Removing Blinders, Becoming Connected...

photo on Carol Gilligan.

Jennifer Freyd writes at page 194 in her book "Betrayal Trauma":

“But what sort of relation is it, and what purpose does it serve /../ If a woman is blind to her husband’s betrayal and abuse she may be serving the immediate survival needs of her children and herself. But often the perception of dependency is the result of past or current psychological manipulation; escape and change may be possible, but the woman may not see those options at all. More often than not, I suspect, an adult’s perception of dependency is erroneous.”

Jennifer Freyd on “Removing Blinders, Becoming Connected”:

“Sometimes we are so overwhelmed by the horror of our world that we are blind to its wonder; sometimes we are fortunate enough to be so overwhelmed by the wonder of the world that we are blind to its horror. When fragmented by betrayal blindness we sometimes see neither the horror nor the wonder, But whether we see them or not, both elements exist.

Psychological health and fulfilling, constructive relationships have in common wholeness, integration and connection /…/ …often the perception of dependency is the result of past or current psychological manipulation; escape and change may be possible, but the woman [man it can be too?] may not see those options at all. More often than not, I suspect, an adult’s perception of dependency is erroneous. People are too easily manipulated into believing they have no options, and thus they collude in their own self-deception.

It is also tragic, and all too common, when a fear of trust limits intimate relationships between trustworthy individuals. This fear of trusting is a kind of betrayal blindness without the betrayal. The person is unwilling to look, for fear of finding betrayal. Thus, the blindness serves to protect the relationship, but at the prize of intimacy /…/ Therapist-directed feelings of gratitude are not the stuff of connection and intimate relationship.

Blindness and lack of connectedness whether truly needed or not, are ultimately tragic solutions to life. These adaptations keep us from knowing ourselves and others fully. We end up fragmented both internally and externally – impoverished spiritually and socially /…/ it seriously constrains our human potential /…/ Survivors of childhood sexual abuse and betrayal blindness have learned to cope by being disconnected internally so as to manage a minimal kind of external connection. But with adult freedom and responsibility come the potential to break silence, to use voice [Grossman!] and language to promote internal integration, deeper external connection, and a social transformation, Through communication – integration within ourselves and connection between individuals – we can become whole; embodied, aware, vital, powerful.”

She also writes at page 193 in her book:

“Carol Gilligan (1991) identified the irony that occurs when we must sever our relatedness in order to have relationships. She observed that in adolescence we learn to cut off components of our internal sources of knowledge in order not to speak unacceptable truths that would threaten relationships. According to Gilligan, this is something we learn to do; it is not the way we come into the world.

Must we be this way? And if this kind of behavior is so common is it perhaps acceptable, or even healthy? Perhaps. But I believe that a great deal of our habitual betrayal blindness is not necessary, and ultimately not healthy.”

About Gilligan’s book “In a Different Voice” you can read:

“In a Different Voice has inspired new research, new educational initiatives, and political debate-and helped many women and men to see themselves and each other in a different light.

Carol Gilligan believes that psychology has persistently and systematically misunderstood women--their motives, their moral commitments, the course of their psychological growth, and their special view of what is important in life. Here she sets out to correct psychology's misperceptions and refocus its view of female personality. The result is truly a tour de force, which may well reshape much of what psychology now has to say about female experience.”

More about Gilligan here.

Kollektivt förnekande..

Skulle vilja skriva om kollektivt förnekande... För det är det som nu "sker" överallt (att man förnekar ditten och datten), mer än vad som varit en period tidigare?? En av många back-lashes på många områden!? Och vi har anledning att att inte se det som sker i samhället eller världen?? Vi har anledning att förneka detta??

Inom psykologin gäller quick fixes och stoppa huvudet i sanden, dvs. kollektivt förnekande även här, mer än som faktist existerade en period innan!!?? Ett fenomen vilket också är något Judith Herman Lewis skriver om i sin bok "Trauma and Recovery"! Att traumaforskningen och öppet prat om trauman (och KRISER, det som Naomi Klein nu tar upp i "Chockdoktrinen", hur kris kan användas för att genomföra impopulära saker, där folk förlitar sg på auktoriteter och "starka" figurer, kanske rentav räddare etc. Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" om att han befarade rop på starka ledare och att man igen skulle få höra stöveltramp i fjärran) och dess effekter har gått i vågor. Troligen på grund av dess natur.

Hon skriver på sidan 7 i kapitel 1, "En glömd historia" (min översättning från engelskan)

"Studiet av psykologiskt trauma har en egendomlig historia - en av episodisk amnesi. Perioder med aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Upprepat har liknande linjer och frågeställningar under det gångna decenniet tagits upp och abrupt övergivits, bara för att bli återupptäckta mycket senare. Klassiska dokument som kom för femtio till hundra år sedan kan ofta läsas som samtida arbeten. Fastän fältet har en överflödig och rik tradition, så har den periodiskt blivit glömd och måst periodiskt återerövras."

Jag har nu läst ännu mer ur artikeln jag länkade i föregående blogginlägg... Och skulle vilja skriva mer om det som står i den senare. Dvs. om indoktrinering och hjärntvätt, från hjälpares sida i detta fall)...

Jag tror att somliga är mindre mottagliga för indoktrinering och andra mer och att det hör ihop med hur mycket vi har fått se eller senare lyckas bearbeta. Dvs.jag tror inte vi är prisgivna till dylikt, behöver inte vara det. Det stämmer nog det som Naomi Klein skriver att information innebär motstånd mot chock, "information is shock resistance".

Förnekande när det gäller saker som sker i samhället...

Förnekande när det gäller miljön...

Kolla Erik Svenssons blogginlägg "Ekonomipriset, spelteorin och nyliberalismens välförtjänta död".

Förresten handlar ju detta blogginlägg också om förnekande?? Kanske kollektivt det också;

"Det händer inte mig!!!"

Men vad skyddar vi oss egentligen emot? Vad behöver vi skydda oss emot och vad inte i själva verket??

PS. Vi väljer att inte se, höra eller tala ofta? Det som Judith Lewis Herman skriver om i länken ovan!? Om åskådarens dilemma... Att titta bort, vända bort blicken och omge övergrepp med tystnad.

Mer finns av detta i vissa perioder under historien? Ibland är nog det också det mest konstruktiva!?? Men för ens egen heder och självaktning ändå förbli seende och fördömande, även om det BARA sker tyst ibland??? *)

Jag kom också att tänka på något Jennifer Freyd skrivit (tror hon citerade Ross Cheit eller Roland Summitt?), fritt ur minnet:

"That's why speaking no evil is so evil in the end."

---

Tillägg på kvällen: se Aftonbladets ledarsida om Stureplansmålet och Helle Klein och Lotta Gröning om samma sak. Kanske är förnekandet inte lika kompakt som det HAR varit ändå?? Och kolla här om detsamma. Varför har somliga (allt fler verkar det) problem med vestibulit? Vad bottnar denna åkomma i? Varifrån kommer promiskuositet? Är det Kirkengen som skriver om den unga kvinnan som som vuxen anklagade sin farbror för övergrepp? Och på grund av sina vidlyftiga sexuella erfarenheter, så... Kolla bland mycket annat detta tidigare blogginlägg om Kirkengen.

*) Jag kom av någon anledning att tänka på Sophie Scholl under andra världskriget och hennes engagemang i motståndsröreslen och utdelning av flygblad under kriget ( i dess slutskede?). Miller menar att hon och hennes gelikar tack vare sin mindre stränga uppfostran var förmögna att genomskåda och ta avstånd från det som andra kanske inte ens såg eller inte vågade reagera på eller rentav deltog i och därmed fick utlopp för allt (omedvetet eller medvetet men förnekat) nedtryckt hat och vrede och aggressioner (se blogginlägg hos Arthur Silber där Sophie Scholl nämns **)).

Har varit och hämtat Naomi Kleins "Chockdoktrinen - Katastrofkapitalismens genombrott" som hade kommit till bokhandeln jag beställt den ifrån.

John Le Carré om boken (kolla här också):

"Passionerad, överväldigande informativ, underbart kontroversiell och skrämmande av bara fan".

Arundhati Roy:

"Naomi Klein har skrivit en lysande, modig och förfärande bok. Den är inget mindre än den hemliga historien om det vi kallar 'den fria marknaden'. Den borde bli obligatorisk läsning."

Se också detta inlägg (ett av flera) om artikel på DN-debatt av Stefan Fölster (dotterson till Gunnar och Alva Myrdal) och VD:n för handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström om att 95 % av befolkningen fuskar!!! Vad trött jag blir...

Monas kommentar till ett annat blogginlägg:

"föraktets inställning till arbetslösa har medvind. Det är märkligt att så många tycker illa om arbetslösas rätt till att kunna leva och delta i samhället. Jag undrar dock om deras inställning till arbetslöshet skulle vara den samma om de själv blev drabbade. Det är märkligt att man inte tittar på historien om hur eller av vad människor levde på innan a-kassan och den sociala trygghetsvälfärden det som ger en anständighet i livet.
Märkligt är att man inte bryr sig om att folk kanske måste tigga till överlevnad eller kanske hora ut sig
Märkligt är varför man har denna inställning när det är ok att det fortfarande existerar barnbidrag utan inkomstprövning avdrag för tjänster i hemmet (för lat överklass) och pension för avdankade politiker.
Märkligt är att förespråkarna av sänkt a-kassa tycker det är ok att de avdankade politiker (margitha björklund lars-åke skager) som driver egna företag som går med vinst kan fortsätta att plocka ut te.x kommunalrådspensioner om man sätter in vinsten i företaget.
Märkligt är att arbetslösa inte får göra samma sak
Märkligt är att medmänskligheten numer bara sträcker sig till den egna personen
Märkligt att det är ok för en del att leva på samhällets generösa utbud medan andra borde möta giljotinen
Märkligt det där med att bidrag numera ska gå till de minst utsatta
Märkligt märkligt patriarkatet är tillbaka i form av en allians
Märkligt är att de inte kallar sig brukspatroner"

**) Där står bland annat:

"My hypothesis that Adolf Hitler owed his great popularity to the cruel and inhuman principles of infant- and child-rearing prevalent in the Germany of his day [see the Hitler chapter in For Your Own Good] is also proved by the exception. I looked into the background of Sophie and Hans Scholl, two university students in Hitler's Germany who became famous as a result of their activities in the resistance movement, "The White Rose," and were both executed by the Nazis in 1944. I discovered that the tolerant and open atmosphere of their childhood had enabled them to see through Hitler's platitudes at the Nuremberg Rally, when the brother and sister were members of Nazi youth organizations. Nearly all their peers were completely won over by the Fuhrer, whereas Hans and Sophie had other, higher expectations of human nature, not shared by their comrades, against which they could measure Hitler. Because such standards are rare, it is also very difficult for patients in therapy to see through the manipulative methods they are subjected to; the patient doesn't even notice such methods because they are inherent in a system he takes completely for granted."

