Underifrånperspektiv…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Jo, det är som Barbara Ehrenreich skriver svårare att genomskåda ett mänskligt mikrosystem när man betraktar det underifrån – när det snarare är så mycket mer nödvändigt att göra det. Och hon kunde göra det därför att hon kunde jämföra med ett annat perspektiv; det som en betydligt mer välbärgad har.

Jag tror att den osäkerhet och otrygghet som majoriteten av dessa människor (den understa femtedelen av den amerikanska befolkningen?) upplever på sikt om inte förr skapar en handlingsförlamning och avsaknad av kreativitet och problemlösningsförmåga (istället för tvärtom), de har fullt sjå att bara överleva och får allt svårare att få perspektiv på sin tillvaro och ifrågasätta förhållanden, vilket gynnar de mest välbeställda (på en materiell och ekonomisk nivå, men inte på en mänsklig nivå).

Och för vissa skapas en desperation, som kan leda till både desperata aktioner mot andra och självdestruktion. Och detta förlorar vi alla på. Kriminaliteten är också högre i samhällen med större ojämlikhet (USA, Storbritannien t.ex.) än i de med betydligt mindre (de Skandinaviska länderna t.ex.).

Medelklassen (inte minst den lägre) lever inte alls säkert i USA efter vad jag har sett. Och detta påverkar till exempel hälsan (hos alla i samhället, även dem som har det bäst ställt).

Samhällen med stor ojämlikhet mellan människor leder bland mycket annat till dålig mental hälsa, fetma, avsaknad av social rörlighet * (det skapar en handlingsförlamning hos dessa människor), något man kan läsa i t.ex. ”Inequality caused the broken society”:

“Richard Wil[kin?]son co-authored The Spirit Level, the book the Guardian suggested in March might be the most important of the year. It correlates the rise of income inequality with the indicators of an unhappy society: poor mental health, obesity, lack of social mobility. It charts their rise from 1979 via a brief reversal in 1992 and then their onward march from 1997.”

Men förakt för svaghet och empatiunderskott grundläggs tidigast I livet, liksom tendenser till att ingjuta skam och att känna skam istället för att berättigat ifrågasätta.

Och de med de starkaste försvaren (dem psykohistoriker kallar "the backward psycho-classes", dvs "de efterblivna psykoklasserna") tenderar att leda och tenderar (om de inte får en maktposition) att försvara den här sortens auktoritära ledare.

Jo, extremism och fundamentalism vare sig åt ena eller andra hållet (höger-vänster, upp-eller-ner) är troligen tecken på något "sjukt" (för att låna John Cleeses och Robin Skynners vokabulär) hos den individen, gruppen, organisationen, landet.

Men det finns också en tillbakalutad likgiltighet (se Owe Wikström). Dvs. kanske också en mittposition!?

Politik idag och debatter tenderar att polarisera (om inte annat i avsaknaden av att se "den andra sidan",som i detta fall de som håller på att glida ut i utanförskap) och det är också tecken på något "sjukt".

Och människor som annars skulle inta en mer balanserad hållning tenderar att inta mer extrema åsikter än de annars skulle. Människor spelas ut, i söndrande och härskande,i skapande av vi-och-dom-känsla. I svart-vit skildring (från alla håll, inte bara från ett håll).

Och människor som tillhör "de mindre lyckade" ingjuts skam, så att de tiger *, och genom detta tigande (att inte sätta namn på sin tillvaro och existens) får de än svårare att genomskåda sin situation. Och media för bara de "lyckades" talan. Ja, det är det där med att riva tigandets mur (men somliga i makten vill förhindra att denna mur rivs?).

Medan politiker och somliga "lyckade" dessutom slår sig för bröstet...

Och vad slags värld skapas av allt detta? Vad för ansvar har media? De ger bara folk vad de vill ha? Och de måste ju överleva. Måste de till vilket pris?

* En annan variant av det där med tigande - och de bästa förutsättningarna för social rörlighet; läs Utredarna i "Är det ok att arbeta för en folköl?"

Tillägg på kvällen: Läs Jonas Sjöstedt i "Konservativ populism."

Skitlöner och fack...

Lotta Elstad.

Mammon.

En snabb bloggning så här på morgonen efter höstlov. Denna artikel "Hanna Hallgren om kapitalismen som förvandlar människor till djur" i Aftonbladet var så bra, så jag vill citera ur den:

"Kapitalismen kan enligt Walter Benjamin likställas med en religion. Det tänker jag på medan jag läser den wallraffande norska journalisten Lotta Elstads bok En såkalt drittjobb. I denna säger en av hennes lågavlönade städkollegor på det hotell i den norska kedjan Thon på vilken de arbetar: ’Kapitalismen gör människor till djur.’ I senkapitalismens tidevarv förväntas människan inte bara tro på denna ekonomiska modell med strikt monoteistisk hängivenhet [tron att det bara finns en gud]. Hon måste också blunda för de hierarkiska orättvisorna, brutaliteterna och ologiskheterna som följer i dess kölvatten. Hon måste kort sagt bli dum, glömsk och elak.

Lotta Elstad pekar i En såkalt drittjobb på många problem som vidhäftar arbetslivet i västvärldens samhällen. Det är inte bara så att inkomstskillnaderna mellan människor ökar. En kritik av detta faktum omöjliggörs i stort sett med hänvisningar till globaliseringen: städar du inte för denna skitlön, läggs ditt okvalificerade arbete ut på entreprenad. Någon annan från ett annat land förväntas glad och tacksam städa mer för en mindre summa.

Att människors rörlighet mellan länder missbrukas på värsta tänkbara sätt i kapitalismens namn tydliggörs också av hur flykting- och arbetspolitik blandas samman.

När staten och kapitalet sitter i samma båt uppstår ibland cyniska situationer. Den ovan citerade städkollegan är exempelvis en högutbildad man som kom till Norge som flykting. För att nu inte riskera att utvisas måste han kunna uppvisa att han har ett fast heltidsjobb. Att på detta sätt omvandla flyktingar (de som inte vågar klaga av rädsla för att mista livet) till arbetskraftsinvandrare för att uppfylla nationella behov inom service- och rengöringsbranschen är förstås både inhumant och resursslösande.

Elstad kritiserar i sin bok den monsterlika girighet som tillåts regera samtiden (mer aktuell än någonsin, nu när i princip bara bankerna kan gå på soc utan motprestation). Hon poängterar också att det inte finns några skitjobb.

Däremot finns det skitlöner och hårt arbetande människor som behandlas som skit.

Det finns ett strukturellt skitsystem: ’Noen tjener penger på at andre har lav lønn, lav sosial status og generelt dårlige arbeidsavtaler’, skriver Elstad. Det är viktigt att tala om rädslans funktion som smörjmedel i detta hierarkiska system. Rädslan – att inte våga säga ifrån. Rädslan – att bli uppsagd på godtyckliga grunder. Rädslan – att inte kunna betala hyran och inte veta om det finns någon hjälp att få.

Vad allt ytterst handlar om? Som vanligt: om politik och samhälleliga visioner. Vill vi ha någonting gemensamt? Kan vi förvänta oss ett stöd – i och för varandra? Hur vill vi definiera gränserna för vår (med)mänsklighet? Jag tänker på den där ramsan: hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men det mest besvärande stavas varken skit-i-hörnen eller rent-helvete, utan tron-på-en-enda-gud. Mammon, han som skramlar i fickorna. För att vara så dyrkad och omhuldad, producerar han exceptionellt mycket skit."

Göran Greider i en recension av bok om fackföreningsrörelsen "I skuggan av en storhetstid" av Olle Sahlström:

"...det är ingen slump att denna fackliga svanesång ganska exakt sammanfaller med uppgången för den avreglerade spekulationsekonomi som fackföreningshatarna Thatcher och Reagan beredde vägen för. /.../

På de flesta håll lever facken ännu kvar i minnet av samförståndets fornstora dagar, trots att arbetsgivarna sagt upp det sociala kontraktet och tvingat ner förhandlingarna till den lokala nivå där enskilda löntagare står svaga./.../

...han [Sahlström] har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här./.../

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."

