Andnöd...

från promenad 13 februari 2007.

[Uppdaterad i slutet 6 februari]

Andnöd.

Och plötsligt var det vårt fel,
och inte den ökade arbetsbördans,
att vi inte orkade mer,
att vi inte var flexibla nog
eller tillräckligt stresståliga,
när arbetstiden var skyddad av lag,
men arbetsmomenten fördubblades.

Och man satte självhjälpsböcker
i psykologi
i händerna på oss,
när vi inte kunde sova längre
om natten.

(Maria Björkman)

Återigen: Kolla denna artikel av idéhistorikern Karin Johannisson ”Vi är sjukt friska”!!!

"2006 konstaterade Arbetslivsinstitutets chef att 'en miljon svenskar vantrivs på jobbet, den ena gruppen för att man inte klarar att leva upp till förväntningarna, vilket skapar stress, den andra för att man är besviken på sin arbetsgivare och upplever att ett psykologiskt kontrakt är brutet'.

Den bräckliga individen i en bräcklig omvärld är alltså vår tids mest repeterade tema. Vid förra sekelskiftet skulle diagnosen ha lytt: anomi. I det anomiska samhället präglas individen av gränslösa drömmar om framgång och självförverkligande samtidigt som hon saknar sammanhållande normer.

Tillståndet manar: använd friheten, underordna dig inte andra, var den du är, gör det du vill, definiera dina egna mål. Denna aktiva individualism [som hos vissa slår över i egoism!!? Egoismen blir liksom rättfärdigad för vissa?] kopplas till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självständighet.

Men samma frihet gör individen själv ansvarig för att finna och genomföra de livsprojekt som inte utestänger henne från samhällets kulturella och ekonomiska möjligheter. Inflationen i personligt ansvar skapar allt högre krav på bekräftelse. Man förväntar sig feedback och blir deprimerad om den uteblir. Den konstanta jakten på att göra sig själv leder till utmattning. Den franske sociologen Alain Ehrenberg kallar det trött på att vara sig [se artikeln "Prozac notion" vilken var den första träffen jag fick på engelska om Alain Ehrenberg, alla andra var i huvusak på franska, tyska eller spanska, tror jag! Hur kommer det sig att han inte eixsterar i engelskspråkig kultur??? Se pdf-filen "The Future of Character". Se också "The social brain: Epistemological chimera and sociological truth." Ja, vi är sociala varelser!!?? Se också om "Consumerism, Commercialization, and Postmodernism"]. Obestämda känslor av övergivenhet riskerar att översättas till nedstämdhet, ångest och sjukdom.”

Se Karin Johannisson om ”Anomi – en diagnos i vår samtid?” Hon skriver om detta begrepp bland annat:

"Sammansatt av grekiskans a, icke och nomos, lag, och med en bestämd historia under senantiken, betyder det laglös, regellös. Mer precist står det för ett tillstånd av desorientering och förvirring utlöst av samhällets brist på sammanhållande normsystem.

Anomi betecknar alltså både ett samhällstillstånd och ett individtillstånd. Den helt centrala utgångspunkten är att samhällets mentala tillstånd överförs på individen. I det anomiska samhället driver människan omkring i en ogenomskinlig verklighet.

Sociala och moraliska normer är motstridiga, oklara eller obefintliga. Hennes känslor och sinnestillstånd präglas av otillfredsställelse och obestämd vrede, känslor som riktas mot henne själv, mot andra eller mot samhället och livet i allmänhet. För Durkheim var anomi en modell för att förklara en bestämd typ av självmord (Om självmordet, 1897) /.../

I existensfilosofiska sammanhang glider det ibland samman med rotlöshet, depression och alienation./.../

Anomi är alltså ett kris- och depressionsbegrepp. Det är också en tidsdiagnos. Moderna uppslagsverk definierar det som ett tillstånd som uppstår i tider av snabb strukturell förändring, då de värden som stärker social sammanhållning minskar i synlighet och individen blir hängande mellan olika normsystem. Anomi är namnet på en social patologi, en samhällssjuka. /.../

Anomin finns också i en psykologisk dimension, som individens känslo- och beteendemässiga svar på samhällets anomi. Tillståndet har till och med ett eget diagnostiskt namn, anomia, och står för erfarenheten eller upplevelsen av förlorad samhörighet. Det kan både vara permanent och en akut reaktion.

Kännetecknande är förfrämligande och avskärmning. Den anomiska svarar bara på sig själv och ansvarar för ingen utanför sig själv. Diagnosen kan också tillämpas på gruppnivå (gänget, klicken, nätverket) eller på relationer mellan gruppen och individen, till exempel på arbetsplatser.

Här kan man drabbas om man underordnar sig normer som strider mot de egna, men också om man öppet förkastar dem och ändå väljer att hålla sig kvar. Anomi kan med andra ord vara ett symtom i det jättesyndrom som kallas vantrivsel på jobbet./.../

Men anomia-diagnosen innehåller också en skenbart motsatt symtombild. När sociala och moraliska normer försvagas ser individen inte längre gränser för sina egna begär och aspirationer. Hon blir jagande, otillfredsställd. Modernitetens predikament är en epidemisk omättlighet, en smitta överförd från marknadsekonomins okontrollerade natur, skriver Durkheim.

Individen kräver mer och mer, när hon inte får vad hon förväntar riskerar hon att hamna i ett slags de stigande förväntningarnas missnöje. Behoven ökar ju mer de stimuleras och en behovsspiral startar som slår tillbaka på henne själv. Hon döms till rastlös jakt på tillfredsställelse. Hon blir omättlig, men också utan mått, omåttlig.

Också i denna psykologiska dimension representerar alltså anomi ett slags patologi, ett sjukdomstillstånd."

Måste kollektiv ställas mot individ?? Måste det ena utesluta det andra?? Har makten intresse av att så görs, sker, är?

För stort eller för litet beroendebehov!? Tillägg 6 februari: Eller som terapeuten Jenson skriver (på sidan 21-22 i sin bok "Att återerövra sitt liv"):

"...överdrivet beroende eller som om vi inte har några beroendebehov alls."