Empatiunderskott/empathy deficit...

en grå höstdag

Miller skriver på sidan 87-88 i sin bok”The Body Never Lies – The Lingering Effects of Cruel Parenting” ISBN 0-393-060659 (min översättning från den engelska texten):

”Dramatikern Henrik Ibsen använde frasen ’samhällets pelare’ för att referera till de personer i maktposition som tjänar på lögnaktigheten i samhället de lever i. Jag hoppas att dessa människor som har erkänt sin egen historia och befriat sig själva från lögnerna från konventionell moral [hedra din fader och din moder] kommer att bli pelare i ett framtida samhälle byggt på medveten närvaro. Utan denna medvetenhet om vad som hände oss i början av vårt liv, verkar hela vår kulturs struktur inte vara någonting annat än en fars. För författare/skribenter är det viktigt att producera god litteratur. De gör inga försök att erkänna de omedvetna källorna till sin kreativitet, för sin trängtan efter uttryck och kommunikation. De flesta av dem är rädda att de då skulle förverka sin förmåga att skriva. Jag har identifierat en liknande motvillighet hos många målare – även fast deras verk, i mina ögon, gör klara referenser/hänvisningar till deras omedvetna fruktan: målare som Francis Bacon, Hieronymus Bosch, Salvador Dali och otaliga andra surrealister. I deras verk gör de verkligen ansträngningar att kommunicera, men på en nivå som tjänar förnekandet av deras barndomserfarenheter genom att kalla det konst. Ett av de största tabuna som är verksamma i vårt engagemang för konst och litteratur är grundsatsen att artisters biografier ska lämnas därhän när vi talar om deras verk. Enligt mitt synsätt så är det exakt de saker som hänt konstnären i hans/hennes liv som driver honom/henne till hans/hennes outtröttliga jakt efter nya former och uttryck /…/

Nästan alla institutioner som skapats av samhället samverkar för att uppmuntra denna flykt från sanningen. Sådana institutioner är trots allt drivna av människor och de flesta människor blir oroade om ordet ’barndom’ nämns i deras närvaro. Vi möter denna fruktan överallt – i läkares, psykoterapeuters och advokaters konsultationsrum, i domstolar och, sist men inte minst, i media [dvs. långt ifrån bara hos konstnärer och artister].”

Kom att tänka på brevet till Miller om att biomedicinska vetenskapsmän får högre poäng på en autismskala (än befolkningen i övrigt) och vidare till hur är det med empati och medvetenhet på andra områden, sammanhang och nivåer i samhället?

Vilka hamnar i maktposition ofta (oftast? De sundaste?)? Och hur kan de hamna där de hamnar? Varför väljer människor som de gör, i politiska sammanhang? Se detta blogginlägg, med översättning av den engelska texten och Millers svar, också översatt, på det brev till Miller som refereras till (om biomedicinska vetenskapsmän ovan).

Och detta blogginlägg om att experimentella psykologer också får högre poäng i autismtest, med rubriken "Empathy Deficit", vilket betyder något i stil med "empatiunderskott".

Många lider av empatiunderskott här och där!!?? Inte minst bland dem som har makt och inflytande?? Kanske också bland dem som har mest makt och inflytande? Hur har de annars hamnat där? Av passion och altruism?

Ja, måste man ha ett empatiunderskott för att kunna genomföra det man genomför politiskt och alltså i samhället?

Om tystnaden ("the Wall of Silence" - kompakt!); se också detta blogginlägg. Se övriga inlägg om Jennifer Freyd!?

Se också siten "Breaking Down the Wall of Silence", där det på startsidan står att samhället har skyddat den vuxne (förövaren) och klandrat offret (barnet)...

Kolla också vidare om Boot Camp fenomenet, här och här, föräldrar sätter tydligen sina barn i dylika camps för att hjälpa dem med bland annat drogmissbruk och beteendeproblem!! Men disciplinen går ibland för långt, se videorna som är länkade! (båda videor inleds med reklam!).

Tillägg på kvällen:

Mer om empatiunderskott och autism…

Från länken om biomedicinska forskare ovan översätter jag:

”Är biomedicinska forskare och experimentella psykologers läggning/temperament väl ägnat för uppgiften att förstå mänskliga emotioner och känslor? /…/

Autistiska individer har underskott i sin förmåga att uppfatta känslorna som andra människor upplever i sociala situationer. De har också svårigheter att känna igen att förhållanden och händelser kan tolkas på ett antal olika sätt av olika individer. [Professorn i utvecklingspsykologi] Simon Baron-Cohen hänför denna typ av underskott till ’Mindblindness’ (titeln på hans bok).

Det finns mildare former av autism i vilken kognitiva funktioner inte är skadade och en del individer kan ha exceptionella matematiska, musikaliska och artistiska förmågor /…/

Variationen i skador, från mild till extrem, refereras till som ’autismspektrum’ och omfattar fall av Aspergers syndrom. Komponenterna i dessa olika rubbningar inkluderar svag social förmåga, svag kommunikationsförmåga, svag föreställning(sförmåga), exceptionell uppmärksamhet på detaljer, svag [förmåga till] uppmärksamhetsskiftande och ett smalt fokus för uppmärksamhet. Inte alla dessa är nödvändigtvis närvarande i varje enskilt fall /…/

En särskild studie *) var konstruerad för att utveckla ett kortfattat, självadministrerat test

För mätande av graden i vilken en vuxen med normal intelligens har drag associerade med autismspektrum /…/

Rapporten slår fast:

’I en grupp på 840 studenter fick forskare högre poäng när det gäller autismspektrumdrag än humanister och socialvetenskapsstudenter, vilket bekräftade en tidigare studie som visade att autismdrag är kopplade till forskarskicklighet.

I undergruppen med forskarstuderande fann man att matematiker, ingenjörer, fysiska [???] och dataforskare hade de högsta poängen, följda av biologer, experimentella psykologer och medicinska studenter.

Dessa fynd reser frågan: ’Är biomedicinska forskare och experimentella psykologer läggningsmässigt väl passande för uppgiften att förstå mänskliga emotioner och känslor?’ /…/

De har inga svårigheter att uppfinna/hitta på nya sätt att kategorisera och etikettera symtom, men har de gjort några större genombrott för att kurera mentalt dålig hälsa? För de tillstånd för vilka antidepressiva medel typiskt skrivs ut är svaret ’Nej’. Likadant är det med schizofreni. De har inte kommit till det stadiet än. De samlar fortfarande statistik /…/

Undantaget värt att notera är psykiatri [när det gäller framsteg i behandling], medicinska praktiker i andra fält har progressivt utvecklat behandlingsresultaten för varje nytt decennium. Medicinsk forskning har levererat spektakulära framsteg som artificiella hjärtklaffar, syntetiskt skinn för brännskadade och ny stamcellsbehandling [men inom psykiatrin har inga motsvarande framsteg gjorts - kanske alls!!!].

Som kontrast hävdar biopsykiatriker existensen av hypotetisk ’kemisk obalans’ och ’genetiska predispositioner’ för vilka de inte har några ickekontroversiella bevis. Brett ignorerar de familje- och sociala faktorer. De är nöjda med att administrera droger av tvivelaktigt värde till vuxna och barn oavsett etiologin i deras symtom. En del av problemet är att i medicinsk utbildning blir de huvudsakligen undervisade om anatomi, fysiologi, biokemi och genetik. Så de försöker tränga in förklaringar för alla typer av plågor som med ett skohorn genom att droga människor [Prokrustes säng!?].

Ett liknande problem uppträder i psykologin. En ambitiös psykologistudent kan uppnå enastående akademisk framgång trots att han/hon visar empatiunderskott just under tröskeln för en formell klinisk diagnos för ’högfungerande autism’. Det borde inte komma som någon överraskning att en sådan individ tenderar att favorisera kognitiv terapi och mekanistiska genetiska hypoteser, därför att dennes kognitiva förmågor inte är skadade [medan förmåga till empati är det!? Vilken troligen har en orsak som dessa individer inte är i kontakt med kanske ett enda dugg? Litet mindre än genomsnittet?]/…/ Poängen är att vissa personlighetstyper inkluderande dessa som typiskt attraheras av att studera medicin eller experimentell psykologi – troligen inte är de som är bäst lämpade för att arbeta med människor som faller i kategorin ’mentalhälsokonsumenter.’ /…/

Drömmer psykiatriker och kognitiva forskare i den verkliga världen om en framtid i vilken emotioner och känslor kontrolleras och hanteras med droger och social ingenjörskonst? Kan psykologiskt välmående frodas i materialistiska kulturer som underminerar stabiliteten i ömsesidigt stödjande samhällsnätverk?”

*) Forskningsstudien fastställde fyra grupper av subjekt:

Grupp 1: 58 vuxna med Aspergers syndrom

Grupp2: 174 slumpvis utvalda som kontrollgrupp

Grupp 3: 840 studenter vid Cambridgeuniversitetet.

Grupp 4: 16 vinnare av Storbritanniens matematikolympiad.

Johan Sjölander funderar om viljan att skänka pengar ökar med lägre skattetryck!!! Svaret är troligen "Nej!" Lilla Sorsele i Västerbotten (??) hade skänkt 96 kronor per innevånare till "Världens barn" och Solna hade inte ens skänkt EN KRONA per man (om jag kommer ihåg siffororna rätt)!!! Det där med trickle-down... Hmmm...

