Visar inlägg med etikett the "strong" ones rights/the "weak" ones duties. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett the "strong" ones rights/the "weak" ones duties. Visa alla inlägg

onsdag 30 september 2009

Misstro och tillit och att tiga av skam...

Några morgontankar som jag slängde ner i skrift innan jobbet: Misstron mot politiker borde bekymra politiker! Bekymra dem ganska mycket. Jag började fundera om vårt demokratiska system är på väg att kollapsa? Tilltron till det allt mindre, i alla fall bland vissa kategorier? Misstron allt större.

Och detta gynnar högerextrema och allt mer auktoritära krafter, samt s.k. ”starka ledare”? Personer som inte har fått den position de fått i kraft av verklig förmåga.

Dessutom så får vänsterpolitiker ganska liten plats i media, vilket innebär att människor inte får några alternativ. Dessa politiker har svårt att nå ut, just på grund av media och deras ovilja att skriva om dessa?

Hur många människor som drabbats av de försämrade trygghetssystemen tiger och har tigit av skam över sin situation istället för att kraftfullt ifrågasätta hur de har det och om det är rätt att de har det som de har det? Kanske av skam hållit tyst om en situation som lett till den sits i vilken de befinner sig, men som de med rätta kanske kunde ha ifrågasatt?

Och detta med misstro och tillit, överdrivet beroende eller inga beroendebehov alls, dvs. när vi uppträder som om vi inte kan göra något av egen kraft utan andras hjälp eller omvänt strävar efter att uppträda som om vi aldrig behöver hjälp. Det senare kan jag se i frågor om antingen kollektiv ELLER individualism.

Men i ett sunt samhälle, en sund värld, en sund grupp, en sund familj så samexisterar båda. Dvs. i ett samhälle, i världen, i gruppen, familjen, kollektivet så kan man ha eller inte ha den djupaste respekt för individen och dess integritet och gränser i en gemenskap.Och om detta är möjligt beror på dess medlemmar och dess ledare.

Och detta kan saknas både i det totalt kollektivistiska som i det totalt individualistiska samhället!

Vilket innebär att även i ett totalt individualistiskt samhälle så kan man sakna respekt för den enskilda individen. Ett totalt individualistiskt samhälle innebär inte alls automatiskt att man verkligen respekterar den enskilda individen. Man kan se ner på denne/denna med förakt för svaghet.

Och tillit och misstro kan gå i båda riktningar; inte bara från individen mot samhälle, utan också i andra riktningen; från samhället mot dess individer. Det är likadant med solidaritet och lojalitet också?

I ett sunt samhälle så samexisterar grupp och individer. Individerna där inser att vi som människor både är beroende av andra människor, men också att vi i andra avseenden är oberoende.

Och det där med misstro och tillit läste jag ju faktiskt om för länge sedan under mina studier slår mig nu. Jo, det var visst Erik Homburger Erikson som lanserade detta begrepp apropå barn och deras utveckling?

Men jag tror att vårt förhållande till misstro och tillit har en verklig bakgrund - om vi verkligen kunde lita på tidiga viktiga vuxna. Jag håller inte riktigt med Erikson eller Piaget eller Freud idag. Jag tror att det som de tillskrev som varande medfödda drifter handlar om verkliga händelser som formade oss.

Men jag tror vi kan göra något åt detta, fast det bästa vore att vi inte hade blivit tvungna att göra det. Och jag tror att de som förnekar dessa tidiga saker skadar mest för andra människor. Se också återigen psykohistorikern Bob Scharf i hans essä "Leaders" (eller "Ledare"). Se tidigare inlägg om backward psychoclasses (efterblivna psykoklasser) och empathy deficits (empatiunderskott).