Autonomi betyder att vi inte förnekar vårt behov av andra? Men en grupp, ett kollektiv, samhälle osv. behöver heller inte innebära att vi upphör att existera som enskild individ... I en sund grupp är också varje individ en självständig individ och enhet?? Varken överdrivet beroende liksom inga beroendebehov kanske alls är något "sunt"?? Det ena behöver verkligen inte utesluta det andra tror jag.

Sedan har jag en del ytterligare tankar om hur vi utvecklar autonomi, men dem spar jag till ett annat tillfälle.

Läs också Åsa Petersén i artikeln "Ryck upp er nu för fan!" från december 2004. Och här ytterligare en artikel "7 skäl till 6 timmar på jobbet".

Tillägg 6 februari: I brev till ledarsidan om Göran Greiders dikt "Sovande". Om hur man rusar fram i livet och tar allt så för givet, till...

Sovande

Sov genom en massa år,
åren då jag var som mest verksam.
Febrilt sysselsatt - med att vakna?

Ännu mer om kunskap...

Det där med kunnande...

Jag säger bara - SUCK, så där allmänt!!!

Fast det finns "kunnande" och "kunnande" som kanske inte alls har med skolmeriter eller akademiska examina att göra!!??

Egentligen borde jag ägna mig åt en massa andra saker; städa, öva, slappa, skriva till en vän osv... Men så bläddrade jag i Dagens ETC och känner att jag behöver skriva av mig! :-)

För det första kolla "Regeringen lyckades - igen", om att SCB visat att fattiga har blivit fattigare och rikare rikare...

Och sedan debattartikeln "SVT lider av andnöd"...

"På dörren till en av mina lärares rum [på journalistutbildningen?] satt ett urklippt citat:

’Jag vill så gärna jobba med media att jag till och med kan tänka mig att gå en journalistutbildning.

Jag vet inte vem som sagt det, med det här var på den tiden när vi chockades över Big Brother-deltagarnas karriärambitioner och fortfarande förfasade oss över utslagningsmomentet i Robinson. Länge­sedan. På stenåldern säkert.

Oj, vad vi skrattade åt det där citatet. Gott och unisont /…/

Och vi gick ändå och harvade där i två och ett halvt år. Med statistik och intervjuteknik, statsvetenskap och källkritik och oändliga manglingar och samtal om texter och teorier och syften.

Och om – håll i hatten – journalistikens demokratiska betydelse.
Stora ord. Rodnaden sprider sig över kinderna./.../

Bottna i vad? Jag har precis stängt av min TV efter att ha tagit del av SVT:s nya satsning TV-stjärnan. Där en jury bestående av Anne Lundberg, Janne Josefsson och Hans Rosenfeldt ska hitta morgondagens programledare. TV-stjärnan. Idolkonceptet rakt av... /.../

...efter den där minuten levererar juryn sin dom. Lundberg vill att de ska bottna (oklart var och i vad), Josefsson att de ska tilltala förorten och Rosenfeldt söker energi. Och så ska de ju så klart vara sunda och fräscha och smala och söta och smidiga. Underhållningsvärdet i att se TV-profilerna låta kriterierna för att utföra det arbete som de själva värderar så högt, devalveras till positiv attityd och 'go' är tveksamt plågsamt.

Jag har själv mest varit verksam som frilansare och korttidsarbetare inom tidskriftsvärlden, men allra främst public service – Sveriges Radio och Sveriges Television. Det sedvanliga hoppa-in-vid-behov-och-visa-framfötterna, varvat med längre vikariat eller omformulerat till projektanställning för att kunna användas precis så länge som arbetsgivaren önskar. Slit och släng och hej och hå. Sådan är branschen serru.

Något är ruttet ville jag ropa, men ropet fastnade i halsen och nu blev det plötsligt sorgligt och jag vet inte vilket som är värst: de 2 000 hoppfullt sökande – 'jag vill ju verkligen jobba på Uppdrag Granskning' – eller jurymedlemmarnas imbecillt förminskande uttalanden. Du är bra! (På vad?) Du skulle kunna läsa upp baksidan på flingpaketet – jag skulle smälta ändå. Eller: Jag ser ett djup. Eller kanske sorgligast av allt: Public service-uppdraget som kippar efter luft.

Jag bläddrar sommarvikariatsannonser och tänker: Man skulle vara en sådan där framåt tjej dårå, bleka tänderna och lägga håret på axeln och huvudet lutande fånleende intill. En sådan där som får självaste Josefsson att tappa fattningen, mumla ojojoj och bläddra i pappren. Då vore saken biff. Och inte fattig grönsakssoppa med extra moral till.

Själv sitter man där med sin stora kärlek till skarpa, språksvängande Britt Edwall, sin tro på lyssnandet och berättelsen och med sina studieskulder, sin folkbildningsambition och kanske rentav ett så kallat skägg i den så kallade brevlådan."

Och för det tredje kolla Maria-Pia Boëthius i "Ett sällskapsspel för eliten", där hon bland annat skriver:

"...om över 50 procent av folket inte vet vilket parti som regerar när det är val, kan man då säga att demokratin fungerar? [angående Sören Holmbergs undersökning/analys att 54 % av väljarna inför valet 2006 inte visste vilket parti som satt vid makten!! Ja, då kan man verkligen undra!! Hur sköter media sig?]/.../

Det svenska, mediala kommentariatet anser att det låga förtroendet för alliansregeringen är 'en gåta'. Enligt dem talade alliansen om vad den tänkte göra med Sverige om de kom till makten. Men om medierna inte ens lyckas informera majoriteten av folket om vilka det är som regerar i landet är det ganska enkelt att sluta sig till att alliansens omvälvningsplaner för Sverige inte heller gick fram, att demokratin inte fungerar som den ska, att medierna inte fungerar som de borde, att informationssamhället är en bluff om det försöker hävda att det gör oss bättre informerade om det som är livsviktigt, som till exempel vilken sorts samhälle vi vill leva i och vilka som ska vara våra ombud i maktens korridorer [så himla bra skrivet!! Ja, finns det ingen som helst självkritik eller självutvärdering hos dem eller något?]