Tillägg 15 oktober: se blogginlägg om subjektivitet-objektivitet (dvs. känslor) i politiken och i nedre halvan av blogginlägget om empati och autismstörningar. Och där står också om alexitymi, dvs. avsaknad av känslospråk...

Four readers’ letters on Miller’s web…

Four letters I thought was interesting, the first four in August.

“After knowledge – what?”
>“Is contemporary psychoanalytic thought just another wolf in sheep’s cloth?” Where a student of contemporary psychoanalytic thinking writes about the tradition in therapy to “blaming the child and protecting the parents”. This person mentions the work of a James Fosshage and thinks this seems to much different from the classical psychoanalytic emphasis on interpretation and the ALL-KNOWING ATTITUDE of many psychoanalysts and psychotherapists!!!

She (or he?) wonders

“Has contemporary psychoanalytic thinking really understood and effectively responded to ‘the old tradition of blaming the child and protecting the parents’ /…/ Or, is contemporary psychoanalytic thought just another wolf in sheep’s clothing? Have you changed your thinking about the value of psychoanalytic psychotherapy?” (which has influenced other methods and therapy-concepts more or less??)"

I will quote Miller’s whole reply:

“Thank you for your letter. You seem to be on the right track. No, I have not changed my opinion on psychoanalysts and self-psychologists and think today even more strongly than before that they avoid confronting the issue of child abuse, which confrontation I think is absolutely unavoidable if "empathy" should mean more than a nice word. Words are often used to pretend something that doesn't exist. The Church loves to use the word "compassion" but allows without any restriction that children are being beaten so that God could "find pleasure in them.” For 2000 years NOBODY ever protested against this practice.
As most of us were beaten children, we NEITHER learned TO HAVE EMPATHY with ourselves nor with the plight of other children. We learned to deny our pain to survive. But this is a big handicap for a therapist. Kohut, whom I knew personally, tried at first to open our eyes and hearts for what a child has to endure, but he felt very isolated in the psychoanalytic community. So he returned to their concepts at the end of his life, the concepts that Freud invented when he himself suffered from the rejection of the whole society after he had disclosed the sexual abuse by parents. As soon as he declared that patients talk only about their fantasies and not about real events he found a huge amount of followers that still seem very stable in their denial of the reality of child abuse.
To answer sufficiently to your very important question I would need to repeat what I have written already extensively elsewhere. Try to read the article on indignation on this web site (Dr. Lachman whom I mention there is actually a self-psychologist) as well as the last articles on my concept of therapy. If you have more questions concerning this issue you can write us again."

A grandmother wondered about a grandchild’s sleep disturbances.

Another reader wrote about “Schizophrenic families” which also is worth reading!!

Miller replies for instance as follows:

“It is true that incest families have much in common with families of schizophrenics where it is forbidden to see the truth and demanded to believe in lies. Because families like that seem to be much more frequent than healthy ones, we have trouble to be heard when we write and say the truth. Almost everything Laing wrote was right, but psychiatrists of today hardly mention him. We must conclude perhaps that they also learned very early to deny their truth and are afraid of coming in touch with it. So instead of listening to the patients and their stories, they make them silent and even more confused by giving them drugs."

So called helpers…

Many of them lack abilities to cure their clients/patients!!?? Therefore they use the methods they use!? Coping-methods, which they think has helped themselves. By forwarding them they don’t have to realize or acknowledge the truth about themselves more than on the surface. Too many don’t have to, and haven’t, seeing up to their teachers as if they were complete and with no faults?

They just forward a faith, and by forwarding it they don’t have to confront their own stories (which they are deadly scared for? Which is probably reasonable, but no excuse for their behavior - at all!?)!? Miller writes about this; therapy - and society - steered by the fourth commandment in her first, revised book, and her last two books, of which the last is “The Body Never Lies”. And in “Paths of Life” about guruism…

Symptoms are treated, not the underlying causes!? Things are seldom or never really processed. Which would be possible; as therapists like I. Bosch, psychologists like Jennifer Freyd and physicians like Anna Luise Kirkengen thinks. Processed to a much higher degree and processed n most cases, with few exceptions, fewer than we believe?

And once again - I think only getting the opportunity to narrate your story/history would be of help for many, maybe in many cases the only needed help?? And be of help for all others too, even the most harmed!!

More morning thoughts…

A chilly day, cloudy… No windows (the glass-part) in three windows here. So it’s cold inside too!! The red-painting (Falu red-paint) of the house-walls goes much faster than painting the windows!! So that will soon be done! Maybe today already!?

Bosch writes at page 277 about having to fight to keep the defences up (using energy on that, never really relaxed?);

“…defences with which we have erroneously identified because we need to fend off old pain”.

Defences we have to keep up/on place to protect ourselves against the pain and truth... And thus we sacrifice the reality more or less, the here and now, relations here and now etc. See what Freyd writes…

Came to think about what Miller writes, about directing things at scapegoats (needing targets to act on, act out on, against) and that doing this don’t dissolve anything anyway… Even if it feels relieving in short term, or sometimes even for a while? As for instance when parents abreact themselves (symbolizes) at their children… And children have nothing to put against without help or support or enlightened witnesses. Grown ups have other possibilities and options, mostly?? But they can have difficulties with this (because of their repressed pains) and are diagnosed, too, on top.

The best way to protect oneself would be to process old things (to a certain degree, so we are less in “the spell” of old, early things), get that help, or do it ourselves (if one can manage on ones own). Came to think what a physician and gestalt-therapist said:

“I have a cock-horse (käpphäst in Swedish) and that is not to say how others are.”

Yes, that about diagnosing and labelling others… Can be projections… And often are?? Says things about oneself?? Which one instead should (try to) understand to free oneself and cope with things in the here and now?? If one can…

Bosch writes about how Past Reality Integration Therapy views DSM-IV diagnostic diagnoses… And that defences are the core of our problems in the present reality, and that the idea of letting go of our defences is dangerous we still thinks and believes as adults (and professionals do too), is an idea that stems from the child’s consciousness, but isn’t true for an adult. But it isn’t only to tear them down just like that either (or moralize over people’s defences)!! You have to be aware and know that fears and pain comes from the past, shortly said. The Freudian idea has been and still is among many helpers, according to Bosch, that we need to keep these defences on place even in adulthood, but other therapists today don’t think one has to. See Freyd again and what she writes about these things, what all this not-spoken, hidden, secret causes, what we sacrifice and that she thinks it is possible to deal with these early things… I like what she writes about this...

Also came to think what Miller wrote about a man compulsively occupied with a woman he had had a love relation with, that wasn’t interested in him any longer, if she had ever been (a woman that had used him badly and this made him even more tied up to her?), he couldn’t skip this occupied ness of her before he had uncovered a relation to an early figure in his life (I don’t know who; his mother??). After he had succeeded doing this it was no problem for him at all to skip this woman.

Maybe one should be careful with all sorts of diagnosing??

To narrate, write diary, articulate and express things, keep communication/conversation alive would be of help for many, maybe the only needed help for some (many?) and be of help for the more harmed too. To talk highly about these things would mean a lot I think, for all.

Further thinking: Thinking of, only some have to, and only some are worth being thought of??? I wonder ironically… You are forbidden to sound the slightest unfriendly to some, but to others it is allowed and nobody hears (the latter’s) unfriendliness!!??

A silent approval of things, even on this level (!!!); that some children were (and are) allowed acting their things out on other children, which in turn weren’t allowed to react or protest or question… And noone was allowed to point these state of affairs out. To criticize sensitive parents!!! How was it with this sensitiveness in fact?? I wonder quietly and ironically… That all was alike and equally worth, how was and is it with this???

“You have to, but they don’t have to”

the gestalt therapist mentioned above said, in this case about bosses at a work-place.

“No wonder one gets angry!” (the forbidden anger!?)

If you point things out (if you are sad and angry etc. about things, different treatment) a certain parent gets sad and even hurt… This parent is allowed getting sad, hurt etc. But this sensitiveness doesn’t mean you are sensitive to others… Whose feelings is it actually about? All people’s feelings? Are all allowed to exist on the same terms? On equal terms?

And by the way, we spoke about high bosses yesterday. They are well-paid (very much) but don’t dare to react and intervene when things occur at a work-place. But aren’t they paid for doing exactly this? And, yes, we spoke about psychopathic bosses… They are a bigger problem than if someone on ones own level has such traits?? (have there come more people of this sort today in today’s working life?)

After having painted for a couple of hours: came to think out there working about that you can’t dissolve things symbolically, if that had been the case we who work with artistic things, expressing things, probably, we can’t and/or aren’t allowed to express by other means, would have been cured. But we aren’t, don’t get. Acting on symbols, other targets, objects here and now on the present doesn’t dissolve… If that is what we want. But yes, we need to react here and now too… All isn’t symbolic reactions?? But the more you have dissolved the more you know what is about the present and what is about the past!?

And parents would also dissolve things by reacting (symbolising) on their children if it was so that you can do this work symbolically (isn’t a lot of therapy about this: to work symbolically on ones problems?), but they don’t either. And dictators would also dissolve things symbolically, but they don’t either, they can never get enough of what they need (their early, unmet needs)?? Miller writes about this in her first book…

Now I am thinking highly and letting the thoughts go here and there… Writing what comes to my mind…

And it has come a couple of rain showers during the day.

More high thinking…

photo on Jennifer Freyd.

More high thinking…

Because things in the present triggers old (never felt) pain, maybe we don’t see the here and now for what it truly is, neither betrayal nor the possibilities we actually have here and now. The reason for this is that the present brings old pain up. Bosch writes at page 95:

“Even experienced therapists who undergo Past Reality Integration therapy often experience the depth of their old pain for the first time. As with other clients, these therapists, who have usually experienced other forms of therapy in the role of client, often remark ‘I never knew it was so painful. I knew most of the things that happened, but I’ve never felt how bad it really was.’ Usually they have done a lot of talking about their childhood and crying about it. But crying about childhood is fundamentally different from crying as the child we were then would have, if we wouldn’t have had to repress the pain.”

There isn’t only pain but also fear connected to past experiences and both the old pain and the fear are repressed more or less (the pain is always repressed? But we can feel the fear, though, as adults?). When you have met that fear it disappears with time and each time you dare to confront past things it decreases more and more…

Came to think about power- and helplessness again and thus dependency… In adults. Most often, maybe always, these feelings in an adult are about the past.

Jennifer Freyd writes at page 194:

“But what sort of relation is it, and what purpose does it serve /../ If a woman is blind to her husband’s betrayal and abuse she may be serving the immediate survival needs of her children and herself. But often the perception of dependency is the result of past or current psychological manipulation; escape and change may be possible, but the woman may not see those options at all. More often than not, I suspect, an adult’s perception of dependency is erroneous.”

We do everything to avoid the pain and maintain/uphold the illusion about the past, with a lot of means: defences (Primary defence, false hope, false power anger, false power denial of needs and maybe more defences) and denial (minimizing, resisting, omitting/blocking, balancing, excusing/justifying).

I also came to think about what Jenson writes about exaggerated responsible taking… To having been forced to this earliest in life because the parents weren’t there, despite it far exceeded (was far beyond) a child’s abilities and capacities and even far beyond its duties. But that was so painful that the latter grown up has to use defences and denial: blaming oneself and ones nature (my fault, stupidness etc.), false hope (I can get what I need, if I only…), false power denial of needs (I don’t care/need anything, I’m fine, nothing is going on etc.), false power anger (It’s your fault, you are no good enough, you are wrong etc.), see page 81 in Bosch.

To engage in our defences therefore is to believe in illusions (denial of how it actually was), because the child we were couldn’t meet the pain of knowing/realizing the truth on its own. And this causes so much misery in adult life, society, the world… Together with illnesses, not just psychological/psychiatric, but also somatic/psycho-somatic, including diffuse aches.

We can use the intellect too to get round pain, resonate ourselves away from it… Intellectualize it, as Miller has written…

The Silence/tystnaden…

Jennifer Freyd quotes a Roland Summit, page 32 in her book “Betrayal Trauma”, who said 1988:

“It is all of society, not just those immediately affected that protects the secret of child sexual abuse. We have overlooked or outrageously trivialized this subject, not because it is peripheral to major social interests, but because it is so central that we have not yet dared to conceptualize its scope. Much as the individual victim is compelled into silence, self-punishment, dissociation and identification with the aggressor; we as a society move thoughtlessly to deny sexual abuse and to conceal vast aggregates of pain and rage. Telltale outcroppings are resolutely covered over, fragmented, or mislabelled to protect faith in false concept of status quo.

Paradox and impassioned prejudgments obscure any rational evaluation of child sexual abuse. Public and professional beliefs and counterbeliefs about this subject still resemble superstition more than science. Sexual abuse, which has gained such spectacular exposure in the past ten years, may be still so enshrouded in myth that we are able to catch only fleeting glimpses of reality. Each brief clearing of the fog brings out believers who claim fantastic insights, only to be scorned and forced to recant by those who insist that the believers have been bedazzled by an apparition, something false and dangerous.”

Yes, that there isn’t more a public debate about these things!!?? About findings like the ACE-study, neurologist’s research (for instance J. H. Pincus) on the worst criminals, what Kirkengen has found and there are probably more… I have tipped our two biggest newspapers about the ACE-study. And a TV-program here called “Fråga doktorn” (“Ask the doctor”), but they haven’t taken this up or even replied to it. Because, yes, we ARE a society in Denial?? And why?

Is it because most of us have been exposed to something that is so painful we have to deny it (even if it isn’t of sexual or physical nature or the severest abuse, but maybe it is more often than we believe or want to believe? But those who get most angry and aggressive when these things come up, or just meet it with silence, are they the most harmed?)??

With all what that mean for our personal lives, our health, if not in the short run, but the long, for our relations, for what we forward to the next generation etc. etc?

Yes, is it so that the body shouts louder and louder if one doesn’t listen to it? But a reacting body can come high up in ages, too?

Yes, everything secret degenerates!? Individuals, society, the world...
-//-
Jennifer Freyd citerar en Roland Summit, sidan 32, i hennes bok “Betrayal Trauma” som 1988 sa:

”Det är hela samhället, inte bara de omedelbart drabbade som skyddar hemligheten om sexuella övergrepp på barn. Vi har sett mellan fingrarna eller kränkande trivialiserat detta ämne, inte för att det inte är av större socialt intresse mer än bara perifert, utan därför att det är så centralt att vi ännu inte har vågat föreställa oss omfattningen. Lika mycket som enskilda offer är tvingade till tystnad, självbestraffande och identifiering med aggressorn; vi som samhälle rör oss tanklöst mot att förneka sexuella övergrepp och att dölja stora samlingar/hopar av smärta och raseri. Avslöjande saker som kommer i dagen är resolut övertäckta, fragmenterade eller feletiketterade för att skydda tron på ett falskt koncept av status quo.

Paradox/motsägelse och lidelsefulla domar på förhand fördunklar varje rationell uppskattning/utvärdering av sexuella övergrepp på barn. Allmänhetens och de professionellas övertygelser och motövertygelser angående detta ämne liknar vidskepelse mer än vetenskap. Sexuella övergrepp som har fått sådan spektakulär exponering de senaste tio åren, kan fortfarande vara så insvept i myt att vi bara kan fånga flyktiga/snabba glimtar av verkligheten Varje kortfattad uppklarning av dimman visar troende som hävdar fantastiska insikter, bara för att bli hånade och tvingade att ta tillbaka detta av dem som insisterar att de troende har blivit bländade av en syn/uppenbarelse, något falskt och farligt.”

Morning thoughts...

It’s raining… And the windows were so heavy (3-glass windows??) I don’t dare to lift them and pick them into the garage to grind old paint away and paint them. Afraid to drop them and crush the glass in them! So here I am sitting. I have to wait for a man to come here and help me; one of my brothers. One is on his way to Germany and the other is working. So maybe I can write instead. And maybe go seeing something near here. Take a “fika” (coffee or tea with bread of some kind to it) there.

And a walk in the rain with cloths suitable for that! You need daylight even more a day like this!!?? I get dizzy in my head just being inside days like these!!?

Things I read trigger thoughts…

Came to think: emotional and physical needs are even more basic than the need for food?? (how was Maslow’s pyramid now? Read about this long ago). Can it be? The newborn baby needs being taken in physically? Before everything else? And later that sort of security comes first? If there is a disaster around the child, the main thing is being taken up in a grown ups arms before anything else? Even before food and warmth (heat?)?? The child can stand being without food longer than we think?? The assurance of physical security and warmth on the child’s terms and with deepest respect for its integrity is more important than anything? Physical contact, physical warmth, where your needs aren’t being used or exploited!?

Came to think about the issue integrity, respecting it. What Kirkengen writes about this. Both what concern grown ups, but not least children. And integrity in different senses; emotional, physical and sexual ad respecting it.

Read recently about a now 72-year old man claiming that sexual experiences at the age of 12 with grown up men hadn’t harmed him. He even enjoyed it if I understood the Norwegian text right. A Norwegian author Karin Fossum also thought it was ok to think it can actually be so… I got a bit surprised over this… Thinking of what Jennifer Freyd has written about Consensual Sex Decision Mechanism CSDM. And power differentials. When it comes to a boy and a grown up man – how is this relation seen to power differential and CSDM?? But people use to claim how men and boys during the antique used to have sex and claim this didn’t harm the young men…

I think a young boy has to protect himself by thinking it didn’t harm… That he even enjoyed it and maybe even wanted it??

He thought that the society is stigmatizing children who actually enjoys this and are creating a trauma that wouldn’t be there if the societies view on this was different. Not so condemning.

A friend wrote a reply to this, where she ended with something in this style (my interpretation): if these experiences were so positive and made such an ineffaceable, indelible impression on this man, then it wouldn’t be difficult at all for him (and others claiming that this was love) to understand what painful violations (of other kinds) do with the life. If they really were that good and positive this man would be empathic and sensitive for the sufferings of others, maybe be more sensitive and empathic than others!?

This now old man Tor Erling Staff means that the victims for sexual abuse shall not be marked by death, i.e., not be treated as pariah? But this man, lawyer, ought to know that it is a long time since victims of abuse were criminalized for being participants in the violation as my friend wrote!? But many still has this view on abuse victims of all kinds, and especially sexual abuse victims?? That they wanted it? That they had done something that made them deserve what they were exposed to? Is such things still involved?? And even more for people of that age or??

She thinks that Staff wishes a society without people which are victims of sexualized violence. And since the notion “victim” is complementary with “abuser/perpetrator”, a society without victims would therefore also be a society without abusers/perpetrators. How practical!

So for the victim Staff here the ones that did this to him weren’t abusers if he was no victim!! Therefore there was no harm done?? What he experienced and endured wasn’t abuse!??? So this idea is actually a protection for Staff, to avoid feeling the tremendous pain which in fact would be adequate? Jung (or was it someone else??) resonated in the same way, about a housemaid that took him to bed as four year old and taught him the “secrets of love” (Miller writes about this in one of her books)??

And this is also what S. Freud thought; that children actually want to have sex with grown ups?? And this idea actually covers abuse up!!?? With all what that has meant till now?? And if one as grown up is thinking like this, it’s because you need to rationalize such experiences and thus make them less painful?? But also that victims sacrifices things?? For instance he/she probably becomes less sensitive to the suffering not only of her/himself but also for others? And can become perpetrator too in turn, because he/she can’t feel empathy with her/his victim, if he/she hasn’t felt empathy for her/himself, or got help with feeling empathy with her/himself?

By the way doesn’t Miller write that if we allow a perversity in society the perversity can take new and other expressions??

Jennifer Freyd writes in chapter “Context and Controversy – Doubting the Harm of Sexual Abuse” page 37-39 about researchers which claim sexual abuse doesn’t harm. But she concludes in the end of this chapter at page 39 that:

“Nonetheless, the majority of survivors of sexual abuse report one or more periods of intense pain, loss of trust, loss of self-esteem, and other serious reactions, either at the time of the abuse or later /…/ The testimony is clear; childhood sexual abuse is harmful.

Minimizing the likelihood of sexual abuse or doubting its harm may result in a vicious circle: sexual abuse that is being perpetrated and denied even as it occurs. This helps to create an environment that implicitly permits the abuse of children.”

