Med rasande takt bakåt II…

Cecilia Malmstöm.

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]. Robert Sundberg skriver i ledaren ”Lissabonfördrag åt alla!” att Lissabonfördraget har drivits fram över huvudet på befolkningarna i Europa:

”Istället har det nya EU-fördraget pressats fram. Det har skett uppifrån av personer i maktställning som vill se en USA-liknande union genomförd snabbt. Många i Sverige och andra EU-länder känner så. Därför tycker många i EU inte som Sveriges EU-minister [Cecilia Malmström] att det är fantastiskt roligt att Lissabonfördraget träder i kraft.”

Tala om fingertoppskändlighet och verklig kontakt med gräsrötterna. Undra på politikerförakt. Saker som inte förankrats eller fått växa fram naturligt blir sällan bra.

Se vad John Cleese och Robin Skynner skriver (ur det tidigare blogginlägget ”Med rasande takt bakåt…”):

”Ensidigt fattade (dåligt förankrade) beslut håller inte.

· Istället för att lösa problem vidmakthåller de de sorgliga processerna i den politiska apparaten som gör att inget beslut någonsin är vad som verkligen krävs, utan alltid en överdrivet stark rektion mot det förra ensidiga beslutet. Resultatet blir ett ändlöst pendlande mellan ytterligheter som ska ge överkompensation för det man förlorat genom tidigare beslut. Man regerar genom att söndra och härska.

· Resultatet kan bli ett mindre friskt samhälle, som är mer auktoritärt, mer polariserat och gruppegoistiskt.

· Det gäller att hitta människor som är mindre enögda.”

Och vidare:

”De beslut som verkligen fungerar är de som uppnås genom en noggrann och öppen diskussion där avvikande åsikter välkomnas och lyssnas på, vilket leder till en verklig, vida spridd enighet eller i sämsta fall till att det tas beslut av en ledning som man känner handlar med HELA systemets bästa för ögonen.”

Göran Greider skriver också i sin ledare ”Framtidens två färger” om:

”..den ökande ojämlikheten. Att rikedomar mer och mer samlats hos de välbeställda medan de fattigaste gjorts fattigare är en av de viktigaste orsakerna till finanskrisen som förra året bröt ut.

Årtionden av försyndelser kulminerade. För mycket kapital har samlats hos fonder, banker och spekulanter istället för att gå till offentliga investeringar och löner. Botemedlet mot detta är ökad jämlikhet och färgen för det är rött och inget annat./…/

Mer jämlika samhällen har lättare att överge den ohållbara konsumismen.”

Och de som gynnats av den ökande ojämlikheten är ju män, eftersom de sitter med de största lönerna och inkomsterna - och makten, inte bara i Sverige utan i hela världen.

Läs Peter Hultqvist i krönikan ”S-kongressen gick Mona Sahlins väg.” Och Nyvässat om ”En kulturnation i världsklass.”

Läs också bloggen Sälj hela skiten i ”Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin” samt ”Efter S-kongressen: Nu krävs förnyad intensitet i privatiseringsdebatten”.

Tillägg på kvällen. Läs Catti Ullström i ”Välj rätt väg!” Där skriver hon i inledningen:

”På Älvsjömässan i helgen stakar Socialdemokraterna ut de politiska riktlinjerna inför valet nästa år. Socialdemokratiska Studentklubben i Stockholm uppmanar partiet att se människor som medborgare – inte konsumenter.”

Om det där med vad slags självbild...

Askungen.

[Uppdaterad, se slutet av inlägget, samt något redigerad, några länkar tillagda 28 mars]. I soffan i Gomorron Sverige i morse pratade de om bonusar och Birger Schlaug undrade (litet fritt):

”Vilken självbild har dessa personer som tar på sig så många styrelseuppdrag? Tror de att de är övermänniskor [i olika grader. Se också om hybris]? Eller har de ett enormt behov av att bevisa hur viktiga de är? Man tar på sig dessa uppdrag ungefär som ordnar för att visa att man är viktig.”

[Tillägg 28 mars: Och Schlaug undrade över Urban Bäckström som helt kommer undan.Han sitter och säger att "han inte såg detta," om saker inom hans egen profession. Se också Ehrenberg nedan vid * om motiven för dessa skyhöga ersättningar, bonusar, om särskilt smarta och duktiga - män - osv.].

Någon funderade också (Schlaug) över förhållanden som suger åt sig dessa styrelseproffs.

Ja, det finns det all anledning att fundera över.

Diverse texter (se nedan) samt några samtal fick mig att reflektera igår och jag kastade ner några stödord:

Politikerförakt gynnar bara olika extrema partier (framförallt på högerkanten). Gynnar partier som presenterar enkla lösningar. Fast detta är kanske inte direkt något nytt?

Som sår split mellan människor och spelar ut oss mot varandra.

Göran Greider skrev också i ledare igår om att de som slåss för jämlikhet alltid får ta ett större moraliskt ansvar än de som slåss emot den. Vilket nu mediernas fokusering på Wanja Lundby-Wedin (som dock med rätta kritiseras) fått erfara och nu visar. Men så ser de moraliska lagarna ut menar han.

Och jag funderade vidare, över jämlikhet, vad borde den grundas på? Borde den inte grundas på ett erkännande av allas lika värde och lika rätt? Något som borde vara lika självklart som att andas.

Sedan kan man ju fundera över varför det inte är så. För vi behandlas inte som om vi har lika värde eller samma rättigheter. Vi värderas olika. Inte ens vårt människovärde verkar vara detsamma.

Det där med ömsesidig, genuin respekt...

Slog mig återigen om makten som polariserar människor och tvingar dem att anta mer extrema åsikter och ståndpunkter än de annars skulle göra.

Detta tror jag inte ofrånkomligt dock. Tyvärr har nog många av oss (kanske de flesta mer eller mindre) med oss sådant som gör att vi drivs med i detta mer eller mindre; att inta mer extrema åsikter än vi skulle därför att makten inte är ”friskare” (för att använda den term John Cleese och hans före detta terapeut Robin Skynner använder).

Och varför väljs dylika ledare kan man också undra? Jag tror att det finns förklaringar till det också.

Slut på högt tänkande och funderingar för denna gång.

Nu till de artiklar som triggade igång en massa tankar mitt slutet av en hektisk vecka.

Recensionen ”Högerpopulism - rena rama kvinnofällan”:

”Sverigedemokraternas (SD) politik hämtar sin näring från den universella och tidlösa rädslan/skräcken för främlingar av olika slag./.../

Att partiet vill återgå till en gammal förlegad syn på män och kvinnor är dock inte lika uppmärksammat.

Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg har i den nyutkomna boken Slaget om svenskheten skärskådat partiets politiska program och funnit en rad exempel med motsägelser och haltande resonemang. Enligt författarna är SD ett djupt konservativt och högerpopulistiskt parti. Deras aversioner mot invandrare verkar närmast handla om ett slags hemlig avund. De drömmer alla om starka kärnfamiljer och släktband. De vill framför allt bevara ett manligt patriarkalt samhälle./.../

Familjepolitiken påminner om Kristdemokraternas värnande om kärnfamiljen och om kristna traditioner. I SD:s drömsamhälle skall kvinnan stanna hemma och föda barn. Enligt SD har jämställdheten mellan könen gått för långt. Därför vill partiet ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen.

SD är i särklass det mest mansdominerade partiet i Sverige, både vad gäller företrädare och väljare. Kvinnans roll i livet är att framför allt ta hand om familj och barn. Att hemmafruidealet är en kort parentes i historien förbigås med tystnad. I SD:s världsbild är det framför allt mannens ställning som är hotad. Partiet är abortmotståndare./.../

Partiet gör en dygd av intoleransen mot olika minoriteter. SD vill exempelvis inte att homosexuella skall få gifta sig eller adoptera barn.