Jag tror att 'politik' i Sverige av idag är ett sällskapsspel för eliten, en slags maktkamp mellan politiker och medier och kommentatorer. Faktiskt presenterar medierna en världsbild där politik är för införstådda medan Let’s dance, Melodifestivalen och alla de andra rösta-på-såporna angår hela folket [himla bra igen!! Politik är för de införstådda, för experterna och inte för vanligt folk!?? Som ändå inget fattar! De kan ägna sig åt Let's Dance eller Melodifestivalen sedan de väl röstat i riksdags-, landstings- och kommunalval, eller något sådant? Eller så kan de kolla på "TV-stjärnan"!? Medan experterna sköter regerandet och samhället, som vi alla ska leva i!!? Tillägg 4 februari: Och kolla vad Marie Söderqvist skriver i Expressen om Holmbegs undersökning, hon menar att alla inte ens borde ha rösträtt!! Men Ali Esbati menar däremot att denna undersöknig visar att folkbildning är viktig för att upprätthålla demokratin!!! Ja, det var det där med kunskap!].

Och jag tror faktiskt att det är meningen att steg för steg avleda folkens intresse från politik och demokrati [ja, kan det vara så? Och så föraktar de vanligt folk, som inte har så hög utbildning. Sätter sig på höga hästar!? Som Maria Abrahamsson * om de okunniga svenskarna, just med anledning av Sören Holmbergs undersökning/analys. Och Abrahamsson verkar också sitta på höga hästar bokstavligen, att döma av hennes blogg!?]. I Storbritannien var det fler unga mellan 18 och 25 år som röstade i Big Brother-omröstningen än i parlamentsvalet i början av 2000-talet [ja, det är viktigare?? Eller där kan ens röst få betydelse eller genomslag, eller vad?]./.../

...mitt intryck av den tid vi just nu lever i är att de flesta medier och kommentatorer ser som sin uppgift att 'rädda' alliansen från folkets vrede [ja, stackrarna!!!]. Mediemakten har fått den regering de kämpade för och ville ha och nu är de konfunderade – 'en gåta' – inför folkets avvisande attityd./.../

Man kan lura folken en stund, i den nya superstar- och varumärkesvärlden. Men när vardagen krockar med lögnerna, när människor i ens närhet faktiskt far ohyggligt illa av den förda politiken är det slut [ja, förhoppningsvis!!!!] – också om man inte vet vilket partinamn regeringen har, eller om det är experten som påstår att folket inte vet. För vem kollar experterna?"

Och så skriver Boëthius om Sarkozys dalande stjärna i Frankrike... Opinionssiffror som dalar trots att den franska tidningen Paris Match - utan på tryckningar - retuscherade bort hans bilringar på en badbild.

Och det fanns en undran i en artikel om vad den av kulturministern handplockade von Holstein hade för visioner för kulturlivet... Kommer osökt att tänka på att i denna kommun har skolchefsjobbet annonserats ut. Skolchefen sedan över tio år hoppade av inför aviserade sparbeting för skolan... Han började väl tröttna kan jag tänka. Och nu närmar han sig pensionsåldern (är över 60 år? Eller?). En med musikpedagogexamen i botten är en av de uttagna av kandidaterna...

Men det är ju en eloge till vår utbildning, eller?? Fast denna person har bara jobbat som lärare i högst ett par år, har alltså ingen pedagogisk erfarenhet alls... Sedan som musikskolechef under fem hektiska år, då det ena stora projektet efter det andra sjösattes...Till detta inte heller tillfredsställde de obändiga nydanandebehoven... Hur många grundlade en trötthet där, som inte kunde återhämtas, för denna period gick nästan omedelbart över i 90-talets stålbad och en ny chef med enorma personliga problem, som varken var intresserad av det pedagogiska eller av personalen. Kanske bara av ekonomi, datorer och sin egen karriär?

Nåja, formell utbildning eller kompetens innebär ju inte några garantier - alls?

I senaste lärartidningen står det om att lärare går till jobbet trots att de är sjuka - av lojalitet med kollegerna. Det där med "sjuknärvaro"... Fats vi rycker inte in för varandra, för vi jobbar ju på ett annat sätt. Med färre elever åt gången. Däremot reser vi runt i kommunen och sitter i alla möjliga och omöjliga lokaler. Och får ha undervisningsmaterial med oss inklusive alla anteckningar om varje elev m.m. En musikpedagogutbildning är 4-årig sedan 70-talet...

Jag ber att få återkomma med länkanden till fler artiklar ur detta nummer. :-) Se dock "Fyra av tio lärare jobbar trots feber", "Arbetslivforskare varnar för ökad ohälsa" och "Det är bara att bita ihop".

Tillägg 3 februari: kritik av vårdnadsbidraget (varav den första artikeln i det länkade dokumentet är en debattartikel av s-politiker) och de betygsliknande omdömen som nu är på gång i skolan. Tyvärr kan man inte länka artiklar i Lärarnas tidning så jag har kopierat artiklar och lagt in i googledokument... (hoppas detta inte är otillåtet, men jag vill gärna att de ska vara lätt tillgängliga och att man inte ska behöva söka efter dem på webben).

I Lärartidningen stod det också att "Friskolor saknar ofta bibliotek". Många friskolor saknar egna skolbibliotek. Man kan söka ett statligt litteraturbidrag, men få friskolor gör detta. Alla friskolor informears om denna rättighet dock.

Kolla också om gladabarn.nu och Svenska dyslexiföreningen.

Och medan jag stod och lagade mat kom jag att tänka på Göran Greiders ledare idag, "Greider på väg in i medelåldern" (på webben diskuterade kommentatorerna om han var på väg in i eller ur den!!!), där han skriver om programmet "På spåret", som är så populärt tydligen, trots att det inte är någon dokusåpa eller har någon naken-Janne. Han avslutar sin ledare med:

"Jag tror att Sveriges Television har mycket att lära av framgångarna för På spåret. Nöjesprogram kan helt enkelt vara enkla. De kan vara fredliga.

De kan bygga på fundersamma människors ansikten. De behöver inte utgå från att människor ska döma andra.

De behöver inte resultera i 'snackisar' i flera dagar efteråt. Det räcker ibland med en timmes gissningar i en soffa."

