Inlägg
“Många ’heartsink’-patienter visar sig ha lidit sådana grova och uppenbara kränkningar: även om känslor av förvirring, intolerabel skam och självklander fortfarande kan hindra dem från att avslöja eller ens från att medvetet minnas [och som ett sidospår: denna tendens hos människor till att ta på sig skulden och klandra sig själv kan också användas för att genomdriva saker politiskt: dessa lägger skulden på sig själva för den situation de hamnat i, anser, tror att det är deras eget fel. Och detta kan vara ganska ”convenient” för andra skadade, men som använder andra försvar; man kan moralisera över dem??].
Det finns andra former av dåligbehandling: lika väl som mindre extrema fysiska och sexuella övergrepp finns det ett helt spektrum av grov och subtil känslomässig skada /…/ I känslomässiga övergrepp används barnets kärlek, tillit och tillgivenhet för att göra barnets utveckling skev/snedvriden efter/utifrån de vuxnas (o)medvetna intressen, som far ut i sina [egna] olösta skador /…/
Vad dessa föräldrar har gemensamt är att de ‘förser’ barnet i dess utveckling med en osäker omgivning, där det lär sig att inte lita på sig själv eller andra; där hon förväntas sträva efter mål som medför uppgivande av mycket av hennes spontanitet och kreativitet [till förmån för?] för andras krav. Det är troligt att detta lämnar kvarstående märken så att det berövar henne hennes självaktning och självförtroende [genuint sådant] och lämnar henne med känslor av vrede och raseri som hon kanske inte ens är medveten om.
Likaväl äter detta henne smärtsamt [och långsamt inifrån?] och gör att hon känner sig värdelös; även om hon är fullt upptagen med att lägga grunden till det som verkar vara ett uppfyllande liv, med en lyckosam karriär och lycklig familj. Okänt för henne så finns inom honom en gråt sedan barndomen som väntar på att bli hörd. /…/
Bortträngning uppträder när en upplevelse under barndomen och utvecklingen [växandet] får barnet att känna känslor som inte levts igenom helt [eller kanske alls] eller blivit assimilerade: därför att dessa känslor är förbjudna/alltför smärtsamma/alltför förvirrande för barnet och därför att det inte finns någon som är mer erfaren tillgänglig för att hjälpa barnet att handskas med dem.
Idag har mer experimentella bevis blivit tillgängliga vilka stöttar denna hypotes; till exempel i tillgängliga böcker som överlappar barnpsykologi och neurofysiologi, sådana som ’Hur babyer tänker’. Ett barn utan adekvat stöd är oförmöget [kan alltså egentligen inte klandra sig själv!! Egentligen!] att handskas med sådana intensiva konflikter som: ’Jag älskar mina föräldrar/vårdare men de skadar mig [känslomässigt, fysiskt, sexuellt]’ (detta kan appliceras på konceptet övergrepp/kränkningar i ordets vidaste mening, från det begränsade [men fortfarande skadande!] till det livshotande). Med att ha fått en felaktig start i livet med sådana onämnbara och ickeassimilerade upplevelser blir den senare vuxne odugliggjord från att hantera känslor som väcks av liknande/motsvarande kränkande situationer som kommer i hennes väg i vuxenlivet [skriver Jenson och Bosch också: att ens förmåga att bearbeta svårigheter som livet oundgängligen består av blir störd]. Hon kommer att sakna empati eller förståelse för sig själv eller för andra (ofta hennes barn) som har blivit eller som blir kränkta på liknande sätt. På samma gång kommer den känslomässiga energin att behövas för att hålla de gamla kaotiska och oönskade känslorna säkert bortträngda och omedvetna, de är inte tillgängliga för patienten för ett mer kreativt syfte och lämnar henne kännande sig tömd, otillräcklig och dålig. Den lidande känner sig hela tiden ospecificerat ickebra och kan bestämma sig för att konsultera någon angående sina belysande hälsoproblem.”
Hjälpare som inte har jobbat igenom sitt egna tillräckligt (och ganska många har faktiskt inte gjort det? Inte fått det i sin egen utbildning t.ex.!?) vill inte se vad dessa symptom handlar om, beroende på DERAS omedvetna historia, som DE vill undvika allt DE kan!? Och detta betyder att klienten måste kontrollera sina symptom för att få hjälp!? Detta går ju inte ihop! Hur ska man få hjälp för det man trycker ner? Lyckas klienten/patienten med detta har han/hon lyckats! Är kurerad. Exakt som det duktiga barn han/hon en gång var, som tillfredsställde sina föräldrar med rätt beteende.
Delany skriver också om maktobalansen mellan läkare och patient i början av kapitel 3.
Hon skriver också i ”Konklusioner/slutsatser”:
”Vården/omhändertagandet av ’sinking-heart’patienten är lätt om vi låter den vara det. Vi behöver faktiskt inte göra något alls när patienten ger oss signal att gå vidare. Vi behöver inte komma med en massa råd, rekommendationer eller behandling. Vi kan tillåta oss att medge vår okunnighet/ovetenhet: patienten har svaren, allt vi behöver göra är att vänta på dem i en atmosfär av optimism och förtroende – vetande att svaren finns där, även om vi inte vet var de är. Det finns redan en begränsad, men växande bas av bevis: under tiden kan ett kvalitativt/berättande (angrepps)sätt, empiriska bevis och ett intuitivt samtycke/bifall inrätta/utgöra/bilda ett provisorisk/tillfällig ett tillräckligt rikt för att gå vidare med.”
Jenson skriver i sin bok något om den enkla sanningen. Att det inte behövs en massa komplicerade teorier (de kan istället bli hinder!!??), för att hålla saker på plats och i kontroll!! Hon skriver något om de enkla svaren? Men jag hittade inte dessa partier i hennes bok när jag snabbt letade efter dem. Kanske återkommer jag till detta senare.
Slog mig också: att bli ombedd, uppmanad att förstå (hur det var för förövaren och att denne/denna i sin tur troligen varit utsatt) av en hjälpare/terapeut/doktor är mer av samma och det förstärker snarare en av förnekandestrategierna, nämligen rationaliserande. Men med detta kommer inget helande att ske. Detta är troligen bara att försvara sig (och distansera sig) mot smärtan och alltså också mot sanningen – och mot helande. Men denna strategi var nödvändig då. Nu orsakar den bara problem, om inte för andra så för en själv. Och kanske större problem än vi inser…
