Kärnfamiljen och mer om skolan…

I DD fanns recensionen "Samhällskritik i serieformat" igår över ”Einsteins fru” av Liv Strömquist:

”Från den första serien, galakvällen 'Historiens mest provocerande pojkvänner' där Karl Marx, Stings, Picassos och Albert Einsteins självupptagenhet lyfts fram i strålkastarljuset, till den sista serien som ger ett annorlunda perspektiv på John Lennons och Yoko Onos relation./…/

Det finns en punkig samhällskritik sprayad mellan raderna. Men det känns aldrig som att Liv Strömquist skriver mig på näsan eller står med ett plakat och skriker, istället berättar hon stillsamt och med små och på samma gång brutala gester om reflektioner hon gör och missuppfattningar hon upptäcker.

Kärnfamiljen är ett återkommande tema. En av mina favorittexter i 'Einsteins fru' har rubriken 'OM nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?'

Med den frågan som trampolin hoppar vi hundra år tillbaka i tiden och träffar en 1800-talsfamilj som reder ut begreppen kring hur kärnfamiljen som projekt uppfanns. Vi tar oss vidare, via Dr Phil, Göran Hägglund och andra manliga förespråkare för den 'naturliga familjen', till den störste av dem alla. Påven.

’Alltså påven BOR inte ens själv i en kärnfamilj. Han softar i stället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar, homoerotik och guldhattar.’ skriver hon och låter påven själv avsluta med uppmaningen ’Ö ALLA NI måste sitta och stirra på er partner över matbordet i 85 år och inte umgås med någon annan’.

Liv Strömquist vill inte provocera fram en reaktion hos den som läser, säger hon i en intervju i Galago, men hon inser att hennes serier gör det.

’Mina serier handlar ofta om att ifrågasätta olika typer av makt, och då är syftet just detta: att belysa en ojämlik maktrelation (även om detta naturligtvis ofta uppfattas om väldigt provokativt).’"

[Uppdatering 19 april: se Liv Strömquists hemsida "Rikedomen].

Se också artikeln ”Skolan en nedsvärtad arbetsplats” om ett föredrag med en Hans Lagerberg och hans bok ”Lärarna” (mina kursiveringar):

"Hur mår den svenska skolan och lärarna?

Är den så dålig som Alliansens utbildningsminister Jan Björklund får det att låta i debatten? [Maria-Pia Boëtius undrar detsamma i sin senaste krönika].

I SVT visas dokumentären Klass 9A där de bästa pedagogerna får ta hand om de sämsta eleverna. Ja, så ensidigt populistiskt beskrivs serien av programmakarna.

Författaren Hans Lagerberg efterlyser en mer nyanserad syn och större eftertänksamhet i sammanhanget.

-De som söker patentlösningar i skolvärlden går lätt vilse, anser han./…/

Hans Lagerberg är ingen ensidig kritiker av kommunaliseringen eller friskolorna. Det finns fördelar med ökad lokal frihet och möjlighet till alternativa pedagogiska lösningar. Han ogillar dock starkt att privatiseringarna gått så långt.

-Segregeringen får inte fortsätta öka. Det krävs hårdare tag mot friskolor som bara är ute efter att tjäna stora pengar, säger han.

I medierna kan vi läsa om att vissa friskolor anställer obehöriga lärare. Ja, den omfattande friskolereformen har på många sätt både cementerat och förvärrat klasskillnaderna i skolans värld.

Överhuvudtaget är Hans Lagerberg kritisk mot det ekonomiska synsättet som genomsyrar synen på skolan.

-Vi har skapat ett kund-försäljare-begrepp i stället för lärare och elev vilket är mycket olyckligt. Jag värnar framför allt tanken om en bildningsskola.

Hans Lagerberg menar också att statusen för läraryrket måste höjas. I praktiken handlar det om höjda löner. Den stora tystnaden bland skolpersonalen är också ett stort demokratiskt problem.

- Den individuella lönesättningen gynnar inte en öppen och kritisk atmosfär.

Nå, vad tycker Hans Lagerberg om lösningen med superpedagoger enligt tv-dokumentären 9A.

- Undersökningar har visat att det inte heller är någon fungerande patentlösning.
Skolan behöver framför allt resurser. Många lärare kämpar dagligen mot omöjliga villkor.”

