lördag 2 februari 2008

Ännu mer om kunskap...

Det där med kunnande...

Jag säger bara - SUCK, så där allmänt!!!

Fast det finns "kunnande" och "kunnande" som kanske inte alls har med skolmeriter eller akademiska examina att göra!!??

Egentligen borde jag ägna mig åt en massa andra saker; städa, öva, slappa, skriva till en vän osv... Men så bläddrade jag i Dagens ETC och känner att jag behöver skriva av mig! :-)

För det första kolla "Regeringen lyckades - igen", om att SCB visat att fattiga har blivit fattigare och rikare rikare...

Och sedan debattartikeln "SVT lider av andnöd"...
"På dörren till en av mina lärares rum [på journalistutbildningen?] satt ett urklippt citat:

’Jag vill så gärna jobba med media att jag till och med kan tänka mig att gå en journalistutbildning.

Jag vet inte vem som sagt det, med det här var på den tiden när vi chockades över Big Brother-deltagarnas karriärambitioner och fortfarande förfasade oss över utslagningsmomentet i Robinson. Länge­sedan. På stenåldern säkert.

Oj, vad vi skrattade åt det där citatet. Gott och unisont /…/

Och vi gick ändå och harvade där i två och ett halvt år. Med statistik och intervjuteknik, statsvetenskap och källkritik och oändliga manglingar och samtal om texter och teorier och syften.

Och om – håll i hatten – journalistikens demokratiska betydelse.
Stora ord. Rodnaden sprider sig över kinderna./.../

Bottna i vad? Jag har precis stängt av min TV efter att ha tagit del av SVT:s nya satsning TV-stjärnan. Där en jury bestående av Anne Lundberg, Janne Josefsson och Hans Rosenfeldt ska hitta morgondagens programledare. TV-stjärnan. Idolkonceptet rakt av... /.../

...efter den där minuten levererar juryn sin dom. Lundberg vill att de ska bottna (oklart var och i vad), Josefsson att de ska tilltala förorten och Rosenfeldt söker energi. Och så ska de ju så klart vara sunda och fräscha och smala och söta och smidiga. Underhållningsvärdet i att se TV-profilerna låta kriterierna för att utföra det arbete som de själva värderar så högt, devalveras till positiv attityd och 'go' är tveksamt plågsamt.

Jag har själv mest varit verksam som frilansare och korttidsarbetare inom tidskriftsvärlden, men allra främst public service – Sveriges Radio och Sveriges Television. Det sedvanliga hoppa-in-vid-behov-och-visa-framfötterna, varvat med längre vikariat eller omformulerat till projektanställning för att kunna användas precis så länge som arbetsgivaren önskar. Slit och släng och hej och hå. Sådan är branschen serru.

Något är ruttet ville jag ropa, men ropet fastnade i halsen och nu blev det plötsligt sorgligt och jag vet inte vilket som är vä
rst: de 2 000 hoppfullt sökande – 'jag vill ju verkligen jobba på Uppdrag Granskning' – eller jurymedlemmarnas imbecillt förminskande uttalanden. Du är bra! (På vad?) Du skulle kunna läsa upp baksidan på flingpaketet – jag skulle smälta ändå. Eller: Jag ser ett djup. Eller kanske sorgligast av allt: Public service-uppdraget som kippar efter luft.

Jag bläddrar sommarvikariatsannonser och tänker: Man skulle vara en sådan där framåt tjej dårå, bleka tänderna och lägga håret på axeln och huvudet lutande fånleende intill. En sådan där som får självaste Josefsson att tappa fattningen, mumla ojojoj och bläddra i pappren. Då vore saken biff. Och inte fattig grönsakssoppa med extra moral till.

