions and implications" at pages 390 and forward in her book "Inscribed bodies..." (see earlier blog posts about her and her books and what she has written, but these books contains almost 700 pages of text, so there is a lot of material there):

"...biomedicine is ignorant as to how life is inscribed into human lived bodies, and how lived bodies are inscribed in the social politics of silencing.

Violated humans are made sick by the silence and are sacrificed to the silence about overwhelmingly male sexual violence, which societies still resist becoming knowledgeable of and reflect upon. Both psychiatric and somatic medicine take part in the silencing, 'the sickness', the sacrifice and thus, the violence. [this is hard words, but true I think! Even psychiatry contribute to silencing I think, all too often, even fairly often or even very often?]. In outlining the implications of these finding, I shall argue that not only sexual violation or any other violation of personal integrity, has potentially pathogenic impact, but also any structural humiliation of human integrity."

Kirkengen refers to the Hebrew University philosopher Avishai Margalit, and writes for instance, about what he say and mean:

"He finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being 'something which can be humiliated'. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /.../ According to Margalit, human beings no longer have Truth, God, Wisdom, Language, or the Law of Nature or History in common. Paradoxically, however, they do all share the ability to be humiliated.

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members - or its non-members. Any measures which marginalize people stigmatize them. And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes: 'A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,' and, 'a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit.

My study provides evidence that structural humiliation of human dignity occurs within medicine [and in psychiatry and therapy too, because what clients have to come with too often becomes belittled and diminished, and analyzed and intellectualized and put a label or diagnose on, instead of being solved/dissolved. Kirkengen writes more about the power of narrative, and if these narratives are met with distrust, what this can lead to instead. I will write a separate blog post about that. And this occurs both in somatic medicine and psychiatry I think]. Whenever people deviate from the norm of biomedicine they become marginalized /.../ if their symptoms do not respond to presumably appropriate measures; if their health does not improve as fast as expected; and finally, whenever they return with the same presenting problem despite that, according to standard medical practice, it ought to have been solved.

These scenarios all lead to medical marginalization, regardless of their origin. It is known, however, that social stigma and shameful, silenced experiences cause health problems but, at the same time cannot be communicated frankly and explicitly /.../ In other words: socio-culturally originating suffering and bad health are not only misunderstood in medical contexts; they will also most probably be aggravated by being responded to with 'more of the same', so to speak /.../

Consequently there is a path from silenced humiliation in private to legitimized humiliation in public. There is a link between the private experience of being made to feel worthless [originating in childhood] - through domestic abuse [physical, sexual and emotional abuse and violation], subordination, exploitation, neglect or deprivation [in grown ups too, which reeanct what they endured during childhood; if their self-esteem was damaged they won't be able to protect themselves adequately and maybe also behaves self-destructively, if they don't act it out on others in destructive behaviors], and the public doom of being unworthy to receive help - through correct medical and legal objectification."

Also see what the ACE-study has found about adverse childhood experiences and their impact on health (so these experiences doesn't only or even always cause psychic problems, but also what we usually mean are somatic troubles, and in many cases both, even among those we deem as "socially respected"; the ACE-study is performed on middle-class Americans, which can afford health insurances, thus aren't the ones in the absolute bottom of the society!!).

A translation to Swedish will probably follow. And see again "Miller on the Wall of Silence"!!?? The blog post about this...

-//-

Nu kommer översättning av detta blogginlägg:

Kirkengen skriver i kapitlet "Conclusions and implications" på sidorna 390 och framåt i sin bok "Inscribed bodies..." (se tidigare blogginlägg om henne och hennes böcker, som sammanlagt består av nästan 700 sidor text inklusive fotnoter som också är värda att läsa).

”… biomedicin ignorerar hur liv skrivs in i mänskliga levda kroppar och hur levda kroppar är inskrivna av den sociala policyn nedtystande.