Social säkerhet eller inte...

[Uppdaterad i slutet 25, 26 och 27 oktober]. Paul Krugman om social säkerhet, se hans senaste bloggpostning.

Att fördela resurserna på det sätt vi har gjort i Sverige (och de andra skandinaviska länderna framförallt?) har gjort att många människor har kunnat konsumera, dvs. det har funnits en bredare marknad för att avsätta de produkter som skapats så att säga (halleluja för konsumtion! Obs ironin).

Att vissa bolag och banker har varit och fortfarande är statliga innebär att vi som medborgare har inflytande över sakernas tillstånd i högre grad än om allt vore privatiserat. Vi har inflytande genom de politiker vi valt eller väljer. Vi kan välja bort de politiker vi inte är nöjda med (på pappret). Vi väljer dem vi har förtroende för att sköta våra gemensamma egendomar.

Balans mellan statligt och privat ägt är viktigt? De privata ägarna behöver OCKSÅ utsättas för konkurrens??

Och jag tror också att offentligt finansierade socialförsäkringar blir billigare, på flera olika sätt.

Att de är kraftigt reducerade t.ex. i USA verkar göra människor ÄNNU mindre solidariska med systemet, staten osv. De som trots allt existerar verkar människor utnyttja till max, riktigt suga ut och mer än det om de får minsta chans är mitt intryck. Och vad kostar det i slutänden?

Frågan är hur stora vinsterna är med ett sådant system, om de ens är några? Och vad slags samhälle skapas inte minst? Med allt vad det innebär av kostnader inte bara i pengar…

Vad slags samhällen skapas av olika system?

Ja, kanske är samhällen med blandekonomi de bästa?

Ja, vi, och inte minst politikerna, borde diskutera vad slags samhälle vi vill ha och skapa!? Men politiker verkar inte vara så värst intresserade av det idag. Oavsett var på skalan de står, med möjligt undantag av vänstern?

Vilka alternativ återstår då? Att vi vanligt folk börjar diskutera dessa saker!? Och kritiskt granska och ifrågasätta den politik som förs och torgförs!? Vad politiker gör – och inte gör.

Uppdatering 25 oktober: se "Ett hjärta RÖTT" om "Flockmentalitet och ideologisk blindhet."

Uppdatering 26 oktober: det verkar också som om åldringsvården är så usel i USA att människor inte vill hamna där. Men somliga har inget val; har inga anhöriga (medelålders döttrar t.ex.) som kan (eller vill?) ta hand om dem? Somliga barn (döttrar?) är dock tvungna att ta hand om sina gamla föräldrar?

En modern form av gamla tiders fattigstuga?

Ytterligare tillägg idag: Läs Motvallsloggen om ”Nya tongångar om nationalekonomi” och Joseph Stiglitz.

Uppdatering 27 oktober: Läs ledaren ”Rött vykort från London.”

”…på lördagen den 18 oktober så meddelade Independent att bankdirektörerna trots finanskrisen tagit ut mångmiljonbonusar trots att deras banker varit på fallrepet.
Men det är också andra tecken som pekar på en kall vinter i på de brittiska öarna. Recessionen, det vill säga kapitalismens kris, som knappast kan glädja någon men bekräftar det som förutspåtts från olika håll. /…/

Det här har fått den återfödde labourledaren Gordon Brown att likt en fågel Fenix ta ledningen i Europa och föreslå olika åtgärder för att börja tygla den oreglerade kvartalskapitalismen. Ett exempel på Browns nyvaknade militans är hans hot att sätta in tvångsåtgärder om inte oljeprisets dyk slår igenom i konsumentledet. Han har vidare föreslaget EU-kommissionen flera åtgärder. Ett tidigt globalt varningssystem som ska förhindra det som nu skett sker igen. Och, kanske också det mest kontroversiella förslaget, ett internationellt samarbete som skall följa de 30 största globala företagen och finansiella aktörernas göranden och låtanden över gränserna.