SD har ännu inte presenterat något kulturpolitiskt program men bra kultur är lika med gammal kultur, enligt partisekreteraren Björn Söder./.../

Det allvarligaste med SD är att partiet saknar samhällsekonomisk trovärdighet. Partiet har ingen entydig skattepolitik. Skatter kan vara både höga och låga. Det finns ingen tanke om fördelningspolitik över huvud taget. SD:s företrädare vill inte höra talas om klasskillnader i samhället. De pratar heller inte om marknadsekonomins spekulationsbubbla som skapat en roffarkultur av stora mått bland maktens eliter./.../

Den stora utmaningen är dock inte att trassla in sig i meningslösa diskussioner/.../

Nej, ägna i stället tid och kraft åt att formulera en välfärdspolitik som skapar jobb och/eller utbildning och som minskar klyftorna i samhället. Sverige har länge varit förskonade från högerpopulism tack vare en historiskt framgångsrik socialdemokratisk arbetarrörelse. Det finns ingen anledning att tvivla på våra grundläggande rättviseideal när framtidens politik skall formuleras.”

Se också bloggen "Slaget om svenskheten En blogg av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg om hur du tar debatten med sverigedemokraterna."

Göran Greider i ledaren "Du måste gå, Wanja!”:

"...även om hon skulle stå kvar på sin post efter att den svarta medietromben blåst fram kommer hon hädanefter att vara vingklippt. Varje gång som hon från och med nu försöker kritisera bonussystem och privilegier i näringslivet - så kommer hennes trovärdighet inte att räcka till. Hon blir en belastning för den fackliga rörelse vars mobilisering är helt avgörande för att den sittande högerregeringen ska kunna bytas ut i nästa val./.../

Visst är det så att medierna fokuserar sig ensidigt på just LO-ordförandens roll i denna skandal. Styrelserepresentanterna från Svenskt näringsliv har varit lika blinda. Men så ser de moraliska lagarna i denna värld ut: De som slåss för jämlikhet får alltid bära ett större ansvar än dem som slåss emot den./.../

Sedan finns det ett större sammanhang som alla dessa bonusskandaler - i Sverige, Europa, i USA - är en del av: Ett kvartssekel av allt mer avreglerad kapitalism och våldsamt expanderande finanssektor. Sedan åttiotalets början har en ideologisk högervåg dragit genom världen och den har både varit en spegling av, och en pådrivande faktor bakom den nygamla kapitalism som så länge gått segrande fram och inte minst överallt försvagat fackföreningsrörelserna. Nu, i finanskrisens spår, skymtar ett bortre parentestecken för den formen av tygellös kapitalism. För det är krisen som uppenbarar så mycket av det galna kvartsseklet. LO har inte lyckats undgå att smittas av det allt mer marknadifierade samhälle där organisationen verkat. Det bevisas av AMF-historien.

Om Wanja Lundby-Wedin avgår behöver det inte innebära någon personlig skam för henne. Att avgå är att visa ansvar. Så mycket är i alla fall klart att LO:s nuvarande ordförande inte kommer att kunna representera LO-kollektivet i den kommande valrörelsen.”

Greider i ”Mona Sahlin och de två sanningarna (2)”:

”Partiet har under årtionden genomgått en ganska förskräckande sållningsprocess./.../

Pragmatismen, dvs en viss välgörande ideologisk trolöshet, har visserligen alltid varit en nödvändig ledstjärna för detta ofta statsbärande parti, ja en styrka. Sedan åttiotalet har emellertid något mer avgörande inträffat: de som tänker annorlunda och de som tänker fritt har år efter år fått allt mindre manöverutrymme.

Jag har sett otaliga begåvade unga socialdemokrater eller fackliga aktivister lämna organisationerna eller drivas ut i deras periferier, därför att de har tänkt fel på någon avgörande punkt./.../

Idag står partiet där så idépolitiskt avlövat att en gammal vänstersosse som jag till och med kan sörja att Per Nuder lämnar politiken. Då har det gått långt. Men socialdemokratin har i dagsläget inte råd att mista en enda tänkande människa.