Om boken "Lärarna" står det:

”…i den grå vardagen är lärarna en utsatt yrkesgrupp, som ofta bemöts med misstro, och utsätts för politikernas försök till kontroller. Skolan är ständigt i skottgluggen i medierna.

Förvisso har många lärare genom århundradena utmärkt sig som lakejer åt överheten och förtryckare av eleverna. Å andra sidan finns otaliga vittnesmål om lärare som blivit föredömen för barn och ungdomar i deras utveckling. Vem har inte blivit tårögd över någon framgångsrik författares hyllning av sin svensklärare?

Hans Lagerberg, själv lärare på olika stadier under många år, skriver här de svenska lärarnas historia. Hur har de tagit till sig eller värjt sig mot olika pedagogiska strömningar, hur har de hanterat de politiska besluten på skolans område? Författaren tar sin utgångspunkt i sin farfars gärning som folkskollärare av den gamla sorten och i sina egna erfarenheter.

Han möter historiska lärargestalter som Sokrates, Fridtjuv Berg och Lev Vygotskij. Han intervjuar ännu aktiva kolleger från 60-talet. De vittnar om ett yrke som kan vara slitsamt och tröstlöst men också lärorikt och givande i sina möten med människor i utveckling.

Den första moderna biografin över den svenska lärarkåren, skriven med en personlig och prövande attityd.”

Varför frågar ingen barnen?

foto taget från ett av mina arbetsrum januari 2007.

I norska Aftenposten se denna artikel från 3 januari år "Varför frågar ingen barnen?" Där står bland annat att en nyligen presenterad rapport, NOVA, visar att (min översättning från norskan):

"...det finns ett samband mellan att vara utsatt för våld, vara vittne till våld i uppväxten och förekomsten av ångest, depression och självmordsförsök.

Våld ger många konsekvenser.

Både från vår egen kliniska praxis och från ett efter hand stort antal forskningsrapporter vet vi att barn som utsätts för våld eller som är vittne till våld, är i farozonen för att utveckla en räcka psykiska och fysiska lidanden. Dessutom för våld med sig nedsatt koncentration, problem med inlärning och samspel med andra. För några blir problemen synliga först i vuxen ålder.

Konsekvenserna av våld ser ut att bli större ju vanligare och allvarligare perioderna är. Mest allvarligt är det när våld förekommer i komination med andra belastningar i familjen - som rus, psykiska lidanden/sjukdom, omsorgssvikt, dålig ekonomi och sociala problem. Samtidigt kan barn uppleva allvarliga konsekvenser också av få våldsepisoder.

Litet skall till

/.../ Även så kallat 'mildare våld' kan få allvarliga konsekvenser: att ruska, lugga dämpar varken konfliktnivån eller aggressionen hos utövaren. Tvärt emot ökar aggressiva handlingar aggressionsnivån och risken för nya aggressiva handlingar. Spärrarna för den vuxne kan börja ge efter och tröskeln för att använda våld blir lägre."

Det står att det finns få hjälpinsatser, men att de metoder som finns för kartläggning av våld är goda. Så man skulle kunna förhindra en massa??

Och man skulle kunna hjälpa dem att bearbeta senare som inte fick hjälp då under uppväxten genom att ännu öppnare prata om dessa saker.

Se om s.k. gränssättning av barn, ”Super-Nanny gör föräldrar våldsamma” samt slutligen om Dr. Phil.

Dr Phils hemsida, om honom på Wikipedia och artikel från igår i SVD att han ställer in Britneyshow. Jag ser inte frivilligt nanny-program eller Dr Phil vill jag bara understryka...

Skolan...

Träffade en manlig mellanstadielärare y igår i ett av personalrummen på en låg- och mellanstadieskola här när jag satt med min lunchsallad... y har jobbat på denna låg- och mellanstadieskola sedan 1980. En skola jag också haft elever på sedan jag började jobba här och också var s.k. kompanjonlärare i årkurserna 1-3 (integrerade klasser) i ca 10 år (förberedande musikundervisning istället för blockflöjtundervisning).

Lärarna var oerhört engagerade och denna skola låg i framkant pedagogiskt, det var väldigt kul att jobba där, då.

Detta bekräftade y och sa:

"Att vi hade yy och x (som skolledare), där den ena var administratör och den andra pedagogisk ledare, lär vi aldrig få igen!!"

Båda dessa var oerhört engagerade. Detta var före kommunaliseringen.

Och nu är skolledarna mest "räknenissar"!??? Och de beslutande (vilka idag är kommunpolitikerna) byts ut fortare än förr (då skolan var statlig, fast nu vill ju skoministerna återförstatliga skolan. Den del jag jobbar i har alltid varit kommunal)!??? När man tillsätter skolledare och rektorer tillsätter man inte nödvändigtvis personer med pedagogisk erfarenhet eller bakgrund.

En skolforskare, Gerhard Arfwedsson, har skrivit och sagt att i och med kommunaliseringen så kom en massa okunniga in och skulle styra skolan och alla misstag gjordes om som skolfolket redan gjort. Försökte googla på Arfwedson, men hittade inget direkt på honom eller hans fru Gerd, men se detta t.ex. Citat ur det länkade arbetet:

"Arfwedson and Arfwedson (1991) focus upon those questions constructed by didactics. These questions are: What? Why? And How? They have written: "Before teachers enter the classroom they must have decided first what they intend to deal with in the education, have some reason why that particular topic is important, as well as having thought out how they themselves and the students shall tackle the topic." (Arfwedson & Arfwedson, 1991, p. 19). The answer to these didactic questions provides in reality the education itself. It is important that the teachers illustrate a didactic globality since it is likely that a learner-centered education is influenced by many factors other than technical ones as Tabulawa (1998) in a completely different cultural environment (Botswana). There, the teachers' classroom procedures were modulated by the teachers' assumptions regarding the nature of knowledge and the ways it ought to be communicated, their perceptions of students, and the goal of schooling."

Jag kom med mina känslor och ikttagelser om förändringarna på denna låg- och mellanstadieskola (en av de större i denna kommun), t.ex. att lärarna knappt verkar sitta i personalrummet nuförtiden! (har de inte tid?).

Jo, detta bekräftade den manlige läraren:

"De unga lärarna rusar direkt till arbetsdatorerna och sätter sig där! Och kan ta med sig kaffekoppen dit!"

Ja, de privatsurfar? Vilket kontrollbehov vi måste ha många av oss?? Eller vad handlar detta om?

Fast så här är det på min arbetplats också!!?? På de få datorer VI har... Så det är mer där vi träffas. Förr ansågs detta vara ett problem; att vi sällan såg kolleger... Fast nu har vi många flerr konferenser än vi någonsin haft, så då träffas vi... Förr var det betydligt roligare med konferenserna, då hann man se fram emot att träffa folk??

Och kommunpolitikerna tillsätter en annan sorts chefer (andra sorters rektorer och skolledare), militärer, administratörer och inte människor med pedagogisk utbildning eller erfarenhet, som förr... Kanske både på gott och ont...

Vi har haft två rektorer som dock hade musikpedagogisk utbildning (den senare fattades något enstaka ämne för?), men de hade knappt jobbat alls som lärare innan de blev administratörer (den förre producent inom länsmusiken i några få år först, nu skolchef i en mindre kommun i närheten efter en sejour som symfoniorkesterchef!!!)... Fungerade de inte som lärare? Den förre alltför otålig och med vilda och högflygande planer och idéer, den senare med si och så hand med barn (trots att han var pappa till fyra barn och fick sina första två barn tidigt)...

Bara några små reflektioner och ikttagelser...

PS. att färre ungdomar engarerar sig politiskt kan det också ha med detta att göra; att de är så upptagna med en massa annat på något vis?

PPS. Se Solveig Östrem om (översatt från norskan till svenska) "Skolministerns mönsterrdagis undergräver barns lust att lära" ("The minister for education with his model-day-nurseries undermines the lust in children to learn ") som påminner oerhört mycket om liberalernas skolpolitik här i Sverige (är det ett allmänt fenomen och en allmän trend? Hu!!!) och "Vi behöver inte nannyhjälpen" *) ("We don't need the Nanny-help", which I entirely agree with), vilket jag verkligen håller med om, bland en massa intressanta artiklar på denna sida!!!

Se också detta debattinlägg om straff och konsekvenser i barnuppfostran (about punishment and consequences in raising children in the family, and later in school too)... Se också kommentarerna till artikeln.

Och se blogg om att nolltolerans drabbar de redan svaga. Anna Luise Kirkengen skriver om barn som utsatts för diverse övergrepp och hur detta kan ruinera deras skolprestationer totalt, liksom också hela deras liv...

