Tre ickekännande terapier…

foto taget 17 december 2006.

[uppdaterad 15 december]. Fallstudie om Daryl och tre ickekännande terapier ur Arthur Janovs bok ”Primal therapy” sidorna 143-145 .

En inledande reflektion: patienter/klienter som "misslyckas" i terapi kan ta på sig skulden? Att de är ett hopplösa fall. Och bli än mer tyngda av dålighet och om så är blir inte minst det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch kallar det ursprungliga försvaret förstärkt snarare än tvärtom. Det försvar som innebär att barnet klandrar sig själv för sin situation, för hur det blir behandlat osv.

Kanske är inte detta helt ovanligt? Och att/om så är är ganska dåligt tycker jag.

Och andra försvar blir också förstärkta i terapi?

Miller skriver i "Vägar i livet", tror jag, något i stil med att:

"Skyller man misslyckanden på klienten för gamla metoders föregivna ofelbarhet hamnar man oundvikligen i sektguruns farvatten, som lovar fullständig befrielse [från allt vad ont heter. Men sanningen är att inget liv saknar svåra upplevelser, däremot kan ens sätt att handskas med dessa, ofrånkomliga, svårigheter vara mer eller mindre bra. Men sant är nog också att många svårigheter kommer också troligen ur det vi har i ryggsäcken från tidigt, kanske väldigt tidigt i livet]."

Jag kan inte heller låta bli att undra, igen, om inte terapeuter (kanske majoriteten!!??) går maktens ärenden liksom, även den som finns i samhället? Tillägg 15 december: i det de försöker anpassa individer till samhället... Och "duktiga pojkar och flickor" ska liksom bli ännu duktigare!!?? De som inte passar in sjukförklaras på diverse sätt!? Ja, finns det inte också tendenser till en neokonservatism inom psykiatrin också?? Ja, det är inte bara en fråga, utan det är så?? Saker som tidigare inte har varit opportuna att uttrycka högt är det nu?

Och "avvikare" blir föremål för diverse behandling. Ett exempel är ADHD-barn, vars uttryck för något måste tryckas ner, tystas (i detta fall genom medicinering)?? Något vi inte vill lyssna på eller förstå?

Och Motvallsbloggen hade ett intressant inlägg idag, om en bok av en Paul Krugman, vars titel i svensk översättning blir "En liberals samvete" ("The Conscience of a liberal"). I vilken han ger sin syn på nedrustningen av välfärden i USA. Se också denna artikel "The Partisan". Krugman har en blogg och en hemsida, Krugman online. Och kolla Krugman om "The Infallible Greenspan".

Det står i blogginlägget på Motvallsbloggen (mina kursiveringar nedan):

"Nancy Westman recenserar Paul Krugmans bok The Conscience of a Liberal, hans syn på amerikansk ekonomisk politik och nedrustningen av välfärden i USA. Krugman talar också om hur dagens neo-koservatism har sin grund i reaktionen mot medborgarrättsrörelsen på 60-talet, i rasism med andra ord."

Och i kommentar:

"Det var också oerhört intressant att äntligen få en förklaring till USA:s extrem-korkade sjukvårdssystem. Nu fattar man. Allmän sjukvård skulle tvinga vita människor att vara sjuka tillsammans med svarta [vilket till varje pris måste undvikas!!??]. Och det är tillräckligt många som inte vill detta för att förslag om allmän sjukförsäkring gång på gång ska haverera. USA:s apartheidsystem lever kvar mer än vad som syns på ytan [ja, är det så!!?? En fråga om diskriminering faktiskt, fast "fint" dold!!?? Överklassen eller eliten vill inte beblanda sig med pöbeln? Varken i sjukvård eller skola etc.!? Inte här i Sverige heller?]. Jag tror det är svårt för oss här i Europa att riktigt förstå hur den djupt rotade rasismen i USA genomsyrar landet."

Samt svar på denna kommentar:

"Det ruggiga är att det som kanske startade som ett rasistiskt projekt i USA, kommit att bli en viktig förebild för vår nuvarande regering, men även i alltför hög utsträckning även för den förra."

foto på Paul Krugman.

Slår mig också när jag nu läser om detta och liberalismen i USA och den påstådda friheten i USA (liberalismens rike) i tanke osv. (Hmmm, det där med integritet, och respekt för integritet, respekt och aktning för andra människor överhuvudtaget, genuin och äkta respekt. Som man inte kan ha om man inte blev bemött så som barn!?? Och verkligen blev bemött så. Men detta innebär inte att vi inte kan tillägna oss denna sorts respekt, dock kanske med möda, tyvärr eller att vi kan skjuta ifrån oss ansvaret att visa andra respekt och aktning - och också ha rätt att bli bemötta med sådan. Att inse att vi har den rätten). Se detta inlägg om "Freedom of Speech". Där står bland annat (mina kursiveringar):

"We have absolutely nothing to lose and everything to gain by speaking our minds to the fullest extent. Losing freedom of speech means becoming a slave. Slave states throughout history have killed tortured, impoverished and imprisoned large percentages of their populations. The negative effects of being an average citizen in a state that outlaws free speech is just as negative-if not more negative-than being jailed as a political prisoner.

At least in jail you would be less likely to starve to death, like %20 of the North Korean slave state population did in the 90's.

The end result of Germans not speaking out more often before WW2 was that %10 of the population lost their life: http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties -In my opinion, %20 is an even more likely figure, since German starvation deaths are usually played down.

Does anyone doubt that conscription and nuclear war would follow not long after freedom of speech is fully dead in the US?

In my opinion, it's a choice of a small risk of getting room and board in jail or doing nothing with the large chance of painful death by impoverished slavery and war.

Most US citizens would consider it a ridiculous idea that the US could be devastated by nuclear war and impoverishment, yet this type of thing has happened on a regular basis in history: Rome, Ottoman empire, Germany, Japan, USSR.

Folly, hubris, corruption and downfall always seem to happen with human beings who end up holding unaccounted power [icke redovisad makt?? Asvarsbefriad?].

US state power over its citizens has been steadily increasing since the civil war, yet children are trained in schools to be blind to this fact. The US media and University system has heavily groomed the adult population to look to the national government to solve all their problems, even problems of basic emotions like fears and anxieties. The efficacy of this indoctrination into passivity can clearly be seen in lack of outrage over the recent destruction of the US legal system [Vad?? Och detta sägs också om vår sossestat!!].

I don't think it's a coincidence at all that the same vote that over turned a speedy trial by jury also legalized torture. This is an action to frighten the population into unquestioning obedience.

It is the next logical step for absolute state power after torturing people outside of the US. This vote purposely says to the US people 'when government people say jump, you say 'how high' or you will probably get tortured and raped just like the Iraqi's.' The unsaid but obvious threat is the classic psychological assault of bullies, abusers and organized criminals everywhere.

However, the big secret for slave states is that it doesn't matter what you say or do, you will get impoverished, imprisoned, tortured and killed at some point no matter what. By speaking out we have absolutely nothing to lose and our very lives to gain."

