Nathans historia...

Fallbeskrivning om Nathan på sidorna 120-122 ur boken "Primal Healing", citerad på ett annat forum, min något fria översättning:

”Jag har balanserat på kanten senaste tiden. I själva verket har jag redan tippat över den, men av goda skäl. Alla konspirerar mot mig, till och med terapeuterna. Det var så jag gick in till min terapitimme i tisdags [i det tillståndet, den sinnesstämningen].

Så ni alla tror att jag röker brass igen och du har talat om detta för alla de andra terapeuterna och alla hatar mig nu. Valerie (min terapeut) svarade inte mycket på detta, utom att säga

'Hur får detta dig att känna?'

Jag försätter mig alltid i situationer; det är alltid någon som är ute efter mig. Jag blir alltid klandrad för någonting och det slutar alltid med att alla hatar mig av en eller annan anledning. När jag säger detta börjar jag känna en knut av spänning i magen och en djup sorg. Min ögon börjar bli dimmiga [av tårar?] och det är svårt för mig att tala. Vad händer? Valerie säger att jag inte känner att jag är tillräckligt bra, att jag inte gör tillräckligt och att inget jag gör kommer att vara gott nog/tillräckligt! Jag kan inte tillfredsställa någon. Jag kan inte vara perfekt! Jag börjar bryta ihop och gråta.

Känslan fortsätter att tränga igenom mig och mitt gråtande blir allt allvarligare. Jag förlorar all känsla för tid och så plötsligt rakt i det blå poppar denna Flashback upp i mitt huvud. Jag är tillbaka i gymnasiet under en datalektion och gömmer mitt ansikte i armarna och låtsas sova medan alla andra är fullt upptagna med sitt arbete. Jag var i ett ynkligt, bedrövligt skick då och jag tillbringade vanligtvis mina dagar i klassen sovande eller låtsandes att jag sov. Läraren kallade fram mig till sin kateder och jag tänkte

'Oh shit, jag är i trubbel igen!!'

eller kanske att hon skulle fråga mig om något var fel. Det var i själva verket det som jag ville att hon skulle säga:

'Är någonting fel, Nathan? Hur är det fatt? Kan jag hjälpa dig? Du kan tala med mig. Jag kommer att lyssna.'

Men, nej, hon frågade mig någon dum fråga om mitt hemarbete. Jag svarade och gick tillbaka till min bänk för att sova.

Nu rinner tårarna därför att ingen kan se hur ont det gör, ingen vill hjälpa mig, ingen bryr sig och jag känner mig värdelös! Mina muskler börjar knyta sig och jag börjar hosta. Jag hostar och hostar och hostar, ända till det känns som om jag ska kräkas. Men det gör jag inte. En press verkar lösgöra sig efter dessa hostattacker och jag bara ligger (?) där kraftlös och överflödad av tårar. Jag lugnar ner mig litet och Valerie säger

'Be om hjälp!

'Nej, det vill jag inte!'

'Be.'

'Nej, det vill jag inte; de skulle ha kunnat tala [med mig!?]. De skulle ha kunnat vara förmögna att se hur mycket smärta jag bar på, hur sårad/skadad jag var.'

'Be.'

'Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Jag behöver hjälp!'

Och jag är tillbaka i det, i full gråt, med spasmer, muskler som styvnar, hostande. Det håller på så här till jag kommer ihåg telefonsamtalet jag gjorde.

Bara för ett par dagar sedan, på mors dag, när jag, mer av skuld än någonting annat, ringde min mamma.

'Grattis på mors dag,'

sa jag. Men allt jag hörde var hur bra min bror gör saker. Han hade just köpt en ny motorcykel, han hade precis fått en ny hund, han gjorde ditten och han gjorde datten. Och jag känner mig som skit, därför att mitt liv är skit och jag kan inte få det hela att fungera.

Hon fortsätter att liksom skrubba det in i mig, får mig att känna mig värdelös. Ingenting som jag gör är tillräckligt bra. Jag kan inte göra någonting riktigt; jag är en sådan besvikelse! Här kommer tårarna igen. Jag inser att dessa känslor i nuet härstammar från detta. Dessa minnen av att vara försummad och manipulerad hela mitt liv.

Men inte bara det, allt eftersom timmen börjar gå mot sitt slut, säger min terapeut att hon inte tror att jag röker brass och att hon inte sa någonting dylikt till de andra terapeuterna. Allt satt i mitt huvud. Oviljan är inte verklig, konspirationen är inte verklig, känslan av att alla är emot mig är inte verklig. Alltihop var bara en känsla, jag som agerade på en känsla.

Och för mig är detta det svåraste att ta. Att inse att mina känslor förvränger verkligheten så mycket att jag inte kan tala om vad som är verklighet längre och sedan att inse att det är så jag har gjort hela mitt liv. Att jag upprepat denna onda cirkel igen och igen och igen. Jag tänker på hur mycket tid som jag har slösat på att jaga dessa falska idéer. Alla de osanna saker mina känslor fått mig att tro och hur mycket detta (omfattningen med vilken detta) har gjort mitt liv till en enda röra/oreda.

Men jag känner mig befriad när timmen slutar, som om en tyngd just har lyfts. Och det är detta som gör denna terapi så häpnadsväckande. Det är vad som gör dessa terapeuter så häpnadsväckande. De är förmögna att dra dessa saker ur dig, saker du inte ens visste fanns där och inte bara erkänna/känna igen dem, men också känna dem så att du kan ändra dem och återuppbygga ditt liv, ett verkligt liv.”

foto på Arthur Janov.

Full beskrivning och recensioner av Janovs bok.

Se igen vad Miller skriver om primal självterapi.