Artikeltips/tips about articles...

Monty Python medlemmen Terry Jones har skrivit en artikel i the Guardian “God, I’ve lost fait in Blair” om Tony Blair och kriget i Irak.
Göran Greider om tsunamikommissionen i ledare, "Perspektiv på en kommission" idag.

-//-

An article in the Guardian by Monty Python member Terry Jones on Tony Blair and the war in Iraq “God, I’ve lost faith in Blair”.
And a leader in a local newspaper about the tsunami commission "Perspective on a commission".

Tillägg:

Tips om artiklar i dagens ETC: ”Växande klyftor där och här”. Där står bland annat

”Många ekonomer, särskilt de som är knutna till regeringen, hävdar att vinnaren-tar-allt-trenden drivs av andra, ostoppbara trender”.

"Det handlar om informationsteknologi, globalisering, konkurrens från Kina och Indien, att marknaden i högre utsträckning premierar kvalificerad arbetskraft, att… Men vid sidan om denna fatalism pågår annan forskning, som lyfter fram andra argument – försvagade fackföreningar, prestationsbaserad lönesättning – och menar att politiken fortfarande har en hel del att säga till om /…/ Bekväma förklaringar att ta till om du tjänar väldigt bra, tycker en annan ekonomiprofessor i New York Times.”

Ja, det tror jag också: det är bekväma förklaringar! Och sådant som vi också har tutats i de senaste dryga 10 åren… Till leda. About this article in New York Times.

Samt ”Låt dem inte ta karnevalen ifrån dig”. Om Barbara Ehrenreichs nya bok ”Dancing in the streets; A history of Collective Joy” (Metropolitan Books). Om elitens rädsla för vad kollektiv glädje, karneval och fest kan åstadkomma. Om dem som städar och lagar mat och

”på annat sätt slätar över obekvämligheter åt dem som har det bättre ställt.”

Andreas Gustavsson skriver:

”Vi diskuterar klyftor, att det i båda USA och Sverige – speciellt efter valet – drivs in en psykologisk kil mellan dem som lever relativt gott och dem som riskerar att bli utblottade. En skuldbeläggande ideologi. Den som inte lyckas har sig själv att skylla.
– Ett element i den sittande administrationens övertygelse är att den är fattig måste ha gjort något fel. Du är lat, du lider av usel karaktär, du är promiskuös, du har valt din situation. Det erbjuder naturligtvis de privilegierade en skön förklaringsmodell.
– Nu känner jag dock att vi börjar lämna detta bakom oss i USA. Kanske har min bok haft lite, lite påverkan. Det verkar faktiskt som om de flesta förstår att det inte är magiska féer som passar deras barn och städar deras pooler. Till viss del handlar det om den rådande trenden, att många har fått upp ögonen för att ingenting uppstår ur ett vakuum. Här bidrar kampanjer mot sweatshops.
Men det främsta skälet till att kilen är på väg bort, tror Ehrenreich kan vara vad hon kallar ”downward mobility”, rörlighet nedåt. För vad händer när inte bara lågutbildade och -avlönade lever med ständig oro, utan också de som gjort allting rätt, som lagt grunden för högavlönad karriärism via år av universitetsstudier?
– Medelklassen har visat sig vara sårbar. Näringslivet presenterar dagligen nya nedskärningar, som verkar följa sin egen logik, de är knappast alltid sunda ur ett företagsmässigt perspektiv. Alla kan sägas upp, ingen är oersättlig. Och konsekvensen blir att akademiker står i kassan på WalMart, om de har turen att överhuvudtaget slippa ur arbetslöshet.”

Vidare:

”de jag träffade på när jag letade mer avancerade jobb var snarare deprimerade och frånvarande. Att servera mat, att städa ett golv var handfast, jag kunde bevisa mina färdigheter, men som pr-konsult… Det blev abstrakt. Ingen brydde sig egentligen om ifall jag skulle klara uppgiften eller inte. Viktigare var min attityd, att hela tiden exponera en optimistisk sida. Kulturen jag skriver om är enormt manipulativ och likriktande – jag freakade ur!
Du skriver om ”the transition industry”, mellan-jobb-industrin…
– Det är verkligen en miljardindustri, som påstår sig vilja hjälpa, men det rör sig om att exploatera rädsla. Jag hamnade i klorna på karriärcoacher, som sprider mumbojumbo omkring sig. En visade mig karaktärerna ur Trollkarlen från Oz. Tanken var nog att, med en gnutta hobbypsykologi, bestämma vem jag är mest lik, och hur jag ska kunna bli mer positiv. Jag lade ned 50 000 kronor på dessa coacher. Det gav inget jobb, bara ett ton självhjälpsböcker.
Ehrenreich säger att den som en gång sugits in i detta sedan måste avprogrammeras, så effektiv är deras svada om individens inneboende styrka.
– De nämner inte strukturer, de berättar hellre att du sänder ut vibrationer i universum. Negativa? Då uppfattas du som en gnällspik och permanentar din arbetslöshet. Positiva? Då har du chansen. Jag tror att det är direkt ohälsosamt att förneka den vrede och frustration du, fullt legitimt, känner som varande arbetslös. Ständigt denna konformitet…
– Jag hade på mig ett silversmycke som jag fått av en norsk förläggare, mycket stiligt och konservativt, men karriärcoachen tittade bara på mig och sade att jag inte var företagsmässig. Vad nu det betyder. Allt det här får mig att undra över det djupt irrationella i amerikansk företagskultur, att det mesta handlar om yta snarare än kompetens /…/ jag minns hur en desperat ingenjör undrade när hållfasthetslära och annan grundläggande kunskap slutade betyda något för hans yrke – så länge han fyrade av rätt attityd i anställningsintervjuer.
Och visade upp en flexibel optimism.
– Ja, det är galet. Och detta med positivt tänkande och tron på individens makt att försätta berg i amerikansk kultur är så intressant att jag planerar att skriva en bok om ämnet /…/ mänsklighetens behov av att ha roligt tillsammans /…/ hur berövade och utsatta vi blir när vi förlorar vår roll i ett kollektiv, när vi plötsligt står isolerade utan att kunna ta stöd mot andra? Det kan vara USA:s försvagade fackföreningar, det kan vara maktsamhällets ovilja att tillåta potentiellt omstörtande massyttringar av glädje. Eller? Finns det en röd tråd?
– Det kan tyckas så. Visst, även denna bok handlar om klass och etnicitet. För mig som politisk aktivist är det viktigt att se vad som binder människor samman, vad solidaritet kommer ifrån, varför vi känner den… Men det här är en annan sorts bok. Mer fotnoter! Den berättar hur glädjen förtrycks, hur eliten – regeringar, religiösa grupper – kategoriserar den som hotfull /…/ på 60-talet var det ganska stelt, bortsett från några hippies. Stämningen förändrades gradvis på 90-talet, en sorts karnevalisering växte fram med de grupper som ifrågasätter hur globaliseringen fungerar. Och motståndet till Irakkriget har tagit det vidare, med ännu mer festligheter.”

Barbara Ehrenreich hemsida/home site of Barbara Ehrenreich.