Den socialdemokratiska pragmatismen har alltid tidigare beledsagats av en idépolitisk kompass. När den försvann mörklades stora delar av det större maktlandskap som politiken ingår i. Det allra mesta av den makt som utövas i ett samhälle alstras ju genom de ekonomiska ägarförhållandena.

Men när arbetarrörelsen under lång tid inte talat klarspråk om dessa uppstår illusionen att all makt i samhället är politikernas - och i praktiken, eftersom det i hög grad är ett socialdemokratiskt format samhälle vi lever i, kan olika orättvisor och problem lätt skyllas enbart på det socialdemokratiska maktutövandet.

Hur lätt har det inte varit för Reinfeldt och Schlingman att skylla arbetslöshet och s.k. utanförskap på socialdemokratisk politik, medan den marknad som frambringar merparten av dessa orättvisor går helt fri från kritiken!

Men socialdemokratin är som rörelse beroende av att en grundläggande marknadskritik oavbrutet formuleras, annars dör den i sin lojalitet med det bestående, vilket var precis det som inträffade i valrörelsen 2006.

När Mona Sahlin för två år sedan tillträdde som partiordförande var det, tillspetsat uttryckt, en ideologisk bunker hon klev in i. Den murades upp under nittiotalets nedskärningsår, den fick sina små fönstergluggar under marknadsliberalismens glansdagar och den byggdes så liten därför att så pass få människor idag finns i rörelsen. Detta är den inre av de två tranströmerska sanningarna.

I den meningen framstår Mona Sahlins uppgift som föga tacksam.

Hon har helt enkelt inte många att föra dialog med om politiken i sitt eget parti och dessutom förvärrar hon stegvis nu situationen genom att plocka in enbart sina meningsfränder i bunkern.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ledare idag ”Vem kan vi lita på? Boëthius: Nu måste oppositionen tänka om” om att demokratin befinner sig i kris. Att det knappt finns något politiskt parti som kan fånga upp missnöjet som växer i land efter land och göra politik av det.

Hon skriver att

”Den ekonomiska makten, kapitalismen, som dominerat världen de senaste 20 åren inte bara trasat sönder världsekonomin, den har också lyckats påverka eller omvända vänsterns företrädare inom politiken, som antingen tappat självförtroendet eller sett sig tvingade att spela med eller, som New Labour under Tony Blairepoken i Sorbrittanien, med nöje spelat med,”

Om alla höjdares bonusar:

”De tjänar mycket, påstår de, på grund av det tunga ansvaret. Denna ansvarsfullhet ifrågasätts just nu.”

Också Johan Ehrenberg nämner dessa saker och om den mäktiga – och legitima vreden hos folket - i sin ledare ”Hyckleriets orsak. Ehrenberg synar det stora misstaget”

”Skandalen runt AMF handlar om hyckel. Miljoner till köpta direktörer [som köps till lojalitet!!!] som motiveras av att de som ska ta hand om löntagarnas pensionspengar måste vara 'de bästa'. Vad LO-ledningen gått med på är då * Svenskt Näringslivs människosyn, att det är en särskild elit, speciellt smarta och duktiga män som krävs. Dessa står över vanliga löntagares villkor, de slåss i en annan division och för att skydda löntagarnas pensionspengar måste facken acceptera, bocka och buga och betala vad som krävs./.../

Problemet är att varken Folksams vd eller AMF:s förre vd är särskilt intelligenta eller översmarta typer. De är tjänstemän, byråkrater, duktiga på organisera och delegera./.../

DET FINNS INGA ÖVERMÄNNISKOR! Och ingen är oersättlig.”

Nej, just precis vad så många utmattade (framförallt) kvinnor fått höra!

”Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.”

Och om tillskjutna medel från staten till bankerna:

”Men vänta nu. Bonusarna beror ju på att regeringen bara skänker pengar till bankerna men samtidigt vägrar ta makten över dem. Precis som i Sverige skickas miljarder in i banksystemet, i praktiken förstatligar man allt, men sedan låter man de privata ägarna fortsätta styra.

Just nu har Obama faktiskt beslutat köpa bankernas 'giftiga papper' för 800 miljarder kronor. När de värdelösa lånen är borta ska bankerna 'börja fungera' igen är tanken. MEN pengarna ska gå till privata investerare som får lån för att köpa upp det giftiga. Om sedan de här giftpappren blir värdefulla igen så får det privata hela vinsten. Om de förblir värdelösa tar staten tillbaka pengarna och giftpappren. De privata investerarna riskerar alltså inget./.../

De borgerliga skyddar sina egna, de rika. Det är deras ideologi.

Problemet för oss i Sverige är att avtalen dessutom skrivs under av landets ledande socialister.”

Artiklarna finns också här.

Tillägg 28 mars: I Nyvässat i DD idag kan man läsa

"Nej! Wanja Lundby-Wedin. Trots en vecka i hetluften funderar inte LO:s ordförande över att avgå. Närigslivstopparna Göran Thunhamar och Urban Bäckström klarar sig däremot galant från kritik eftersom de inte har något moraliskt kapital att förlora. Sådan är kapitalismen."

Så sant! Kraven är olika på olika personer. Och också större på kvinnor och deras ansvarstagande och moral, och mindre på män - dessutom.

I artikeln "Dags för en ny världsordning" skriver man om att

"Vi konsumerar för att lösa sociala och psykologiska problem, inte praktiska."

"Antalet självmord ökar i den materiella välfärden."

"...robotar [apropå den tekniska utvecklingen inom produktion av varor] inte kan användas överallt är att kultur, vård, skola och andra mjuka delar av arbetslivet framstår som dyrare och dyrare. Fenomenet är välkänt och har fått namnet 'Baumols kostnadssjuka' ** efter amerikanen Baumol, som beskrev det förbryllande faktumet att ju rikare samhället blev, desto mindre teater hade de råd med."

Se Motvallsbloggen om ”Ett välregisserat motdrev i media” om Lundby-Wedinaffären och bloggen Do nothing day också om media.

Motvallsbloggen igen om påståendet att man jobbar 90 timmar per vecka och självbedrägeriets ädla konst

Se också Ulf Bjereld om ”Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst.”

** I Wikipedia står om Baumoleffekten:

”…kulturproduktion inte kan effektiviseras. Att uppföra en pjäs av Shakespeare eller musikstycke av Beethoven kräver samma arbetsinsats och samma kompetens nu som när de skrevs [och de som utför dessa saker behöver äta, ha tak över huvudet osv.].”

Dessutom tror jag inte att ens effektivitet (ELLER kreativitet, dvs. förmåga att lösa saker) kan bli så vidare värst hög om man jobbar sex dagar i veckan (eller mer) och all ens vakna tid (som den amerikanske småföretagaren, vilken någon nämnde i en kommentar hos Bjereld tror jag) år ut och år in, men det kanske inte spelar så stor roll? Bara man kan visa att man jobbar/jobbat all sin vakna tid?

Och vilka har kanske den största sammanlagda arbetsbördan egentligen?

Slår mig om min morfar (född 1900) som somnade i kökssoffan när han kom hem från jobbet och kanske inte fanns där knappt alls (mentalt) för sina barn. Vem fick ta hand om barn och hus och hem? Men det är en annan historia.

Kompetensskräck och hyckleri...

I tisdags skrev Robert Sundberg i ledaren ”Regeringen försov sig” om oro över utvecklingen vad gäller kunskap och kompetens (se Leif Pagrotsky på samma ämne). Att svenskt näringsliv har rapporterat om 90 000 misslyckade rekryteringsförsök under 2007. Att 70 procent av alla jobb har krävt akademisk utbildning och ytterligare 28 procent gymnasiekompetens. Ändå har regeringen skurit ner på vuxenutbildningen, bristutbildning och högskoleutbildning (kompetensskräck?? Våra högerpolitiker, kanske samfällt, är rädda för en kompetent befolkning? De pratar om vikten av konkurrens, men samtidigt är det JUST DENNA de håller på att sätta ur spel, mer eller mindre medvetet, genom alla segregerande politiska åtgärder och hur mycket de än retoriskt försöker hävda och ge sken av något annat).