I en insändare idag står det om miljökonsekvenserna av läkemedelsanvändning, inte bara av antidepressiva eller smärtstillande medel, utan också av antibiotika.
Där står:

"Regeringen vill inte vidta några åtgärder trots att problemet är uppenbart. regeringen vägrar till och med att inse att det fria vårdvalet, som blir allt vanligare, till och med ökar förskrivningen av onödig antibiotika."

Ja, folk begär nog, förväntar sig att få antibiotika utskrivet för att kunna gå till jobbet (se artiklar ovan). Antibiotikan fungerar ungefär som placebo?

* Maria Abrahmsson är visst starkt kritisk till radikalfeminismen och statsfeminismen!! Och hon har en blogg där det står att här serveras det ett rejält mått av moderat politik!!!

De som pratar så varmt om konkurrens vill de egentligen ha konkurrens - en tanke som plötsligt slår mig... Vill de egentligen ha människor med kunnande - och kanske skinn på näsan? Och skinn på näsan inte bara för sin egen del.

Arbetsliv...

foto på Gunilla Ladberg och Peter Währborg.

Vi är blott och bart varor på en marknad, helst bör vi vara perfekta (varken defekta, fula eller gamla) robotar, alla vi som vandrar omkring här i samhället, inte levande varelser? Som tänker, känner, reagerar, har behov, som har starka känslor?

”Arbetsliv nr. 1, 2007: Tema stress på jobbet”, där står bland annat i artikel ”Vila en del av jobbet”:

”På ventilationsföretaget Fresh i småländska Gemla får personalen lära sig att vila på jobbet.
'Hjärnan får en kick om den får chans att återhämta sig,' säger Mats Birgersson, styrelseordförande i Fresh.

Han anser att i dagens arbetsliv har man glömt bort att människor har hjärnor.

'Slaveriet är inte avskaffat. Förr fick du ett piskrapp som kändes direkt. I dag bryts människor ner av psykisk påfrestning. Du ska vara på topp åtta timmar i sträck,' säger han. /…/

Det var också från naturen Mats Birgersson fick sin energi när han 1994-96 genomförde uppdraget att rädda företaget undan konkurs.

’Det var tufft. Människor är inte snälla under förändringsarbete.’

Mats Birgersson funderade. Hur orkade hans far? Företagaren som hade sju anställda och arbetade från sex på morgonen till sex på kvällen, och dessutom hade politiska uppdrag.

'Jo, han sov ett par gånger om dagen. Jag började jogga i skogen och lärde mig att hjärnan måste laddas.' [Ja, kan det vara ganska stora skillnader i livsvillkor då och nu? Och kan det vara 'vissa' skillnader mellan individer idag också? Vilka då och nu och vilka mellan olika individer, som inte har med inneboende natur och gener att göra kanske någon av dem?? 'Nähä, det är det inte alls!' kanske några skulle hävda, eller påstå att folk var vekare förr, eller? A society in Denial??].

Han organiserade om arbetet i självstyrande team och införde fria raster. Medarbetarna vet själva bäst när de behöver vila. /…/

Och kanske märkligast av allt: gratis familjerådgivning. Företaget har tecknat avtal med ’Levande familjer’. /…/

’Människor i dag är så pressade i privatlivet. Kan jag hjälpa dem med det, så blir de mer harmoniska och fungerar bättre på jobbet.’ /…/

Monica Rogstadius har som copywriter på reklambyrå arbetat många år i en bransch präglad av stark stress. Ett gränslöst arbete med stora krav på kreativitet och få lediga kvällar. En novemberdag i Göteborg frågade hon sig: Varför ser alla så håglösa ut? Hon började läsa på om hjärnan, ljusbrist och stress. Kontaktade en rad forskare och experter inom dessa områden samt inom arkitektur, ljud, färg, form och rehabiliteringsträdgårdar. Resultatet blev Albarum, rum för återhämtning.

’Du ska inte behöva gå på toaletten för att få vara ifred,’ säger Monica Rogstadius. /../

Stressforskaren och hjärtläkaren Peter Währborg är en av dem som fungerat som bollplank.

’Nästan alla företag effektiviserar produktionen. Men hur ska man effektivisera återhämtningen? Alba-rum är ett spännande steg i rätt riktning.

’Förr slets muskler, i dag slits psyket. Men stressjukdomar har inte varit en folksjukdom förut och vi vet ännu för lite om hjärnan. Men det verkar rimligt att vi måste lämna utrymme för mental återhämtning under dagen,’ säger Peter Währborg.”

Se också ”Hjärnan måste få återhämta sig”, där står bland annat:

”Du får inte ont i hjärnan. Men det är där stressen börjar. Hjärnan skickar signaler till kroppen och du får ont i nacken, ögonen, magen, ryggen, axlarna.

Varför inte angripa problemet vid källan? Ta reda på vad i arbetsmiljön som stressar hjärnan och dränerar den på energi. Gunilla Ladberg, fil dr i pedagogik med ett förflutet inom skola och barnomsorg, utbildar i hjärnergonomi.

’I dagens arbetsliv misshandlar många sin hjärna rejält, fast på olika sätt. Hjärnan har en kolossal kapacitet och flexibilitet, men inte oändlig,’ säger hon./…/

Forskarna Peter Eriksson, neurobiolog, och Leif Wallin, psykiater, båda vid Arvid Carlssoninstitutet i Göteborg, anser att en central mekanism bakom utbrändhet är att höga nivåer av stresshormonet kortisol fungerar som gift för hjärnan. Detta hämmar nybildningen av nervceller.

’Därför krymper hippocampus, den del av hjärnan som är central för minne och inlärning,’ säger Leif Wallin [I ACE-reporter nr 4 "Adverse Childhood Experiences and stress" står det om hippocampus!!].

Dessbättre tycks de flesta återhämta sig. Gunilla Ladberg menar att i dag utsätts våra hjärnor för kronisk mental överstimulering.

’Medvetandet är hjärnans stora flaskhals. Det som kan bearbetas medvetet är väldigt smalt. Men vi matar på det medvetna med intryck hela tiden, det omedvetna hinner inte med. Tänk på uttryck som ’sova på saken’ eller ’smälta intrycken’. Man kan vara helt råddig i huvudet, men ha löst problemet efter en promenad, säger hon [i effektivitetsivern!!??].

’Vi måste låta den medvetna delen av hjärnan vila. När vi är stressade kan vi inte fatta beslut. Hjärnan är upptagen med att rädda oss från en hotande situation.’

Gunilla Ladberg misstänker att en av de starkaste stressfaktorerna i dag är att hjärnan ständigt står i ’standbyläge’. /…/

…hjärnan är mest kreativ när den vilar [!!! Men nu kanske vi ska få lära oss att bli än mer effektiva och glada entreprenörer (fixar vi det, vi som lever i det blå)?? Med den kulturpolitik alliansen har, och syn på människan överhuvudtaget]. Kanske är det bra att cheferna spelar golf på arbetstid? De skulle förmodligen fatta sämre beslut om de satt fjättrade vid skrivbordet hela dagen. Den stora utmaningen blir då hur även andra medarbetare ska få motsvarande ’mognadstid’ (som cheferna när de tar sin golfrunda eller vad det nu är).”

Se artikeln ”Trött chef kan skada verksamheten” samt ”10 år och sjuk av stress”. Se också tidigare inlägg om "Miljö och hälsa", om delegering, ansvar och verkliga, egentliga befogenheter...

I NyTeknik står det att Arvid Carlssoninstitutet läggs ner p.g.a. interna bråk om fördelningen av forskningsanslag. Arvid Carlsson själv krävde att en större andel skulle satsas på neurofarmakologi, ett område där hans dotter Maria Carlsson arbetar.

Här om vad t.ex. Karolinska institutet sysslar med vad gäller neurofarmakologi. Ett piller löser allt!?

Se tidigare inlägg om empatiunderskott (empathy deficit). Ja, det är vad det handlar om???

Om Arvid Carlsson här, där står bland annat:

"We were four children in the family, and we were all to take academic degrees at different levels. The family had a strong orientation toward humanities. However, in contrast to my elder brother and sister, who also chose humanities, I decided to study medicine, and my 7 years younger brother later joined me. The reason for this deviating behavior of mine was partly the kind of opposition often occurring in youngsters, partly some vague idea of science being more 'useful than arts' [!!!??? I say as working in this field!].

My childhood and youth were characterized by a happy life in a stable environment with loving and supportive parents. I was probably just about average in terms of disobedience and escapades. At school, which I found fairly endurable, I had very good marks without too much effort.

At the age of 16, in June 1939, I took a hitch-hiking trip to Germany for two weeks together with a boy of the same age. This was to be my only trip outside the Nordic countries until the age of 32. It occurred only two and a half months before the outbreak of World War II. We had then the opportunity to talk to many Germans of varying social standing. Most of them felt convinced that a war would begin as soon as the harvest was done, and they seemed to accept that, though reluctantly. In Berlin I spent one night in a hospits run by an Evangelic foundation and inhabitated by obviously very poor people. I especially remember several Jews with long beards and sad faces, mumbling while reading a heavy book that could have been the Talmud, apparently searching for an answer and a solution in a desperate situation. Otherwise I was not aware of the terrible actions against Jews that were probably ongoing around me."

Var det av liknande anledning som den för Ingmar Bergman, som inte heller riktigt märkte något när han i tonåren besökte familjebekanta i Tyskland? Nämligen att det var denna luft som inandats hemma i själva verket; att inte ifrågasätta och lyda auktoriteten? Men Ingmar Bergman hade en annan medvetenhet om dessa faktorer än Arvid Carlsson har!?

foto på Arvid Carlsson.

Se detta inlägg (med länkar) om kroniskt trötthetssyndrom och vad den holländska terapeuten Ingeborg Bosch anser om burn-out och dess rötter. Perfektionism... Vara duktig... Förakt för svaghet. Varifrån kommer detta?

Och Så sköter du om din hjärna:

• RÖR PÅ DIG
  När du är vaken är balans- och muskelsinnena ständigt aktiva, annars skulle du inte kunna hålla kroppen upprätt. Dessa sinnen hjälper dessutom hjärnan att hålla sig vaken och alert. Du kan förbereda hjärnan för koncentrerat arbete genom att gymnastisera, hoppa eller dansa en stund. Effektivast är stora rörelser, då huvudet rör sig i alla riktnin­gar [så att sitta och fixera ögonen/ansiktet på i stort sätt samma yta kan göra hjärnan trött?]. När en arbetsgrupp ska få nya idéer är promenadmöten mer effektiva än sittande.
• STÄLL DIG UPP
  Att stå upp aktiverar mycket stora delar av hjärnan jämfört med att sitta ner. Likadant om du gungar i en gungstol. Då kan du koncentrera dig längre tid på en uppgift.
• DRICK VATTEN
  Ett batteri som är torrt fungerar inte. Likadant är det med nervsystemet. Alla signaler från sinnesorganen, i nervsystemet och hjärnan består av svaga elektriska impulser. Vid brist på vatten går all aktivitet trögare.
• VILA ÖGONEN
  Plötsliga ljusförändringar och hastiga rörelser, som vid datorn, tolkar hjärnan automatiskt som fara. Vila ögonen genom att promenera i naturen. Om det inte går - titta på långt håll ut genom fönstret. Synintrycken tvingar hjärnan att sortera, tolka och samordna. Om du blundar stänger du av den delen av hjärnans aktivitet och får bättre tillgång till din kreativa och problemlösande förmåga.
• SKAPA OASER AV STILLHET
  Kreativa och problemlösande processer störs lätt av intryck utifrån. Vissa miljöer kräver en oerhörd insats av hjärnans 'sorteringssystem', till exempel när många röster eller mobilsignaler tvingar hjärnan att uppmärksamma, prioritera och sortera bort allt som du inte ska bry dig om. Du kan inte blunda med öronen. Strukturera upp arbetstiden, så att vissa perioder är 'reaktionstid' då du är tillgänglig och samtidigt ägnar dig åt rutinuppgifter som lätt kan avbrytas. Andra perioder får vara skapar- eller problemlösningstid då den kreativa processen får fortgå ostört.
• LÅT HJÄRNAN KOPPLA AV
  Avkoppling för hjärnan betyder omkoppling. Har du suttit vid datorn hela dagen är det inte avkoppling att sitta vid tv:n eller datorn på kvällen. Ta en promenad eller gör något med händerna.
• GÖR SAKER TILLSAMMANS
  Samvaro, småprat, uppmuntran, gemensamma trevliga aktiviteter och kompismassage är stressförebyggande. Ta gemensam fikarast.

Källor: 'Mota stressen. Hjärnergonomi på jobbet' samt 'Den mänskliga hjärnan - en upptäcktsfärd'. Båda böckerna av Gunilla Ladberg."

Vilka som gnäller egentligen...

John Stuart Mill.

Några bra kommentarer på en annan blogg (mina kursiveringar):

"Kommentator 1:

Nyliberal [som i en kommentar skrivit följande]: 'Däremot på vänsterkanten blir det ett ramaskri så snart något bidrag eller någon socialförsäkring ändras minsta lilla.'

Jag bor själv ute i Danderyd och är aktiv i olika föreningar i min närmiljö.

Nyliberal, om det är några som klagar i detta land så är det moderater och välbetalda. Man behöver inte tala längre än någon minut med dessa så har de flesta lyckats peta in något om de allt för höga skatterna [himla sant!!!?? För alltför många av dessa? Man kanske dock inte ska dra alla över en kam? För ett antal år sedan hade jag en kvinna närmare 60 år som ville lära sig spela piano, hon kom hit till Sverige som krigsbarn under andra världskriget eller efter det, under uppbyggnaden av Tyskland efter kriget? Tll en familj med en dotter i hennes ålder. Senare återvände hon och förälskade sig i mannen i familjen, som var 35-40 år äldre. De gifte sig. Dottern hade gift sig och flyttat till ett lågskatteland nere på kontinenten. Denne man var företagare i trakten, väl ansedd (av patrontyp?? Dock kanske snäll och gemytlig), och hade gott om pengar. Mannen dog i början av 90-talet i mycket hög ålder. Och kvinnan ärvde en massa pengar, skog, fastigheter. Bland annat ett fritidshus ett par mil utanför den stad vi bor i. I samma veva som vi hade kontakt var kvinnan tvungen att betala för sophämtning från detta fritidshus och hon hade haft ett brevledes utbyte med kommunen om detta. Om att få avgiften reducerad. Tja, hennes pengar är kanske bundna? Hon har inga barn, så inga som ska ärva efter henne annat än syskon med barn i Tyskland. Tja, jag reagerade... Antagligen skulle jag ha betalat denna sopavgift om jag haft fritidhus och ekonomi för att ha ett sådant... Att hon var moderat var ingen henlighet, kanske trodde hon jag var det också, eller röstade på annat blått parti, med den bakgrund jag har? Vilket jag inte gjorde eller inte gör idag heller, mindre än någonsin].

Jag bodde tidigare i Örebrotrakten. Men efter några år i Danderyd placerar jag numera det 'svenska gnällbältet' till Stockholms norra höginkomsttagarkommuner.

Kommentator 1: Att så många moderatministrar visat sig vara 'fuskare' förvånar mig inte alls.

Låg betalningsvilja.
Girighet.
Dubbelmoral.
Nedlåtande attityd till andra som av olika skäl har det svårt [sant!!!].
Kverulans över egna 'lyxbekymmer [sant!!!! 'Lyxbekymmer' var rätta ordet!].
Ovilja att ställa upp i olika föreningar.
Allt som kan stämplas som 'typiskt svenskt' är dåligt [men själva är de inte sällan ganska konservativa??? Och okulturella alt. snobbiga!? Hmmm, höga tankar jag har!?].
Blåögd syn på USA.

Se där några kännetecken som jag, av egna erfarenheter, allt mer börjat förknippa med dessa människor. De nya människorna i de nya moderaternas nya Sverige?

Kommentator 2 (vänsterliberal): På tal om liberalism och frihet. Det är stor skillnad på JS Mill [se också här om Mill] och Ayn Rand för att ta ett exempel.

För en nyliberal innebär frihet en maximerad egoistisk frihet d.v.s. JAG har rätt att göra precis vad JAG vill och använda precis vilka medel JAG vill för att nå dit JAG vill. Och allt som hindrar, står i vägen kallas tvång [vilken sorts erfarenheter bakom detta??].

För en socialliberal handlar det mer om frihet som delas lika, d.v.s.: MIN frihet tar slut där DIN frihet tar vid.

Frihet anses som något viktigt och vackert och bör komma till så många människor till del, som möjligt. Största möjliga lycka till största möjliga antal.
Denna frihet bör då även gälla alla levande varelser inklusive djur. Det var socialliberaler som startade djurrättsrörelsen, feminismen, etc. Detta är för mig en betydligt större frihetstanke än den nyliberaler förespråkar som bara går ut på frihet enbart till dem som de tycker förtjänar den.

Nya moderater sällar sig den senare klassen där sjuka/arbetslösa ska tas ifrån så mycket självbestämmande/frihet som möjligt så att alla de andra ska få mer."

Ja, vilka är det egentligen som gnäller? Gnäller mest? De som har det kärvast? Eller de som kanske har det minst kärvt??

Vissa ska hålla tyst, lyda och arbeta som bävrar och skämmas ögonen ur sig om de inte gör det eller kan det!!?? Medan andra slår sig för bröstet i all sin egen förträfflighet??

Som en tanke: Kerstin Berminge har skrivit ett intressant blogginlägg om ”Liberalismen à la Johan Norberg”, där hon bland annat skriver om ”fanatiska utopister”! :-)

Och avslutar sitt inlägg med:

"Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av 'småfolkets' samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken."

Ja, folk ska polariseras och splittras?? Smart!!?? Och de som inte trivs i detta...? Och söker hjälp... De anpassas och om inte det hjälper stoppar man ett piller i dem!?? Och så tjänar läkemedelsindustrin på detta... Pust!!

---

This blogposting was about: Who are complaining actually? The wealthy or the poorest? Ironically wondered.

The "small-people" shall be held down everywhere in society? Starting in school with discipline, learning to obey and be quiet? I dislike this from deep in my soul! Ugh!!! As I have written about before.

And what are children acting out, for instance at school? I think I see things in my work, because with the smallest pupils the parents are present at the lessons... And I sometimes (or now and then) wonder about pupils that are older and comes alone.

Is it something in me that influences the parents? Of course one can wonder!?

Yes, who is spoiled actually?

Arbeta som bävrar, hålla tyst och inte gnälla...

Göran Greider om ”Hur Styrman marknaden?”, ”Klasstrider i Finland” samt om ”Skattegnället är odemokratiskt”. P. C. Jersild i krönika om ”Rikets säkerhet”.

About working like beavers, keeping quiet and not complaining about anything, smiling cheerfully instead (observe my interpretation of these articles, sarcastically)!!! Here a cartoon-strip to cheer up with, maybe make one smile!? Oh, I get so tired over our stupid (and LOUSY!!) government...

Work-life...

It seems as it is boiling here and there under the carpet (as we say) at work? Our two bosses seem to be fairly confused... But it looks as they can let it pass?

Listened to our prime minister now in the morning, which was in the morning news... He spoke about cooperation what concern the school (or rather: he saw no reason to cooperate as it was just now!!!)... Cooperation on the request (even demand, to get peace and quite in school-work) of the trade union (the teacher's). The trade union had made an investigation among parents to children in school, and that had shown that 9 of 10 are satisfied with heir children's school, but not with school in general...

So now the trade unions highest representative thought the politicians should start to cooperate about the school (something so important), not use it to gain voters (cynically)...

Our prime minister replied in TV that he saw no reason to do so as the social democrats haven't stated what their school-politics is yet... So they aren't allowed to say anything before that? I just drop my cheek... How arrogantly he sounded and looked... What is all this about? Does he feel a pressure to pick up the leader's role? Ohhhh...

And at my work it is a mess it feels... People are murmuring in the corridors? More and more are? Tiredly and with lost patience?

And I get the feeling that it is the women mostly that are??I just sigh... The responsible-taking women!? Honestly I am one of them... I have to work on this!!?? Those sides in me are really challenged about the states of affairs!!

On Monday I met two colleagues (a female and a male which have guitar-groups together at this school on Mondays) when we left a school to go home (at 06.30 PM). We came to talk a little... And A-C in HER spontaneous style said what she thought, quite angrily and upset...

Things look so fine on the paper: we are having groups of all different kinds which shall discuss things... But we are never informed about hat these groups do!! So one wonders IF they are doing anything, or if our (female) boss doesn't want to inform all about these discussions? (paranoia?? Phew!! From the ones side that wonders!?). Maybe it's both these things...

I came to think: people are severely misused in work-life... The knowledge is there about work environmental things... But who shall "implement" them (as they use to say! Needing to use fine words!? To cover up that things are far from how they sound??).

That's the first that now strikes me this morning.

The second about numbness again and thick-skinnedness and empathy deficits... People with very thick skins; hopw much you even beat on them literally and metaphorically it's like a mosquito biting an elephant in his skin!!? (even if elephants seem to be feeling empathy, and being able to grieve...).

The third that struck me now this morning (about one of these I'm cooperating with and how he behaves and handles things) that wha C. Maslach and M. P. Leiter has found is that people, in general, ant to do a good job. A job they can stand for and feel a certain amount of pride for. That their "products" (a deep, deep sigh!!!) are products that they can stand for...

This is one of six inconsistencies between a human being and her/his milieu... To deny this and not pay this any attention is showing disrespect!? Straightly sad!?

Things have been swept under the carpet and not dealt with!!? And I wonder if this is a pattern from thirty years back? (is this a pattern on many work-places??). And things are swept there because our leaders haven't been capable (at all) to deal with them??

Now writing about this, I came to think about what Jenson writes about these things... About work-places and phenomena there which you maybe can't influence... Or that one should realize when it's no idea to try to point things out and when it is... When you actually are beating our head bloody to no benefit at all... So you don't expose yourself even more, or protect yourself adequately...

Thinking even further on Bosch and defences... Woman tend to resort (in general) to the defences False hope and FalsePower Denial of Needs... Men to False Hope anger and False Hope Denial of Needs... And both parts to Primary defence (to blame oneself), where women tend to admit tp blaming themselves, while men tend to deny that hey are blaming themselves (even to themselves)...

Is it this one can see at my work-place? With a tired smile and a big sigh!

Women "overreacting" and men "under reacting" in general... This is a work-place with fifty-fifty men and women...

Women are the responsible taking (in general or at last to a higher degree), men less... This makes women more and more upset when time goes and/or things changes... Accumulating a lot!! Filed like vulcanos... And sooner or less these vulcanos start to explode...

People are more and more polarized: some more an more angry, another part distancing themselves more and more the more angry some gets?? A very tired smile...

And why is this? Because our leaders aren't grown enough to...

However, what can I learn from this?? Now let things be? Risk that things break down?? Do I have to play a sort of rescuer?? Is it my duty or responsibility? Or when is the border/boundary reached? Can I bring a miracle about??

And once again; peoples engagement is severely misused, yes, even exploited!! People are shown disrespect to say it right out!!?? Disrespected in their feelings and...

Who are worth respect actually?? Is it mutual respect it is about??

Can I distance myself from this, try not to intervene?? Do my job and try to have fun with my pupils and students and not give a damn to others (at least all those who don't care back and keep silent and don't react)?? Can I let others react? When borders are reached?

Am I making a hen out of a feather?

On concerts it's preferably women that sees so there are pupils playing, so the program is filled!?? In general??

I spoke with a friend working in another music-school (bigger, in fact in Stockholm), she was quite tired too!! There it was the same: he women taking responsibility...

And we are so stupid so we do!! Calling us stupid: thus blaming my/ourselves!! Beating on my/ourselves we stupid, stupid women, me stupid, stupid, worthless me!!!

Is thee nothing valuable with me and my engagement?? With the one I am?? The person I am?? Am I not worth respect at all?? Even a lot of appreciation?? At all?? Struggling ad striving and working hard, trying o do a good job always, being as well prepared as I possibly can... With this not said that I am an angel!!

And on this journey: what have I gained?? A big career? Living luxuriously?? Getting a respect I maybe should deserve? Diminishing and minimizing myself, who I am, what I do, afraid of not being able to live up to anything???

So angry so my tears are coming...

Have worked a lot on myself (tried the best I can) and tried to develop my skills in my work... I couldn't expect more in life? Another place in life? The one and only place for me?

And what about mutual care?? Am I drawn to people where things like these can't develop really? Not capable of seeing what is actually in reach?? How tragic if it is so...

My (our) needs and feelings - what about??? Those who treats me (us) like this are they worth my (our) respect??? Honestly!!! Neither my respect nor contempt either?? Are they worth my care or time or energy?? At all...

Are they draining other people's energy?? Many would reply here:

"Can't one see it the other way: why are you giving such people much space and time and energy an anger??"

Wat is this I came to think now: blaming the victim?? Defending and protecting the not caring?? And putting the responsibility even heavier on the one that is already taking too much responsibility?

But of course one can wonder why it is like this!!?? Yes, maybe this is somethin inherited and genetically?? You are just born as overly responsible-taking OR as overly ignoring things!!??

Which means hat where and how you even turn things can't be changed?? It's only one side you can expect shall change? The other side can't and will never do??

Of course this (the second) won't change ever?? He (usually??) doesn't have to!!??? He doesn't have to be confronted with his deeds (or lack of...)...

Of course all men aren't like this (I hope!!) and there are women with thick skins too... Maybe I too have a thick skin sometimes??

The demands are put higher on the ones that are trying most!!?? And who are questioning themselves most?? And the smallest are put on the ones that tries less?? Too many times??

Yes, I am angry!! I would like to say (with dark eyes): Go to hell!!! I don't need you!

What is this saying? Then... Phew!!!!

PS. Something that struck me the other day, about sensitivity... You shall be sensitive to your feelings, needs, to others (as in our case; to our pupils)... In therapy it can be a lot of talk about feelings here and there... But then you are told to e less sensitive!! Many therapy-concepts of all kinds aren't they about being less sensitive, don't feel so much, think in other ways etc.!!??

Is this possible to achieve??

In a way you shall learn to feel "lagom" as we say in Sweden!!!???

I.e. be the good girl, boy once again!!??? Because to dig into something else is out of question? The client cant survive this, has o be spared this? Not least if she/he is oversensitive??

I don't know, maybe it is so? But I can't help wondering what and whom this is about actually...

And I think more open talk than the opposite would be of benefit for all human beings... Not this walking like a cat round hot porridge... Is it strange people get really scared for what they carry inside???

I am really on the war-path?? (that time of the month?? Oh, there's the reason!!! When am I going to be taken seriously really? But I am quite scared of being taken seriously too? And getting real, genuine appreciation and response??).

Working like beavers...

Politicians here are talking about that we should work like beavers... And people who do work like beavers, what about them?

What is this about on a deeper level? These politicians did they have parents/caretakers who were accessible to them when they grew up? Now they don’t begrudge others the time with each others, neither as children, parents or friends? Because this was what they lacked, which preach beaver-working, when they grew up? Things they haven't admitted and refuse to admit!? (because these things are so extremely painful??) Leading to a more or less thick skin and in the worse cases severe empathy deficits??

By the way, I wonder how it is with beavers work actually!! If they don’t have to take breaks to survive and not get totally exhausted? Very ironically!! If they don’t, how effective is their work and can it be??? It's true that it seems as they are working all year round (according to Wikipedia!), they don't go into hibernation, don't lie dormant during winter!!! But can and do they work without any breaks? (does this politician above only show how little she knows??? Not only about beavers, but how living individuals functions and what their needs are, needs of many different kinds!? Not only of breaks from work to relax, but also in form of time for social life, for rehabilitation, for contemplation!!! *) God forbid if people stop to think and reflect over things, get any opportunity to do that - and question any state of affairs??).

I am thinking of the small dog Eskil who hears if it is a person he knows that is up at night and who doesn’t belong to the family!! Something in his whole “system” that tells him!? Something we human beings have lost? A sort of sensitivity for things? A natural sensitivity? And thus a protection!?

I don’t know… Just some thoughts and quite ironical reflections...

I am certainly the one working hard... Can't everyone see that if nowhere else so in this blog? With a sigh...

Because i AM working full time... And have worked full time my whole grown up life almost (at least from I was 23!!)... Studied and worked at the same time, and worked more than full time... And have seen possible consequences of that... So I don't say hurray to this stupid woman!! At all!! She is another one of the politicians I temperamentally and with all strong emotions don't like!! Of our politicians, and not least ministers in our current government.

*) The Swedish stress-researcher Alexander Perski talks about that the ideal life contains (or should contain) three elements/components, which are (or should be) "vita contemplativa" (a life in reflection/meditation, Oh no, God forbid if the populace should start doing that!!), "vita activa", and sleep (but not in this order in his book "Ur balans", a book whose title translated to English would be "Out of Balance"!!). He writes a lot of other good things in this book!

Addition after a bike ride before lunch and work: and neither over nor under stimulation is good either. At least not in long term.

Have also started reading this article: "Overcoming Social Amnesia: The Role For a Social Perspective in Research and Practice" by a Carl I. Cohen.

Came to think when I had only read the first page of this article about Kirkengen's work, in which she means that childhood abuse expresses itself in somatic diseases too... Not only in psychological/psychiatric or social...

So why shouldn't it express itself in mental things too, and influence not only the body but also the brain and all activities there?

I also came to think about a woman I met, which suddenly got a panic attack when she was driving on a motor (high) way near Stockholm with her family; husband and two kids, and she said:

"I have to stop! I can't drive further!!!"

"Of course you can't do that!! You can't stop here at the motor high way!!!"

her husband replied. She didn't stop, managed to drive further, till they had left the motor way.

These panic attacks didn't disappear of course. She thought they were an expression of too much work (she was economist educated from university, what we call civil economist), and one of her reflections were, comparing her reaction to a man in middle-age who had got an heart-attack, that she reacted with panic (a psychic reaction) while he reacted with a "somatic" disease...

Now also strikes me about Ingmar Bergman which has written in one of his books about his meeting and marriage with the (Swedish) pianist Käbi Laretei (of Estonian origin) and what for instance meant!! He admired her enormously, her intelligence, to that degree that he (their whole life together) played a role... He felt under her in a way, or felt he had to live up to something??