Inlägg
“Many therapists also use the strategy of creating a ‘safe place’ when
working with traumatized clients. The therapist helps the client to think up an
imaginary place in which she feels completely safe where she can retreat to
whenever she feels overwhelmed by her feelings. Although this might sound nice
to some readers, why would we need to have an imaginary safe place? We would
only need such a place if we were not truly safe in the present and we were
unable to change our situation. Such thinking implies it is possible that our
feelings cold really hurt us, and that we could actually be overwhelmed by our
feelings. Both these ideas are explicit in the concept of the ‘safe place’. The
‘safe place’ concept prevent us from giving in to our worst childhood feelings
while knowing that there is no actual danger, and therefore it takes away the
opportunity to come out on the other side of the feeling unharmed [and the
possibility to experience that this is actually possible. And possible again and
again till we don’t need it any more, as many times as we maybe need. And the
possibility of experiencing that it for each time gets a little bit easier and
is a little bit less frightening].
Knowing that it is safe to feel all old
feelings, that we won’t be devoured by them, that they will pass by eventually,
and that they are not too much for us to feel, is an important part of the
healing process. It can be painful and unpleasant, but we will come out unharmed
and one step closer to being healed.”
Clients have been scared and thus hindered in their healing during history??? This is awful I think! And this because of the therapists, psychologists and psychiatrists and other helpers own fears for their own truths? Bosch means, and writes, that these fears is actually a defence the child once needed against the truth, defences adults doesn’t need any more, adults can survive those feelings even if it doesn’t feel so. These defences aren’t necessary any longer. The harm that we are so afraid of has already been done and can’t harm us any more. But it doesn’t feel so; it feels as we are in danger here and now… But nevertheless we can survive them… Many clients have been scared instead of helped to overcome this fear, and scared for their own truths… Even more scared instead of less. And have used a lot of energy on controlling these feelings and hold them in check, energy they could have used on much more constructive things!!!!!
She writes at page 98:
“Quite a few therapeutic schools reinforce this fear of feelings we carry
with us. Most therapists do not recognize that the belief, about feelings being
potentially harmful, is actually a defence we needed when we were children.”
No, they don’t even recognise this for themselves?
See also what Freyd has written about healing. That she doesn’t agree with Daniel Goleman (see that blogpost).
-//-
Bosch skriver på sidan 99 och framåt i sin bok "Redisovering the True Self":
”Många terapeuter använder också strategin att skapa ’säkra platser’ när de
arbetar med traumatiserade klienter. Terapeuten hjälper klienten att tänka ut en
inbillad/maginär plats i vilken hon känner sig helt säker och dit hon kan dra
sig tillbaka närhelst hon känner sig överväldigad av sina känslor. Även om detta
kan kännas trevligt för vissa läsare, varför skulle vi behöva en tänkt ’säker
plats’? Vi skulle bara behöva en sådan om vi inte var verkligt säkra i nuet och
var oförmögna att förändra vår situation. Ett sådant här tänkande låter oss
förstå att det är möjligt att våra känslor verkligen kan skada oss och att vi
verkligen skulle kunna bli överväldigade av våra känslor. Båda dessa idéer är
uttryckliga i konceptet ’säker plats. ‘Säkra platsen’ konceptet hindrar oss från
att ge efter för våra värsta barndomskänslor samtidigt som vi vet att det inte
finns någon aktuell fara och därför tar det bort möjligheten att komma ut
oskadad på andra sidan av känslan [att verkligen få uppleva att det faktiskt är
möjligt. Och möjligt igen och igen, så mänga gånger som vi kanske skulle behöva.
Och att få uppleva att det för varje gång blir en aning mindre skrämmande].
Att veta att det är säkert att känna alla gamla känslor, att vi inte kommer
att bli förtärda av dem, att de slutligen kommer att passera och de inte är för
mycket för oss att känna, är en viktig del i helandeprocessen. Det kan vara
smärtsamt och otrevligt, men vi kommer att komma ut oskadade och ett steg
närmare att bli helade.”
Klienter har blivit skrämda och på det viset hindrade i sitt helande under historiens gång??? Detta är fruktansvärt tycker jag! Och detta på grund av terapeuters, psykologers, psykiatrikers och andra hjälpares egna rädslor för deras egna historier?? Bosch menar, och skriver, att dessa rädslor i själva verket är ett försvar som barnet måste ha en gång mot sanningen, försvar som vuxna inte behöver längre, vuxna kan överleva dessa känslor även om det inte känns så. Detta försvar är inte nödvändigt längre. Skadan som vi är rädda för har redan skett. Men det känns inte så, det känns som om faran finns här och nu. Men vi kan överleva dessa starka känslor. Många klienter har blivit skrämda istället för hjälpta att komma över sin rädsla och rädda för sina egna sanningar… Ännu mer rädda istället för mindre. Och har använt en massa energi för att kontrollera dessa känslor och hålla dem i schack, energi som skulle ha kunnat användas på betydligt mer konstruktiva saker!!!
Hon skriver på sidan 98:
“Inte så få terapeutiska skolor förstärker denna rädsla för känslor som vi
bär med oss. De flesta terapeuter erkänner inte att denna tro, att känslor är
potentiellt farliga, faktiskt är ett försvar vi behövde när vi var barn.”
Nej, de erkänner det inte ens för sig själva?
Se också vad Freyd skriver om helande. Att hon inte håller med Daniel Goleman (se det blogginlägget).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar