fredag 15 juni 2007

Pincus and Miller on Frank McCourt/Pincus och Miller om Frank McCourt...

The American neurologist Jonathan J. Pincus on Frank McCourt from the chapter “Hitler and Hatred” in his book “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 page 179- 180:

“Frank McCourt’s book Angela’s Ashes offer insight into how abuse might lead to bigotry. The author movingly portrays the poverty into which his father’s alcoholism and his mother’s depression had thrust the family. His father would return home late at night, intoxicated, his paycheck gone. He would awaken his starving children and have them stand in the kitchen and recite noble poems and sing patriotic songs that celebrate the Irish and condemn the English as the cause of the misery of the Irish and, in extension, of his family. As a reward, the father gave each child a penny with which to purchase candy the following day.

Their father successfully displaced his own responsibility for the family’s poverty to the English. Fortunately for the author, his father and mother were not violent and abusive [physically!?], but what if they had been? Could deprivation and abuse be the origin of IRA terrorism in lower middle-class Belfast?

The dreadful sense of helplessness and humiliation that is engendered by child abuse [even emotional!?], the victim’s sense of powerlessness and fear, and the rage which spring from it [though maybe suppressed and even not consciously felt] are crucially important motivators toward violence. Depression [which comes from where? Suppressed things that the child never got possibility or help to process maybe?] in an abused person intensifies this dynamic [but is no excuse, only and explanation]. The brain damage [caused by violence and/or abuse? Recent brain research on Romanian child home children has shown that parts in the brain where emotions and empathy is seated can be damaged by abuse, neglect etc. Damages that is possible to restore if they haven't gone too far] and/or intoxication that can be superimposed interfere with the capacity of the abused individual to control the expression of his rage and hatred [again – this is no excuse, only and explanation]. The paranoia and delusional thinking [does this come from nowhere? Or from where does it come?] of individuals who have additionally inherited mental instability and mental illness [is this in fact located in genes? What genes? Where do they sit, are they located? What research has actually proved this???] exacerbate these dark feelings and abolish the capacity to love, to trust, and to enjoy life. So fundamentally do these factors harm the psyche that the life’s work with such victims can be seen as an attempt to escape from their victimhood and sometimes ‘rise’ to the level of perpetrators.”

Alice Miller on Frank McCourt in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 pages 100-103:

“Protection and respect for the needs of a child – this is surely something we ought to be able to take for granted. But we live in a world full of people who have grown up deprived of their rights, deprived of respect /…/ Also, there is less of a tendency today to idealize and romanticize childhood; the misery frequently comes across in all its starkness. But in most autobiographies I have read the authors still maintain an emotional distance from the suffering they went through as children. Little empathy and an astounding absence of rebellion are the rule. There is no inquiry into the whys and wherefores behind the injustice, the emotional blindness and the resulting cruelty displayed by the adults, whether teachers or parents. Description is all. On every page of the brilliant book Angela’s Ashes, for example, Frank McCourt describes such cruelties in gruesome detail. But even as he recalls his childhood, he never rises up against his tormentors, attempting instead to remain living and tolerance and seeking salvation in humor. And it is for this humor that he has been celebrated by millions of readers the world over.

But how are we to stand up for children in our society and improve their situation if we laugh at and tolerate cruelty, arrogance, and dangerous stupidity? /…/ Humor saved Frank McCourt’s life and enabled him to write his book. His readers are grateful to him for it. Many of them have shared the same fate and they want nothing more dearly than to be able to laugh it off. Laughter is good for you, so they say, and it certainly helps you survive. But laughter can also entice you to be blind. You may be able to laugh at the fact that someone has forbidden you to eat of the tree of knowledge, but that laughter will not really wake you up from the sleep. You must learn to understand the difference between good end evil if you want to understand yourself and change anything in the world as it is [yes, what is good and what is evil? What is love and what is not love? What are expressions for love and what is not? What is in fact cruel and unfair? What should we question? And what are we usually questioning and not in fact and why? What are we protecting and what not actually? What produces evilness and what would not produce evilness?].

Laughter is good for you, but only when there is reason to laugh. Laughing away one’s own suffering is a form of fending off, a response that can prevent us from seeing and tapping the sources of understanding around us [but the helpless and totally dependent child, with all what mean, had to laugh it off and use a lot of other strategies to survive. And those strategies cause the adult a whole range of problems, troubles and difficulties. And it is not only to intellectually understand this… And you can’t just cope with this with all different techniques and/or methods… Or just cognitively I think. If it was many of us would be cured long ago… In a way we must realize emotionally how harmful things are and were I think].

If biographers were better informed about the details and consequences of what some indifferently call as a normal strict upbringing, they could provide us with precious material for better understanding our world. But there are not many who try to figure out how such upbringing was experienced by their subject as child.”

But such autobiographies would be very interesting I think. Maybe that’s the next step. Some 25 years ago Jan Myrdal came with books about his childhood as son of Gunnar and Alva Myrdal, criticizing his parents (both Nobel-prize winners and well-known and highly respected). These books awoke a lot of criticism towards Jan Myrdal, to write so disrespectfully about parents. Noone had done this in this way not before. This was almost forbidden and unthinkable.

Swedish site about Alva (with pictures of her!).

The forth commandment ruled even more then. But we still live under its "spell"!? But maybe disrespect has taken other forms... But what is disrespect about, whenever it occurs? Whoever is showing it? Whether it is a grown or a child which show it? And how do we come to terms with it? With limit setting or with something else?


Den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus om Frank McCourt i kapitlet “Hitler and Hatred” sin bok “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande [fysiskt!?], men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel [även känslomässig, emotionell misshandel och kränkning av barn], offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta [men kanske bortträngd och inte ens någonsin medvetet känd?] är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression [som kommer varifrån? Bortträngda saker som barnet aldrig fick möjlighet att bearbeta kanske?] hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik [men detta är ingen ursäkt, bara en förklaring]. Hjärnskadan [orsakad av kränkning eller misshandel. Hjärnforskningen har de senaste åren kunnat visa på hjärnskador hos rumänska barnhemsbarn i de delar av hjärna där emotioner sitter. Skador som är reparabla om de inte är alltför stora??] och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat [återigen så är detta ingen ursäkt, bara en förklaring]. Paranoian och inbillningstänkandet [kommer sådan ut intet? Eller var kommer sådant ifrån?] hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom [sitter detta verkligen bevisat i gener? Vilka? Var? Eller varifrån kommer detta ’arv’???] förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om 'varför' bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den är [ja, vad är gott och vad är ont? Vad är kärlek och vad är inte kärlek? Vad är uttryck för kärlek och vad är det inte? Vad är faktiskt grymt och orättvist? Vad borde vi ifrågasätta? Och vad ifrågasätter vi faktiskt vanligen och vad inte? Vad skyddar vi och vad inte handen på hjärtat? Vad producerar ondska och vad skulle inte producera ondska?].

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss [men det hjälplösa och helt beroende barnet, med allt vad det innebär, måste skratta bort det och använda en massa andra strategier för att överleva. Och dessa strategier orsakar den vuxne ett otal problem och svårigheter. Och det är inte bara att intellektuellt förstå detta. Om det vore så skulle många av oss vara kurerade för länge sedan… På något sätt måste vi känslomässigt inse hur skadliga saker är och var tror jag].

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Men sådana biografier skulle vara väldigt intressanta tycker jag. Kanske det blir nästa steg? När Jan Myrdals böcker om sin barndom och sina föräldrar, Gunnar och Alva, kom för kanske drygt 25 år sedan blev det ju en kraftig reaktion! Att hänga ut sina föräldrar överhuvudtaget och i synnerhet dessa välkända och högt respekterade… Dessutom var ju båda också nobelprisvinnare…

Inga kommentarer: