Inlägg
[Något uppdaterad 27 augusti].Se Sarah Eberhardt i ”Det som inte dödar dig gör dig starkare: sant eller falskt? En diskussion om effekterna av barnmisshandel.” I min amatöröversättning av texten.
Hon undrar hur sann denna grundsats är. I många fall så kommer det att måsta hantera problem i livet att göra oss starkare (något som kan utnyttjas cyniskt och arrogant av makthavare; kanske till och med elakt och med empatiunderskott, i en ökad pennalism, söndrande och härskande från dem i högsta makten, som jagar vissa med blåslampa). Men det finns tillfällen där detta kanske inte är sant skriver hon, dvs. tillfällen där det som inte dödar oss inte gör oss starkare, utan tvärtom svagare (se också förakt för svaghet).
Sidospår: Håller vi också på att utveckla olika moral standards för olika människor? Där vi ställer högre krav på vissa och lägre på andra? Gagnar det någon enda eller vårt samhälle? Dessutom så är ohälsan större inte bara bland de sämst ställda utan även hos de bäst ställda i mer ojämlika samhällen (USA och Storbritannien) och hälsan har hittills varit bäst i länder med större jämlikhet, som i de skandinaviska länderna.
Barnmisshandel är ett vida spritt problem i USA till exempel. I Pennsylvania bara så var det 5 109 fysiska skador hos barn i åldrarna 5-14 år 1989 och ytterligare 55 dödsolyckor med barn som var 4 och under.
I många år trodde experter att negativa effekter av barnmisshandel, sådana som känslomässig misshandel, flashbacks från traumatiska händelser och även inlärningsproblem var psykologiska fenomen som man kunde kurera med terapi.
Nu så ändras dock dylik tro med hjälp av verktyg som MRI (magnetresonans), som kan upptäcka faktiska förändringar i hjärnanatomin och det verkar som om det som inte dödar dig fortfarande kan permanent göra dig svagare, åtminstone när det handlar om barnmisshandel.
Den största faran för hjärnan i barnmisshandel, förutom direkt skada av misshandlaren, är stressen som utövas på ömtålig vävnad under utveckling. Traumatisk stress som hjärnan utsatts för, sådan som orsakas av misshandel, kommer att aktivera locus ceruleus, som genom frigörande av signalsubstansen noradrenalin kommer att orsaka frigörande av sådana signalsubstanser som adrenalin, dopamin och mer noradrenalin.
Dessa signalsubstanser kallade katekolaminer utgör ett komplement tills stresshormoner som kortisol. Stresshormoner och signalsubstanser är nödvändiga för den normala funktionen hos hjärnan och är till en viss punkt bra, men ovanligt höga nivåer av dessa kemikalier orsakade av övergrepp, särskilt över en utdragen tidsperiod, kan vara mycket skadliga.
När nivån glukokortikoider höjs under flera dagar på grund av stress, så börjar neuronerna som tar emot dessa hormoner att skadas.
Neuronerna eller nervcellerna börjar förtvina och tillväxten av nya neuroner bromsas. Om stressen fortsätter alltför länge så kommer neuroner att dö. Detta problem förvärras av hormonerna själva, som på grund av sina vattenoupplösliga egenskaper kommer att stanna i blodomloppet i timmar eller dagar.
De vattenlösliga signalsubstanserna däremot varar bara några sekunder. Denna [korta?] fortlevnad hos signalsubstanserna gör det svårt för hjärnan att återgå till sitt naturliga, inte stressade tillstånd.
Att fortsätta…
Se också ACE-studien och dess fynd (rörande omkring 18 000 amerikaner), samt om aga.
Tillägg 27 augusti: Är det verkligen mer ordning och reda i skolan och gränssättning av barn vi behöver? Eller skulle vi behöva något annat?
Se också barnrättsadvókaten Andrew Vachss som bland annat sagt följande om känslomässig misshandel:
Vilket ungefär blir
"Vi måste ge upp lögnen att känslomässig misshandel förbereder oss för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött individer som förbereddes för ett hårt liv på det sättet - jag mötte dem medan de 'gjorde liv'."
"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”
min översättning:
"...av alla former av barnmisshandel så kanske känslomässig misshandel är den grymmaste och längst räckande av alla."
"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."
min översättning:
"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Den kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte en enstaka händelse. Den är utformad för att reducera ett barns självrespekt till den punkt där offret anser sig ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätten som alla barn har: kärlek och skydd."
