O'Hare, Chicago.
[Uppdaterad på kvällen med ett par länkar]. Min snabba och fria amatöröversättning i denna bloggpostning... För den som vill kolla källan och den engelska texten så är den länkad nedan. Eventuellt kommer jag uppdatera denna postning framöver med fler länkar... Se tidigare postningar om detta ämne och denna forskning.
De brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i artikeln ”Equality of What?” om att i fokuset på social rörlighet och jämlikhet vad gäller möjligheter i samhället, snarare än jämlikhet vad gäller utfall, så kommer jämlikhetsförslag [som lagts] från regeringen i Storbritannien troligen inte att kunna tackla Storbritanniens fast förankrade ojämlikhet.
Regeringens proposition om jämlikhet handlar om lika möjligheter, om att försöka ge alla en rättvis chans i livet och att förhindra diskriminering på grund av etnicitet, kön, religion, ålder, sexuell orientering, klass, geografiskt ursprung osv.
Allt detta är förstås väldigt berömvärt – i dessa dagar skulle du vara ganska snurrig om du talade för diskriminering. Men detta förslag missar också det som är viktigast vad gäller ojämlikhet skriver de.
Vad detta förslag faktiskt handlar om är ett försök att ge alla en jämlik chans att bli ojämlik.
I sammanhanget med arbetsgivare som väljer mellan jobbsökande kan man se detta förslag som ett sätt att försöka reducera alla former av diskriminering till förmån för en mer perfekt, bättre diskriminering genom 'förmåga, skicklighet, duglighet' eller meriter. Men det är två allvarliga problem med detta.
För det första så har vi ganska säkert en inbyggd tendens att se fattigare människor i samhället som underordnade och rikare som överordnade. Alltför ofta är vi medvetna om status - och snobbiga. Därför är fattigdom stigmatiserande. Tillägg 30 juli: se bloggpostningen "Identification with power and contempt for weakness..." eller "Identifikation med makt och förakt för svaghet."
Social position blir för oss ett sätt att visa hur värdefull och viktig du är.
Tror regeringen att att det är möjligt att ha stora ojämlikheter vad gäller inkomst och välstånd utan att också få social skiktning, klassfördomar och stigmatisering av de fattiga undrar de?
Och tror den att det någonsin kommer att bli möjligt att förhindra att de rika för vidare sina fördelar – lika mycket psykosociala som materiella – till sina barn?
Och tänk om social position har djup påverkan på utvecklandet av 'förmåga' så att barn till fattiga – från tidig barndom och fortsatt – alltid verkar sakna förmåga, mycket mer än barn till rika?
För det andra, upplevelsen av att vara fattig kommer inte att bli behagligare av att veta att de fattiga representanter samhället i stort – genom etnicitet, kön, klassursprung, religion osv. Troligen är fallet det motsatta.
Detta skulle snarare stärka den falska synen att de fattiga bara har sig själva att skylla.
Men även om vi antar att social rörlighet är ett direkt uttryck för sämre förmåga eller IQ, vad finns det för moraliskt berättigande att tycka att dessa människor med avsaknad av fördelar också skulle dömas till mycket mindre status och inkomst?
I vår bok visar vi att trots väldigt litet jämförande data så visar det sig att samhällen med större olikheter i inkomst mellan rik och fattig har mindre social rörlighet, samt att större inkomstskillnader verkar öka barriärerna för social rörlighet – troligtvis genom att öka det sociala avståndet och fördomarna mot dem under, likaväl som det gör de kulturella markörerna vad gäller social olikhet mer iögonenfallande.
Vad som dock är ännu viktigare vad gäller målsättningen att minska ojämlikheterna vad gäller möjlighet snarare än att minska den samlade skalan av inkomstolikhet (ojämlikhet vad gäller utfall!?) är del i en meritokratisk syn på samhället vilken nya fynd visar är i hög grad falsk.
Människor tenderar att anta att den sociala skiktningen vad gäller förmåga, precis som den sociala skiktningen vad gäller hälsa eller barnens skolprestationer, återspeglar hur människor sorteras ut i enlighet med förmåga och sårbarhet till respektive plats på den sociala skalan.
Social rörlighet ses som mekanismen som skapar social skiktning genom att skilja agnarna från vetet.
Dock har Wilkinson och Pickett visat att varje problem som blir vanligare ju närmare botten i den sociala skalan vi kommer också är mycket mer vanlig i mer ojämlika samhällen.
Dvs. människor längst ner i samhället har ännu fler problem i samhällen med större inkomstskillnader mellan rik och fattig än i samhällen med små.
Vare sig vi tittar på fysisk eller mental hälsa, våld, frekvensen tonårsgraviditeter, drogmissbruk, fetma, förtroende för och deltagande i samhällsliv eller mobbning i skolor och ungas matematik- och läs-och-skrivkunnighet så är mönstret detsamma. Frekvensen problem ökar stegvis i enlighet med mängden ojämlikhet i samhället.
Mer ojämlika samhällen har mellan allt från två till åtta gånger så många av de ovan uppräknade problemen jämfört med mer jämlika samhällen. Och som Wilkinsons och Picketts data visar så gäller detta mönster inte bara bland de rika utvecklingsmarknadernas demokratier, utan också i de femtio staterna i USA. Dvs. de mer jämlika staterna i USA får bättre resultat vad gäller problem uppräknade ovan, dvs. problemen ovan är mindre i de mer jämlika staterna.
Den enda rimliga förklaringen är att sociala problem och hälsoproblem skapas av omfattningen av social ojämlikhet.