So, if it is like this that a majority reacts negatively, there are many which are extra vulnerable and sensitive, over-vulnerable and –sensitive? Most people seem to be??? (a bit ironic, or very ironic to be honest, over professionals talking about “sensitivity” in their clients which reacts with having problems, problems in the sense being oversensitive. Because they shouldn’ t react on what react on!!??).

She also writes at page 39:

“In many families in which sexual abuse has occurred there are other family problems (parental alcoholism, emotional abuse, marital discord) that are also harmful to children.”

I also came to think about recent findings about the brain and looked in Bosch book, found something else:

“Some of these clients have endured physically and sexually abusive childhoods. Others come from relatively ‘unabusive’ families and yet nevertheless have emotionally suffered enormously from the way in which their parents treated them as children.

The deep impact of so called ‘unabusive’ (no sexual or physical abuse) upbringing is a major blind spot in our society as well as a blind spot in many forms of therapy. Just because we weren’t beaten (too often), weren’t sexually abused, just because our mother was there when we came home from school and our father made a living for the family without drinking (too much), doesn’t mean that the child we were didn’t suffer intense pain. Even when our parents keep reassuring us that they really loved us and that we were such happy children, it doesn’t mean that we ever truly felt loved and really were happy children.”

Sun between the showers of rain. I have grinded almost half the porch step (fairly big as the tradition is here) with a grind-machine! I got a really peculiar feeling in my hands after having done this for an hour (the vibrations from the machine which also weighed a bit)!! But maybe I shall try to take the other half now after having written a little more and eaten lunch before the afternoon tea? Yes, I think so…

Let’s see if I come to brain-research too!!?? Or if I find something else to write about before that?

(pause in writing)

A walk in the afternoon after finishing the grinding of the porch step. It was almost tropic warmth in the wood, a lot of humidity after the raining. And I wonder if better weather is coming!?? That would be nice.

I hope this held together!! That I followed all threads I have in my head, many of which still are only feelings… This one can see in my writings sometimes I wonder…

Ett samhälle i förnekande/a Society in Denial…

Jennifer Freyd skriver i sin bok ”Betrayal Trauma” (se tidigare blogginlägg om henne och denna bok) om amerikanen Ross Cheit som under en semester plötsligt mindes sexuella övergrepp en präst begick på sommarkörläger när Cheit var cirka 12 år. Och allt vad detta förde med sig för Cheit. Cheit ansåg dock att han var lyckligtlottad, för han fick stöd av sin fru och sina föräldrar…

Cheit höll ett anförande i vilket han föreslår ännu en nivå av svek mot honom, vuxna under lägret visade sig inte ha varit helt okunniga om att något kan ha pågått och en sköterska hade till och med kommit på denne präst med en annan av pojkarna på lägret, men ansvariga ansåg att denna pojke tillhörde den starka sorten och alltså troddes klara detta.

Cheit efterlyser mer uttryckliga diskussioner i samhället och organisationer om dessa saker och sa, sidan 162 i Jennifer Freyds bok ”Betrayal Trauma”:

”’Jag har en konstig sorts utvidgande att erbjuda er förutsägelse rörande frånvaron av en socialt delad uttrycklig diskussion – inte förfinat; närvaron av underförstått socialt delad perversitet. Med andra ord: en iscensättning i vilken det finns ett latent accepterande av vad den vidare/det bredare samhället avskyr. Föreställ er de kognitiva konsekvenserna /…/ Idén kommer/emanerar från någonting [ett annat offer till denne präst] skrev till mig i sitt otroligt skarpa/bittra brev: ’Det fanns människor runt omkring oss /…/ till och med andra rådgivare. Det måste ha verkat säkert/okej för mig då.’ Denna mening nästan slog omkull mig. Det öppnade upp något som jag kände angående atmosfären då. Nu känner jag någon slags smärta som jag skulle vilja kalla institutionellt svek/bedrägeri.’

Ross Cheit ger oss en ny vändning angående avsaknaden av uttrycklig diskussion, idén om institutionellt gillande. Cheits insikt är viktig och verkar utsträcka sig till en sorts familjegillande eller, mer allmänt, socialt gillande som kanske är oundvikligt när sanningen inte diskuteras uttryckligen. Det är kanske därför som det att inte tala om djävulen/ondskan när djävulen/ondskan är närvarande, i slutänden, är så djävulskt/ont.”

Freyd hänvisar också i kapitlet ”Att tvivla på utbredningen av sexuella övergrepp” från sidan 34 och framåt om forskning i ämnet.

En Diana Russell (1986) fann bland 930 kvinnor att före 18 åras ålder hade 16 % av kvinnorna blivit utsatta för sexuella övergrepp av en familjemedlem, 31 % av någon utanför familjen och 3 % av antingen eller både familje- och inte familjemedlem. Liknande resultat visas av en Lois Timnick (1985) att 27 % av de kvinnliga svarande och 16 % av de manliga i en nationell slumpvist prov på 1 252 män och 1374 kvinnor som kontaktats per telefon rapporterade sexuella övergrepp under barndomen.

Kinsey skrev redan 1953 att en av fyra kvinnor rapporterat sexuella övergrepp.

Och Freyd uppskattar utifrån dylika siffror att 14 miljoner vuxna i USA är överlevare fån sexuella övergrepp under barndomen.

Bosch skriver också att vi är ett samhälle i förnekande. Därför att de flesta av oss förnekar smärtan vi bär omkring på som vuxna, de flesta av oss förnekar effekterna i det som ses som ’normalt’ föräldraskap. Hon citerar en psykiater, Van Dantzig, i sin bok ”Rediscovering the True Self” som i en intervju sagt att

”De senaste tjugo åren har den offentliga uppmärksamheten fört förfärligheter i extrema former av övergrepp till ljuset, sådana som sexuella och allvarliga fysiska övergrep. Bara i Holland dör 80 barn varje år på rund av fysiska övergrepp och åtminstone 80 000 blir svårt sexuellt och fysiskt kränkta av de människor som borde ta and om dem. Medvetenhet om dessa förfärliga fakta motiverar människor att upprätta vägar att hjälpa barn utsatta för kränkningar och övergrepp. Förhoppningsvis kommer människor att bli mer medvetna om vad som händer ’hos grannen’ och agera som skyddar barn. Vid denna tidpunkt dock, är vi fortfarande kollektivt villiga att anse att vad som händer bakom ytterdörren är otillåtet/ointagligt. Det territoriet anses varade privatas rike. Privat används som politiskt alibi för att undvika att göra något strukturellt gällande övergrepp på barn. En pojke som blir slagen till döds på gatorna, hela nationen är i uppror. 80 barn dör anonymt hemma, tidningarna skriver om det och ingen reagerar.’

De flesta aktioner som görs för att adressera barndomsövergreppssaker verkar har som sikte att hjälpa barnet efter att det har blivit offer för sina vårdnadsgivare. Eftersom det blir allt mer klart hur omfattande inflytandet av barnövergrepp får på individer och samhället i stort, vore det bara rationellt att skapa uppmärksamhet på faktorer som kan hjälpa till att förhindra övergrepp /…/ mycket lidande skulle kunna förebyggas. Samhället behöver fortsätta sin kamp att förbättra de fysiskt och sexuellt kränkta barnens lott, både på en efterövergreppsnivå och, ännu viktigare, innan skadan har gjorts.”

I antologin om Astrid Lindgren skriver politikern Karin Söder att FN-chefen Kofi Annan hösten 2006 presenterade fakta om våldet i vardagen för miljoner barn:
Barnaga är tillåtet i 147 av världen drygt 200 länder och minst 80 % av alla barn har utsatts för aga i hemmet.
Miljontals barn världen över utsätts varje dag för fysiskt, sexuellt och/eller psykiskt våld.
WHO tror att 150 miljoner flickor och 73 miljoner pojkar utsattes för sexuella övergrepp 2002.
Nästan 140 miljoner flickor och unga kvinnor har könsstympats.

---

Jennifer Freyd writes in her book “Betrayal Trauma” (see earlier blogposts about her and this book) about the American Ross Cheit suddenly remembering during sexual abuse a priest committed at a boy chorus camp when he was round 12 years? And all what followed this disclosure. Cheit had a wife and parents that supported him.

Cheit searched for more explicit discussions in society and organizations about the topic sexual abuse and said in a speech (page 162 in Jennifer Freyd’s book “Betrayal Trauma”):

“I have a strange kind of extension to offer to your prediction concerning the absence of any socially shared explicit discussion – inelegantly, the presence of implicitly socially shared perversity. In other words: a setting in which there is latent acceptance of what the broader society abhors. Imagine the cognitive consequences… The idea emanates from something [another victim of this priest] wrote to me in his incredibly poignant letter: ‘There were people all around us … even other counsellors. It must have seemed safe/OK to me at the time.’ This sentence about knocked me over. It tapped into something I felt about the atmosphere then. Now, I felt some kind of pan that I would call institutional betrayal.’

Ross Cheit offers a new twist on the lack of explicit discussion, the notion of institutional approbation. Cheit’s insight is important, and seems to extend to a kind of family approbation or, more generally, social approbation that is perhaps inevitable when the truth is not discussed explicitly. It is perhaps why to speak no evil when evil is present is, in the end, so evil."

Freyd also refers in the chapter ”Doubting the Prevalence of Sexual Abuse” at page 34 and forward to research on this topic.

A Diana Russel (1986) found in a community sample of 930 women, that before reaching eighteen years of age, 16 % of the females were sexually abused by a family member, 31 % by a non-family member, and 38 % by either or both family and non-family members. Similar results have been shown by Lois Timnick reported (1985) that 27 % of female and 16 % of male respondents, in a national random sample of 1,252 males and 1,374 females contacted by telephone, reported sexual abuse during childhood.

Kinse wrote already in 1953 that one in four women reported childhood sexual abuse.

And Freyd estimates that 14 million adults in United States are survivors from sexual abuse during childhood.