Hur hanterar en vuxen människa dessa saker? För med rätta kan även en vuxen känna misstro och brist på tillit, eller tilltro och tillit? Men hur hanterar vi dessa saker? Genom handlingsförlamning och hjälplöshet eller genom att aktivt försöka ändra sakernas tillstånd. Men det senare kan vi göra på ett konstruktivt eller ickekonstruktivt sätt. Dvs. inse när vi faktiskt kan och borde göra något och när vi inte kan göra något och kanske bör söka oss någon annanstans om det är möjligt.

Jo, vad vi ser, kanske inte minst i makten (på flera nivåer) är effekterna av mycket tidiga upplevelser, som förnekats.

Och, nej, det finns inte bara ett enda rätt sätt att föra politik.

Läs Paul Krugman i "Moral decay? Or deregulation?" eller "Moraliskt förfall? Eller avreglering?" Han spårar problemen i USA nu tillbaka till 1980.

Men, hmmm, skriver Krugman, beror det som hände då på tillbakagång vad gäller Kalvinistisk dygd, hände inte något annat runt 1980?

”Kan inte riktigt minnas… någon vars namn börjar på bokstaven ’R’?

Jo, Reagan gjorde det.

Vändningen mot budgetunderskott var ett direkt resultat av den nya Irving-Kristol inspirerade” politiska strategin med skattesänkningar, där man inte oroade sig för 'accounting deficiencies of government.'

Under tiden så kan den plötsliga ökningen av hushållsskulder i hög grad tillskrivas finansiell avreglering.

Så vad hände? Förlorade vi vår ekonomiska moral? Nej, vi var offer för politik.”

Och detta håller nu på att ske här!?? Nu upprepas samma dumma saker här av vår högerregering?

måndag 3 december 2007

Den uteblivna globaliseringens gåta...

Bild föreställer Albrecht Dürers ”Apokalypsens fyra ryttare”.

[Uppdaterad på kvällen och något omskriven i slutet]. Göran Greider i ledaren ”Den uteblivna globaliseringens gåta” idag skriver bland annat (mina kursiveringar):

”Många minns nog den nästan apokalyptiska * stämning som ofta rådde under nittiotalets kriser när ordet globalisering ven genom luften - vissa bedömare ansåg att vi stod inför en helt ny era, där allt vi tidigare trott nu helt raderades ut av den ekonomiska globaliseringen. Välfärden i de rika länderna var tvungna att bantas rejält och inte bara det: de skulle med tiden dessutom konvergera och bli nästan identiska. Företag skulle en masse fly landet, liksom de välavlönade och välutbildade.

Från Klas Eklund på SE-banken till Johan Lönnroth i vänsterpartiet trumpetades den där bilden ut unisont. Vi som inte trodde på att de yttersta tiderna anlänt [katastrofen nära, om vi inte...] förlöjligades ofta.

När jag i det ljuset läser rapporten 'Svensk välfärd och globala marknader' som tre forskare på SNS välfärdsråd nu utgett tycker jag att den rymmer en häpnadsväckande balanserad syn på globaliseringen.

Här finns insikten att Sverige i modern tid alltid varit ett öppet land, som bejakat frihandel. /…/

Högskattesamhällen som de skandinaviska klarar sig bra i konkurrensen, ja författarna skriver t o m helt korrekt att 'den svenska välfärdsmodellen har inte skapats i en skyddad nationell miljö, utan tvärtom i en miljö som präglats av internationell konkurrens.'

Rapporten konstaterar att huvuddelen av ökningen i svensk handel utgörs av handel med andra höginkomstländer - det är inte någon fjärrhandel med Kina eller Indien som ökat sin andel! /…/

En huvudväg ut ur problemet avvisas tyvärr i en bisats - något som man får til
lskriva det faktum att alla ekonomer tycks vara doktorer i liberalism. Det gäller den offentliga sektorn. Under sjuttio- och åttiotalen sög den upp stora mängder arbetskraft och jag ser det som naturligt att den i hög grad kan fortsätta att göra det - behoven finns, det är ingen tvekan om det. Hindren är i huvudsak politisk-ideologiska.

Även när det gäll
er högutbildades löner bygger rapportens slutsatser inte riktigt på de fakta som författarna själva plockar fram. Tesen är alltså att Sverige måste locka hit högutbildade med högre löner. Samtidigt pekar rapporten på att under perioden 1990 till 2003 blev det ett nettoinflöde av högskoleutbildade - det gick plus!

Årets rapport frå
n SNS välfärdsråd kan i själva verket tolkas på ett helt annat sätt än vad författarna själva gjort: Vi har ett val. Vi kan välja jämlikhet. Globaliseringen hindrar oss inte.
* I Wikipedia på svenska står bland annat om apokalyptik:

"Apokalyptik avser en viss uppfattning om Guds slutgiltiga seger över ondskan vid världens världens eller historiens slut, domedagen, apokalyps, ragnarök [about Ragnarök in English] eller dylikt. /…/ Se eskatologi för olika religioners uppfattningar om den yttersta tiden.”

Ragnarök.
Stilla reflektion: hade en ganska animerad diskussion med fyra manliga kolleger igår efter vår spelning (med elever), om pedagogik och våra förhållningssätt där och i viss mån divergerande (!!!) syn på dessa ting (pedagogiska ting), när vi efter spelningen blev bjudna på en kinserestaurang av jobbet. Diskussionen blev ganska högljudd. :-)

Apropå inlägget ovan: kommer att tänka på önskan, behovet av en "räddare" kanske "frälsare" när domedagen målas upp... Och vad kan det vara för rädslor som det spelas på? Rädslor som kanske utnyttjas också? Jo, det där som Melanie Klein skriver om om att utnyttja kriser, för att driva igenom saker som folk annars skulle sätta sig emot (kriser som man kanske också skapar genom div. åtgärder, inte minst som de med makt skapar, kanske rentav får möjlighet att skapa)...

Och vidare att som det är idag så legitimeras liksom "den starkes rätt" (också apropå något i mina kollegers attityd, liksom som en förlängning av hur det är i samhället idag rent allmänt)?? Liksom rätten att förakta, bespotta, håna och också att negligera den "svaga"?? Vad som nu egentligen är "styrka" och "svaghet"???

Och då handlar det inte bara om hur det är på mitt jobb!! Utan om tendenser i hela samhället??

Tillägg på kvällen: se den holländska terapeuten Ingeborg Bosch om förnuft och logik och hjärnforskning, när det gäller känslor, framförallt när det gäller rädslor... Hur hjärnan fungerar när det gäller det. T.ex. här, här och här. Också något som det står om i den text på engelska som jag skulle vilja översätta om Janovs "Primal Healing". Men jag tror att Melanie Klein kan ha rätt att "Information is Shock Resistance - Arm Yourself"! Dvs. "information är motstånd mot chock - så rusta dig!" genom att informera dig. Genom att förstå dessa mekanismer... Kanske både på makro- och mikronivå!??

Tänkte också på väg till jobbet på det man brukar kalla "katten-på-råttan-och-råttan-på-repet-fenomenet" litet småironiskt... Det svaga könet, barn, andra "svaga" och "undermåliga" grupper i samhället kändes det... De där "svaga" får väl klara sig bäst de kan!! Jag ser om mitt hus!! Genom dylik sorts makt känner man sig kanske stark och inte maktlös? På en annans bekostnad liksom?? Litet "sköt dig själv och skit i andra"!

Kände mig och känner mig fortfarande både (heligt) arg och ledsen och sårad och kränkt. Som person, som yrkesperson, som kvinna, å min och andras vägnar?? Denna musik passar rätt bra här...

Googlade på detta med katten-på-råttan och hittade detta, visserligen om travsport. :-)

PS. 4 december: Reella/verkliga eller inbillade faror (men de senare kan nog vara nog så verkliga)...