Ambitionerna på forskningsområdet har också minskats, genom att åtagandet Sverige gjort i EU att vi ska investera 7 procent av BNP:n på forskning senast 2010 redan har övergivits.

Sundberg skriver (återigen) att regeringen hade fantastiska förutsättningar när den tillträdde: stark tillväxt, stora överskott i budgeten, egen majoritet.

Han är besviken på att detta läge inte utnyttjades till att satsa på sådant som bygger Sverige starkt för framtiden, investeringar, utbildning, forskning.

”…utan istället prioriterade den kortsiktiga privata konsumtionen.

Att ha försovit den chansen kan komma att stå Sverige dyrt.”

Min privata lilla iakttagelse är att bland gymnasieungdomar idag så går i princip ingen direkt vidare till högskola eller universitet. Vilket kanske inte bara är negativt; för många yrken och utbildningar kan det nog vara en fördel att man är NÅGOT år äldre och kanske har en del livserfarenheter.

Men detta är en klart ny trend. Och jag funderar över detta. Hur skolan fungerar idag. Om inte kanske så gott som ALLA gymnasieungdomar är skoltrötta. Och kanske rejält skoltrötta. Och vad beror detta på?

På motvallsbloggen har skolan diskuterats. Man framhåller Finland som ett superbt exempel. Och att människor åker dit för att studera den fantastiska skolan där, med de enastående resultat den ger. De konstaterar bland annat att privata skolor inte existerar där. Det är möjligt att det är så.

Vad jag däremot känner till är att musikutbildningen där är ”hårdare” än den vi har. Att det är mer av urval tidigt, redan på musikskolenivå. Dvs. litet som den ryska skolan?

Och denna skola är ganska auktoritär är min känsla. Det är mer av ”tyst och lyd”?

Har man inte konstaterat att det kanske inte alltid är de med toppbetyg som fungerar bäst i arbetslivet senare? Ja, det var det där med empatiunderskott? Och vad slags samhälle är det finländska jämfört med vårt? Ett överhuvudtaget (litet) mer auktoritärt? Och personligen är det ett samhälle jag inte tror på.

Se också också OECD:s “Education at a Glance 2007″ (pdf-fil på 451 sidor).

Och så till hyckleri och dubbelmoral. I ledaren ”Svagt Schenström” igår av Göran Greider och ledaren idag ”Dubbelmoral i KU-förhör” av Robert Sundberg skriver de (jag blir så trött så nu citerar jag av pur trötthet, dessutom verkar inte ledarna finnas tillgängliga mer än en kort tid på webben?):

Greider:

”När statssekreterare Ulrika Schenström vägrade ställa upp i KU-förhören så borde det ju ha utlöst en stormflod av kritik från massmedia. Så betedde sig borgerligheten, och därmed opinionssidorna i den dominerande pressen, efter tsunamikrisen när den socialdemokratiska ministären och en statssekreterare grillades hårt. Men nej.

Ingen större ilska över Schenströms vägran att ställa upp i förhören syns till. Statsminister Reinfeldt tycks rentav ha stor förståelse för sin förra medarbetares val: Utfrågningen kan bli ett spektakel, har han sagt. Men moderaterna hade ingenting emot spektakel när socialdemokrater satt på de utfrågades bänk.

Det är ju rent hyckleri! Schenström hade ansvaret för krisberedskapen den famösa krogkvällen. Hade en socialdemokrat gjort något liknande så hade ett skalv gått genom hela den politiska offentligheten. Reinfeldt hoppas ju till och med på att Schenström ska kunna göra comeback på någon viktig post i moderaterna. Men då borde hon nog sett till att pallra sig iväg till de där förhören.

Okay – KU-förhören är ofta inte mycket mer än politiska föreställningar. Så är det förstås. Men det retar mig att statsministern inte kan vidgå sin egen skenhelighet när han avfärdar det som spektakel då det missgynnar hans politiska intressen och som mycket viktigt när det gynnar dem. Det verkar för övrigt vara den genomgående linjen hos Reinfeldt: Det är aldrig lika allvarligt när de som befinner sig högre upp på samhällstegen begår misstag, som när dom längst ner gör det [min "kursivering" och rödfärgning].”