Politiska bedömare här i London menar att mycket tyder på att EU kommer att ta Browns förslag under de kommande veckorna vilket om något skulle tyda på att de nyliberala ekonomernas skördetid kan vara över och att mer förståndiga politiker ökar sitt inflytande på marknadsfundamentalisternas bekostnad. /…/

Det är en otrolig förändring i det politiska klimatet här i London menar alla jag talat med de sista dagarna. Politiken har tagit inte ett utan flera steg åt vänster. En radikalisering håller på att ske som vi inte sett dess likhet sedan det röda sextiotalet. /…/

Det engelska LO:s ordförande Brendan Barber menade i en intervju som Dala-Demokratens utsände fick att: Chicagoskolans ekonomer, Milton Friedman > och nyliberalismen är stendöda politiskt. Barbers råd till premiärminister Brown var enkelt: > Behåll kontrollen över bankerna även i framtiden när finanssystemet kommit på fötter.

Ett tecken på att det också börjar röra sig på gräsrotsnivå är den demonstration på torsdagskvällen som det fackliga nätverket London Shop Stewards Network arrangerade under parollen 'Take the banks from the greedy fat cats'.

När den, här i Storbritannien, välkände debattören Neil Lawson fick frågan av undertecknad hur man ska tolka det som skett så svarade han:

- Det en stor möjlighet för vänstern. Efter 30 år har myten om den fria marknaden och dess överlägsenhet över staten punkterats. > Möjlighet finns att nu skriva om agendan när marknaden misslyckas så totalt, inte bara finansmarknaden utan också vad det gäller bostäder, skolan och arbetsmarknaden.”

Denna ledare finns också här.

Frihet...

foto på P. C. Jersild.

[Uppdaterad i slutet 15 januari]. Ur artikel i DN av P. C. Jersild, där han reflekterar över begreppen "Fri eller privat?":

"Om medierna gärna håller sig till begreppet fri-från, verkar skolvärlden mer intresserad av fri-att. Privatskolorna kom till i den andan. Eleverna skulle fritt få välja skola - som om det inte vore möjligt i ett kommunalt system [nej, var det inte??]. Ägarna skulle också vara fria att lägga upp sin pedagogik [ägarna, ja!??]. Det verkar ha legat någon darwinistisk tanke bakom att blott de bästa undervisningsmetoderna skulle överleva den konkurrensen [halleluja!].

Men hittills har vi inte sett någon segrande pedagogik, snarare ett sammelsurium av försök i olika riktningar. Privatskolorna får locka till sig elever med gåvor. Den enda part som gjort en säkrad vinst är reklammarknaden, inte minst sedan också den kommunala skolan tvingats in i annonskriget [jag bara suckar, djupt!!!].

Nyligen gjorde Mona Sahlin och lärarförbunden ett utspel om en blocköverskridande överenskommelse om den framtida skolpolitiken. Men Björklund släpper ingen jävel över bron utan står fast vid betygen [nej, vad då bred samverkan?? Så beslut som sluts blir långsiktiga och hållbara]. Som utomstående kan man tycka att betygsfrågan fått orimliga proportioner. Betygskäbblet skymmer angelägnare mål: Att hindra skolor från att brännas ner, att lära alla barn läsa och skriva, och att låta barn ur skilda samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund mötas [just det! När detta med friskolor var på tapeten i kommunen jag jobbar, förmodligen under förra högerregeringsperioden, var det förbjudet att komma med minsta ifrågasättande, bland annat om just detta att det kanske möjligen kunde bli en skiktning i olika sociala skikt... Man fick inte högt fundera 'Vilka är det som sätter sina barn i friskola? Kan kommunal skola bli någon slags slaskskola? osv.' Även fast vi inte jobbar i just denna skolform, utan i en 'övergripande' skolform. Man fick inte ens andas ett ifrågasättande! Vad var så farligt med det, om nu detta med friskolor verkligen är så alltiegnom bra? Varför ska man ine kunna prata om både för- och nackdelar? Och inte minst om eventuella nackdelar, så man kan undvika det som kan bli fel eller dåligt för vissa individer!? den som inte minst hade denna attityd var vår f.d. studierektor, jag bara suckar... Som nu är pensionär sedan några år, gud vare tack och lov. Han var militärmusiker i botten, hmmm... Och träbock och paragrafryttare nummer ett. Den mest okreativa som tänkas kan i en konstnärlig (???) verksamhet.]. Det är i skolan barnen kanske får sin enda chans att frigöra sig från föräldragenerationens fiendebilder [ja, så kanske det är!!! Och det måste ju för allt i världen undvikas; tycker nog en viss kategori föräldrar!!??]."