About power-battles, a question of who has the power!!?? Who is right and who is wrong!? Phew!!!

I ett brev till Alice Miller kommer temat kommunikation och bristande sådan (eller kanske nästan total avsaknad av sådan) upp!! Redan hos den lilla babyn, som reagerar med kolik, där man pratar om ett kolikbarn, istället för att se och förstå vad barnet försöker kommunicera (men saknar ord för, som bara kan reagera)! Vad känslomässiga övergrepp kan orsaka... Att ett barn behöver bli taget i famnen... Detta barn reagerar kanske inte alls med kolik (vågar man säga detta??).

Ytterligare tillägg: passionen, lusten, glöden, intresset, viljan att åstadkomma förändringar, förbättringar saknas känns det! Visionerna är noll och intet!? Långsiktigt tänkande existerar inte?? Långsiktiga mål finns inte...

En organisationskonsult strax över 60 år (i botten sjuksköterska) sa att kortsiktigheten inom skolvärlden visat sig då skolledaren/rektorn ringer med noll varsel och undrar om hon kan komma och hålla föredrag nästa vecka

"...för då har vi studiedag".

Denna organisationskonsult (som jobbade som handledare, i eget företag, och tog uppdrag inom olika verksamheter och förvaltningar, organisationer osv. och kunde jämföra) menade:

"Framförhållningen verkar vara obefintlig, inte minst inom skolan!! Undra på om folk blir/är trötta!!!"

och drabbas av utmattning, om inte förr så senare, när man liksom i hela organisationen bara ser till nästippen ungefär och bara genomför det som just nu ligger framför. Risken är ju då också stor att man tar på sig mycket mer än som är hälsosamt, för man får liksom då ingen känsla för hur mycket man gör!!?? Till slut går man liksom på som en zoombie!?

Hon sa också något om tendenserna hos vissa (kanske framförallt kvinnor) att liksom kavla upp ärmarna

"...till de sitter runt halsen..."

Ja, som en snara verkligen och orsakar andnöd... Undra på om vissa får andnöd!?

Vi pratade också om tydligt/otydligt ledarskap...

Till dessa rektorer som rinmgde i sista minuten fick hon tala om att

"Nej, jag är inbokad en (eller kanske 1,5) månad framåt (ibland kanske mer)!"

Jag funderade över detta redan då, över vad dessa skolledare egentligen har lärt sig? Har de haft medarbetare (bland annat lärare) som "räddat" dylika situationer och skolledarnas missar genom att rycka in trots att de varit fullbokade?? Och kanske gjort det gång på gång? Vilket också inneburit att skolledarna aldrig har måst lära sig saker den hårda vägen liksom!!?? Och detta har nog varit bekvämt och praktiskt! Även om de kanske inte direkt tänkt:

"Asch, det ordnar sig ju!!?"

Men kanske har fler än vi vill tro litet kallsinnigt räknat med att saker löser sig (inte bara omedvetet men också faktiskt medvetet)??

Och vilka är det som har löst saker och ryckt in som räddande änglar?? (dumma som de är! Så de får väl för fan skylla sig själva!!! Ja, det får de, helt klart!! obs ironin. Och vilka är det som klandrar individerna som jobbat sig fördärvade, kan man också undra eller?).

*) Som Solveig Örstrem skriver: barnen exponeras i dessa TV-program!! Ja, har de själva gett sitt medgivande (har någon överhuvutaget funderat i dessa banor)? Kan ett barn ge det? Ska det göra det? Kan det förväntas ta det ansvaret själv? Så vad kan denna påtvingade medverkan i dessa program innebära för barnet/barnen? Övergrepp? Bara genom den hör sortens exponering (som dåliga barn också?)?? Bara det i sig är ett övergrepp...

Jag kom också att på ett begrepp skolläkaren Lars H. Gustafsson lanserade i en intervju med honom i pedagogiska magasinet om tendenser i skolan som han helt frankt väljer att kalla nyauktoritära! I Solveig Örstrems artikel om nannyprogrammen skriver hon om att kritikerna av nanyprogrammen blev anklagade för att utöva maktens arrogans...