Fick också ett tips från en vän i Norge om anonymiteten på nätet, ett läsarinlägg i en större norsk (rikstäckande?) tidning:

”Det finnes også mange eksempler på at muligheten til å diskutere anonymt åpner for kritisk debatt på felt der mange tidligere har kviet seg for å ytre seg. Det samme mener jeg er tilfelle i debatter om ting som til en viss grad skal tilhøre den private sfære, men som samtidig har karakter av å være samfunnsproblemer.

Uten mulighet for anonymitet vil en del historier om viktige tema ikke nå offentligheten. Men det helt fundamentale må uansett være at den som skriver, vet om hun deltar i en anonym debatt eller ikke.”

Jo, det är viktigt att folk kan uttrycka sig tryggt.

Tillbaka till ursprungligt inlägg 14 december: Min översättning (och förmodligen också förståelse) av den engelska texten.

I kognitiv beteendeterapi fokuserade terapeuten nästan helt på att be mig ändra mina negativa tankar till mer positiva. Till exempel kände jag mig mycket negativ under den tidpunkt denna terapi ägde rum och jag fann mig själv i tankebanor som

”Jag är ett enda stort misslyckande i min karriär.”

Terapeuten bad mig att ändra detta till

”Jag lyckas inte i min karriär just nu.”

Men detta hjälpte inte ett dugg. Faktum är att allt helt enkelt blev en enda röra av mekanistiska sätt att försöka hantera inre problem, försök som bara slutade i frustration och modlöshet.

Ett annat huvudangreppssätt hos denna kognitiva beteendeterapeut var att presentera en lista med 12 bordepåståenden som människor tenderar att använda. Sedan bad hon mig att repetera dessa påståenden utan att använda ordet ”borde”. Till exempel kunde ett av dessa påståenden ha varit

”Jag borde vara mer kompetent”.

Hon bad mig ändra detta till att säga

”Jag är kompetent”.

Naturligtvis hjälpte inte detta alls därför att jag blev helt enkelt inte mer kompetent genom att helt enkelt säga

”Jag är kompetent.”

Mycket av hennes angreppssätt kretsade kring att övertyga mig om det irrationella i mitt beteende genom användandet av ”bordepåståenden”. Hon försåg mig i stor utsträckning med en lista med regler och bad mig att lyda dessa regler. Detta angreppssätt ignorerade totalt känslorna som fanns under ytan, känslor som drev mig att känna det jag kände och därför att säga det jag sa. Hennes angreppssätt tog inte i beräkning bortträngningens princip.

Denna terapeut blev väldigt frustrerad av att arbeta med mig. Faktum är att hon reducerade och förnekade känslornas roll i den terapeutiska processen. Jag reagerade på hennes sätt genom att bli frustrerad, missmodig och desillusionerad därför att hennes sätt inte fungerade för mig.

I jungiansk terapi introducerade terapeuten mig i de klassiska koncepten inom jungiansk psyklogi: arketyper, anima, animus, kollektivt omedvetet, persona, skugga, aktiv föreställning, guidad föreställning, självet och drömtydning. Han försökte också att bli kvar i den klassiska jungianska psykologiska modellen i sitt terapeutiska sätt med mig. Han var en väldigt intellektuell person i sig själv och att jag förstod dessa grundläggande koncept var viktigt för honom. Därför ägnade han en massa tid åt att helt enkelt hjälpa mig att förstå alla dessa jungianska termer och koncept. Han erkände och godtog bortträngningens princip och han sa att de saker som jag hade trängt bort nu var i "min skugga". Hans hela sätt att angripa det hela resulterade i den nödvändiga förutsättningen för helande från patientens sida; den att patienten måste ha ett förstående av dessa termer, koncept och principer. Hans premiss var enkel: så fort patienten får en förståelse av sina problem och dessa jungianska koncept kommer helande att ske naturligt. Så förståelse för automatiskt med sig helande.

Men i mitt fall förde inte förståelse med sig helande. Förståelse förde bara med sig mental gymnastik. Processen att erhålla en intellektuell förståelse förde med sig en falsk illusion av helande. Jag sa ofta till mig själv

"Nu när jag har en intellektuell (intelligent) förståelse av vilka problemen inuti mig är, kommer jag att bli kurerad."

Jag hade denna tro igen och igen, men den förde inte med sig helande. Istället förde den med sig en tillfällig, falsk känsla av förtroende att

"Nu har jag fört ner problemet till dess rötter, nu kommer jag att bli bra."

Det angreppssättet hjälpte mig bara tillfälligtvis och då bara lätt/litet. Men varje gång som jag tyckte mig förstå problemet trodde jag verkligen att jag skulle bli kurerad. Detta hände aldrig. Som resultat av detta blev jag missmodig och desillusionerad. Processen av intellektualiserande saktade faktiskt ner helandeprocessen genom att den täckte över de verkliga känslorna som behövde kännas.

I gestaltterapi gav terapeuten mig det första intrycket att känslor skulle spela en primär roll i min terapi. Men faktum är att det gjorde det aldrig. Gestaltterapi för mig slutade någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och jungiansk terapi. Min gestaltterapeut använde lekens/spelets roll som ett sätt att hjälpa mig att nå insikt i mitt beteende. Hon kunde säga,

"Jag vill att du spelar din far och använder detta scenario."

Andra gånger bad hon mig att spela min chefs roll, med vilken jag hade svårigheter just vid denna tidpunkt. I alla dessa fall förde rollspelandescenarierna inte med sig något helande.

Terapeuten var väldigt imponerad av sitt eget sätt att angripa det hela och med det hon trodde hände, men jag upplevde inget signifikant i form av verkliga framsteg. Därför blev jag under en period av sex månader eller ett år missmodig och desillusionerad med processen. Faktum är att jag förlorade förtroendet för just detta sätt liksom för terapeuten. Hon kände min frustration och detta orsakade friktion i vårt förhållande. Slutligen avslutade jag min terapi med denna terapeut.

Som slutsats, låt mig kommentera det jag ser som behovet hos patienten att utvärdera och erhålla feedback från terapeuten. Det skulle vara enkelt för terapeuter av alla psykologiska skolor att utveckla en utvärdering/feedback för att söka feedback på hur den terapeutiska processen går/utvecklar sig. Det som terapeuten tror händer kanske inte alls är vad som händer.

Arthur Janovs bok "Primal Healing"...

Min ytterst snabba och fria översättning av beskrivning och recensioner av Arthur Janovs bok ”Primal Healing”:

”’Primal Healing’ är Dr. Janovs magnum opus, kulminationen av decennier av kliniska observationer och forskning. Här blandar han innevarande forskning i biologi och neurologi med sitt kliniska arbete för att producera en definitiv tes rörande hur varje psykoterapi som använder ord som förhärskande terapisätt inte kan åstadkomma grundlig förändring. Janov spårar rötterna till känsla från hjärnstammen till prefrontal cortex, fynd vilka indikerar hur bortträngning sätter in för att blockera våra känslor vilket skapar en hel räcka neurotiska beteenden och fysiska symtom. Han illustrerar hur effektiv terapi eller ’kur’ involverar upphävande av blockering av den bortträngande barriären och tillåtandet av de på låg nivå inpräntade känslorna att stiga upp i frontal neocortex. /…/

Hans koncept om överbelastning och nedstängning är väsentligt för att förstå det mänskliga tillståndet. Dr. Janov diskuterar kognitiv, beteende- och insiktsterapi utförligt visande på hur och varför de misslyckas och varför de inte kan kurera någon psykologisk sjukdom. Han visar att korrigerande attityder, föreställningar och idéer i kognitiv/insiktinriktat sätt att angripa problemet är gagnlösa övningar beroende på inpräntningen av tidigt trauma i det neuropsykologisk systemet, vilket påverkar allt vårt senare beteende. Att åsidosätta inpräntningen betyder att åsidosätta möjligheten till kur/bot. Han visar att varje ickehistorisk terapi som ignorerar det förflutna måste misslyckas, vare sig det handlar om akupunktur, guidad fantasi, beslutsterapi (?? Att man bestämmer sig för att ändra sitt beteende, sina tankar?), tillståndsterapi (?? Kan det vara sådant som liknar mindfullnessträning?) eller det kognitiva angreppssättet. Alla angreppssätt kan hjälpa, men de handlar långt ifrån om bot. Bot måste knytas till de genererande källorna. Om vi negligerar dessa källor kan vi inte vara effektiva.

Dr. Janov /…/ pekar på att alla de hjälpsamma, ego-här-och-nu-angreppssätten negligerar dessa djupt liggande system till förmån för bearbetande i neocortex [den del i vilken medveten och rationell bearbetning sker, dvs. det räcker inte att bearbeta dessa saker med förnuftet så att säga!?]. Detta gör deras terapi ’ytlig’. Han visar på hur tidig kärlek formar hjärnan och att väldigt tidigt trauma kan ändra hjärnans struktur. Som vuxna fungerar vi därför bokstavligen långt ifrån fullt ut, i betydelsen att förefödelse- och födelsetrauma minskar [antalet?] nervceller i den kontrollerande, integrerande prefrontal neocortex. Han erbjuder därför ett nytt koncept på impulsen neuroser [impulsen att bete sig neurotiskt] och hur man kan behandla dylika. /…/

Kognitiva grupper [terapigrupper som utgår från kognitiva metoder??] innebär självuppfyllande profetior: patienter har psykologiska problem, vi behandlar bara den psykologiska neocortex och testar sedan patienten i termer avseende idéer och attityder för att se om de gjort framsteg. Vad patienten ’tänker’ blir därför överskuggande. Han kan tänka att han har gjort framsteg men hans hjärna och kropp kan förråda honom. Om patienter är nöjda med denna terapi så låt gå; men människor borde få veta att det finns djupare mer effektiva sätt att handskas med de djupa orsakerna, att denna sorts terapi är mer än bara ’hjälp’, den är länge räckande; den enda långt räckande terapi som är kvarvarande. /…/

…ord kan inte göra det, /…/ [men] känslor kan. /…/

Han insisterar på att vi bara kan helas där vi är skadade. Sår från barndomen och före hålls ner i hjärnan och dikterar beteendet senare. Han visar hur neuroser påverkar hjärnan och hur ’kur’ normaliserar den; till exempel, en bättre balans mellan höger och vänster hemisfärer [åstadkoms, hjärnan har visat sig ha en plasticitet som vi inte tidigare trodde den hade]. Hjärnan blir långsammare och har lägre vidd/omfång, vilket betyder att färre nervceller (neuroner) behöver rekryteras/användas för att tjäna bortträngning [nervceller behöver inte användas för bortträngning?]. Det betyder helt enkelt en annorlunda, mer effektiv hjärna. Detta betyder inte att detta [denna bok] är en text om neurologi; utan snarare en bok om psykologi och neuroser och hur vår historia dikterar det nuvarande. Alla riktiga terapier, medicinska och psykologiska måste ha historiken som fokus.

Jag vill här visa hur djupgående personlighetsförändring inte är möjlig på ordens nivå, eller ens på känslornas nivå – som [i form av] gråtande och skrikande – så länge djupa nivåer i hjärnan inte involveras och så länge som förbindelserna inte görs mellan djupa minnen i hjärnan och den högre hjärnbarken (cortex).

Konventionell psykoterapi har varit genomsyrad av tron att du blir bra i själen – i din tänkande, logiska, rationella, prefrontala cortex – kort sagt, att du kan tänka dig till hälsa.

Den logiska slutsatsen blir lätt att du blir sjuk i själen. Du kan tänka din väg till sjukdom, därför sitter allt i ditt sinne. Så om du ändrar ditt sinne kan du ändra din hälsostatus. Sålunda innebär detta att det är hur vi tänker som räknas. Vi kan tro att vi håller på att bli bra, men detta är inte detsamma som att verkligen bli bra. Vi kan tänka att vi är friska, men om vi har cancer spelar det ingen roll hur vi tänker. Om vi kan bli bra genom hur vi tänker, är vi då sjuka om vi tänker att vi är sjuka? Eller är vi sjuka i själen? Om vi bara är sjuka i själen kan vi då bara bli friska i själen?”

En David A. Goodman * chef för Newport Neuroscience Center, San Marcos, Californien USA menar att:

”Dr. Janov har övertygat mig om att han har upptäckt ett sätt att ’rewire’ [koppla om?] neuronerna i din hjärna. Stanna hos pratpsykologen tillräckligt länge och hon kommer att ’wire’ (fånga in?) ditt bankkonto in i sitt eget bankkonto.”

Och han skriver också att han:

"...såg en 43-årig man vrida sig på golvet i 45 minuter därför att hans pappa inte köpte den skinande tvåhjulingen [cykeln?] när han ville vid åtta års ålder."

Så smärtsamt var det!!? Så ont gjorde det.

Se också återigen terapeuten Ingeborg Bosch om hjärnforskning (kategorin "the brain")..

Slutsatsen är att konventionell terapi har stora begränsningar att verkligen bota följderna av tidigt trauma och det kan ju vara värdefullt att inse. Så länge den inte leder till integrering, kan den bara ge begränsade resultat.

Se igen vad Miller skriver om primal självterapi igen.

Se tidigare inlägg.

Kolla också detta läsarbrev på Milles webb om ”Nursing Homes” (ålderdomshem i detta fall?). Där står bland annat:

“Recently it was on the news that seniors in nursing homes were abusing each other at alarming rates. They seem to want to call it dementia.
My question to you is this, could this be a direct result of adults living a lifetime of unresolved child abuse and now striking out at each other as a way to cope.
If so, this is very sad.
The government ignores child abuse all the time and claims otherwise.

