Inlägg
---
Tillägg 10:25: De med jobb gynnas inte heller av att sättas under press och hot!! Ingen vinner i längden på den politik som förs!? Eller ganska få ”vinner" på denna egoismens politik” (vad "vinner" "vinnarna"?)!
Individuell lön infördes för drygt 15 år sedan hos oss (hade vi gjort ett sämre jobb innan individuell lön, som sades skulle utgöra en drivkraft för att prestera bättre och att vi som jobbade hårt skulle bli premierade, en grupp jag tillhörde. Vilka behöver sådana morötter?)…
Samtidigt betonades att vi skulle samarbeta (som om vi inte gjort det tidigare?). Även inom offentlig verksamhet pratades om lojalitet gentemot arbetsgivaren (som om vi inte varit lojala motarbetsgivaren och kanske litet för mycket också)!!!
Jag är ganska ironisk...
Se
---
Tillägg 13:30: Och det här pratet om lojalitet- var det för att tysta ner oss? Vilket var hur vi upplevde det mer eller mindre medvetet... Tystnaden sänkte sig över arbetsplatser, inte bara på privata... Det blev helt enkelt lägre i tak. Så lågt att man knappt kunde andas, så upplevde jag det. Och jag märkte detta högst påtagligt när jag gick en 20-poängsutbildning i Stckholm under ett läsår (för att inte avlida av brist på näring och syre) när jag träffade andra kolleger. Hur mycket friare de var än jag och mina kolleger och hur mycket öppnare det var där... Plötsligt gick det att andas!!!! Frisk luft! Och jag fick också näring på en massa andra sätt. Passionen och intresset för yrket, för det vi/jag gör...
Under krisåren på 90-talet tillsatte man också chefer med hårda nypor?? Vad åstadkom de och har de åstadkommit? Och/eller chefer som man upplevde man skulle kunna styra?!
I samband med detta sjönk kreativiteten drastiskt...Kanske inte på stört, men på sikt har det fått den effekten... Och många har en massa uppdämt, som de inte vågat ta upp eller ge utlopp för!!? Vilka effekter kan detta ge i slutänden? Så hur mycket har man egentligen sparat för samhället? Och vad kan detta komma att kosta, om man helt bortser från det ekonomiska (men ekonomiskt också, inte minst för enskilda)??Och detta med individuell lön innebar till en början för oss att kvinnorna genomgående låg lägre i lön än tror jag ALLA män. En kvinnlig kollega råkade då i första hälften av 90-talet få se lönelista och konstaterade detta. Vad detta skapade...
Dessutom så är det kvinnorna generellt som är och varit de mest aktiva på denna arbetsplats, som sett till att verksamheter gått runt! Att det blivit konserter t.ex.!! Att det funnits elever till dessa, inkl. att det fungerat organisatoriskt!
Sedan tror jag att det är fler kvinnor som fortbildat sig och kanske har de gedignaste utbildningarna (somliga flera inom vårt ämnesområde), men, visst, många lever på sin examen år ut och år in. Men det är deras sak tycker jag personligen... Vill inte moralisera över det... Är deras ansvar.
Desutom hade nyutbildade (män företrädesvis som kunde förhandla för sig) högre lön än kvinnor som jobbat mer än 15 år längre...
Vad allt detta orsakade... Ledsnad, undran, ilska? Som man inte fick visa... Och så stod vår chef på en arbetsplatsträff och sa att han inte ville ha korridorsnack! Jag reagerade instinktivt, tyckte och tycker att detta sades i avsaknad av förmåga från chefen ifråga att skapa högt i tak... Arbetsplatsen polariserades!! (den polarisering vi nu ser mer och mer; nationellt och internationellt??)...
Nu är nog detta rättat till (med lönerna), men som sagt, vad har det hunnit resultera i?? Det som sopades under mattan, försvann det? Man brukar säga "det som göms i snö..."
Och detta med individuell lön kräver verkligen av chefen att hon/han kan motivera sina beslut!!! Hur många kan det egentligen? Eller tillräckligt bra?
Och de här utvecklingssamtalen ska vi inte prata om...