Hon bemötte detta och konstaterade hur de med makt och styrka (mediebolag) kan välja att strunta i kritik (jag läste detta väldigt snabbt). Ja, och det är detta vissa makthavare inte minst i detta land också ägnar sig åt, dvs. detta sker både här och där i samhället och är liksom mer legitimt/opportunt igen!!?? I kraft av sin makt och position (och sin trygga ekonomi) kan dessa (tänker på en alldeles speciell) välja att strunta högaktningsfullt i kritik och ifrågasättanden av privatmoralen... På ett ganska öppet arrogant sätt segla ovanpå... Och blir också uppbackad i detta av en massa småfolk...

Borde inte fler vara betydligt mer indignerade än de är?? Jag läste några enstatrak ord från Alice Miller i ett svar på läsarbrev, där hon kallade detta

"ignorance of the power (eller the society)??)"

I artikeln var det en nanny (norsk) som hade skrivit en debattartikel där hon kallade fackmänniskors kritik för utslag av maktens arrogans?? Där makten bestod i akademisk kunskap... Men Örstrem menade att hon ju själv visade prov på arrogans...

Och vidare om ignorering, arrogans och aggressivitet i kommunicerandet (ytterligare fenomen i media inte minst) se detta brev till Miller om "Another Unaware Person", om en Gordon Ramsey som besökte en Larry King i hans program (intervjuprogram? Jag ser ytterst litet på TV). Där programledaren visst kan vara väldigt kränkande mot gästerna i sitt program.

Han blev tillfrågad av en som ringde till programmet om den aggressivitet som han visar mot andra har att göra med att han tvingades bevittna när hans alholistpappa spöade upp hans mamma när han var ett litet barn. Svaret blev

"Nej, inte alls. Det har ingenting att göra med mamma eller pappa."

Istället menade han (utan minsta tvekan) att det hade att göra med det att omges av andra kockar/köksmästare och att detta kallas "passion" (för det de gör, inte att vara agressiv eller att det de visar är aggression?). Larry King's bror lär enligt brevskrivaren vara drogberoende vilket brevskrivaren snarare bekräftar det han tror...

Brevskrivaren skriver något i stil med:

"Hans självbedrägeri befinnerpå ett sådant avstånd från verkligheten. Och saken är den att jag är säker på att de flesta människor som ser detta program tar hans ord bokstavligt, som om han vet vad han talar om. Jag skulle troligen trilla av stolen om han sa något annat än vad han säger. Oh Alice, vad det är frustrerande att se sådan ignorering."

Se Kajsa Borgnäs om eliter!!! Ett väldigt intressant och bra skrivet inlägg.

Ja, detta inlägg startade med skolan och slutade med en massa annat! :-)

Tillägg kl. 19.55: läs Erik Berg om skolbyggnader och friskolor...

----------------

Now playing: St John Passion by J.S. Bach - track 1
via FoxyTunes

A wonder...

What makes a 12-year old child kick another child (class-mate) in the head brutally? And the event referred to didn't happen in one of our bigger cities here, but on the countryside, just outside one of our smaller towns...

Does this come from nowhere? Or from where does such a frustration and fury and anger come? What has this 12-year old child experienced? Which makes him (I think it was a he) unable to control his feelings and frustrations? And how will his future life turn out? Will he "adapt" to society? And what is "adaption" about?? Do we want to know what's behind, acknowledge what's possibly behind? Or are we afraid of confronting ourselves with this truth??? The most comfortable for us (the grown up world) is to - what??

And what is it we see in many blogs? From many commentators! People with such a hate. From where? Early things triggered by the here and now? Politicians and politics which makes their hate "legitimate" in a way, though violence is never legitimate. This need also shown in humiliation-TV?? Programs people enjoys watching?? And why are they so popular (but are they as popular as one maybe can get the impression they are? Is it so bad as we believe? Maybe?)?

Politics which give harmed people "permission" to act things out!? Gives them "approval" to hate. Are politicians (or other people with power of al different kinds) aware of this? Do they care? Should they care maybe, care about what they forward through their policy and what they say and how they behave? How they put their words etc. Is this maybe a responsibility they ought to take?

Do all harmed behave like this though? Does some turn their feelings of hate and rage and fury in other directions (maybe they don't even are in contact with them)? Do they turn them towards themselves? And how?

And what many commentators devote themselves to, is that to "kick other people in their heads as hard as they possibly can", though not literally, a wish to let others feel what they feel, feel all their pain, fear, frustration, which they maybe aren't really aware of either? Which they maybe also denies? Denies to themselves. Others are to pay for what these individuals have endured and experienced. And in this way they push their problems away from themselves, effectively too! This is their way of solving their problems! In this way they don't really have to deal with their own! They will never solve their own maybe (or most probably, if they don't encounter a real and deep crisis, then maybe, but maybe not even then)?