The government ignores child abuse all the time and claims otherwise.
This year when Prime Minister Steven Harper was wandering thru Afghanistan with all his body quards looking proud and popular, I asked him to walk thru the places in Canada where children where being abused, to put himself into the feeling state of these children, and then tell me if he felt safer in Afghanistan?
As usual my comments were brushed off by one of his correspondence people.
What do you do?”

Miller svarar:

“You have done well. Even if they play being deaf, something may however bother them if they receive OFTEN ENOUGH messages like yours. We have no other choice than to write and to hope that one day the truth WILL BE LISTENED TO. Words can be stronger than arms which rather show fear than strength.”

Goodman har skrivit denna artikel/essä “The New World View Emerging From Mental Science - 2005 to 2035: Impacts Viewed 30 Years Following a Neuroscience Revolution”.

Nathans historia...

Fallbeskrivning om Nathan på sidorna 120-122 ur boken "Primal Healing", citerad på ett annat forum, min något fria översättning:

”Jag har balanserat på kanten senaste tiden. I själva verket har jag redan tippat över den, men av goda skäl. Alla konspirerar mot mig, till och med terapeuterna. Det var så jag gick in till min terapitimme i tisdags [i det tillståndet, den sinnesstämningen].

Så ni alla tror att jag röker brass igen och du har talat om detta för alla de andra terapeuterna och alla hatar mig nu. Valerie (min terapeut) svarade inte mycket på detta, utom att säga

'Hur får detta dig att känna?'

Jag försätter mig alltid i situationer; det är alltid någon som är ute efter mig. Jag blir alltid klandrad för någonting och det slutar alltid med att alla hatar mig av en eller annan anledning. När jag säger detta börjar jag känna en knut av spänning i magen och en djup sorg. Min ögon börjar bli dimmiga [av tårar?] och det är svårt för mig att tala. Vad händer? Valerie säger att jag inte känner att jag är tillräckligt bra, att jag inte gör tillräckligt och att inget jag gör kommer att vara gott nog/tillräckligt! Jag kan inte tillfredsställa någon. Jag kan inte vara perfekt! Jag börjar bryta ihop och gråta.

Känslan fortsätter att tränga igenom mig och mitt gråtande blir allt allvarligare. Jag förlorar all känsla för tid och så plötsligt rakt i det blå poppar denna Flashback upp i mitt huvud. Jag är tillbaka i gymnasiet under en datalektion och gömmer mitt ansikte i armarna och låtsas sova medan alla andra är fullt upptagna med sitt arbete. Jag var i ett ynkligt, bedrövligt skick då och jag tillbringade vanligtvis mina dagar i klassen sovande eller låtsandes att jag sov. Läraren kallade fram mig till sin kateder och jag tänkte

'Oh shit, jag är i trubbel igen!!'

eller kanske att hon skulle fråga mig om något var fel. Det var i själva verket det som jag ville att hon skulle säga:

'Är någonting fel, Nathan? Hur är det fatt? Kan jag hjälpa dig? Du kan tala med mig. Jag kommer att lyssna.'

Men, nej, hon frågade mig någon dum fråga om mitt hemarbete. Jag svarade och gick tillbaka till min bänk för att sova.

Nu rinner tårarna därför att ingen kan se hur ont det gör, ingen vill hjälpa mig, ingen bryr sig och jag känner mig värdelös! Mina muskler börjar knyta sig och jag börjar hosta. Jag hostar och hostar och hostar, ända till det känns som om jag ska kräkas. Men det gör jag inte. En press verkar lösgöra sig efter dessa hostattacker och jag bara ligger (?) där kraftlös och överflödad av tårar. Jag lugnar ner mig litet och Valerie säger

'Be om hjälp!

'Nej, det vill jag inte!'

'Be.'

'Nej, det vill jag inte; de skulle ha kunnat tala [med mig!?]. De skulle ha kunnat vara förmögna att se hur mycket smärta jag bar på, hur sårad/skadad jag var.'

'Be.'

'Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Jag behöver hjälp!'

Och jag är tillbaka i det, i full gråt, med spasmer, muskler som styvnar, hostande. Det håller på så här till jag kommer ihåg telefonsamtalet jag gjorde.

Bara för ett par dagar sedan, på mors dag, när jag, mer av skuld än någonting annat, ringde min mamma.

'Grattis på mors dag,'

sa jag. Men allt jag hörde var hur bra min bror gör saker. Han hade just köpt en ny motorcykel, han hade precis fått en ny hund, han gjorde ditten och han gjorde datten. Och jag känner mig som skit, därför att mitt liv är skit och jag kan inte få det hela att fungera.

Hon fortsätter att liksom skrubba det in i mig, får mig att känna mig värdelös. Ingenting som jag gör är tillräckligt bra. Jag kan inte göra någonting riktigt; jag är en sådan besvikelse! Här kommer tårarna igen. Jag inser att dessa känslor i nuet härstammar från detta. Dessa minnen av att vara försummad och manipulerad hela mitt liv.

Men inte bara det, allt eftersom timmen börjar gå mot sitt slut, säger min terapeut att hon inte tror att jag röker brass och att hon inte sa någonting dylikt till de andra terapeuterna. Allt satt i mitt huvud. Oviljan är inte verklig, konspirationen är inte verklig, känslan av att alla är emot mig är inte verklig. Alltihop var bara en känsla, jag som agerade på en känsla.

Och för mig är detta det svåraste att ta. Att inse att mina känslor förvränger verkligheten så mycket att jag inte kan tala om vad som är verklighet längre och sedan att inse att det är så jag har gjort hela mitt liv. Att jag upprepat denna onda cirkel igen och igen och igen. Jag tänker på hur mycket tid som jag har slösat på att jaga dessa falska idéer. Alla de osanna saker mina känslor fått mig att tro och hur mycket detta (omfattningen med vilken detta) har gjort mitt liv till en enda röra/oreda.

Men jag känner mig befriad när timmen slutar, som om en tyngd just har lyfts. Och det är detta som gör denna terapi så häpnadsväckande. Det är vad som gör dessa terapeuter så häpnadsväckande. De är förmögna att dra dessa saker ur dig, saker du inte ens visste fanns där och inte bara erkänna/känna igen dem, men också känna dem så att du kan ändra dem och återuppbygga ditt liv, ett verkligt liv.”

foto på Arthur Janov.

Full beskrivning och recensioner av Janovs bok.

Se igen vad Miller skriver om primal självterapi.

Övergrepp i terapi del 2/abuse in therapy part 2...

Now I have done a translation and summary (long though, so should one call it a summary?? :-)) in Swedish. I will come back to an English summary too! As long?? :-)

I think this topic is very important!! But abuse/violation in therapy can be of other kinds too, even those that don't lead to real intercourse... I guess there can exist emotional abuse too, and things that can be compared maybe to emotional incest?? There can really exist disrespect in many ways (not only concerning sex, but concerning feelings, emotions, thoughts the client have and express) and disrespect of different degrees too? More or less subtle?

Talking highly and openly about those issues are important; makes it easier for people who have been abused in therapy to raise their voices, talking highly lift shame away? And make people aware of what demands they are entitled to raise on their helpers!!?? Hopefully.