Och detta med integritet funderade jag vidare på medan jag förflyttade mig mellan skolor idag; om respekt för både anställdas OCH avnämares (i vårt fall elevers) integritet!!! Vi har inte rätt att klampa in och det är också tveksamt om vi har kompetens heller (kanske varken på ena eller andra sättet) för att gå in som vare sig terpeuter eller socialtjänstemän... Men vi kan nog vara oerhört viktiga som vuxna eftersom vi ofta har en litet ovanlig kontakt med barn och ungdomar, så nära och i flera fall under många år...
---
PS. Reallönen för de kolleger som nu är pensionärer var mycket (??) bättre än den vi har... De levde lugnare och hade en högre status än vi har (trots att vi troligen är betydligt bättre utbildade än de var rent generellt)...---
PPS. Det där med att bita ihop... Funderade vidare på detta när jag förflytade mig till den sista skolan för veckan, för det sista passet före helgen. Efter att också ha träffat en kvinnlig kollega däremellan innan lunch, som hävde ur sig hur trött och less hon var - arg! Från botten i magen kom den ilskan (dvs. från det som sångare kallar "stödet").Den manlige chefen sa till kvinna som var sjukskriven på möte på försäkringskassan att hon väl fick bita ihop litet!! Vilket nog var exakt vad denna kvinna gjort!! Jobbat och stått i och gjort allt hon tagit på sig, dittills med färre sjukdagar än handens tio fingrar, efter mellan femton och tjugo arbetsår (på en och samma arbetsplats). Han hade nog inga ingen fingertoppskänsla alls! Helt kall, ingen medkänsla eller inlevelseförmåga!! Där var inte IQ och EQ i balans!! Och tjänstemannen (-kvinnan) på FK sa inte flaska... (det var någon som trodde att denna chef nog var rädd för starka kvinnor...)
Och det är nog också just att många biter ihop och bitit ihop som resulterat i en hel del sjuklighet, i form av utmattning och utmattningsdepressioner... Och kanske också explosioner!
Eter sju år på denna arbetsplats med denne manlige chef var arbetsmiljön så dålig, så allt annat kändes bättre för oss anställda... Men vi fick fler sjukskrivna... De fortsätter att komma nu, nästan tio år sedan han slutade.
Den nya chefen kunde knappast bli sämre (trodde hon inte själv heller? Hade hon sökt om vi haft en riktigt bra chef innan?), en kvinna, fortsatte i nästan liknande stil...
Bland mycket annat så ringde hon upp sjukskrivande läkare till en sjukskriven för att höra med denna läkare hur hon skulle kommunicera med den sjukskrivna! Ho verkade inte fundera i de tankebanorna att hon möjligen kunde vara delaktig i den sjukskrivnas ovilja att prata med henne? Och vari denna bottnade? Om den möjligen bottnade i något?
Här gällde ingen tystnadsplikt - heller!! Till saken hör att sjukskrivande läkare inte har skyldighet att skriva diagnos i sjukintyg till arbetsplatsen, som man ju förstås måste till försäkringskassan... Och att ringa till läkaren ovanför huvudet dessutom på sjukskrivna... Tala om omdöme - ett oerhört dåligt! Och maktmissbruk?? Och det handlade inte bara om dåligt omsdöme, utan hennes beteende var ju också oerhört kränkande! Och, vaddå, respekt för integritet? Dvs. att verkligen visa respekt för en annan individ!! Dennes känslor och reaktioner...
Oj, vad jag behövde få häva ur mig!!??
Jo, de här sakerna som sopats under mattan ligger där och gror!!??
Sista tråden för dagens funderingar under alla förflyttningar mellan arbetsställen avslutande dagen med att kompa i nästan två timmar, dvs. måsta fokusera och koncentrera sig efter en hel arbetsvecka där det ofta handlar om att kasta sig mellan uppgiter utan någon ställtid alls!
Funderade på detta md destruktivt beteende av olika sorter... Även sådant som man kanske själv är medveten om... Eller halvt medveten om. Föds man med dessa? Föds man trots allt med drifter som man måste lära sig att hantera och kontrollera?? För är det inte det kanske all terapi handlar om?
Att man ska bli medveten om dessa beteenden (destruktiva och/eller självdestruktiva), om sina dåliga känslor och liknande? Och när man väl blivit medveten är nästa steg att ändra dessa beteenden, acceptera sin felaktiga, dåliga känslor och bete sig på motsatt sätt, tänka annorlunda osv.