Their anger is a defence against the truth, their truth!? And people using this sort of defence are less prone to do something about their own problems?? They are more prone of blaming others and everything else, than doing a work on themselves? They use this defence to avoid feeling the power and helplessness they once experienced?? Gives them a sense of power, a false sense of power? A power they actually don't need today and which very often harm other people. A grown up person need other forms of power. And usually has a power the child didn't have once. But the grown up need to maintain his/her strength an power, to demonstrate it really??

And this sort of people are allowed to ravage!!! As it has been through our lives!!? From early in school: boys taking a lot of space and place, and being allowed to (because boys are that way). The silent girls (AND silent boys) have had to pay the prize, take the responsibility, maybe not being really listened to or seen (and what does this create in them? In turn). Ans maybe they also had a story to tell?? Experiences which hey had to carry alone and on their own??? Manage and cope with things on their own... Solving things on their own.

But girls are adapting this destructive way of behaving, here too! Totally coldly harming others! With no feelings at all? See Pincus findings for instance, about early unimaginable abuse and the results of that... See the review of Pincus' book by Thomas Gruner on Miller's web.

I react a lot and gets very angry when I read them, of some reason... My story probably...

Addition just before lunch: These children haven't been held hard or strictly enough? So that's what the parents need to learn?? Or is it this they have been, and/OR don't cared about at all and humiliated in a lot of different ways without being able to protect or defend themselves against this humiliation or bad treatment? With a need to act this out? Is the right method more of the same? Because this can be/is more of the same?? Or what would be a better treatment? And, no, this isn't easy!? But that it isn't is it an excuse for... yes, what? There is a lot more to say abut this I think... But now I am in a hurry! Haven't had time to practice, which I need a lot now, with concerts etc. near!!!

Addition at 22.45: That I am often in a hurry you can see... Hmmm... Here and there in this blog. And there is so much I want to let out, writing and writing and writing, with not enough time to "proof-read" what I am writing always (honestly it is often like that?). Maybe with time I will allow myself more time for that?? Hopefully I will.

PS. Read a new article on Miller's web: "My afterword 2007 to 'Paths of Life'"! In fact I think what she writes about here has to do with the theme in this blogpost!!!

Miller writes about

”…her omnipotent and patronizing father"

and it is this many of us have experiences of, some not directly and others directly (why did he, the father or father-figure, have that need?? (and thus we have difficulties to see power-people through behaving like this in our adult life, why such people often get so much power, and much, much more power than they ought to have?). Experiences of such power parents once had over small and powerless children? And which should this father in turn accuse? Get furious at, not only for the harm he was subjected to, but also for his problems being the parent he ought to be),

"whose sincerity a child dearly want to believe in",

yes, so it is, even if she/he knows parts of the truth as Miller writes too (see below)… As grown up the woman Sandra realized that he (her father) hadn’t left any trace of empathy for the little child she once was.

Miller writes that she has realized that

"... many women are unable to sever the bonds attaching them to their fathers [and Jennifer Freyd writes about Betrayal Trauma, where she come to understand that the anger can be even greater towards the parent that didn't see or intervene! And about the effects of being betrayed of the ones that should want ones best! And there are reasons why the mother couldn't protect in this case, but it's only an explanation, not en excuse! The mother in her turn should accuse the ones that made her so pushed down so she couldn't protect her children, and maybe not herself either properly!!! And Freyd means that this abandonment by the one which should have seen, or even saw, is even worse than the crime in itself], though they are clear in their minds about the brutality with which they were beaten and humiliated. Some of them even suffer from multiple sclerosis or fibromyalgia, chronic pain disorders indicating the beatings they received from their parents and child's suppressed rage. Yet they still adhere unswervingly to the conviction that they love their parents and are loved by them in return. In childhood, acceptance and expression of that rage would have involved severe punishment or total abandonment, and the fear of these consequences lives on in the adult children. But as soon as they realize that they are no longer in danger, they will be able to understand the situation they were in as children and to rebel inwardly against the cruelties perpetrated on them, instead of continuing to forgive them 'generously.' Normally, this will bring relief, and the body will no longer need to avail itself of the symptoms that are its only way of expressing itself /../

The task devolving on the adult children is to free themselves of those memories, not by forgiving and forgetting, but by accepting the logical response to torture, the experience of rage they have denied themselves for so long. Medication can do nothing to reveal this truth. All it can do is to camouflage it, often for decades, without bringing any genuine relief.