Kränkta människor har blivit gjorda sjuka av tystnaden/tigandet och är offrade till tystnaden/tigandet om överväldigande manligt sexuellt våld, vilket samhället fortfarande motstår att bli vetande om [dvs. kort och gott vill man inte veta om det] och reflekterande över. Både psykiatri och somatisk medicin deltar i detta (ned)tystande, ’sjukdomen’, offrandet och sålunda våldet. Genom att skissera innebörderna av dessa fynd, ska jag argumentera inte bara över vad sexuellt våld eller varför vilken annan kränkning av personlig integritet har potentiellt skadande effekter, utan också varför varje strukturellt förödmjukande av mänsklig integritet ar det [Kirkengen skriver om reviktimisering av människor i somatisk medicin och psykiatri, dvs. klienter som blir kränkta igen och på samma sätt som de e gång blev, vilket lett till deras sjuklighet. Bara för att man inte vill veta om de grundläggande och underliggande orsakerna, inte frågar efter dem, inte ’vågar’ (??) fråga efter dem].”

Kirkengen refererar till den hebreiska filosofen Avisha Margalit:

”Han finner det mer fruktbart att konstruera ett negativt argument, baserat på fakta att mänskliga varelser delar den moraliskt relevanta karaktäristiken att vara ’någonting som kan bli förödmjukat’. Denna negativa argumentation menar han vida överträffar/-stiger alla de positiva i användbarhet /…/ Enligt Margalit så har mänskliga varelser inte längre sanning, Gud, visdom, språk eller naturens och historiens lagar gemensamt. Paradoxalt dock, delar de alla förmågan att bli förödmjukade.

Ett anständigt samhälle reflekteras, enligt Margalit, i sättet dess institutioner möter dess mes sårbara av dess medlemmar - eller dess ickemedlemmar.. Alla åtgärder som marginaliserar människor stigmatiserar dem [bland annat genom viss sorts diagnosticerande inom både somatisk medicin och psykiatri, vilket hon också skriver om, t.ex. skriver hon om begreppet ’somatiserare’ ganska omfångsrikt. Och läkare som ’vårdslöst’ pratar om framhärdande/envisa somatiserare, men man hör inget motsvarande om ’framhärdande/envisa negligerare’ (liksom underförstått ’Ah du vet; det är något psykiskt!’ utan att ens någonsin ha frågat patienten om hur den har det eller har haft det) om läkare som vidtar den ena meningslösa åtgärden efter den andra som inte leder till någon som helst förbättring hos klienten]. Och ett stigma är det offentliga tecknet på avvikande från normen gällande heder, ?, kön, ras, tro eller funktion.

Avseende konceptet heder, självrespekt och självförtroende, skriver Margalit: ’Ett fördmjukande samhälle är ett samhälle vars institutioner får människor att kompromissa med sin integritet, ett anständigt samhälle är ett vars institutioner inte kränker värdigheten hos människor som befinner sig i dess omlopp.’"

Min studie förser oss med bevis att strukturell förödmjukelse av mänskligintegritet uppträder i medicin [och i psykiatri och terapi också]. När än människor avviker från normen i biomedicinen blir de marginaliserade /…/ om deras symptom inte svarar mot de åtgärder som antas vara ändamålsenliga; om deras hälsa inte förbättras så snabbt som förväntat; och slutligen, när de än återkommer och presentera samma problem trots detta, enligt standard medicinsk praktik, borde det ha lösts.

Dessa scenarier leder alla till medicinsk marginalisering, oberoende av dess ursprung. Det är dock känt att socialt stigma och skamfyllda, tystade erfarenheter/upplevelser orsakar hälsoproblem men, på samma gång, inte kan kommuniceras frankt och uttryckligen /…/ Med andra ord: lidande som har sociokulturellt ursprung och dålig hälsa är inte bara missförstått i medicinska sammanhang; de kommer också högst troligt att bli förvärrade genom att bli svarade med ’mer av samma’ så att säga /…/

Följaktligen finns det en väg från tysta förödmjukande i det privata till legitimerad förödmjukelse i det offentliga. Det finns en länk mellan den privata upplevelsen att ha fåtts att känna sig värdelös [vars yttersta ursprung finns tidigt troligen] – genom familjevåld [fysiskt, sexuellt, emotionellt], underordnande, utnyttjande, negligering eller deprivation och den offentliga domen att vara inte värd att erhålla hjälp – genom korrekt medicinsk och legal objektivisering.”

Se också vad ACE-studien säger om skadliga barndomserfarenheter och dess inverkan på framtida hälsa. Dvs. dylika erfarenheter leder inte bara till psykisk sjukdom eller problem utan kan leda till somatisk ohälsa. Och i värsta fallen av övergrepp och misshandel till kriminalitet av den värsta sorten (Pincus).

Se också tidigare blogginlägg om tystnadens mur.