Tror inte terapeuter att dessa är medfödda, ligger i vår natur eller liknande, och av detta
följer att det vi kan göra är att lära oss hanskas med dem, bemästra dem etc!? Och den som inte lyckas med detta hur ses hon/han?? Han/hon visar ett sådant motstånd mot sanningen, mot att erkänna sin dålighet (hur mycket denna person än har lidit av just självklander i sitt liv dittills!! Och vilka är det egentligen som frivilligt uppsöker terapeut och framförallt vilka skulle aldrig i världen komma på en sådan tanke överhvudtaget?? Och vilka är det som egentligen kanske skulle behöva ifrågasätta sig själva mest???)...
Eftersom detta verkar vara den enda vägen för de flesta (??) terapeuter, även om de kanske i förstone hävdar något annat, så handlar terapi om att (duktigt) kontrollera sig!! (men tänk om det är det som har varit ett enormt problem!!?? Och förresten: menar inte terapeuter att somliga klienter är FÖR kontrollerade också!??? Så klienten ska liksom bli lagom kontrollerad på något vis?? Tala om spontanitet och frihet!!?? Ingmar Bergman pratade om mikrosekunden mellan impuls och en "spontan" rektion... Var det barnet som måste checka upp snabbt som ögat om han/hon vågade följa sin spontana känsla och reaktion?? Och detta kan utvecklas så till fulländning att ingen märker det, för det hade kanske också orsakat ett raseriutbrott; om barnet var osäkert och hämmat!?? Och till slut kan kanske detta beteende också bli så införlivat i en individ att han/hon själv knappt läger märke till det?)
Efter mitt prat med min kvinnliga kollega idag kom jag också att tänka på detta med positivt tänkande... Ibland är livet sådant att man lätt kan hålla sig för skratt!? Och vad kan kraven på positivt tänkande vara/innebära? Inte minst om detta kommer från en med mer makt än en annan? Som om chefen skaffar in böcker om positivt tänkande, t.ex. någon av Kay Pollacks... Och delar ut till folk, hur "välmenande" det kanske än är...
Hur är det med en chef som kanske inte vill se verkligheten som den är, en verklighet med alla nyanser, eller om inte alla, så med i alla fall några?
Negativa känslor ska helt suddas ut (överallt, i terapirummet, i arbetslivet, privat osv.)!? Ja, de är "litet" förbjudna (eller ganska mycket)!?
Men helt klart så kan det kanske bli "för mycket" pessimism!? När allt bara är nattsvart? Fast varför är det nattsvart? Nu spånar jag hej vilt, om man tillät det på ett helt annat sätt än vi kanske göra, skulle man kanske hjälpa deprimerade bättre? Om vi ville och kunde lyssna till det de hade att berätta? Och varför kan eller vill vi i allmänhet inte det?
Jo, det där att ta ALLA känslor på allvar... Som i den där artikeln jag länkade till (även om jag kan tycka att de med väldigt fina ord ibland kan verka hycklande i alla sina fina ord)...
Och liksom tillåta alla känslor... Men det är en annan sak att leva ut dessa känslor!??
"Pratade" med vän om detta med oro; att den kan vara en förberedelse för något och kanske en bättre än den som aldrig oroar sig, utan bara skjuter ifrån sig saker...
Jo, men det skriver t.ex. både Bosch och Jenson om; i samband med olika försvar och olika individers benägenhet att använda olika försvar!!?? Om de som verkar socialt anpassade och balanserade, som egentligen aldrig har några problem... Det som dock är mysko med dem (eller vissa av dem?!) är om de har svårt med nära relationer... Även med dem som de borde vara öppna mot och nära, som maka/make... Och ofta är det en man som använder detta försvar (men det finns kvinnor som använder det också!!! Viktigt att vara medveten om det!).
Dessa använder troligen det försvar som Bosch kallar falsk makt förekande av behov!! Genom att förneka sina behov så får individen en illusion av att ha kontroll och makt, över sitt liv och över förhållanden kanske osv... Och ger illusionen a att vara oerhört välbalanserad och anpassad kanske!! Problemfri! Lättsam...