And those who has been abused are hopefully helped to process what they have gone through by a more and more open talk too!?

And maybe such an openness would also be good for the therapists, psychologists, psychiatrists etc. in the end? Would with no question be good!?

I think of what Pia Melody has said and written about violations and about codependency (what I know about her ideas I have only read in Jean Jensons book, the first edition, and in Swedish I want to mention too)... Applicable on this too? Probably developed further by others? A concept that can help one be aware of these things...

Now I am a bit tired, so I leave this issue for now... :-)

-//-

Nu vill jag försöka göra en sammanfattning av artikeln på norska om övergrepp i terapi… Litet trött gör jag denna, med allt vad det kan innebära. :-)

I Norge förlorade sju terapeuter 2002 sin licens på grund av sex med en patient. Och artikeln berättades om en professor i psykiatri, medlem i Norsk psykiatrisk förening samt också författare av fackböcker i ämnet, som miste sin licens p.g.a. sex med en kvinnlig patient i samma veva som artikeln skrevs (jan. 2004)

Artikeln berättar om en norsk kvinnlig psykolog, Mette, som när artikeln skrevs 2004 höll på att skriva en fackbok om gränsöverskridanden i terapi. Hon har personlig erfarenhet att som klient bli utsatt för övergrepp. Och hennes långa mara pågick i 15 år. 1984 började hon i terapi hos en psykolog för att hon ville reda ut sina egna tankar innan hon började arbeta med andras. Då höll hon själv på att utbilda sig till psykolog. Det vill säga hon var själv inte helt okunnig i ämnet!?

De första två åren var terapin normal. Hon pratade och han lyssnade. På så sätt vann han hennes tillit.

I sitt mest sårbara möter klienten sin terapeut, en terapeut som du ska kunna lita på, någon som lyssnar och ska vara uppriktigt intresserad av det du har att säga. En som finns där för att hjälpa. Men det är inte alltid en utsträckt hand är menad att hjälpa, varje år så drabbas någon av övergrepp från sin behandlare.

Vi anförtror mer till terapeuten än till våra allra närmaste, just för att det är en person som ska hjälpa. På så sätt skapas en väldigt stark relation. Det är naturligt att klienten får starka känslor för sin terapeut. Tillit och känslor som lätt kan missbrukas.

Som behandlare måste du vara professionell och inte missbruka makt genom att utnyttja klientens beroende och tillit!

Det är inte ovanligt att behandlare som begår övergrepp förklarar det med förälskelse, att det uppstod en kärleksrelation mellan terapeut och klient, med ömsesidiga känslor. Men det är kristallklart att ett hjälparepatientförhållande inte är ömsesidig på samma sätt som andra sorters relationer och som hjälpsökande måste klienten kunna lita på att terapeuten inte utnyttjar tillit till tillfredsställelse av egna behov.

Övergreppssaker har likhetstecken med religiösa sekter och gisslandramer. I en rättssak i denna veva blev en psykolog dömd att betala 7, 5 miljoner kronor i ersättning till tre manliga patienter som blev missbrukade i terapi. Psykologen planterade in falska minnen att mannen varit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Sex med terapeuten var en del av behandlingen.

Det enda alternativet som gavs var att de skulle bli kroniskt sjuka och tvingas gå på piller resten av livet [om de inte gjorde som terapeuten sa?]. Denna upplevelse kan liknas vid ett tortyroffers. Psykologen rättfärdigade handlingarna mot klienterna med

”Jag vet att detta gör ont, jag vet att det går över gränsen, jag vet att jag bryter lagen. Men där andra inte orkar ta tag i sådana här problem är jag villig att ställa upp för dig.”

Piska-morot används.

En annan psykolog säger att det viktigaste för en hjälpare är att skilja mellan patientens och egna behov. Flyttas egna behov in i yrket är du i fara för att skada andra.

Sidokommentar: Alice Miller skriver en hel del om vikten av att terapeuten jobbar med sig själv och rentav att han/hon borde upphäva sina egna förträngningar för att inte riskera utöva omedveten manipulation!!! Se den reviderade utgåvan av ”Det självutplånande barnet…” Samt också berättelsen om Helga i Millers bok ”Vägar i livet…”. Samt det hon skriver om guruer i samma bok.

Mettes timmar hos psykologen började förändras efter två år. Han tog mer på henne och började berätta personliga saker om sig själv. Ändringen skedde så sakta att hon inte såg något galet i den. Hon sögs in i en tro att detta var helt naturligt. Vid denna tidpunkt gick Mette till terapi två gånger i veckan. Efterhand handlade livet uteslutande om dessa timmar.

Hon säger:

”Terapitimmarna övertog på många sätt mitt liv. Det var allt jag tänkte på. Han [terapeuten] gav mig en kassett han hade talat in, som jag lyssnade på mellan timmarna.”

[exempel på vad terapeuten talat in på denna kassett kan man läsa i den norska artikeln].

Mettes man märkte att något var galet, men förstod inte vad. Han kunde inte förstå varför hans fru verkade bli sämre av att gå i terapi. Mette berättade själv ingenting [se här också Helga i ”Vägar i livet”].

En kvinna, Randi Rosenqvist, jobbande inom detta (läkare eller psykolog?) säger att många medicinare är ambitiösa människor som har surfat genom livet på en våg av lyckanden. Läkare vaggas lätt in i tron att de vet vad som är bäst för folk.

”Vi vet att mycken psykiatrisk behandling inte har tillräckligt god kvalitet. Men vi är inte duktiga nog att påpeka när vi ser att kolleger inte ägnar sig åt det de håller på med."

Denna avsaknad av kritik öppnar för att övergrepp kan ske.

Varje år förlorar någon hälsoarbetare legitimationen på grund av övergrepp. Troligen är mörkertalen stora. I så gott som alla saker som Rosenqvist känner till menar läkaren själv att han varit på säker mark.

Alla har en ”god” förklaring till varför de bröt mot reglerna. Allt från en kärleksrelation till pseudopsykiatriska idéer om att patienten behövde en sexuell bekräftelse!!

En psykiater som forskat på erotisk beröring i det terapeutiska rummet säger att

"ingen av dessa förklaringar håller. ”

"En terapeut ska vara upptagen av klientens behov och känslor, inte sina egna. Att terapeuten själv tänker att det han/hon gör med klienten är positivt, legitimerar inte erotisk handling. Erotisk handling är obehaglig, förvirrande och skrämmande för en patient.”

Det hjälper inte att psykologen utvecklar känslor för den som går i terapi.

”Egen förälskelse är ingen garanti för att detta är bra för patienten”

understryker forskaren ovan.

1990, efter 6 år i terapi, arrangerade Mettes terapeut och en kollega till honom en adoptionsceremoni med Mette, där de klädde av henne och smörjde in henne med salva. Makten terapeuten hade fått över Mette var närmast allomfattande och terapin hade stadigt blivit allt mer intensiv.

Hösten 1992 bodde hon i två veckor på hans kontor, också detta som ett led i ”terapin”.

”Jag tror inte att jag hade kläder på mig under dessa fjorton dagar”

säger hon. Vid denna tidpunkt innebar den här terapin också att terapeuten klädde av sig och lade sig ovanpå Mette.

”Det kan gå flera år innan patienten som varit utsatt för övergrepp av behandlare klagar”

säger forskaren.

”De känner sig gärna som medskyldiga därför att de har varit med på de sexuella handlingarna. Många vet inte vad de kan förvänta sig när de går i terapi och senare är det lätt att tänka att ’det var en del av det’. Men det finns ingen jämlikhet i terapirelationen [Jennifer Freyd skriver i sin bok "Betrayal Trauma - The Logic of Forgetting Childhood Sexual Abuse" ISBN 0-674-06806-8 på s. 173-176 om något som hon benämner CSDM, Consensual Sex Desicion Mechanism, dvs. vad som är ömsesidighet i sex för att uttrycka det väldigt kortfattat.], bara utnyttjande. Reaktionen hos den som upplever patientövergrepp kan i några fall liknas de som incestoffer får.”

Detta skriver också Kirkengen, att denna typ av sex får samma skador som incest.

Offren anklagar sig själva, plågas av skam och skuld. Ibland är läkaren sjukdomen och inte kuren. Och terapi två gånger i veckan är intensiv terapi menar en expert i artikeln. I saken med de tre männen skedde behandlingen två timmar dagligen!!

”En sådan mängdterapi samt och att ha en terapeut som du kan ringa till dygnet runt skapar ett intensivt beroendeförhållande."

Enligt forskaren i artikeln så är det typiskt att övergriparen begränsar patientens kontakt med omvärlden för att skapa ett starkt beroende. Livet insnävas, maktövergreppet blir centralt. En annan känsla som verkar på övergriparen är att känna sig stor.

En god vän till Mette fattade efterhand oråd. Han frågade Mette rätt ut om det skedde konstiga saker på terapitimmarna och bad henne uppsöka en annan, kvinnlig psykolog. Gradvis berättade Mette för den kvinnliga psykologen vad som hade hänt. Detta förde till att hon våren 1993 skrev en officiell klagan.

I mötet med polisen hade hon svårt att dokumentera vad som faktiskt hade skett [se artikeln om trafficking och hur kvinnorna där reagerade!!?].

I terapirummet är det bara du och terapeuten i ett stängt/låst rum. Vad som föregår där inne blir ord mot ord.

”Och vem tror du blir trodd mest på?”

undrar Mette.

"En högt utbildad psykolog eller en 'spröd' patient?”

Mettes sak manglades runt ända till 1999. I juni 1998 hade Helsetilsynet riktat skarp kritik mot den behandling Mette hade fått; adoptionsceremonien, bristfällig journalföring och kroppsfixeringen i terapin. Slutsatsen var klar: Mettes terapeut fråntogs rätten att praktisera som psykolog – i ett år!! Mette drev saken vidare till civildomstol (?). Och då hade det gått 6 år sedan Mette för första gången sände in en klagan. Hon var nu fysiskt sjuk, utsliten och less på att kämpa.

Rosenqvist tror dock inte att straff har så stor förebyggande effekt. För alla övergripare har som sagt sin egen förklaring till varför just detta tillfälle var så speciellt.

För den som råkat ut för övergrepp är rädslan för att inte bli trodd det som hindrar många från att komma med sina historier och det är lätt för en terapeut att avfärda anklagelser med att detta är en hysterisk människa som fabricerar situationen.

En terapeut menar att deras etik borde vara strängare än lagens och påpekar att terapirummet är ett stängt rum och detta pålägger terapeuten ett stort ansvar.

Kirkengen skriver också om läkarens (och annan sjukvårdspersonals) maktposition, väl värt att läsa. Kanske återkommer jag till detta, liksom till vad Freyd har skrivit om CSDM.

Budskapet är helt klart: varje sexuell kontakt mellan patient och terapeut är oacceptabelt och det är terapeutens hela ansvar att inget händer.

Mette fick ersättning, men menar att

”En sak är skammen – du känner dig så ofantligt/ofattligt dum för att du inte märkte att något var galet. Dessutom mister du ju den person som du har gått till flera gånger i veckan i många år.”

Känslorna kan var outhärdliga. För henne kändes det som om en vägg bara försvann bakom hennes rygg och det inte fanns någon därbakom som tog emot henne.

Idag arbetar Mette som sagt som psykolog och skriver en fackbok om gränsöverskridandne i terapi. Hon fick högt blodtryck, svikande koncentrationsförmåga och talar om att hon inte har sovit en hel natt på över tio år. Hennes psykolog fick tillbaka sin legitimation efter ett år. Han praktiserar fortsatt som psykolog.

Jag tror att dessa saker är otroligt viktiga att prata om – öppet!!

Tillägg 25 november:

Alice Miller & Primal Therapy: A Summary

by Sam Turton

In 1981, a small, powerful book was published by Alice Miller, a Swiss psychoanalyst. Originally titled "Prisoners of Childhood," The Drama of the Gifted Child has become a classic, an inspirational wake-up call to childhood abuse. In Drama and eight other books, Miller has championed the rights of children and supported the arduous path of emotional healing through the recovery of repressed trauma.

When classic psychoanalysis did not uncover her hidden truth, in 1973 Dr. Miller began to get glimpses of her own painful history through spontaneous painting. Wishing to deepen her healing process, she began an encounter with primal therapy. Although initially enthusiastic about primal, Miller eventually became cautious and sometimes negative. Her shifting position has at times been confusing for her readers and for those in the primal community who have looked to her as a supportive voice for their pioneering work.

When Stephen Khamsi submitted his review of Miller's latest book, I felt it was necessary that her position on primal therapy be clarified for our members and newsletter readers. After a short email communication with Dr. Miller, I decided to create a summary by quoting excerpts from some of her books and other published articles.

My intention is to let Alice Miller's words speak for themselves. I understand that quotes published alone can create a different impression than intended in the original context. For a complete picture, I encourage interested readers to digest these works in their entirety. For the more obscure references, members are free to contact me for further information.

Books By Alice Miller

Prisoners of Childhood/The Drama of the Gifted Child, 1981
For Your Own Good, 1983
Thou Shalt Not Be Aware, 1984
Pictures of a Childhood, 1986
The Untouched Key, 1988
Banished Knowledge: Facing Childhood Injuries, 1988
The Drama of the Gifted Child, (Revised) 1997
Breaking Down the Wall of Silence, 1997
Paths of Life: Seven Scenarios, 1999
The Truth Will Set You Free, 2001

Although The Drama of the Gifted Child was published in 1981, it was not until 1988 that Miller began to speak at length about primal therapy. Here are some quotations from:

Banished Knowledge: Facing Childhood Injuries
Copyright 1988, Translation copyright 1990

"I was not out to paint beautiful pictures; even painting good pictures was not important to me. I wanted only to help the truth burst forth. I eventually succeeded, in 1983, with the aid of Konrad Stettbacher's therapy method, with which I deal in more detail later in this book." (preface, p. 7)

"Having just completed my manuscript of Shalt Not Be Aware, I devoted the last two pages to the therapy undergone by Mariella Mehr. Later I asked her for the name of her therapist, J. Konrad Stettbacher, and got in touch with him. He explained his method to me, and I decided to test his procedures on myself, since his concept embraced everything that during the last few years I had found to be true." (pp. 156-157)

"Apart from Stettbacher's recently published book, I know of no systematic description of primal therapy. When I visited the Institute for Primal Therapy in Paris in 1985 I addressed Janov on this subject. He accounted for the lack of a concept in his books by his concern that this form of treatment might be misused, and he considered only those students licensed by him as qualified to perform it. " (pp. 158-159)

". . . I am now free of physical symptoms, some of which I had suffered since childhood, and I have lost the fears that have also accompanied me all my life." (p. 163)

"After spending four years applying J. Konrad Stettbacher's carefully thought-out method to myself, I see ever more clearly that it amounts to the discovery of an inherent logical pattern in human beings, the functioning of which anyone can test." (p. 163)

"Thanks to its precision, Stettbacher's therapy offers a chance to track down the specific causes of those injuries and to carefully test accepted intellectual opinions and hypotheses on the subject of parents in concrete terms. But this can hardly be done without pain. If this pain cannot be endured because the emerging memories of actual abuse are so unbearable, one can understand that some patients abandon this treatment and remain locked in their self-destructive fixations." (pp. 165-166)

__________________________

In addition to supporting Stettbacher's form of primal therapy in Banished Knowledge, Dr. Miller also wrote a foreword and afterword in his book:

Making Sense of Suffering: The Healing Confrontation With Your Own Past, J. Konrad Stettbacher
Foreword September 1989 by Alice Miller

"J. Konrad Stettbacher's therapy furnishes proof that it is possible to resolve childhood repression safely and without confusion - something that has always been disputed by the most respected schools of thought." (p. 1)

"I have undergone this therapy myself and felt its astonishing, holistic effect on the body, mind, and emotions. Because I have done so, I have no hesitation about recommending it to others." (p. 3)

"As this therapy offers scope for the free, creative application of many possibilities, it will almost certainly help many of us make new discoveries - assuming, that is, that we are prepared to face the truth, whatever it may have in store for us." (p. 4)

__________________________

Breaking Down the Wall of Silence: The Liberating Experience of Facing Painful Truth

Foreword of First Meridian Edition, 1992

"The truth about childhood, as many of us have had to endure it, is inconceivable, scandalous, painful. Not uncommonly, it is monstrous. Invariably, it is repressed. To be confronted with this truth all at once and to try to integrate it into our consciousness, however ardently we may wish it, is clearly impossible. The capacity of the human organism to bear pain is, for our own protection, limited. All attempts to overstep this natural threshold by resolving repression in a violent manner will, as with every other form of violation, have negative and often dangerous consequences. The results of any traumatic experience, such as abuse, can only be resolved by experiencing, articulating, and judging every facet of the original experience within a process of careful therapeutic disclosure." (p. 1)

__________________________

The following are quotes from an interview with Alice Miller published in the German magazine Psychologie Heute. The interview is only available in German, but a representative of Psychologie Heute has permitted me to use an existing independent English translation. Dr. Miller was interviewed by Dr. Gerhard Tuschy, a neurologist and psychotherapist in Berlin.

The Psycho-Business and the Patient's Dignity
(Das psycho-geschaeft und die wuerde des patienten)
Psychologie Heute, April 1995

Miller: . . . since August, 1994, I no longer recommend Stettbacher's therapy and today I hold that primary therapy is fundamentally obsolete. In the epilogue to the new "Drama," I besides argue that primal therapy, even more than other forms of therapy, can be used to manipulate patients, because it begins with a several weeks long intensive phase, the so called 'Basis'.

. . . . . . . .

Tuschy: Have you had your own experience with the intensive phase called Basis which is so invasive?

Miller: Unfortunately, yes, not with Stettbacher, but with another primal therapist. I hold that what was expected of me was irresponsible. At the end of these three weeks my feelings were in a turmoil, so that I could not find sleep, that for the first time in my life I thought of suicide, and had anxiety verging on the psychotic. I was already fearful of this therapy that robbed my organism of sleep, but I could nowhere escape it. The ghosts that I called for did not allow themselves to be chased away. Despite this desperation, I wanted no medicine.

. . . . . . . .

Miller: . . . Today I would never more enter such a risk, because one can lose too many worthwhile years of life through such an experiment. I went then into Basis not adequately oriented, which today I describe as a trap. To get out of this trap, I tried to do writing therapy in accordance to the concept recommended by Stettbacher to me, and it helped me to bring some order into the chaos arising from the Basis. At that time I rewrote hundreds of pages. I wrote almost every morning. Writing helped me to save my autonomy. By this my anxiety was reduced and I learned better to live with my now broken up feelings.

Tuschy: And that won you over so much for Stettbacher's variation of primal therapy that you supported him in your publications?

Miller: Yes, the method he stood for appeared for the time being to avoid what in Basis I experienced as life threatening: total regression into earlier anxiety and the being delivered to a man who exploits this dependency of his patient, who uses the patient as a means to disguise his inner insecurity. My initial positive experiences and Stettbacher's assurances that he would be in a position to train therapists brought me to recommend these methods.

. . . . . . . . . .

Tuschy: Have you, in both your primal therapies, been able to lift your childhood amnesia?

Miller: Not really.

. . . . . . . . . .

Miller: . . . Today I see the cathartic road therefore as a wrong track, because in this work more defenses possibly are demolished than is necessary.

. . . . . . . . . .

Miller: . . . It depressed me very much that I have obviously contributed to this avalanche of nearly unfulfillable hopes of therapy. Fortunately today there are more effective and less risky therapy methods.

__________________________

Dr. Miller's growing reputation led to multiple reprintings of Drama. In 1997, a revised English version was released - with a strong Afterword that stated her new position.

Drama of the Gifted Child (Revised Edition)
From the Afterword, translated by Andrew Jenkins, 1995

"In the last few years we have been able to observe a veritable boom in the number of different approaches used. Body therapy, bioenergetics, gestalt, and primal therapy are only a few of the terms indicative of this new departure. In many cases noticeable successes were achieved merely by enabling patients to experience their own feelings and thus relieving them of the bodily pressures they were previously subject to. In other cases, however, the result was an addictive dependence on feelings of pain. This in its turn reinforced the dependence on the therapist as healer." (p. 121)

"Such things as the darkened-room setting and the intensive phase in primal therapy strongly encourage regression, sometimes to the point of total helplessness on the part of the patient and an attendant uncritical idealization of the therapist. This regression to the status of a small child puts the patient in an extremely vulnerable position where he/she can easily be taken advantage of by an insensitive therapist." (p. 121)

"It is not possible for me today to recommend one method over another or to assume responsibility for a particular therapist. This responsibility must be left entirely to the reader." (p. 122 )

__________________________

The following is an English translation of an influential article in the Swiss newspaper "DER BUND", 4.7.95, Berne:

KMB. At the time, the proceedings were the first of their kind to be instituted against a psychotherapist in the Canton of Berne and took place in February 1983. As early as August 1977, U. Sch. had made accusations against her therapist, J. Konrad Stettbacher, of indecent assault on various occasions, indecent acts, unlawful coercion and violations of the law on the practice of the medical profession. According to the report in DER BUND at the time, chief presiding judge Hans-Rolf Schweingruber referred to the proceedings in his summing-up as "a rare case that has been difficult for all those participating in it." Although the defendant was acquitted, Schweingruber conceded that a degree of uneasiness remained. Stettbacher, who was only found guilty of some time-barred infringements of the medical laws, was awarded compensation amounting to 20,000 Swiss francs for unwarranted damage to his reputation. The costs of the proceedings (8,000 francs) were borne by the State.

__________________________

In 1996, Miller wrote the foreword to another book:

Reclaiming Your Life: A step-by-step guide to using regression therapy to overcome the effects of childhood abuse
Jean Jenson, 1995, Foreword by Alice Miller, 1996

"Regression to the stage of early infancy is not a suitable method in and of itself. Such a regression can only be effective if it happens in the natural course of therapy and if the client is able to maintain adult consciousness at the same time." (p. ix)

"Jean Jenson's approach reflects her obvious awareness of this fact. It helps the adult to mourn the losses of childhood without at the same time losing himself in the chaos of his own feelings. In the seventies Jean Jenson experienced primal therapy in operation at Arthur Janov's Institute. Later, however, she went on to develop a therapy design that, in the all-important question of regression and the understanding of what actually happens in the therapeutic process, represents a notable advance on that particular method." (pp. ix-x)

"Today I know that a method that is successful for one person will not necessarily be successful for another. This applies to all methods, and primal therapy is no exception. Some people insist that it saved their lives; others say that they got nothing out of it, that in fact it did them considerable harm. Then again there are people who have benefited from therapy without being confronted with the past at all." (pp. x-xi)

__________________________

Breaking Down the Wall of Silence, (Revised)
May 1996, translated by Andrew Jenkins

". . . In the last few years I have come to the conclusion that primal therapy is not always free of dangers, that it is imperative for it to be embarked upon under expert guidance and not as a form of self-therapy. This conclusion is tantamount to a retraction of my earlier ideas on this subject.

. . . Numerous studies on cult groups have enlightened us on the latest methods of human manipulation. It transpires that these groups frequently use primal therapy techniques to brainwash the members they have recruited into a state of regression and thus make them completely docile and malleable. Thus primal therapy runs the risk of being misused for commercial purposes and reinforcing the individual's dependency on the group rather than encouraging his autonomy, as I had originally hoped. Today, however, therapists are using new approaches with awareness both of the advantages of primal therapy (its closeness to feelings) and of its dangers (manipulation and addictive dependency on pain), and they attempt to use this awareness to the benefit of their patients." (p. ix)

__________________________

The following are excerpts from a special communication published on the World Wide Web 10.9.1996.

Alice Miller - Communication To My Readers

"I should like to inform my readers that I no longer, in any way, support or recommend the therapy developed and practiced by Mr. J. Konrad Stettbacher."

"Only in 1994 did I learn that he had no formal qualifications in psychology. . . and as of June 1995 he has been formally prohibited from conducting a psychotherapeutic practice in Berne, Switzerland, his place of residence."

"I tried Stettbacher's method out on myself. At first I was impressed, and when I gave it my recommendation, I saw no reason to doubt that it might be helpful in other cases as well, as was apparently confirmed by case studies reporting major initial successes using this method."

"In the meantime a number of years have passed and I now have access to further information that has made me more skeptical about primal therapy as a form of self-help. The quick successes have not always had a lasting effect, and in many cases massive anxieties set in, so strong that clients found it impossible to cope with them without therapeutic support."

"My misgivings about the intensive phase were strengthened when I was confronted in 1995 by articles and interviews (cf.FACTS 26/95, Zurich and DER BUND, 4.7.95, Berne) reporting on accusations of sexual interference with patients."

"The main reason for my interest in a safe and effective self-help concept was the large number of readers' letters that I had been receiving daily since the appearance of Drama in 1979, many of them revolving around the abuse of patients during therapies of various kinds. I hoped that an effective form of self-help would be a way of counteracting this abuse."

__________________________

Paths of Life: Seven Scenarios
Translation copyright 1998

"Both Sigmund Freud, in his early years, and Arthur Janov were inspired by the hope that remembering and consciously re-experiencing a traumatic situation could bring about lasting relief from its consequences. This hope has not been entirely fulfilled. I know of cases where improvement has been achieved without recourse to the reactivation of memories, and others where the reenactment of the past and years of therapy has done nothing to alleviate the patient's condition." (p. 147)

"At all events, the primal therapists who have been trained more recently have increasingly moved away from the initial absolutism. Many of them combine primal therapy techniques with other methods. The techniques developed over twenty years ago are used less often today; many therapists have jettisoned both the "intensive phase" and the darkened room. Most of them have discovered that they have no need of such things in order to enable their patients to get in touch with their feelings." (pp. 147-148)

__________________________

The following is an official announcement posted to the Primal Support Group email list at Alice Miller's request:

Primal Support Group
Saturday, May 5, 2001 7:22 pm

"Dear Visitors: Today I should not be identified with any kind of regressive therapy. Since 1994, I don't support Stettbacher and since 1999 I have been trying to remove my preface from the book published by Jean Jenson. People who wish to know more about my reasons and my current opinions on therapy can visit my website www.alice-miller.com on page ARTICLES, or my letters to my forum."

__________________________

The Truth Will Set You Free: Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self, 2001

"I tried next to get on the track of it with the help of primal therapy. I succeeded in discovering many of the feelings I had had in early infancy but failed to understand the entire context of early childhood reality and to allow the truth to surface because I had no enlightened witness to stand by me in this endeavor. Today I would not readily advise anyone to pursue this course (unless they are very certain of the therapist's qualifications and expertise) because many apparently enlightened witnesses may arouse intense feelings in their patients without assisting them in extricating themselves from their personal chaos." (pp. 132-133)

__________________________

Conclusions

For Alice Miller, "Truth" has always been a key word, and this article is an attempt to summarize her truth. One person's truth, however, is not another's - we must attempt to find out the truth for ourselves. From reading Miller's words, each of us can come to our own conclusions. Feel free to send me yours. Mine will be published in the next IPA Newsletter.

---

Sam Turton practices Primal Integration in Guelph, Ontario, Canada, and co-leads therapist training programs at the Primal Integration Center of Michigan. His extensive writings on primal can be viewed at www.primalworks.com.

This article appeared in the Spring 2002 IPA Newsletter.