Kompetensskräck och hyckleri...

I tisdags skrev Robert Sundberg i ledaren ”Regeringen försov sig” om oro över utvecklingen vad gäller kunskap och kompetens (se Leif Pagrotsky på samma ämne). Att svenskt näringsliv har rapporterat om 90 000 misslyckade rekryteringsförsök under 2007. Att 70 procent av alla jobb har krävt akademisk utbildning och ytterligare 28 procent gymnasiekompetens. Ändå har regeringen skurit ner på vuxenutbildningen, bristutbildning och högskoleutbildning (kompetensskräck?? Våra högerpolitiker, kanske samfällt, är rädda för en kompetent befolkning? De pratar om vikten av konkurrens, men samtidigt är det JUST DENNA de håller på att sätta ur spel, mer eller mindre medvetet, genom alla segregerande politiska åtgärder och hur mycket de än retoriskt försöker hävda och ge sken av något annat).

Ambitionerna på forskningsområdet har också minskats, genom att åtagandet Sverige gjort i EU att vi ska investera 7 procent av BNP:n på forskning senast 2010 redan har övergivits.

Sundberg skriver (återigen) att regeringen hade fantastiska förutsättningar när den tillträdde: stark tillväxt, stora överskott i budgeten, egen majoritet.

Han är besviken på att detta läge inte utnyttjades till att satsa på sådant som bygger Sverige starkt för framtiden, investeringar, utbildning, forskning.

”…utan istället prioriterade den kortsiktiga privata konsumtionen.

Att ha försovit den chansen kan komma att stå Sverige dyrt.”

Min privata lilla iakttagelse är att bland gymnasieungdomar idag så går i princip ingen direkt vidare till högskola eller universitet. Vilket kanske inte bara är negativt; för många yrken och utbildningar kan det nog vara en fördel att man är NÅGOT år äldre och kanske har en del livserfarenheter.

Men detta är en klart ny trend. Och jag funderar över detta. Hur skolan fungerar idag. Om inte kanske så gott som ALLA gymnasieungdomar är skoltrötta. Och kanske rejält skoltrötta. Och vad beror detta på?

På motvallsbloggen har skolan diskuterats. Man framhåller Finland som ett superbt exempel. Och att människor åker dit för att studera den fantastiska skolan där, med de enastående resultat den ger. De konstaterar bland annat att privata skolor inte existerar där. Det är möjligt att det är så.

Vad jag däremot känner till är att musikutbildningen där är ”hårdare” än den vi har. Att det är mer av urval tidigt, redan på musikskolenivå. Dvs. litet som den ryska skolan?

Och denna skola är ganska auktoritär är min känsla. Det är mer av ”tyst och lyd”?

Har man inte konstaterat att det kanske inte alltid är de med toppbetyg som fungerar bäst i arbetslivet senare? Ja, det var det där med empatiunderskott? Och vad slags samhälle är det finländska jämfört med vårt? Ett överhuvudtaget (litet) mer auktoritärt? Och personligen är det ett samhälle jag inte tror på.

Se också också OECD:s “Education at a Glance 2007″ (pdf-fil på 451 sidor).

Och så till hyckleri och dubbelmoral. I ledaren ”Svagt Schenström” igår av Göran Greider och ledaren idag ”Dubbelmoral i KU-förhör” av Robert Sundberg skriver de (jag blir så trött så nu citerar jag av pur trötthet, dessutom verkar inte ledarna finnas tillgängliga mer än en kort tid på webben?):

Greider:

”När statssekreterare Ulrika Schenström vägrade ställa upp i KU-förhören så borde det ju ha utlöst en stormflod av kritik från massmedia. Så betedde sig borgerligheten, och därmed opinionssidorna i den dominerande pressen, efter tsunamikrisen när den socialdemokratiska ministären och en statssekreterare grillades hårt. Men nej.

Ingen större ilska över Schenströms vägran att ställa upp i förhören syns till. Statsminister Reinfeldt tycks rentav ha stor förståelse för sin förra medarbetares val: Utfrågningen kan bli ett spektakel, har han sagt. Men moderaterna hade ingenting emot spektakel när socialdemokrater satt på de utfrågades bänk.

Det är ju rent hyckleri! Schenström hade ansvaret för krisberedskapen den famösa krogkvällen. Hade en socialdemokrat gjort något liknande så hade ett skalv gått genom hela den politiska offentligheten. Reinfeldt hoppas ju till och med på att Schenström ska kunna göra comeback på någon viktig post i moderaterna. Men då borde hon nog sett till att pallra sig iväg till de där förhören.

Okay – KU-förhören är ofta inte mycket mer än politiska föreställningar. Så är det förstås. Men det retar mig att statsministern inte kan vidgå sin egen skenhelighet när han avfärdar det som spektakel då det missgynnar hans politiska intressen och som mycket viktigt när det gynnar dem. Det verkar för övrigt vara den genomgående linjen hos Reinfeldt: Det är aldrig lika allvarligt när de som befinner sig högre upp på samhällstegen begår misstag, som när dom längst ner gör det [min "kursivering" och rödfärgning].”

Schenström har ju hävdat att hon blev noga upplyst om vad som gällde för hennes funktion, hon säger att hon fått klart för sig vilket stort ansvar hon hade.

”Men att hon då ändå, mot bättre vetande, gick på krogen betyder ju att hennes misstag måste betraktas som ännu allvarligare.

I dag utfrågas Reinfeldt i KU. Han känner sig säkert full av tillförsikt: Han vet att det medialt lönade sig att Schenström inte vågade komma och att hon i stort sett tagit på sig all skuld själv. Men det borde vara en självklarhet att Schenström verkligen hade satt sig framför utfrågarna: Väljarna vill nog avläsa hennes ansikte också.”

Sundberg:

”Det hade /…/ spekulerats i att Reinfeldt skulle framstå i pr-mässig dålig dager när han skulle bli tvungen att sitta och svara på kniviga frågor i KU./…/

Ett politiskt spel, mellan regering och opposition, pågår naturligtvis där liksom exempelvis i riksdagen./…/

KU har en viktig roll som granskare av regeringen. Frågorna om hur krishanteringen sköttes 23 oktober, då statsministerns statssekreterare Ulrica Schenström var onykter, är därför befogade./…/

I sina svar gjorde statsminister Reinfeldt sitt bästa för att tona ned betydelsen av en enda person, statssekreterare Schenström, gällande eventuella kriser. Han sa sådant som att krishanteringen inte beror på en person. Att ingen människa är ofelbar. Att det är myndigheterna som ska sköta sina uppgifter vid eventuell kris. Att han, som statsminister, är nåbar av andra än krisjourhavande statssekreteraren om något händer samt att han även informerar sig via nyheterna.

Visserligen har en del rutiner ändrats sedan tsunamin julhelgen 2004. Men då lät det inte så här om dåvarande statsministerns statssekreterare, Lars Danielsson. I ljuset av hur kritiska borgerliga politiker då var mot Danielsson, samtidigt som de nu resonerar som Reinfeldt gjorde i KU-svaren om Schenström, så är dubbelmoralen uppenbar.

Om Danielsson gjorde allvarligt fel då, så gjorde väl Schenström samma fel 23 oktober 2007 och hade tur att ingen katastrof hände. Eller så är det som statsministern säger i KU, att den krisjourhavande statssekreteraren bara är en av flera personer som ska hantera en kris. Men då var det väl på samma sätt 26 december 2004 för Danielsson.”

Fredrik Reinfeldt gör skillnad på folk och folk? I någon annan artikel säger han (om man nu ska lita på vad journalister skriver) något i stil med att ingen människa är fullkomlig. Men den toleransen och förståelsen gäller bara vissa?

Vi har (eller får mer och mer) inte bara folkförakt utan också politikerförakt?

PS. Satte mig ute i solen för att läsa litet sådant som jag inte hunnit tidigare under veckan.

Johan Ehrenbergs ledare ”Vad är en borgare?” fick mig att associera till ödestro, fatalism, ”inte mitt ansvar”.

Och kom att tänka på det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" om att dela med sig. I min tolkning något i stil med att ett barn som tvingas att dela med sig alltför tidigt i livet får problem med egoism som vuxet. Förmodligen åt båda håll, dvs. ANTINGEN med sund ELLER osund egoism. Jag tror att hon har rätt.

Maria-Pia Boëthius skriver i sin ledare ”Vänsterns kris” om fascisternas manipulativa agenda, där de underbygger tanken om kampen för den egna överlevnaden, istället för att sprida budskap som gör människor benägna att hjälpa varandra för att GEMENSAMT skapa en bättre situation för ALLA.

Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om ”Hitler och hat”. Han har forskat om vad som skapar de allra värsta seriemördarna och skriver i sin bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?" ISBN 0-393-32323-4 också om rötterna till fascistiska ideologier, samt också om de möjliga rötterna till trångsynthet eller bigotteri.