Bosch also writes that we are a society in Denial:

“Just as most of us are in denial of the pain we carry around as adults most of us are also in denial about the effects of what is considered as ‘normal’ parenting. Van Dantzig, psychiatrist, puts it as follows in a recent interview: ‘In the last twenty years, much public attention has brought to light the horrors of extreme forms of abuse, such as sexual and severe physical abuse. In Holland alone, 80 children die every year from physical abuse, and at least 80,000 are severely abused sexually or physically by the people who should be taking care of them. Awareness of these horrendous facts is motivating people to establish avenues to aid abused children. Hopefully people will become more aware of what is happening ‘at the neighbors’ and take action that will protect the child. At this point, however, collectively we are still willing to consider the space behind the front door as inadmissible. That territory is considered to be the realm of privacy. Privacy is used as a political alibi to avoid doing something structurally about child abuse. A boy is beaten to death on the streets, the whole nations is in uproar. Eighty children die anonymously at home, the newspapers write about it and nobody reacts.’

Most action taken to address childhood abuse issues seems to be aimed at helping the child after it has become a victim of its caregivers. As it is becoming more and more clear how large the impact of child abuse is on individuals and the society at large, it is only rational to give attention to factors that might help prevent the abuse /.../ much suffering might be prevented. Society needs to continue its struggle to improve the lot of physically and sexually abused children, both at a post-abuse level and, more importantly, before the harm has been done.”

In the anthology on Astrid Lindgren one of the contributors wrote that the former UN-leader Kofi Annan presented facts the fall 2006 about present day violence for millions of children.
Spanking children is allowed in 147 of a little more than 200 countries in the world (i.e., forbidden in only 60 countries!!!).

Millions of children are each day exposed to physical, sexual and/or psychological violence/abuse.

WHO thinks 150 million girls and 73 million boys are exposed to sexual abuse the year 2002.
Nearly 140 million girls and young women have been mutilated.

Even more about needs...

Yes, what expressions do early unmet needs take? Do we see this on all different levels: from the individual to the global? What did Benjamin Hoff write about Poh and Tao?? Needs for power, money, things... Unlimited... And society's "approval" of this!!?? You don't have to think about others!!?? And aren't people played out against each others, both on work-place levels to a societal level? And we have need for scapegoats: the ones that aren't as successful as we are!!?? (enormous irony). Contempt for weakness really!!??

Here it has been the ones sick of exhaustion and the ones with no jobs which have been allowed objects to haunt!!!! Allowed scapegoats!! See what Pincus has written in "Hitler and Hatred"!! (in Swedish).

I also read in the magazine "MåBra" ("FeelWell") this morning about being in the present and the importance of that... But how many of us are really in the present without us being aware of it? Some are capable of being more in the present than others... How do we come to terms with this really? Because, yes, I think it would be possible to be more in the present. But it isn't possible by being clever, unless it isn't about people that are less harmed, and the effects won't be really long-lasting? Some (Bosch and Jenson) therapists mean we are more and less in the present, and these states we can't control, because they dates back earliest in life, when they were life-saving. And they still have that function for us as grown ups. And this causes us a lot of problems. So if we don't succeed with all methods that are presented (from the popular as in this magazine MåBra to more "professional" and scientific-based) it isn't because we are born sick, but because we were harmed and had to repress so many things... I mean: It's easy we blame ourselves...

I'm trying to catch (capture??) something...

I also came to think about what Bosch writes about Daniel Goleman and his EQ-concept. Freyd also wrote about him...

I think politics, society, psychology belong together... And I think it's really a backlash in society, spreading selfishness and greediness whose roots I wonder about... By age I have been more interested in humanistic things. As younger I was more interested in nature-science... Resonated in another way? More intellectual? I don't know...

I think I will write more about this...

More about needs/mer om behov…

Bosch writes about making a distinction between what you need as an adult and what you needed but didn’t get as a child.

At page 90:
“In situations that do arouse alarm signals the amygdale responds even before the neo-cortex can realize what is happening [we can control things and events we are confronted with that doesn’t arouse intense emotional reactions, but not the ones that arouse alarm signals, we just react on triggers, maybe more about this in a blogpost about the brain!!? But it isn’t sure we are aware of that this happens or that we react on a trigger or symbol at all]. Mere cognitive understanding of what is happening in those situations is very important, and it is the first step towards healing, but it cannot produce lasting changes in the way we feel and react to situations [for this we need to know what’s underneath in some way and to a certain degree] /…/

Just as we feel childhood feelings as if they are about now, we experience the need for something as if it is a present-day need. ‘I need this and I need it now or somewhere soon in the future.’ Whenever we experience a feeling of urgency we are usually dealing with an old unmet need from childhood. Needs we have as children are urgent, we can’t wait for our sleep, or food, or safety or warmth, etc. The child has no concept of time, no capacity to minimize the need, no possibility to take care of herself. The adults we are now are able to wait. We can understand time, we can take care of ourselves. Of course we need food, clothing, transportation and shelter [as adults], but we can survive without much else. It might not be pleasant, but it would be possible. For the child we were it wasn’t possible to survive when our needs are not met. This explains the urgency of childhood needs. Whenever we feel we need something urgently or we feel we need to do something urgently, we are probably dealing with a childhood need.”

Thought again about blaming oneself (is the other side of the coin to blame others? Or can it be?)… “My character! (bad, stupid me!!!)”

I know of a man who also did this, very harshly, when he dropped the spoon or knife, because of a tumour in the left front of the brain (???), so his fine-motor functions was damaged, but he was still very strong and could squeeze ones hand very hard:
“I’ll kill myself!!!” he said, for only dropping a spoon or knife!!
Was he blamed when he dropped things or did mistakes, and forbidden to do a lot else? Blamed when he did mistakes, which a child does and which are natural for a child?? Extreme perfectionist-demands, among a lot of other demands? (Bosch also writes that people in therapy can have ideas from where their reactions stem, but discover that the reality was about something quite else, she thinks this is important to be aware of, because if you look for certain things it can block the real truth. Jenson writes about this too: if one unconsciously tries to rewrite ones story/history the failure is unavoidable, page 165 in the Swedish, not revised, edition).

But this to blame oneself is actually a defence according to Bosch, is to avoid realizing the truth, a defence the child first resorted to to survive. It’s easier after all to blame oneself as a child than blaming important grown ups, grown ups the child had to confide in and believe in and depended on (by the way Freyd also writes about the societal denial and what this causes… But when you aren’t allowed to question or see what you gave endured as wrong, then things are passed further, and goes on and on! She too means, and on top this also put us at distance of each others, it creates walls behind us, more or less thick. See previous blogpost about needs).

But the ones that are more prone to blaming themselves (at least admits to it more openly) are also more prone to seeking help. If one is more prone to blaming others and pushes things away, one is less prone seeking help. And this can be true both for women and men. But women in general seek help more than men. But, I know of men seeking help AND of women that push things away, but want and need to dominate and have power etc., need to sit on weaker people even? And are less interested in development, neither personally nor in their works…

Needs – what do we in fact need today as grown ups? And what do we not need? Yes, what and which do we try to fill? And how? What consequences does this give, if not to others so at least to ourselves??

And the strange thing: the ones that are protected and seem to be complete are the parents? But the small children need to be corrected and changed and are seen as being filled with evilness. How come? IF it really WAS about genes!!?? Hasn’t ones children then inherited at least some of these fantastic, great genes from their grandparents? On whom are one, have one been, putting the highest demands on? See what Sandra and Anika talked with the father respectively the mother about in Millers “Paths of Life”, was it Anika who said something about this to her mother, which sadly was more in denial than Sandra’s father??

PS. Yes, I am really writing rapidly, with all what that means!! When I reread I see things here and there… I change some of the worst misses…
-//-
Jag översätter bara Boschcitaten ovan, sidan 90 i hennes bok:
”I situationer som verkligen väcker alarmsignaler svarar amygdala innan neocortex inser vad som händer [vi kan kontrollera saker och händelser vi konfronteras med som inte väcker intensiva känslomässiga reaktioner, men inte de som väcker alarmsignaler, vi reagerar bara på triggers, kanske mer om detta i kommande blogginlägg. Men vi kanske inte märker denna reaktion medvetet]. Ren kognitiv förståelse av vad som händer i dessa situationer är väldigt viktig och det är fösta steget mot helande, men det kan inte producera bestående ändringar i sättet vi känner och reagerar på situationer [för detta behöver vi veta vad som finns under det hela på något sätt och till en viss, tillräcklig grad] /…/

Precis som vi känner barndomskänslor som om de var om nuet, så upplever vi behovet av någonting som om det var ett behov idag. ’Jag behöver detta och jag behöver det nu eller någonstans i nära framtid.’ Närhelst vi känner en känsla av nödtvång har vi vanligtvis att göra med ett gammalt omött behov från barndomen. Behov vi har som barn är brådskande, vi kan inte vänta för vår sömn, eller mat, eller säkerhet och värme osv. Barnet har inget tidskoncept, ingen kapacitet att förminska behovet, ingen möjlighet att ta hand om sig själv. Naturligtvis behöver vi mat, kläder, transport och skydd [som vuxna], men vi kan överleva en massa annat. Det kanske inte är trevligt/njutbart, men det vore möjligt. För barnet vi var var det inte möjligt att överleva när våra behov inte möttes. Detta förklarar nödtvånget hos barndomsbehov. Närhelst vi känner att vi behöver någonting brådskande eller vi känner att vi behöver göra någonting brådskande/av nödtvång, har vi troligen att göra med ett barndomsbehov.”

Mer högt tänkande...

Mer högt tänkande stimulerad, inspirerad av två blogginlägg (detta och detta) och en tidningsartikel som det refererades till i andra blogginlägget. Spånande nu i högsta grad i diverse riktningar (många trådar att nysta i)…

Ständigt pågående stress kan resultera i metabola syndromet, dvs. bukfetma med allt vad det i förlängningen kan föra med sig (diabetes, hjärtkärlsjukdom osv.). Inom stress- och utmattningsforskningen har de konstaterat att både över- och understimulering kan leda till stress och utmattning av systemet. Att syssla med roliga saker är ingen garanti mot att inte bli utmattad, men det tar troligen litet längre tid att bli det. Man myntade begreppet honungsfällan i samband med IT-bubblan. Unga människor som jobbade dag och natt vid datorerna… För att det var så roligt och så tjänade de en massa pengar.

Slog mig vidare: den amerikanske neurologen Jonatan Pincus skrev i sin bok ”Base Instinct – What Makes Killers Kill” om två ekar han har på sin tomt. Den ena växte i ett väldigt gynnsamt läge och den andra i ett inte särskilt gynnsamt läge (inte alls gynnsamt?). Den förra med gott om sol och näring, den senare i ett skuggigt och betydligt näringsfattigare område på tomten. Och det ser man också på dem enligt honom, klart och tydligt. Trots att de har samma genuppsättning, kanske till och med kommer från samma moderträd. Ja, alltså kanske kommer från kanske samma ursprung, dvs. med identisk genuppsättning. Nu har jag inte Pincus bok med mig på semestern, så jag kan inte kolla upp exakt hur han skriver och vilka paralleller han exakt drog av detta.

En svensk professor (i neurofysiologi) i det ena blogginlägget påstod i ett radioprogram nyligen att vi i Sverige har ett statligt alkoholmonopol i Sverige med ett systembolag för att vi har genetisk disposition att bli alkoholister här!!!?? P.g.a. denna genetiska disposition/läggning blir det lättare för politiker här att genomdriva en alkoholpolitik som inte är möjlig att genomdriva i Italien till exempel!! Men hur håller den logiken; i så fall borde Sovjet/Ryssland också ha systembolag, vilket de inte har enligt blogginläggsförfattaren. Ja, hur håller den? Och om vi nu är predisponerade för att utveckla alkoholism, då kanske systembolaget fyller en funktion för dem som har problem med detta!? Som svenskar tydligen har??? Fast staten ska inte mamma eller pappa oss? Vi måste lära oss att hantera våra problem!!?? Ta vårt eget ansvar?? (ibland undrar jag hur det är det där med eget ansvarstagande… Är det de som pratar mest om det som själva tar eget ansvar?? Det kunde de gärna få bevisa…Konkret).

Slog mig igen om en betydligt äldre vän vars man och svåger var alkoholister, grava tror jag (båda dessa alkoholister är nu döda, av vilka jag var på sångarresa till Polen med en av dem för ganska många år sedan och med egna ögon såg en helt plakat man). Hon tycker att man ska kunna köpa vin i matvaruaffärer… Jag förstår det inte alls och jag har ändå vuxit upp med föräldrar som knappt någonsin hade alkoholhaltiga drycker hemma… Jag har alltså inte blivit drabbad av just detta!!! Men det är kanske därför jag inte förstår detta problem?? Undantagen som bekräftar regeln? Eller handlar alltihop om något helt annat?

Vidare om hjärnan och dess utveckling eller brist på utveckling under den tid den växer färdigt: Rumänska barnhemsbarn har visats ha direkta skador i hjärnan, vissa delar är mycket mindre än som är normalt. De delar där känslor sitter (frontalloberna?). Och dessa delar är hela 30 % mindre om jag minns rätt (nu kan jag inte söka fakta på nätet eller i någon av mina böcker, eftersom jag inte har bredband här på dagtid och har hela mitt ”bibliotek” hemma så när som på några enstaka böcker, men när jag kommer hem kanske jag kollar upp detta).

Bosch skriver också om hjärnforskning. Precis som med Harlows små apbarn finns det rikligt med bevis att också små människobarn har starka emotionella behov. Så apbarn likaväl som små människobarn behöver mer än mat och fysisk värme, de behöver också säkerhet/trygghet, bli omfamnade, få kärlek, respekt och närande fysisk kontakt osv., detta är väsentligt/oundgängligt de första åren för säker överlevnad och hälsosam emotionell utveckling (Bosch s. 49).

Se också tidigare blogginlägg om att respektera barns fysiska integritet (inklusive emotionell och sexuell integritet).

Slog mig också igen att två av mina pianolärare (under förberedande till högre utbildning) båda var intresserade av psykologi. Den ena av dessa, den förste, har jag redan skrivit om. Den andra hade en annan psykologisk ingång, en mer konkret, praktisk (han var också gift med en psykolog, på både gott och ont!??). Konkret hur inlärning går till, om kopplande av olika sinnen osv. Över huvudtaget har jag haft flera ganska kontroversiella lärare, som också är ganska namnkunniga i musik- eller musikpedagogkretsar. Och det har passat mig. Jag gick en musikpedagogutbildning som låg i framkant och nog inspirerade de äldre institutionerna.

Och tack vare ett antal lärare redan ännu tidigare (redan årskurs fem och sex i grundskolan) har mina intressen för dessa saker och för en hel massa olika ämnen långt bortom musik stimulerats?? Och jag kanske gör halsbrytande kopplingar!??

För inlärning, djup-(inte yt-)inlärning är det en fördel att förankra kunskaperna i olika sinnen, i de sensoriska samt analytiskt/intellektuellt (dvs. båda kanske behövs!!??). Då sitter det bättre och säkrare, även i stressade situationer, som i uppspels- och konsertsammanhang. Om man engagerar öron, ögon (ser fingrars och armars rörelser direkt eller kan föreställa sig dem), känner hur det känns och också kan analysera ett musikstycke, dess uppbyggnad, ackord, tonarter, tonartsbyten osv. då sitter det säkrare. Förmodligen att man engagerar flera delar i hjärnan, olika centra, inkluderande de delar som styr automatiska rörelser… Det man populärt brukar kalla höger och vänster hjärnhalva, dvs. både känsla och intellekt.

Läkaren Christina Doctare skriver så bra i sin bok ”Hjärnstress” att framtidens ledare skulle behöva både IQ och EQ och rejäla bredband däremellan. Och Pippi Långstrump tror jag sa att den som är mycket stark skulle behöva vara mycket snäll.

Jag tror jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om behov!!! Om grundläggande behov… Om vad forskning visat: Harlows, LeDoux’, Golemans osv osv.

Att vi också har emotionella behov, att redan det lilla barnet har sådana behov… Fylls inte dessa så kan diverse bristsjukdomar uppstå, av olika slag och grad. Jag vill bara slutligen påpeka att redan Harlow pratade om surrogat för den mamma/förälder som inte kunde ge sitt barn det det behövde. Miller kallar detta för ett hjälpande eller upplyst vittne, dvs. en vuxen som kunde spegla barnet, visa att denne/denna såg, kunde visa barnet att kärlek existerar i någon grad och kanske visa vad verklig kärlek är? Och dessa individer kunde moderera effekterna av kränkningar, så att svåra övergrepp inte alltid leder till kriminalitet eller psykisk sjukdom…

Freyd skriver att hon tror att helande är möjligt med adekvat hjälp… Det finns alltså verkligen hopp. Men troligen krävs det en hel del jobb, tyvärr. Och mycket skulle kunna undvikas genom information.

Vad innebär förnekandet av behov?? För oss enskilda, för samhället, för världen? Förnekar vi att vi har behov kan vi ju inte se att andra har behov heller? Och alltså påverkas vår förmåga till empati och medkänsla (även hos terapeuter och kanske inte minst hos dem??). Förnekar vi våra behov (ju mer vi gör det dess värre) är inte risken att vi försöker fylla dessa via annat och andra? Och det får allvarligare konsekvenser ju mer makt vi har??

Inte minst om vi förnekar de grundläggande behoven, som vi hade som barn, och som vi måste tränga bort för att slippa inse att de inte fylldes??

PS. Fryshusets Anders Carlgren (???) har själv sagt att han tillhörde 68-rörelsen (dvs. han var tonåring på 60-talet, kanske nästan 20 år då 1968?). Han gick senare i terapi och efter den tog han avstånd från sin ungdoms försyndelser… (vad för sorts terapi har praktiserats och praktiseras?? Vilka psykologiska idéer? Man ska bita ihop och ta sig i kragen??? Förakt även från professionella över dem som inte lyckas med det? Men jag tror, återigen, att den som skyller misslyckanden på klienten för gamla metoders föregivna ofelbarhet hamnar oundvikligen i samma farvatten som sektguruns, som A. Miller skriver).
-//-
I will perhaps write a summary in English later…

A child/ett barn…

How was it for the small baby, with her needs? Having to suppress them not to make her mother feel insecure, questioned, criticized? A mother that can lively imagine how it is for mothers! But what about how it was/is for the child? And a father that got outbursts too… How was that for a child too? A child that wasn’t allowed to react adequately either: with for instance disappointment, anger, fear etc. What existence was that?

Not getting ones needs filled, not being allowed to react adequately, how was that, what did it cause? The child had to suppress feelings, emotions, memories, maybe not all of it, but couldn’t keep the whole picture, including feelings and memories in details of the event? By the way Bosch means that there can exist back ground feelings, which are feelings that were almost always present and not connected to special events, but reflects the whole atmosphere in the family or household…

Having to fill unmet needs in a parent instead? That’s what too many of us had to, more or less?

What about real respect and empathy for the child, its feelings and needs? For her/him as human being? For her/his dignity, integrity, boundaries?

How can one demand and expect unselfishness etc. of the child, if it isn’t met itself with all this? If it has been badly treated, shouted at etc.?

No wonder if it should feel worthless?? Shouldn’t it if it has been treated like shit even? Or become hardened?

Bad self esteem was passed further… Never questioning the roots for it. As it is passed further it is believed, considered to be something inherited!? “It’s my character! I am just like this!” Or

“she/he is just lie that! It’s her/his nature!”

A child that is badly treated, whose needs aren’t got filled, blames itself, for being so lousy to take care of itself, for being so needy

“I’m just no good”, “It’s all my fault”, “I can’t do it or do anything”, “I’m just, plainly bad”…

It’s learned about its badness and inability, and connected to this are guilt feelings?? The less you have get your needs filled as a child the more guilt feelings? OR, as some, you push all guilt feelings away completely (so you can, as for instance Ingmar Bergman, just walk from woman to woman, including abandon your children too, or not least, which he did? Or you change friends, workplaces??).

Bosch means that to blame oneself is the first defence a child resorts to; for being such a failure, unable to love etc. To protect itself against the truth that there is nothing wrong with the child, but the parents. She means it is easier to blame oneself than to blame the ones you as child are totally dependent on, because to realize this truth about how they are meeting you etc., would be to painful for the child, it wouldn’t survive it. A grown up can, even if the pain is enormous today too and probably also as scary as then… As it was about life and death.

