Emotions/känslor...

Maple tree in autumn-colors... Sorry the picture isn't very sharp!! :-) It has been cloudy weather the whole day today...

---

The links linked to below are all in English (except the ones about "autism" and "experimental psychology" or as it stands in the text below "experimentell psykologi"). I have translated parts of them to Swedish... And translated parts from Miller's book "The Body Never lies" pages 138-139 (see below) thinking about phenomena in the society today; media, politics etc....

---

Alice Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies – the Lingering Effects of Cruel Parenting” i kapitlet ”Drugs and the Deception of the Body” (“Droger och bedragande av kroppen”) på sidorna 138-139:

”Som barn måste jag lära mig att tränga bort alla mina naturliga svar på skador som tillfogades mig, svar som raseri, vrede, smärta och rädsla. Annars hade jag blivit straffad. Senare i skolan var jag stolt över skickligheten jag hade utvecklat att kontrollera och begränsa dessa känslor. Jag såg denna förmåga som en dygd och jag förväntade mig också att mitt första barn skulle prestera samma sorts disciplin. Bara sedan jag hade lyckats befria mig själv från denna attityd var jag förmögen att förstå lidandet hos barn som har förbjudits att svara på skador på ett ändamålsenligt sätt och engagera sig i sina känslor på ett välvilligt sätt, så att de senare i livet kan bära de känslor de faktiskt har, snarare än att vara rädda för dem.

Tyvärr är det många människor som har gått igenom detsamma som jag. Oförmögna att visa sina starka känslor som barn, har de inga verkliga erfarenheter av dem och senare saknar de denna erfarenhet på ett allvarligt sätt [men inte alltid genom att vara medvetna om denna förlust]. En del av dem lyckas senare i terapi lokalisera och uppleva sina bortträngda känslor. Då är de förmögna att vända dessa till medvetna känslor som de kan förstå på basis av sin egen livshistoria och de behöver inte längre vara rädda för dem. Men andra förkastar denna väg därför att de inte kan eller inte vill anförtro sina tragiska erfarenheter till andra. I vårt nuvarande konsumtionssamhälle är en sådan attityd vitt spridd. Det ses som det rätta att inte visa sina känslor eller bara göra det i exceptionella fall, efter intagande av droger eller alkohol. Dessutom så är känslor (ens egna och dem hos andra) något att bli hånad för/göras narr över. I show business och journalistik är ironin en välbetald handelsvara, så det är möjligt att göra mycket pengar på bortträngningen av ens känslor. Även om man slutligen riskerar att förlora all kontakt med sig själv och blott och bart fungera som en mask, en ’som-om-personlighet’, så finns det alltid droger, alkohol och andra substanser att falla tillbaka på. Åtlöje [spott och hån] betalar sig bra, pengar är inget objekt [??]. Alkohol håller oss på gott humör [eller motsatsen!?] och starkare droger gör det ännu effektivare. Men eftersom dessa känslor inte är genuina/äkta, inte kopplade till den sanna historien i vår kropp kommer effekten att avta över tid. Högre och högre doser behövs för att fylla hålet som lämnats efter barndomen.”

Ja, en stolthet över att kunna kontrollera sina känslor, en förmåga som nästan också känns som en dygd (hos den duktiga flickan/pojken). Att visa starka känslor och reaktioner (inte minst indignation??) hånas ofta? Man ska inte visa känslor utan vara cool?? Känslor hånas och den som uttrycker dem görs ofta till åtlöje? Man använder ironi och cynism istället? Ett uttryck för förakt för svaghet?

”JAG minsann har koll på mina känslor!!”

Resulterande i en arrogans och att liksom flyta ovanpå bland annat? Är det så?

Igår var det ett läsarbrev på Millers webb, där en brevskrivare menade att biomedicinska forskare får högre poäng när det gäller autismspektrumdrag. Han (hon??) skriver bland annat:

”I ’högfungerande autism’ finns det inga försämringar/försvagningar/skador i de kognitiva förmågorna och det finns individer med denna diagnos som har åstadkommit enastående resultat/succéer i forskarkarriärer. I dessa fall är det huvudsakliga symtomet ’mindblindness’ [förståelse-, medvetenhetsblindhet] och avsaknad av empati.

Autistiska forskare från en medicinsk bakgrund är övertygade om att genetiska faktorer är orsaken [till ökande fall av autism, vilka man funderar kan bero på vaccinering hos barn eller kanske miljögifter, jag besökte en "by" i Bergslagen för att ackompanjera på en flöjtlektion för nu ganska många år sedan, där de hade byggt sina hus med naturliga material och verkade leva enligt Waldorfidéer, där man inte ville vaccinera sina barn mot någon barnsjukdom, minns inte vilken, just för rädslan för autism]. Dock, inte förrän den forskning som föreslår gener som orsak kan replikeras flera gånger och kan användas trovärdigt för att göra förutsägelser, kan den inte räknas som ’hård forskning’. Forskare som är ivriga att visa finger mot gener verkar ha glömt vikten av att kunna replikera fynd. De går ut i pressen och annonserar sina fynd utan den bas som upprepning [av fynd] ger. Det är humbugforskning. Jag tror att det är mycket troligare att ’mindblindness’ och avsaknad av empati i individer som har ’högfungerande autism’ är resultatet av oempatiskt föräldraskap – någonting som skulle kunna inträffa på liknande sätt i barndomen både hos medicinska doktorer och forskande vetenskapsmän. Följande artikel förser med välbelagda bevis att ALLA biomedicinska forskare och experimentella psykologer tenderar att få högre poäng när det gäller autismspektrumdrag än medelbefolkningen.”

Kolla också denna sida och denna blogg.

Miller svarar:

”Tack så väldigt mycket för ert brev och dessa länkar. Dessa tester förklarar mycket klart varför upptäckter från hjärnforskare som gjorts de senaste åren inte har använts för att bättre förstå mänskliga varelsers tillstånd som orsakats av upplevelser av rädsla tidigt i livet. För att förstå dessa kopplingar behöver vi vara i kontakt med våra egna känslor. Om vi är avstängda från dem saknar vi empati, för oss själva och för andra, och våra ’upptäckter’ som bara har gjorts med hjälp av datorer förblir fruktlösa fastän de är spektakulära och skulle kunna rädda miljontals liv genom att reducera det globala ignorerandet av dem som slår barn. Era mycket talande länkar förklarar varför de flesta människor till denna dag (inkluderande vetenskapsmän) fortfarande inte inser att barnmisshandel och förnekandet av dess faror inte är någonting annat än effekten av utstådda kränkningar av barn som har lämnat skador i hjärnan hos de en gång slagna förövarna.”