I en liten notis i Aftonbladet idag står det om Henning Mankell och att han befarar en ny fascism, så jag googlade på detta och fann denna artikel av honom i HD "Landskronas bruna pläd" publicerad 30 september 2006, alltså strax efter valet. Där skriver han:

"Det bör ha varit 1960 eller 1961. Jag var knappt tonåring men hade bestämt mig för att besöka Landskrona eftersom där skulle utspela sig en jazzfestival på sommaren. Jag hade fått rum i en av de baracker där det normalt bodde varvsarbetare, men som under industrisemestrarna stod tomma och kunde hyras ut till sommargäster. Det var en märklig festival med många lysande musiker. En natt cirklade en av de dåvarande färjorna som gick från Landskrona till Köpenhamn kring Ven med orkestrar ombord. Jag minns festivalen och musiken och jag minns Landskrona som en idyllisk stad.

Det här hände alltså för snart 50 år sen. De flesta av de vuxna människor jag den gången mötte på gatorna är nu borta. Och staden har förändrats. När varvskrisen kom tvingades staden ömsa sitt skinn.

I dag förknippas Landskrona inte längre med båtvarv. Kanske en del tänker på fotbollslaget som då och då varit framgångsrikt. Men i dessa dagar handlar Landskrona om att över 20 procent av de röstberättigade röstade brunt i kommunalvalet. Sverigedemokraterna är nu ett av de fyra största partierna i staden.

Jag förvånas av obehag när jag konstaterar att så många politiker från de etablerade partierna påstår sig vara tagna på sängen. Det är för mig obegripligt. Man ska inte ha mycket till politisk gångsyn för att inse att många väljare i detta fall skulle missnöjesrösta. Naturligtvis kunde ingen förutse att sverigedemokraterna just i Landskrona skulle göra en så kraftig inbrytning. Men rent allmänt måste skriften på väggen ha varit tydlig. Väljare från framförallt socialdemokraterna skulle slå tillbaka i missnöje med att rösta brunt.

Vilka är det då som röstar på sverigedemokraterna? Även om alla generationer och många yrkesgrupperingar i samhället är representerade måste det vara möjligt att hitta några gemensamma nämnare. Människor som exempelvis fattigpensionärer tycker sig vara arrogant behandlade av de etablerade partierna, från vänster till höger, och söker sig därmed till de som påstår sig lyssna. Sverige-demokraterna håller fram den skål där de missnöjda kan spotta ur sig sitt missnöje. Enligt de förenklade förklaringsmodeller som är sverigedemokraternas ska man lägga skulden på den ohejdade invandringen till landet/staden och ett överutnyttjande bland dessa grupper av bidrag som egentligen borde ha gått till de alltför låga pensionerna. Sverigedemokraterna har lagt ut en fälla som innebär att man söker syndabockar. Tidigare har vi varit med om att judarna blivit beskyllda för ett samhälles problem. I dag använder sverigedemokraterna sig av samma politik, men pekar inte ut en särskild etnisk grupp utan använder sig av en sorts allmän invandrarmassa som skuldbeläggs för alla problem som finns i landet eller staden. Kriminalitet, arbetslöshet, bidragsfusk, dåliga skolor; allt detta är den påstått okontrollerade invandringens fel.

Jag tror inte på politikernas förvåning. Jag menar den vara hycklande. Vad man gör är att man försöker dölja det oerhörda misstag det inneburit att man försökt tiga ihjäl sverigedemokraterna. Hur kan man tro att tigande och tystnad är ett effektivt instrument för att fördjupa demokratin och skapa klarhet om olika orsakssammanhang? Har vi dessutom ingenting lärt av 1900-talets tidigare kraftmätningar med de fascistiska rörelserna? Har vi inte in sett att den "tysta majoriteten" inte kan bekämpas med en annan tystnad? Vem kan föra en dialog mellan två olika sorters tystnad? Det andra felet är givetvis att man koncentrerat sig på fel fiende. Det stora problemet med extremhögern i dag är inte skinheads eller allmänna huliganer. Lasermän och bisarra buntar av individer och grupper i den sociala marginalen. Faran kommer från annat håll. Sverigedemokraterna fick ungefär 160 000 röster från alldeles vanliga människor som gjort medvetna val. De såg detta parti som det bästa alternativet.

Yrvakenheten jag skriver om är ett underbetyg för främst den vänster som anser sig vara bärare av den radikala traditionen i vårt land. Socialdemokrater, vänsterparti och den oklara gruppering som kallar sig miljöparti. Det är dom som ska angripas hårdast eftersom dom haft makten och debattföreträdet. Många socialdemokratiska och andra väljare har helt enkelt blivit upprörda över att betraktas som ovärdiga att ens diskuteras med. Och då faller bruna valsedlar i urnorna.

Göran Perssons uttalande om 'social turism' var ingen ensam svala. Varje tigande, varje sätt att undvika debatten med sverigedemokraterna var ytterligare en fågel i flocken. Det enda sättet att hantera den situation som nu uppkommit är att med stor tydlighet acceptera ansvaret. De missnöjda finns, de har inte blivit sedda eller hörda och i förbittring gått till sverigedemokraterna. För det andra är det nu nödvändigt att tigandet upphör och att vi tvingar ut sverigedemokraterna till diskussioner. Det är den enda möjligheten för oss att slita av rottrådarna till den fascism som i nya kläder håller på att rota sig i Sverige. Gör vi inte det kommer sverigedemokraterna och deras likar att ta sig in i Riksdagen vid nästa val. Då har exemplet Landskrona förvandlats till exemplet Sverige.
Det förutsätter jag att vi inte vill."

Och ur Marcus Birros artikel "Det är skottpengar för alla som faller ur ramen":

"...medmänniskor som inte orkar ta den där striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom, eller sin sorgsenhet.

Det har blivit skottpengar på alla jävlar som envisas med att falla utanför ramen. Stryk ska de asen ha. Och stryk får de. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk. /.../

Försäkringskassan kommer garanterat inte att svara på den här texten. För FK kommenterar inte enskilda fall. Problemet med en sådan hållning är ju att vi alla är enskilda fall. Ett system är uppbyggt av hundratusentals enskilda fall och att vägra tala om ett enda av dessa är fegt, karaktärslöst och väldigt billigt.

Det är väldigt lätt att blanda ihop korten i den här debatten. Men ett kort ligger redan och det är hur vi ser på våra medmänniskor. Och klimatet hårdnar: från att man är tvungen att lägga lämpligt kreditkort (inte vilka kort som helst går bra) när man checkar in på hotell, för att ” man inte ska tömma minibaren och bara springa därifrån”, till att vi med en bödels brist på empati i varje läge tycks misstro våra medmänniskor.

Är man sjuk så fuskar man. Frågan vi borde ställa oss; vart leder en sådan människosyn i förlängningen? Borde vi inte istället vrida hela siktet åt ett annat håll; borde vi inte respektera människor och särskilt sådana som hamnat snett, blivit sjuka, hamnat i djup sorg, eller förlorat sitt barn?

Varför är det inte helt obegripligt att bete sig som FK gör mot massor av människor? Varför får detta krig mot landets egna medborgare bara fortgå och fortgå utan att någon sätter ner foten och gör något?

För grejen är den: att det en dag i en inte allt för avlägsen framtid kan vara DU som rasar genom ditt eget bräckliga skydd, det kan vara DU som i desperation vänder dig till FK eftersom din sorg svept undan benen för dig, öppnat en lucka i golvet, har skjutit i sank allt det du trodde skulle hålla dig uppe och då är det DU som är utlämnad till en krigförande armes godtyckliga utlåtande.

Det är så det känns för många människor i det här landet. Och det är människor som inte kan, orkar eller vet hur man höjer rösten, vilka rättigheter de har. I mina mörkaste stunder tror jag att FK och den nya regeringen har detta som en del i planen; svaga, tysta, sjuka och sorgsna människor orkar sällan höja rösten [ja, är det så, mer eller mindre mdvetet?]”

Se wikipedia om ”Freedom (political)”, där Milton Friedman och Friedrich Hayek är nämnda, suck… Och Birros egen blogg med alla kommentarer där... Många verkar reagera som Birro. Vi verkar vara många som reagerar...

Tillägg 15 januari: Se den amerikanske neurologen Joathan Pincus om "Hitler och hat", tidigare bogginlägg om att ”Lyda och hålla tyst” ("Obey and keep quiet”) och "Fördomsfritt och intresselöst".

Jonathan Pincus skriver bland annat (vad gäller fascism) att:

"I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiserandet av en grupp människor [!!!], behöver inte mental sjukdom och/eller hjärnskada vara nödvändiga för att producera mordiskt våld. Den våldsamma impulsen genererad genom barnmisshandel kan bli uttryckt av medicinskt normala [dvs. utan hjärnskador eller mental sjukdom, men som är] misshandlade individer i ett sjukt samhälle.

Det obegränsade bifallet till våld i vissa politiska partier och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för den misshandlade. Även om vi har litet information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer tror jag att historien med fysiskt och sexuellt våld och även mental sjukdom, förföljelsemani och hjärnskada är vanligt hos många av dem. Om ett samhälle (definierat som ett land, politiskt parti eller grupp) tog bort kravet att dess medlemmar skulle bete sig på ett ickevåldsamt sätt mot sina fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändigt för att släppa loss impulserna till våld som blev skapade av tidig misshandel. Om samhället säger 'Du är nu fri att våldta, tortera och döda dina fiender' skulle den misshandlade svara med entusiasm."

Och i en recension av en bok av Per Ragnar "Hitlers väg till makten" står det i slutet:

"Harald Ofstad menade i en känd bok att fascismen byggde på människors förakt för svaghet. Jag tror att jagsvagheten var en minst lika starkt verkande kraft [jag i min tur tror att dessa två hör ihop, men är inte medfödd, utan påförd tidigt i livet!?]. Bara den jagsvage känner behov av en karismatisk ledare att ty sig till, och utifrån hans budskap sätta igång att plåga andra . Att 'vänta på en befallning och lyda', som det heter på ett ställe i Per Ragnars bok. Hitler kom att fylla ett tomrum i den tyska självkänslan efter Versaillesfördraget, som talare närmast en suggestiv och ondskefull ståuppkomiker som hänförde sin publik och därmed förledde den.

Det brukar sägas att Hitler och nazidiktaturen tillkom på demokratiskt väg. Det är en sanning med stor modifikation. Röstmässigt nådde partiet aldrig ens upp till de katastrofsiffror som Göran Persson fick i höstas. Men när man med hjälp av högerpartierna i riksdagen först förbjöd kommunistpartiet och sedan socialdemokratin grävdes demokratins grav. Den tyska borgerligheten var diktaturens barnmorska. Hans 'folk var det inte."

Arthur Silber har skrivit:

"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var antas måttstockarna komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bekanta sig med sina egna känslor och om, ovanpå allt, vars försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom."