För ditt eget bästa...

Efterord till Alice Millers bok, den andra utgåvan, ”For Your Own Good” (1984). Min snabba översättning (se också här, hela boken på nätet på engelska!!?):

”Vad vi än beslutar vad gäller sanning eller illusion kommer det att få långt allvarligare konsekvenser för mänskligheten än som var fallet under 1600-talet. I några år nu har det kommit bevis för att de ödesdigra effekterna av traumatisering av barn tar ut sin rätt på samhället – ett faktum som länge har varit förbjudet att erkännas. Denna kunskap rör varenda en av oss, och – om denna sprids tillräckligt vitt – skulle den leda till fundamentala förändringar i samhället; inte minst i stoppa det blinda eskalerandet av våld. Min avsikt med de följande punkterna är att i detalj beskriva min ståndpunkt:

1. Alla barn har fötts att växa, att utvecklas, till liv, att älska och att artikulera sina behov och känslor för sitt självförsvar.

2. För sin utveckling behöver barn respekt och skydd av vuxna som tar dem på allvar, älskar dem och ärligt hjälper dem att orientera sig i världen.

3. När dessa vitala behov blir gäckade/omintetgjorda och barn istället blir missbrukade för vuxnas behov genom att bli utnyttjade, slagna, straffade, dragna fördel av eller manipulerade, försummade eller bedragna utan ingripande av något [enda] vittne, då kommer deras integritet att bli skadad för livet [om man inte får dessa uppleveler bearbetade senare, dock kanske med oerhört mycket arbete i de värsta fallen].

4. Den normala reaktionen på sådan skada skulle vara vrede och smärta. Men eftersom barn dock i en sådan smärtsam omgivning är förbjudna att uttryck sin vrede, och eftersom det vore omöjligt att bära denna upplevelse av ens smärta helt ensam, tvingas de att tränga bort sina känslor, tränga bort alla minnen av traumat och idealisera de som är skyldiga till missbruket/misshandeln/övergreppen. Senare kommer de inte ha några minnen av vad som hände dem [jo, de kanske har minnesbilder, men utan känslor som hade varit adekvata, för att skydda sig mot insikten om vad de som var viktigast för en faktiskt gjorde mot en. Barnet vill gärna tro att det som gjordes mot det gjordes av kärlek och för dess bästa. Något Jonathan Pincus kunde konstatera bland de seriemördare han undersökte i USA var att dessa män skyddade sina föräldrar så till den grad att de till och med riskerade dödstraff än att skämma ut eller förödmjuka sina föräldrar genom att stå fast vid sanningen om vad som faktiskt hänt dem. Och det Pincus fann var helt horribelt!!! Så nog är människor istånd till saker vi kanske inte i vår vildaste fantasi kan föreställa oss! Eller vet många av oss? Mer än vi vill erkänna kanske ens för oss själva? Men är denna ondska något medfött hos oss?].

5. Bortskurna från den verkliga orsaken, kommer deras känslor av vrede, hjälplöshet, förtvivlan, längtan, ängslan och smärta att hitta nya uttryck i destruktivt agerande mot andra (kriminellt beteende, massmord [eller i annat destruktivt agerande mot andra, som inte går så långt som till det vi normalt skulle beteckna som direkt kriminellt, eller till massmord, men till annat ”kriminellt” agerande?? Beroende på den makt man har, kan man påverka andras liv negativt och destruktivt…]) eller mot dem själva (drogberoende, alkoholism, prostitution, psykisk sjukdom, självmord).

6. Om dessa människor blir föräldrar kommer de ofta att rikta hämndaktioner för det de upplevde i sin barndom mot sina egna barn, vilka de använder som syndabockar. Barnmisshandel är fortfarande sanktionerad – till och med hållen högt i kurs – i vårt samhälle så länge som det är definierat som barnuppfostran. Det är tragiskt att föräldrar slår sina barn [bokstavligt och bildligt] för att fly från känslor som härstammar från hur de blev behandlade av sina egna föräldrar.

7. Om missbrukade barn inte ska bli kriminella eller mentalt sjuka [eller somatiskt sjuka: se Kirkengen och ACE-studien t.ex.], är det oundgängligt att åtminstone en gång i livet ha kommit i kontakt med en människa som vet utan [spår av] tvivel att omgivningen, inte det hjälplösa, slagna barnet, är den felande. I detta avseende kan vetskap eller ignorerande/okunskap från samhällets sida vara bidragande till antingen räddande eller förstörande av liv. Här ligger den stora möjligheten för släktingar, socialarbetare, terapeuter, lärare, doktorer, psykiatriker, tjänstemän och sjuksköterskor att stötta barnet och att tro på honom eller henne.

8. Till nu har samhället skyddat den vuxne och klandrat offret. Detta [dvs. samhället] har underblåsts i sin blindhet av teorier, teorier som fortfarande håller fast vid de pedagogiska principer som våra mor- och föräldrars föräldrar hade, enligt vilka barn ses som sluga varelser, drivna/dominerade av onda drifter, som hittar på historier och attackerar sina oskyldiga föräldrar eller önskar dem sexuellt. I verkligheten tenderar barn att klandra sig själva för sina föräldrars grymhet [sant!!!] och frikänna/frita föräldrarna från allt ansvar, föräldrar vilka de oföränderligt älskar [mja, gör de det alltid? Men om de inte gör det känner de skuld för det, kanske oerhörd skuld!? Troligen mer skuld ju mer anledning de har att klandra föräldarna].

9. I några år nu har det varit möjligt att visa genom nya terapeutiska metoder att bortträngda traumatiska erfarenheter i barndomen lagras i kroppen och, dock omedvetet, utövar inflytande även i vuxenlivet. Dessutom har elektronisk testande av foster avslöjat tidigare okända fakta för de flesta vuxna - att ett barn svarar på och lär sig både ömhet och grymhet från allra första början.

10. I ljuset av denna nya kunskap avslöjar även det mest absurda beteende sin tidigare gömda logik så fort de traumatiska upplevelserna/erfarenheterna inte längre måste hållas höljda i mörker.

11. Vår sensibilisering för grymheten med vilken barn behandlas, till nu vanligen förnekad, och för konsekvenserna av en sådan behandling, kommer självklart att göra slut på förevigandet av våld från generation till generation [men det verkar som det skett en backlash här också!!! Liksom i så många andra avseenden!].

12. Människor vars integritet inte skadats i barndomen, som skyddades, respekterades och behandlades med ärlighet/hederlighet av sina föräldrar, kommer – både i sin ungdom och i vuxenlivet – att vara intelligenta, sympatiska/svarande/reagerande, empatiska och ytterst känsliga. De kommer att njuta av livet och kommer inte att känna något behov av att döda eller ens skada andra eller sig själva. De kommer att använda sin makt för att försvara sig själva, inte för att attackera andra. De kommer inte att kunna göra på annat sätt, än att respektera och skydda dem som är svagare än de själva, inkluderande sina barn, därför att detta är vad de lärde sig av sina egna erfarenheter och därför att det är denna kunskap/lärdom/detta vetande (och inte erfarenheten av grymhet) som har lagrats inuti dem från början. Det kommer att vara obegripligt/ofattbart för sådana människor att tidigare generationer var tvungna att bygga upp gigantiska krigsindustrier för att känna sig bekväma och säkra i denna värld. Eftersom det inte kommer att vara deras omedvetna drift att avvärja/parera skrämsel som de upplevt tidigt i livet, kommer de att vara förmögna att handskas med försök att skrämmas mer rationellt och mer kreativt i sina vuxenliv.