Schenström har ju hävdat att hon blev noga upplyst om vad som gällde för hennes funktion, hon säger att hon fått klart för sig vilket stort ansvar hon hade.

”Men att hon då ändå, mot bättre vetande, gick på krogen betyder ju att hennes misstag måste betraktas som ännu allvarligare.

I dag utfrågas Reinfeldt i KU. Han känner sig säkert full av tillförsikt: Han vet att det medialt lönade sig att Schenström inte vågade komma och att hon i stort sett tagit på sig all skuld själv. Men det borde vara en självklarhet att Schenström verkligen hade satt sig framför utfrågarna: Väljarna vill nog avläsa hennes ansikte också.”

Sundberg:

”Det hade /…/ spekulerats i att Reinfeldt skulle framstå i pr-mässig dålig dager när han skulle bli tvungen att sitta och svara på kniviga frågor i KU./…/

Ett politiskt spel, mellan regering och opposition, pågår naturligtvis där liksom exempelvis i riksdagen./…/

KU har en viktig roll som granskare av regeringen. Frågorna om hur krishanteringen sköttes 23 oktober, då statsministerns statssekreterare Ulrica Schenström var onykter, är därför befogade./…/

I sina svar gjorde statsminister Reinfeldt sitt bästa för att tona ned betydelsen av en enda person, statssekreterare Schenström, gällande eventuella kriser. Han sa sådant som att krishanteringen inte beror på en person. Att ingen människa är ofelbar. Att det är myndigheterna som ska sköta sina uppgifter vid eventuell kris. Att han, som statsminister, är nåbar av andra än krisjourhavande statssekreteraren om något händer samt att han även informerar sig via nyheterna.

Visserligen har en del rutiner ändrats sedan tsunamin julhelgen 2004. Men då lät det inte så här om dåvarande statsministerns statssekreterare, Lars Danielsson. I ljuset av hur kritiska borgerliga politiker då var mot Danielsson, samtidigt som de nu resonerar som Reinfeldt gjorde i KU-svaren om Schenström, så är dubbelmoralen uppenbar.

Om Danielsson gjorde allvarligt fel då, så gjorde väl Schenström samma fel 23 oktober 2007 och hade tur att ingen katastrof hände. Eller så är det som statsministern säger i KU, att den krisjourhavande statssekreteraren bara är en av flera personer som ska hantera en kris. Men då var det väl på samma sätt 26 december 2004 för Danielsson.”

Fredrik Reinfeldt gör skillnad på folk och folk? I någon annan artikel säger han (om man nu ska lita på vad journalister skriver) något i stil med att ingen människa är fullkomlig. Men den toleransen och förståelsen gäller bara vissa?

Vi har (eller får mer och mer) inte bara folkförakt utan också politikerförakt?

PS. Satte mig ute i solen för att läsa litet sådant som jag inte hunnit tidigare under veckan.

Johan Ehrenbergs ledare ”Vad är en borgare?” fick mig att associera till ödestro, fatalism, ”inte mitt ansvar”.

Och kom att tänka på det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" om att dela med sig. I min tolkning något i stil med att ett barn som tvingas att dela med sig alltför tidigt i livet får problem med egoism som vuxet. Förmodligen åt båda håll, dvs. ANTINGEN med sund ELLER osund egoism. Jag tror att hon har rätt.

Maria-Pia Boëthius skriver i sin ledare ”Vänsterns kris” om fascisternas manipulativa agenda, där de underbygger tanken om kampen för den egna överlevnaden, istället för att sprida budskap som gör människor benägna att hjälpa varandra för att GEMENSAMT skapa en bättre situation för ALLA.

Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om ”Hitler och hat”. Han har forskat om vad som skapar de allra värsta seriemördarna och skriver i sin bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?" ISBN 0-393-32323-4 också om rötterna till fascistiska ideologier, samt också om de möjliga rötterna till trångsynthet eller bigotteri.