But to stay in that feeling, that defence (the Primary defence), would be too tiresome, it wouldn’t be possible for a longer time, instead the child switches to another defence, of one is false hope. If you are bad you can at least hope that you can be a better human being, and thus earn that love. If you just… then! Maybe! “I will get what I need, if I only…” Or you resort to the defence false power… Either by getting angry and through the anger you get a feeling of being powerful and in control, or get power and control (in your mind at least) by denying your needs.

Bosch writes at page 65-67:

“Employing the Primary defence is the first thing we do as children, to defend ourselves. The Primary defence is very simple and basic, and it is a defence mechanism employed by everyone /…/ … the Primary defence exists underneath all outside appearances, and is experienced (incorrectly) as a basic, intrinsic part of our nature by all of us.”

Yes, in the belief that it is “my character or nature (thus nothing I can do anything about! I was born like this)”.

She writes further:

“By definition babies and young children are helpless and dependent on others (the caregivers) to fulfil all of their needs (food, clothing, shelter, love, nurturing, safety, etc.). When those needs are not fulfilled from the outside by others, the child protects herself against this life threatening truth by thinking she should be able to meet these needs from within [Maybe also that she/he has strange, incorrect, faulty, erroneous, mistaken and too high demands etc.?] . But of course the child is still too young to do this. The result is the development of negative thoughts about ourselves. ‘There is something wrong with me because cannot take care of my needs’ [fulfil them myself, or it is something wrong with my needs and feelings and reactions!? Blaming itself.]. The Primary defence can consist of thoughts such as: I will never be able to do it., I’m bad, I’m just no good, I’ll never be good enough, I’m guilty, I am always the one who screws things up, nobody cares for me, I’m worthless, I’ll always be alone, I’m shameful etc. The Primary defence is characterized by all beliefs, thoughts and ideas that amount to a severely negative self evaluation. For some of us these beliefs focus more on the idea of being guilty and not good enough, ultimately leading to rejection (usually false hope identified people). For other the emphasise is on being an intrinsically bad person, only to be found out sooner or later by others and then rejected (usually false power identified people). For some the Primary Defence is more on the surface (false hope identification), for others it is pushed away very far (false power identification) /…/ The Primary defence is an effective defence because when we think something is wrong with us, we don’t have to feel the horror and pain of the old life threatening reality; that our survival needs were not me. Feeling something is wrong with us, prevents us from realizing that there was absolutely nothing wrong with the child we were. There was however, something wrong with the environment we were in; the environment (usually the parents) was not able to provide the child with what she needed.

Whilst providing an effective way to avoid clearly seeing the people around us for what they truly are, the Primary defence also gives the child a sense of control. If the child believes that her needs are not being met because something is basically wrong with her, this implies that she could change the predicament she is in. She owes her predicament to herself, so therefore there is maybe something she can do about it /…/ the reality that is being denied is the reality that we should never have had to fulfil our own needs in the first place. It was never our job to ‘do it’ (meet our own needs), it was our parents’ job. The child should have never even have had to think about how to meet her own needs, something of which she, of course, was incapable.”

Bosch writes at page 162 about the past reality integration therapy (PRI):

“The reason for reversing our defences is not to learn new skills or find ways to cope with difficult situations. PRI is not about learning new skills or coping. If possible we even try to avoid this, especially in the beginning of the therapy. This is not because we want to make it even harder than it already is, but because we do not want to cover up old pain with new coping skills when it surfaces. An opportunity to heal presents itself when we get a chance to access our old pain. New skills and coping behaviors would just take away that opportunity. The pain will then remain repressed and we will be vulnerable to new symbols. There is just no way to escape it.”

I am not sure you have to use the “PRI-method” though, this is not what I mean with quoting Bosch (or when I quote another person or method)… For less harmed it is perhaps enough just to talk about things with a wise person or only by writing liberate yourself (see Freyd and earlier blogposts about narrating).

But what I want to come to is that I think “only” learning new strategies and coping skills won’t change much, even if it at first feels very good to do so (if one succeed to). You will find new symbols to react on, and the problems will move to another area (new symbols), maybe a little bit more hidden both to yourself but also to the surrounding. And the worse, you will probably forward things to these who perhaps are dependent on you (preferably children, and most of all own children). If you want to avoid the latter you have to try to process your own, and many thinks and mean that healing is possible with appropriate help… Maybe healing the rest of your life?

And at last, Bosch writes at page 31-32:

“A mother might love the image of her ‘beloved daughter’ – her little, perfect, sweet and intelligent girl – instead of loving who her daughter really is. In this case the beloved daughter might feel lonely and unloved because the mother is concerned [consciously or unconsciously, but the effect is the same] about her own needs and not about her daughters.”

But the daughter is maybe not allowed to be too much either? How is this? Confusing? Causing ambivalence?

This could probably be changed to mother and son, father and son, father and daughter!?

There are connections between guilt feelings and being badly treated early in life? Of not getting ones early needs met???

---

Jag kommer bara att översätta Bosch-citaten ovan.

Bosch skriver på sidorna 65-67:

“Att använda det ursprungliga försvaret är det första vi gör som barn för att försvara oss själva. Det ursprungliga försvaret är mycket enkelt och grundläggande och det är en försvarsmekanism som används av alla /…/ … det ursprungliga försvaret finns under alla yttre sätt att te sig (sken) och upplevs (inte korrekt) som en grundläggande, inre eller inneboende natur hos oss alla.”

Ja, i tron att det är min ”läggning (således inget jag kan göra något åt! Jag föddes så här)”.

Hon skriver vidare:

“Per definition är babyar och små barn hjälplösa och beroende av andra (vårdnadsgivarna) för att få alla sina behov fyllda (mat, kläder, skydd, kärlek, näring, säkerhet osv.). När dessa behov inte fylls utifrån av andra, skyddar barnet sig mot denna livshotande sanning genom att tänka att det borde kunna möta dessa behov inifrån [kanske också att det har konstiga och felaktiga och för höga och/eller sjuka, konstiga krav, reaktioner, känslor, senare tankar osv.?]. Men naturligtvis är det lilla barnet fortfarande för litet för att göra det. Resultatet är utvecklandet av negativa tankar om oss själva. ’Det är någonting fel med mig när jag inte kan ta hand om mina behov [fylla dem själv, eller så är det fel på mina behov, känslor, reaktioner. Klandrande sig själv. Kännande sig skyldig för hur det är, det det känner, det det vill]. Det ursprungliga försvaret kan bestå av tankar sådana som: jag kommer aldrig att kunna göra det, jag är dålig, jag är inget bra, jag kommer aldrig att bli tillräckligt bra, jag är skyldig, jag är alltid den som rör till saker, ingen bryr sig om mig, jag är värdelös, jag kommer alltid att vara ensam, jag är en skam osv. Det ursprungliga försvaret karaktäriseras av övertygelser, tankar och idéer som innebär gravt negativ självutvärdering. Vissa av oss fokuserar mer på idén att vi är skyldiga och inte tilläckligt bra, ytterst ledande till [risk för] avslag/att bli förkastade (vanligtvis personer som kan identifieras som användande falskt hopp försvar). För andra ligger tyngdpunkten/betoningen på att vara en inneboende dålig människa, som förr eller senare måste avslöja sig för andra och då bli förkastad (vanligtvis falsk makt identifierade personer). För vissa ligger det ursprungliga försvaret närmare ytan (falskt hopp identifierade), för andra är det långt borttryckt (falsk makt identifierade) /…/ Det ursprungliga försvaret är ett effektivt försvar när vi tänker att något är fel med oss, då behöver vi inte känna skräcken eller smärtan från den livshotande realiteten; att våra behov för överlevnad inte blev mötta. Att känna att någonting är fel med oss skyddar oss från att inse att det absolut inte var något fel med det barn som vi var. Det var däremot någonting fel med omgivningen vi befann oss i; omgivningen (vanligtvis våra föräldrar) var inte förmögen att förse barnet med det det behövde.
Medan det effektivt förser oss med ett sätt att aktivt undvika att klart se människor omkring oss för vad de verkligen är, så ger det ursprungliga försvaret också barnet en känsla av kontroll. Om barnet tror att hennes behov inte möttes, därför att något är grundläggande fel med henne, låter det förstå att hon kan ändra det predikament hon befinner sig i. Hon har sig själv att tacka/skylla för sitt predikament. Så därför finns det kanske någonting som hon kan göra åt det /…/ verkligheten som förnekas är realiteten att vi aldrig skulle ha behövt fylla våra egna behov i första rummet [ens]. Det var aldrig vårt jobb att ’göra det’ (möta våra egna behov), det var våra föräldrars jobb. Barnet skulle aldrig ha behövt tänka på hur det skulle möta sina egna behov, någonting som hon, naturligtvis, var oförmögen att göra.”

Bosch skriver på sidorna 162 om past reality integration terapi (PRI, integrering av gången verklighet eller något sådant):

”Anledningen till att vi omvänder/omkastar våra försvar är inte för att lära oss nya skickligheter eller för att hitta vägar att handskas med svåra situationer. PRI handlar inte om att lära sig nya skickligheter eller för att ’cope’. Om möjligt så försöker vi till och med att undvika detta, speciellt i början av terapin. Det är inte för att vi vill göra det ännu svårare än det redan är, men vi vill inte hölja/dölja den gamla smärtan med nya coping-förmågor när de kommer till ytan. En möjlighet till helande visar sig av sig själv när vi får chansen till kontakt med vår gamla smärta. Nya skickligheter och coping-beteenden skulle bara ta bort den möjligheten. Smärtan kommer då att finnas kvar bortträngd och kommer att vara sårbar/känslig för nya symboler. Det finns ingen väg att fly den.”

Och till slut, Bosch skriver på sidorna 31-32:

”En mor skulle kunna älska bilden/avbildningen av sin ’älskade dotter’ – hennes lilla, perfekta, söta och intelligenta flicka – istället för att älska sin dotter som hon verkligen är. I detta fall kan hennes dotter känna sig ensam och oälskad därför att modern är befattad/bekymrad [medvetet eller omedvetet, men effekten blir densamma] med sina egna behov och inte sin dotters.”

Detta kan troligen gälla andra föräldrabarnrelationer, som mor - son, far - son, far - dotter.