Ojämlikhet i inkomst och välstånd är verkligen skiljande och socialt nedbrytande. Snarare än att skillnader i meriter är skapare av ojämlikhet, så är den antagna meritokratin till stor del en produkt av ojämlikhet, ojämlikhet sätter sitt avtryck på oss, och formar kognitiv och känslomässig utveckling, från tidigast i livet och fortsatt.
Sidospår: S. (boende i USA) saknade telefon och internet under nästan en hel vecka (om jag minns rätt) på grund av en kabel som gått av utanför hans hus nu i vår. Tidigare hade han fått detta fixat omedelbart sa han. Servicen från telebolagen har blivit så mycket sämre mot tidigare.
Tidigare hade de inte heller de en massa telefon- eller elbolag, men servicen verkar inte ha blivit bättre i och med att de kan ”välja” (att de har ”valfrihet”), utan snarare sämre? Ungefär som här? Så så kallad ”valfrihet” löser egentligen inga problem?? Borde vi prova något annat????
Jo, vi kan med rätta ifrågasätta nyordningar innan vi genomför och anpassar oss till dem. Det är sunt att vara litet skeptisk, om man inte får en riktigt god och tillförlitlig förklaring att nyordningen leder till något bättre.
Tillägg på kvällen: Läs "En minskad jämlikhet ger mer ohälsa":
”Det som nu händer inom politiken är ytterst oroande. Vi lämnar alltmer jämlikheten som norm - och därmed kommer också ohälsan i bred betydelse att tillta.”
Samt
"Ett samhälle med små inkomstskillnader ger sina medborgare bättre hälsa och färre sociala problem." På ett annat ställe på nätet hittade jag följande apropå fusket i sjukförsäkringen:
”2006 erhöll 673 583 personer sjukpenning. 247 polisanmäldes för att de 'lurat' till sig sjukpenning. 29 fälldes i domstol. Fusket var alltså en myt.
20 procent av dem som överklagar försäkringskassans beslut att avslå sjukpenning får också rätt. Vart femte beslut om avslag är alltså felaktigt.”
”Det pågår en kampanj mot den allmänna sjukförsäkringen eller chockterapi för sjukskrivna”:
”Björn Collin, f d tjänsteman på F-kassan: 'Det bedrivs en kampanj för att slopa den allmänna sjukförsäkringen.'
Sjuka människor riskerar att få sin ekonomi raserad genom försäkringskassans inkompetenta beslut. Björn Collin ser en kampanj som ska bana väg för ett nytt sjukförsäkringssystem.
Sedan några år bedrivs en systematisk kampanj mot sjukpenningförsäkringen.
Det började 2003 då försäkringskassan redovisade en kraftig ökning av kostnaderna för försäkringen. Kostnadsökningen uppgavs bero på att allt fler sjukskrev sig.
Företrädare för försäkringskassan och politiker från höger till vänster beskyllde svenska folket för att fuska med sjukpenningförsäkringen för att skaffa sig extra lediga dagar från jobbet.
2004 publicerades en studie från Statistiska centralbyrån (SCB) som visade att det var en myt (omskrivning för lögn) att de ökade kostnaderna för sjukpenningutbetalningarna berodde på att fler sjukskrev sig. Det var i stället försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet som havererat. Följden blev att många långtidssjukskrivna, i stället för att återgå i arbete, fortsatte att vara sjukskrivna år efter år.
2005 verifierade Arbetslivsinstitutet slutsatserna i SCB-studien och menade att den galopperande sjukfrånvaron inte främst orsakades av fusk och sjukskrivning på lösa grunder utan på att längden på sjukskrivningsperioderna ökat.
Försäkringskassan valde emellertid att vilseleda allmänheten genom att skylla ökningen av sjukpenningkostnaderna på svenska folkets dåliga sjukskrivningsmoral.
Därefter trappade försäkringskassan upp kampanjen mot de sjukskrivna bland annat genom 'dressyrkurser' för läkare som skulle motiveras att bli mer restriktiva med sjukskrivningarna.
2006 uppbar 673 583 personer sjukpenning. Av dessa polisanmälde försäkringskassan 247 personer för att de 'lurat' till sig sjukpenning. Samma år fälldes 29 personer i domstol för detta. Siffran kan vara högre eftersom återrapporteringen från domstolarna till försäkringskassan inte alltid fungerar.
Antalet anmälningar om fusk och antalet fällande domar ger inte stöd för försäkringskassans uppfattning om svenska folkets dåliga moral när det gäller att utnyttja sjukpenningsförsäkringen /.../
Många överklagar försäkringskassans beslut att inte bevilja sjukpenning. I den rättsliga prövningen i länsrätten får 20 procent av de klagande rätt. I vart femte beslut om avslag har alltså försäkringskassan gjort fel. Inom en myndighet som gör fel i vart femte beslut är det knappast lönt att ens prata om rättssäkerhet.
En politiskt oberoende utredning borde granska försäkringskassan och utreda om den politiska makten och försäkringskassan samverkar i en kampanj för att misskreditera sjukpenningförsäkringen och därmed bereda väg för att ersätta den allmänna sjukförsäkringen med ett annat system, kanske finansierat med bland annat egenavgifter."
Läs vidare i länken ovan. Jag hittade också dessa insändare och kommentarer på nätet på andra ställen bland annat av läkaren och gestaltterapeuten Ingegerd Wahl.
Jo, jag tror rehabiliteringsinsatserna har varit ytterst bristfälliga, kanske också obefintliga, och därför har sjukskrivningarna blivit så långa. Och de var bristfälliga och obefintliga redan under och efter förra stålbadet i ekonomin. Man tog dock inte lärdom av detta, så att man satte in preventiva åtgärder... Trots all kunskap som finns om anledningarna till varför människor blir sjuka. Urkasst!
Inlägg