Like Sandra, most of us are adamant in refusing to believe that parents can be so cruel to their little innocent children, despite the appalling facts we read about in the papers every day. This refusal leads to a deceptive idealization of our own childhood and hence to an unconscious repetition of that cruelty. The only thing that can help us to relinquish our blindness and spare our children the same fate is the courage to accept this truth.”

I want to quote the whole letter...

photo on Dr Phil added January 9, 2008.

I want to quote the whole letter I linked to in the previous post as it seems as this blog is going to be closed (but hopefully not rubbed from the net. Addition: I saw afterwards that it still exists on the net, which I am glad for):

"Wednesday, September 22, 2004 Dr. Phil’s House = Abu Ghrayb

(Updated 9/23 with info from the website at the bottom of this post)

When I wrote that letter to Dr. Phil last week and described his suggestion to take away a 3 ½ year old boy’s teddy bear because he talked to his mother a certain way, I had no idea that Dr. Phil was just getting started on what seems to be a season-long mission to make me practically blind with rage.

Today I had a few moments and I turned on the TV to see what Dr. Phil was talking about. He was talking with the parents of a child whose age I missed who for whatever reason doesn’t fall asleep in the “usual” way of being put in his bed, parent kissing him and closing the door, and then falling asleep without protest. I gathered that he climbs out of his bed, protests, or does something “bad”. There was some reference to his mother responding to this by letting him come to the kitchen and eat ice cream.

(I tried to log on to the website now to try to get the particulars I missed since I tuned in after the segment had already been introduced but the website is all tied up now because of his little “Prime Time Special” which I have decided is not worth watching.)

Dr Phil’s solution was absolutely disgusting, horrifying, infuriating. Remember my post on Crying and Sleeping? Remember the “leave them until they throw up and let them fall asleep in their vomit” routine? Remember the “enter the room coldly and don’t make eye contact” routine? Well, Dr. Phil not only advocated that, he went about two steps further.

Just when you thought it couldn’t get any worse, he said that if the screaming at bedtime is repeated, that each time they should go into the room (remember, stone-faced, no eye contact or talking) and just take something that is important to him such as his blanket or his lamp! THEN, (can you believe this goes on?!) he said “make sure he never sees the thing again”, so the next day you make a “ceremony” (Dr. Phil’s words, not mine) of taking the child and his prized possession to the local shelter and dropping that thing off as a donation.

!!!!!!!!!!!

He told the parents that this is what they “have to be prepared for”. He said “this is called socializing your child.” He said “it’s an eat what you kill world and if you don’t…[something like—do what you gotta do you’re not going to get anything in life]” and he used his little recurring phrase about “dealing in your child’s currency”.

@@@@@@@@@@!!!!!!!!!!!

I am not afraid to call this what it is: abusive. It’s emotional abuse and it’s absolutely unacceptable. It makes me wonder more and more why Dr. Phil is so adamantly anti-spanking. You know what, I don’t wonder anymore, I know why. Saying that he’s opposed to spanking is a cosmetic thing for his image, it makes him look like he’s gentle, or at least like he’s treading a middle path somehow.

But what he said today clears up all doubts as to his true position. Before maybe there was a small chance that he didn’t understand that Pooh Bear is the child’s beloved teddy bear and comfort object, that in the heat of the moment in the live, unscripted (?) interaction, he was in a hurry and didn’t reflect on what he was saying for a moment. (Although as I mentioned at the end of my letter it was only a sliver of a chance since those tapes were viewed over and over again and chosen carefully after lots of analyzing by producers and such.) Now there is no doubt in my mind that this man actually meant what he said and that he is, in fact, actually that cruel.

So be warned, all. Dr. Phil’s “Family First” may sound nice. He may have a few nice suggestions and soundbites here and there. But ultimately what he is about is rigid, unbending authoritarianism, emotional blackmailing and manipulation, even torture. Yes, parenting Dr Phil style is about having an Abu Ghrayb family. Do what we say, follow us, or we’ll throw all human rights conventions, all respect for human dignity and feelings, all religious, moral, and ethical considerations in the garbage can because the most important thing is that you do what we say when we say for you to do it even if it’s harmful, wrong, or it scares the crap out of you.

********************

UPDATE: I got on the website this morning and got the rest of the information on this child from this particular episode. He's 3 1/2 and here's what Dr. Phil proudly recounts on his website:

Dr. Phil instructs the couple to use commando parenting. "If you have to, cut the top half of his door off and lock the door from the outside so he cannot get out," he says.

When Tracy looks shocked, Dr. Phil continues, "You put him in there, he stays ... Then if he yells, ignore him. If you're worried, then get a little camera and put it in there."

Dr. Phil also explains that they should expect Christopher to be frustrated at first. "When he doesn't get what he wants anymore, you're going to pay," he warns. "First he'll throw a tantrum. Then he'll yell and scream. Then he'll say, 'I have to go to the bathroom. I'm sick.' He'll choke and gag and puke on the floor ... You have to be prepared to go there. Get him up, clean him off, put him in bed and go back out."

Dr. Phil suggests that they remove something that Christopher values when he doesn't listen. "Take away his toys. Take away his covers. Take away his blanket," he advises. "Whatever his currency is, he needs to know, 'When I do A I lose B.' ... On Saturday, take it to the shelter and give it to the poor children. He needs to know 'When I don't behave, my life goes away.' It's called socializing your child because that's how the world works."
Yeah, I'd say Tracey "looked shocked", her eyeballs just about fell out of her head each time he stated the "next step" in this torture regime. You can click on the little "slide show" and see her face.

And look how he tried to sanitize it just a little bit for his website! See above where its says "He'll choke and gag and puke on the floor ... You have to be prepared to go there." That ellipse (...) where he cut out something-- that's where he said you'll find the child "ASLEEP IN A POOL OF HIS OWN VOMIT".

On another page called "Advice for Getting Your Child to Do Anything" he recounts the exact words he used from part of the segment:

"Whatever his currency is, he needs to know, When I do A, I lose B.' Take it away and he doesn't see it again ... Make a ceremony out of it. On Saturday take it to the shelter and give it to the poor children." Once you understand what your child values, and you control the currency, then you shape the child.
There's more but it all just makes me too sick."

See this letter on Miller’s web about ”Terrifying nightmares of children”!!! (No wonder children have nightmares?) And if you treat a child like mentioned above no wonder she/he gets obedient!!!??? And I want to add that I dislike all Nanny-programs from deep in my heart, I think they use similar or even the same methods (as Dr Phil)...

Emotional abuse as harmful as corporal punishment?

See this interesting posting about ”An outdated worldview”, that little is said about how to improve attitudes to parenting worldwide, and about racist bigotry directed against Muslims, where it also for instance stands:

“[from a woman with the blog "A Muslim Mother's Thoughts"] … a letter to the television psychologist, Dr. Phil:

Quote:

Although I applaud your opposition to spanking and other physical punishments of children, I find the emotional manipulation you often recommend in its place to be equally harmful. ... ... your recommended punishment will cut to the core of the child's sense of well-being and will hurt him more intensely than any spanking [yes, what Dr. Phil recommends is nothing but manipulation, and thus maybe even more harmful than physical abuse, because it is more covered up!!?? I can't watch his programs at all... And thus more difficult to deal with and shake off? And more difficult to see? Made "for the child's own good" by perfect parents which never makes anything wrong, at least against their children, because they are said to love them!!?? If they really, genuinely loved and was capable of loving, and if they aren't truly that has reasons, then - what?].

In another post she explains that although Islamic scriptures contain contradictions about corporal punishment, they aren't as extreme as traditional Christian teachings:

Quote:

This is just so typical of arguments in favor of corporal punishment in which parents seek to dodge any responsibility for their children's behavior whatsoever. This view holds the parents to be godlike figures of perfection who have no responsibility to change themselves and that every problem lies with the children. They recoil in horror if any suggestion is made that a child's misbehavior is actually due to the parents' behavior or the family environment. Some authors have traced this very idea back to the Christian idea of the "Original Sin" and the idea that children are born stained with that "Sin" and therefore they are born inherently evil. Remember that in Islam we do not believe in the "Original Sin" being carried on into each individual and we believe that children are born, as the Prophet Salla l-laahu alayhi wa sallam said, on the 'fiTrah,' or 'of pure nature'."