Kommer också att tänka på ett annat försvar: falsk makt vrede!! En man/pappa som får ett vredesutbrott, okontrollerat! (han behöver en syndabock att ösa sin vrede och sina frustrationer över. Och när en klient i terapi uppmuntras att ge luft åt sin vrede i vardagen, utanför terapirummet - kan inte det innebära att man riskerar lufta sin vrede mot symboler? Just de där tidiga känslorna är ofta så starka och liksom svåra att kontrollera och det som triggas igång känns som om det verligen hanldar om här och nu. Ja, symboler kan handla, handlar, enbart om gammal barndomsverklighet! Och om man riktar sin vrede mot symboler/syndabockar så kan inget lösas upp... Det är bara om man riktar vreden mot dem som verkligen gjorde en ila då som kan lösa upp... Dvs. är inte risken att denna uppmaning istället stärker något som faktiskt är ett försvar?? Och att klienten istället fjärmar sig från sin sanning? Men kanske är de här uppgörelserna lättare för både terapeuten och klienten!??? För då undviker man att ha de här uppgörelserna med de individer som åsamkade en de trauman som aldrig blev beabetade då och nu fortfarande spökar och orsakar en massa problem i ens liv! Och terapeuter är livrädda för att ens symboliskt anklaga sina egna föräldrar, i klientens föräldrar??? Men hjälper detta i grund och botten någon, har det egentligen någonsin hjälpt någon enda en?).
Genom vreden känner den vuxne att han/hon har makt och känner sig stark (men kvinnor kan också använda detta försvar: få ett utbrott... Har jag en sådan chef? Som kan få utbrott så det bara viner om öronen och vara direkt elak och totalt okänslig, men precis som hos fadern då långt tillbaka, så blåser det över och är glömt! För honom/henne, men inte för den som råkat ut för utbrottet! Det skulle aldrig falla honom/henne in att ta upp det i efterhand och be om ursäkt! Aldrig! För han/hon är så tjockhudad och okänslig och anser själv att detta inte var något problem och att denandra också lagt det på hylla, utan minsta reflektion eller tror kanske att alla andra reagerar så - stryker ett streck över saker!!?? Och då var/är det inget problem för någon annan heller?!) ...
Individen med falskmakt försvar har svårt att tillåta sig att vara mänsklig för att uttrycka det på ren svenska, dvs. erkänna sina begränsningar och svaghet... Dvs. visa och framförallt själv känna sårbarhet... Det hjälp- och maktlösa barnet han/hon en gång var, som han/hon absolut inte vill komma i kontakt med (även om denna indivd säger att hon aldrig gillat sin mamma!). Menar Bosch och Jenson. Klarar inte att utsätta sig för dessa känslor alls. Kruxet för dem med dessa försvar är att våga utsätta sig för detta - och inte minst vara säker på att hjäparen (vem det nu än är; terapeut, partner ed.) inte utnyttjar denna sårbarhet. Något som gäller för alla i terapi ju i och för sig...
Och denna rädsla kan nog ha visst fog... Det finns nog många skadade som kanske gärna tar på sig rollen som den starke/starka... Och kan komma att missbruka/utnyttja en i svår nöd... Utan att kanske någon märker det, varken klient eller terapeut, de spelar bara de roller de lärt sig tidigt och terapeuten har inte bearbetat sitt eller fått lära sig om dessa mekanismer, att verkligen se dem, dvs. båda regredierar faktiskt, inte bara klienten, utan också terapeuten (det som Miller skriver om i "Vägar i livet"). Detta som gör Miller kritisk till regressionsterapi!?
Och det är sådant gaslighting handlar om??? Inte alltid medveten manipulation, men effekterna kan bli stora, svåra, skadliga, ödesdigra... Vare sig manipultionen är medveten, omedveten eller någonstans däremellan.
Ja, vad handlar behov av makt om?? Att slippa uppleva den där makt- och hjälplösheten igen? Men vuxna är normalt inte alls så makt- eller hjälplösa som barnet en gång. Är inte så utlämnde som det lilla och riktigt lilla barnet och som en människoindivid är under en lång period i början av dess liv... Även om den vuxne kan känna något helt annat och uppleva detta som helt verkligt och existerande...
Tillägg 22 september: Förstärkning av det ursprungliga försvaret dvs. att klandra sig själv, det försvar barnet använde för att överleva; att det själv var skuld och orsak till det den upplevde - det mycken terapi går ut på!!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar