Inlägg
Ann-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja, menar angående Svenskt näringslivs rapport förra veckan ”Ska det vara vitt eller svart? En analys av den svarta sektorns drivkrafter och problem” och kommentar angående denna av dess skatteexpert Johan Fall, att de presenterar en bristfällig skattedebatt där det (förstås) finns starka intressekopplingar bakom deras kampanj (sen många, många år) om sänkta skatter:
”Det är klart att Svenskt Näringsliv som intresseorganisation och företagens talespersoner endast har ett intresse av lägre skatter för sina medlemmar. Då försöker man också hitta rationella argument för skattesänkningar, samtidigt som man utelämnar problem som skattesänkningar för med sig. /…/
Det går inte att debattera för eller emot sänkta skatter utan att konstruktivt tala om varför vi bör ha dem och hur vi annars ska finansiera vår gemensamma välfärd.
Jag börjar bli less på att man inte gör de här kopplingarna.
Höga skatter är inget självändamål [förstås, men]. Skatter betalar ett antal nyttigheter som vi måste ha under alla omständigheter. Nu är vi i et läge där vi står inför ökade krav på välfärden samtidigt som vi har en regering vars politik bara går ut på att sänka skatterna som ska betala alltihop.”
Läs om Ann-Marie Lindgrens rapport om "Framtidens skatter för framtidens välfärd".
Se också artikeln ”Ökat globalt lönegap mellan könen”:
”Det globala lönegapet mellan könen är större än tidigare siffror visat. Samtidigt slår den ekonomiska krisen hårt mot världens kvinnor./…/
Lagom till den internationella kvinnodagen presenterade också IFS, Internationella Fackliga Samorganisationen, en rapport som på flera punkter betonar vikten av den fortsatta globala jämställdhetskampen.
I rapporten, som heter Gender (in)equality in the labour Market och är baserad på
300 000 tillfrågade i 20 länder, framgår bland annat att det globala lönegapet mellan män och kvinnor är betydligt större än officiella siffror hittills visat.
Den procentuella skillnaden är nu uppe i 22, jämfört med tidigare kända uppskattningar på 16 procent. Störst är skillnaderna i den privata sektorn, i synnerhet i industri- och jordbrukssektorn. Rapporten visar också att lönegapet växer i takt med löntagarnas ålder.
IFS varnar för att den ekonomiska krisen nu snabbt kan förvärra situationen för världens kvinnor – i synnerhet för dem som arbetar på ställen utan en facklig organisation./…/
IFS pekar ut trenden med allt fler osäkra och tidsbegränsande anställning som främsta orsak till att krisen slår extra hårt mot kvinnor. Ofta är det dessa jobb som försvinner först i den ekonomiska nedgången./…/
Om ordet kvinna skulle bytas ut till jude eller liknande varje gång statistik visar på våld eller sämre lön skulle vi bli djupt chockerade över att någon grupp på jordklotet behandlas på det sätt den gör. Nu är många så vana vid att kvinnor utgör denna diskriminerade grupp att reaktionerna ofta uteblir.
En del i rapporten behandlar mäns våld mot kvinnor.”
Ja, framförallt kvinnor missgynnas av högerpolitik!? En svag grupp, som görs svag, av den politik som förs? Hade män missgynnats på samma sätt och i samma grad av en politik som förts hade protestera varit betydligt ljudligare?? Media och människor i allmänhet reagerat mycket mer? Men nu är det ju bara de svaga grupperna (till vilka kvinnor hör) som drabbas värst!
Läs Alexander Chamberland om ängslig partipolitik.
Maria-Pia Boëthius i ledaren ”Kultur som säger ifrån”:
”Också många kulturutövare vill vara på den sida där pengarna och makten finns.
När nu den nya, borgerliga kulturutredningen kommit lever vi i en helt annan berättelse. Högern, marknadsideologin, kapitalismen och konsumismen har segrat och ’äger’ berättelsen om världen. En och annan vänsterkritiker tillåts verka, ibland i de stora tidningarna för att ge sken av öppen debatt och yttrandefrihet, men jag uppfattar det mest som en alibiverksamhet, som ger de borgerliga ledarsidorna och kolumnisterna något att hoppa på och ’debattera’. Hur skulle de annars fylla sina spalter?
Också konstnärerna har dragits in i den stora marknadsberättelsen. På 70-talet uppfattades många fria kulturutövare som språkrör för tidigare tystade idéer.
Vänsterns berättelse om världen skulle inte gå att berätta om inte kulturarbetarna kunde försörja sig, eftersom näringslivet inte kan tänkas sponsra idéer och berättelser, teater, böcker och dans som går emot deras ideologi och är kontraproduktiv mot deras världsåskådning. De ’andras’, de medellösas visioner skulle inte få någon gestaltning om man inte gick med på att låta fria själar få del av skattepengarna så att de skulle kunna berätta om den andra värld, som också är möjlig. Ungefär så var läget i mitten på 70-talet./…/
Jag tror inte att kulturarbetarna, som man betecknande nog har börjat kalla kulturkoftor eller kulturkostymer längre uppfattas som några som kommer med de stora motberättelserna mot den förhärskande ordningen, utan som klättrare, som i konkurrens med andra bubblare kämpar för en karriär och en plats i rampljuset och TV-sofforna. Framställda så kan man fråga sig varför dessa karriärister ska finansieras av skattepengar.
Det är inte så det är, motberättelserna finns verkligen också bland fria tänkare, konstnärer och kulturarbetare; men nu ska de vara en del av underhållningsindustrin, annars är de ’förlorare’./…/
… jag tror att starka krafter inom högern hoppas att tankar på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, fördelning och socialism ska strypas och helst inte ens ’tänkas’. Särskilt inte nu när världen – eller i alla fall det ekonomiska systemet – måste byggas upp igen.”