Själv sitter man där med sin stora kärlek till skarpa, språksvängande Britt Edwall, sin tro på lyssnandet och berättelsen och med sina studieskulder, sin folkbildningsambition och kanske rentav ett så kallat skägg i den så kallade brevlådan."
Och för det tredje kolla Maria-Pia Boëthius i "Ett sällskapsspel för eliten", där hon bland annat skriver:
"...om över 50 procent av folket inte vet vilket parti som regerar när det är val, kan man då säga att demokratin fungerar? [angående Sören Holmbergs undersökning/analys att 54 % av väljarna inför valet 2006 inte visste vilket parti som satt vid makten!! Ja, då kan man verkligen undra!! Hur sköter media sig?]/.../

Det svenska, mediala kommentariatet anser att det låga förtroendet för alliansregeringen är 'en gåta'. Enligt dem talade alliansen om vad den tänkte göra med Sverige om de kom till makten. Men om medierna inte ens lyckas informera majoriteten av folket om vilka det är som regerar i landet är det ganska enkelt att sluta sig till att alliansens omvälvningsplaner för Sverige inte heller gick fram, att demokratin inte fungerar som den ska, att medierna inte fungerar som de borde, att informationssamhället är en bluff om det försöker hävda att det gör oss bättre informerade om det som är livsviktigt, som till exempel vilken sorts samhälle vi vill leva i och vilka som ska vara våra ombud i maktens korridorer [så himla bra skrivet!! Ja, finns det ingen som helst självkritik eller självutvärdering hos dem eller något?]

Jag tror att 'politik' i Sverige av idag är ett sällskapsspel för eliten, en slags maktkamp mellan politiker och medier och kommentatorer. Faktiskt presenterar medierna en världsbild där politik är för införstådda medan Let’s dance, Melodifestivalen och alla de andra rösta-på-såporna angår hela folket [himla bra igen!! Politik är för de införstådda, för experterna och inte för vanligt folk!?? Som ändå inget fattar! De kan ägna sig åt Let's Dance eller Melodifestivalen sedan de väl röstat i riksdags-, landstings- och kommunalval, eller något sådant? Eller så kan de kolla på "TV-stjärnan"!? Medan experterna sköter regerandet och samhället, som vi alla ska leva i!!? Tillägg 4 februari: Och kolla vad Marie Söderqvist skriver i Expressen om Holmbegs undersökning, hon menar att alla inte ens borde ha rösträtt!! Men Ali Esbati menar däremot att denna undersöknig visar att folkbildning är viktig för att upprätthålla demokratin!!! Ja, det var det där med kunskap!].

Och jag tror faktiskt att det är meningen att steg för steg avleda folkens intresse från politik och demokrati [ja, kan det vara så? Och så föraktar de vanligt folk, som inte har så hög utbildning. Sätter sig på höga hästar!? Som Maria Abrahamsson * om de okunniga svenskarna, just med anledning av Sören Holmbergs undersökning/analys. Och Abrahamsson verkar också sitta på höga hästar bokstavligen, att döma av hennes blogg!?]. I Storbritannien var det fler unga mellan 18 och 25 år som röstade i Big Brother-omröstningen än i parlamentsvalet i början av 2000-talet [ja, det är viktigare?? Eller där kan ens röst få betydelse eller genomslag, eller vad?]./.../

...mitt intryck av den tid vi just nu lever i är
att de flesta medier och kommentatorer ser som sin uppgift att 'rädda' alliansen från folkets vrede [ja, stackrarna!!!]. Mediemakten har fått den regering de kämpade för och ville ha och nu är de konfunderade – 'en gåta' – inför folkets avvisande attityd./.../

Man kan lura folken en stund, i den nya superstar- och varumärkesvärlden. Men när vardagen krockar med lögnerna, när människor i ens närhet faktiskt far ohyggligt illa av den förda politiken är det slut [ja, förhoppningsvis!!!!] – också om man inte vet vilket partinamn regeringen har, eller om det är experten som påstår att folket inte vet. För vem kollar experterna?"

Och så skriver Boëthius om Sarkozys dalande stjärna i Frankrike... Opinionssiffror som dalar trots att den franska tidningen Paris Match - utan på tryckningar - retuscherade bort hans bilringar på en badbild.

Och det fanns en undran i en artikel om vad den av kulturministern handplockade von Holstein hade för visioner för kulturlivet... Kommer osökt att tänka på att i denna kommun har skolchefsjobbet annonserats ut. Skolchefen sedan över tio år hoppade av inför aviserade sparbeting för skolan... Han började väl tröttna kan jag tänka. Och nu närmar han sig pensionsåldern (är över 60 år? Eller?). En med musikpedagogexamen i botten är en av de uttagna av kandidaterna...

Men det är ju en eloge till vår utbildning, eller?? Fast denna person har bara jobbat som lärare i högst ett par år, har alltså ingen pedagogisk erfarenhet alls... Sedan som musikskolechef under fem hektiska år, då det ena stora projektet efter det andra sjösattes...Till detta inte heller tillfredsställde de obändiga nydanandebehoven... Hur många grundlade en trötthet där, som inte kunde återhämtas, för denna period gick nästan omedelbart över i 90-talets stålbad och en ny chef med enorma personliga problem, som varken var intresserad av det pedagogiska eller av personalen. Kanske bara av ekonomi, datorer och sin egen karriär?

Nåja, formell utbildning eller kompetens innebär ju inte några garantier - alls?

I senaste lärartidningen står det om att lärare går till jobbet trots att de är sjuka - av lojalitet med kollegerna. Det där med "sjuknärvaro"... Fats vi rycker inte in för varandra, för vi jobbar ju på ett annat sätt. Med färre elever åt gången. Däremot reser vi runt i kommunen och sitter i alla möjliga och omöjliga lokaler. Och får ha undervisningsmaterial med oss inklusive alla anteckningar om varje elev m.m. En musikpedagogutbildning är 4-årig sedan 70-talet...

Jag ber att få återkomma med länkanden till fler artiklar ur detta nummer. :-) Se dock "Fyra av tio lärare jobbar trots feber", "Arbetslivforskare varnar för ökad ohälsa" och "Det är bara att bita ihop".

Tillägg 3 februari: kritik av vårdnadsbidraget (varav den första artikeln i det länkade dokumentet är en debattartikel av s-politiker) och de betygsliknande omdömen som nu är på gång i skolan. Tyvärr kan man inte länka artiklar i Lärarnas tidning så jag har kopierat artiklar och lagt in i googledokument... (hoppas detta inte är otillåtet, men jag vill gärna att de ska vara lätt tillgängliga och att man inte ska behöva söka efter dem på webben).

I Lärartidningen stod det också att "Friskolor saknar ofta bibliotek". Många friskolor saknar egna skolbibliotek. Man kan söka ett statligt litteraturbidrag, men få friskolor gör detta. Alla friskolor informears om denna rättighet dock.

Kolla också om gladabarn.nu och Svenska dyslexiföreningen.

Och medan jag stod och lagade mat kom jag att tänka på Göran Greiders ledare idag, "Greider på väg in i medelåldern" (på webben diskuterade kommentatorerna om han var på väg in i eller ur den!!!), där han skriver om programmet "På spåret", som är så populärt tydligen, trots att det inte är någon dokusåpa eller har någon naken-Janne. Han avslutar sin ledare med:
"Jag tror att Sveriges Television har mycket att lära av framgångarna för På spåret. Nöjesprogram kan helt enkelt vara enkla. De kan vara fredliga.

De kan bygga på fundersamma människors ansikten. De behöver inte utgå från att människor ska döma andra.

De behöver inte resultera i 'snackisar' i flera dagar efteråt. Det räcker ibland med en timmes gissningar i en soffa."
I en insändare idag står det om miljökonsekvenserna av läkemedelsanvändning, inte bara av antidepressiva eller smärtstillande medel, utan också av antibiotika.
Där står:
"Regeringen vill inte vidta några åtgärder trots att problemet är uppenbart. regeringen vägrar till och med att inse att det fria vårdvalet, som blir allt vanligare, till och med ökar förskrivningen av onödig antibiotika."
Ja, folk begär nog, förväntar sig att få antibiotika utskrivet för att kunna gå till jobbet (se artiklar ovan). Antibiotikan fungerar ungefär som placebo?
* Maria Abrahmsson är visst starkt kritisk till radikalfeminismen och statsfeminismen!! Och hon har en blogg där det står att här serveras det ett rejält mått av moderat politik!!!

De som pratar så varmt om konkurrens vill de egentligen ha konkurrens - en tanke som plötsligt slår mig... Vill de egentligen ha människor med kunnande - och kanske skinn på näsan? Och skinn på näsan inte bara för sin egen del.

Inga kommentarer: