Bokrecension...

I bokrecension imorse i Gomorron Sverige recenserades boken "Vi ses i öknen" Piratförlaget ISBN: 9164241041 / 91-642-4104-1EAN: 9789164241047 av Danny Wattin, en bok som driver med vår sjuka livsstil menade Yukiko Duke... I förlagets beskrivning står det:

"Adam Anderzon har det inte lätt. Chefen vill att han ska jobba oavbrutet, flickvännen känner sig försummad och måste kompenseras med dyra designerkläder, föräldrarna tjatar om barnbarn och svärföräldrarna är inte nöjda med just någonting alls. Till slut blir Adams situation ohållbar och allt runt omkring honom börjar rasa. Det är då han måste ta sin farbror Antons mycket speciella testamente på allvar. Ett testamente som ställer allt det han vet upp-och-ned och får honom att packa väskan och ge sig iväg på en vansinnig resa till andra sidan jorden. Vi ses i öknen är en berättelse om de offer vi gör för att hinna med i ett samhälle i snabb förändring. Det är en historia om skamliga släkthemligheter, skenheliga politiker, vedervärdiga svärmödrar, sexuellt frustrerade livsstilstomtar och katter med Tourettes syndrom. Men det är också en kärlekshistoria och en redogörelse för en misslyckad kontorsslavs kamp för att återställa balansen i en allt vansinnigare värld."

Göran Greider skriver också i ledare idag "Klassdomar" om domarna i Kungsholmsmålet:

”Domarna som igår föll mot de ungdomar som åtalats för Riccardo Campogianis död på Kungsholmen i Stockholm i höstas var väntade. En friades helt, och de andra dömdes för vållande till annans död till sluten ungdomsvård - inte för mord.

Många tycker säkert att det är alldeles för milda domar och en av nämndemännen menade också det. Själv tycker jag det är bra att sextonåringar döms så milt som det bara är möjligt, annars raderas i praktiken ytterligare några liv ut utöver Riccardos.

Men inte bara brottets förlopp och karaktär, utan också de sociala omständigheterna kring det gör att domarna var väntade: Här var det ju övre medelklassens pojkar som stod inför rätta och då tas inte stora släggan till, varken i media eller i rättssalarna. Hade några arbetargrabbar eller invandrargrabbar ute i förorterna begått ett liknande brott, ja då hade sannolikt tongångarna i media varit ganska annorlunda. Genast efter Riccardos död i oktober kom artiklar - till och med från näringslivet! - som andades social förståelse och talade om att det ”är allas ansvar” att stävja våldet. Så skulle det inte ha låtit om det varit några arbetargrabbar som begått våldsdåden, för sådana pojkar känner näringslivseliten inte igen sig i.

Men vad det här handlar om är innerastadsungar, bortskämda och socialt arroganta, som vuxit upp i en värld där enbart karriär, status och pengar räknas. Övre medelklassbarn slog ihjäl ett annat övre medelklassbarn. Det är fruktansvärt. Ett liv utsläckt för all tid. Men att tala om 'allas ansvar' innebär i det här fallet också att säga nej till de värderingar som det nya statustänkandet drivit fram. /…/

Man skulle bara önska att media och rättsinstanser kunde vara lika förstående inför de brott som begås av ungdomar längre ner på samhällsstegen. Men då är det hårdare tag som gäller.”

Ja, är det så??

En kommentator skriver:

"Våld är våld. Känslor är känslor. Oavsett vem som slår, blir slagen eller blir lämnad kvar med stor sorg, finns bara förlorare när vi slutar att tänka och känna."

Ja, och jag tänker på det Cecilia von Krusenstjerna beskrivit i "En spricka i kristallen". I beskrivningen av den boken står det (mina kursiveringar. Min kommentar: urk, vilket trist liv!! Obehagligt!):

"I Suss familj har framgång och makt alltid varit självklara attribut. I bakgrunden tronar en dominerande morfar och i Suss egen familj styr en kylig mor. Men det är runt den dyrkade fadern, den framgångsrike företagsledaren, som allting kretsar.

Suss växer upp som den felande länken i denna utifrån sett lyckade familj där fasaden aldrig får flagna och där sammanhållningen är A och O. Snärjd i dess garn har hon som vuxen haft svårt att frigöra sig och i sitt eget äktenskap slits hon mellan lojaliteterna med sin gamla familj och med sin nya. Det hela utvecklar sig efterhand till en kraftmätning där Suss till slut tvingas välja.

En spricka i kristallen är en inträngande och smärtsam skildring av ett vuxenblivande i skuggan av löpsedlar, middagsbjudningar och företagsfusioner. Cecilia von Krusenstjerna har skrivit en starkt drabbande roman om makt och vanmakt, utanförskap och tillhörighet."

Ett enormt hyckleri... Det yttre skenet... Och en annan variant av det beskrivs i bokrecensionen ovan??

Om Cecilia von Krusenstjerna här och här. I den senare artikeln står det:

"I den värld jag kommer ifrån identifieras man efter hur framgångsrik man är. Den här prestationsinriktade kulturen har odlats i generationer och har naturligtvis betydelse för hur man uppfostrar sina barn."

---

A book-review this morning at TV on the book ”See You In the Desert”, about a young man struggling at work with a boss that wants him to work uninterruptedly, a girl-friend that feels neglected, parents nagging about grandchildren, in short – an example of the pressure on people today (in this case young people)…

”Never violence” – a speech by Astrid Lindgren…

I have started to read the anthology “Ingen liten lort – Astrid Lindgren som opinionsbildare” ISBN 978-91-29-66692-2 Rabén& Sjögren (“No little shit *) – Astrid Lindgren as moulder of public opinion” it would be in English?), about Astrid Lindgren, with contributions from seventeen persons in different ages and with many different works and back grounds most of them living in Sweden. From other child book authors, journalists, a child physician (working at Astrid Lindgren hospital in Stockholm, a child-hospital) a former Soviet ambassador which now is living in Sweden etc.
*) or muck or dirt!?

It is a small cute dog here that wants to go out it looks now when I have sat down to write in the morning!! I wonder if I shall dress and take a walk with him before I write further?? J

Now back from the walk:

The speech Astrid Lindgren held in Frankfurt October 22, 1978 when she received the German bookseller’s peace prize had the title “Never violence” (“Aldrig våld” in Swedish).

The organization which gave it to her asked her not to hold it, just receive the prize, but Lindgren said no and that she wouldn’t come to the prize ceremony at all if she wasn’t allowed to hold just this speech and no other speech, and then they had to change their minds!!!

She starts this speech (which is published in its entity in this anthology) with wonders if we shouldn’t after all those thousand of years ask ourselves if there is a sort of constructional error in the human species since we always resort to violence. And if we are doomed to be ruined for our aggressions sake? Is there no possibility for us to change then, before it is too late? That we could learn to disclaim violence. Try to become another sort of human beings simply. But how and where shall we then start?

She thinks we have to start from the ground, the bottom. With the children.

My comment: And maybe we need many different perspectives on things in our world!!! From different angles, in different ways, from different persons, high and low, intellectual and not the leas intellectual (a former culture minister Bengt Göransson reflects in the anthology upon what made Lindgren such a success in moulding public opinion; and it wasn’t that she talked from above, but from an under perspective, spontaneously, directly etc. Maybe I write more about this too later)… Most the ones which are about our survival on this earth!!??

And she thinks that as they had chosen a child book author for this peace prize they couldn’t expect any political views, or perspectives, or suggestions to international solutions to problems. She wanted to talk about the children, simply. The ones that are going to take over this world. If there is anything left of it. Or what is left of it?

Do we want a society where the violence just keeps on increasing or do we want one where human beings live in peace and fellowship with each others? Is there any hope at all that we are going to create a more peaceful world than we have succeeded to create so far (if we see it from the pessimistic perspective)? And why haven’t we been more successful in spite of all good will? Se asked then, thirty years ago!!

She said that she remembered what a shock it was when she as a very young girl suddenly realized that those who ruled the countries and the world’s destiny were no gods with superior equipment or a divine clear vision. They were just human beings with the same faults and human weaknesses as she had. But the difference was that they had power and could each minute make the most fatal decisions, all after the impulses which ruled them (in that particular moment).

In the worse case a war could be started just because of one person’s desire for power or greediness of revenge or conceitedness or greediness to win or – which seems to be the most usual – blind faith and superstition in violence as the most effective tool in all situations. And at the same time just one good, calm human being can sometimes ward off catastrophes just by being good and calm and by distancing him/her from violence she meant.

She asked why there are so many who want violence and power? Is there an inborn evil wish or desire in some?

No, she believes there isn’t. She means that the decisive factor for if the child is going to turn out to a warm, open, confiding (trustful) human being with ability to community or a frigid, destructive “lonely wolf” is how the child is met when it comes into this world. If the people who meets the child and introduce it into the world can teach it what love it, by meeting it with love and respect or if they refuse to do this, if they refuse to take their responsibility for the child that has been brought into this world and put in their hands. No matter whether this child is going to play an important and decisive role or not. Every child deserves genuine love and respect and care despite this. Yes, no child has asked to come into this world, so I agree with this. But this is difficult, because so many of us are harmed more or less. We have to understand what has formed us (each of us ought to do this work) and at the same time avoid hurting the ones that are growing up (and of course all people).

Even coming statesmen’s or politician’s characters are formed before they have even turned five, this is awful but true she said. My addition: I have had a discussion with a friend about the need for power and control, and I think this plays a role here… I will probably come back to that topic later.

She reflects upon how children have been treated during history. And as she says, it has not all too seldom been about violence of some kind (yes, she said like this!!); physical or psychical, to break the child’s will. She asked: how often haven’t children got their first education in violence by “von denen die man liebt”, i.e., their own parents, and then passed these lectures further from generation to generation. “Spare the rod and you will spoil the child” (or how do one say this in English?) stands in the Old Testament, and many fathers and mothers have believed in this and diligently used the “rod” and called it “love”.

But all those “spoilt lads” (yes, she said so) round the world; the dictators, tyrants, oppressors, tormentors of human beings, which there are so many of in this very minute, if one should investigate what they have in their backgrounds, how their childhoods were. This we ought to inquire she thought. And she thought that behind most of these dictators, tyrants etc. there stand a tyrannical father or other fosterer with a rod or another whip in his hand.

She said in this speech: shouldn’t one get despaired when voices suddenly have been raised (fairly strongly then 1978? As they are today too, a well known child physician here Lars H Gustafsson criticizes the popular nanny-programs that have occurred the last years in TV here too unfortunately, maybe I will write more about this too. Yes, they feel fairly manipulative).

Voices for retrogression to the old authoritarian system, she said – then 1978. Which is what happens at many places in the world just now. Now one want “harder holds/grips” and “more tight reins” and believes that this shall help against all the youths bad habits which too much freedom and too little strictness in the upbringing is to blame they mean and say.

But that’s like trying to drive evil out with Beelzebub and will only in long term lead to more violence. These long-desired “harder holds” would possibly give a superficial effect which the pleaders maybe could interpret as an improvement until they would have to realize that violence breeds violence – as it has always done.

Many parents were probably worried by those signals and wondered what wrong they had done then (not learnt to trust themselves?)? If an antiauthoritarian upbringing is something to be condemned? It is, Lindgren thought, if it is misunderstood. She thinks there must be a mutual respect between children and parents. Children shall though not be left totally alone; left drifting at the mercy of the wind. But I would add that it must always start with the parents respect and love and care and enlightenment.

And then Lindgren told the story about the young mother and her son; Lindgren had met an old woman who told her this story: When she had been a young mother her little son had done something the mother thought she had to punish him for. She asked him to go out and fetch a birch for her so she could o this (or only threaten him with this? As the custom also was? In some homes the birch hang in the kitchen as a reminder). For the first time in his life (he was fairly small?). The little boy went out and was out for a long time. At last he came home crying and said:

“I didn’t find any birch, but here you have a stone you can throw on me”.

Then the mother started to cry too, seeing the whole scene with the boys eyes. The child must have thought:

“My mom in fact wants to hurt me, and then why not use a stone”.

They cried together and the mom put the stone on a shelf in the kitchen and there it lay as an eternal reminder about the promise she gave herself in that very moment:
“Never violence!”

Artikeltips och litet andra tips/tips about articles and some other tips...

Här kommer diverse tips om artiklar:
"När psykiatri blir en börda" som norsk vän tipsade mig om. En norsk förlagschef miste sin fru och sitt enda barn i självmord inom loppet av mindre än ett år. Han har skrivit denna artikel själv om sina kontakter med psykiatrin i samband med dessa?

Han fick diagnosen narcissistisk störning av överläkaren på den klinik han uppsökte efter första självmordet, efter att ha haft några terapeutiska samtal med denne, samtal som dock inte redogjordes för i någon journal. Och nekades hjälp senare, vid det andra självmordet med hänvisning till denna diagnos.

Som han skriver; i en sådan här situation (eller i annan kris) söker en del hjälp hos privata behandlare, andra polikliniskt, medan en tredje grupp behöver läggas in på sjukhus, Han tillhörde den sistnämnda gruppen, ehlt enkelt därför att olika människor behöver olia och olika mycket hjälp (vilket heller inte alltid kan förutses innan).

Terapeut som han hade kontakt med utanför den psykiatriska kliniken förordade också inläggning. Men mannen blev alltså nekad sådan och dessutom diagnosticerad av den som hade huvudansvaret.

De vände sig då till ett annat sjukhus i Oslo och där fick mannen den hjälp han behövde.

Mannen ifråga betraktar det han utsattes för som regelrätt terapeutiskt övergrepp. Han menar att överläkaren själv ödelade terapin. Och att han hade definitionsmakten att sjukförklara.

Och den diagnos han satte användes för att neka honom hjälp och behandling. Men på ett annat sjukhus gjordes en helt annan bedömning av både honom och situationen. Där fick han också snabbt hjälp.

Han skriver också att ovanpå självmord i familjen (gäller andra kriser också) kommer så mycket annat i kölvattnet, som nedsatt arbetsförmåga, sviktande hälsa, spänningar i sociala relationer, ödelagd privatekonomi m.m. Allt detta kan bli ganska tungt att bära.

Vidare en ledare av förre chefredaktören för Aftonbladet Gunnar Fredriksson "Moderna fördomar kläs i antika dräkter". Där han skriver om den nya storfilmen från Hollywood "300".

Han skriver bland mycket annat att

"För övrigt var inte de 300 spartanerna ensamma utan fick hjälp av tusentals andra trupper. Och även i Persien fanns en klassisk kultur.

Vad spartanerna faktiskt räddade var inte minst filosoferna och bögarna i Aten och andra städer i söder. Det var under den här perioden som de märkliga filosoferna före Sokrates och Platon framträdde.

Jag kan inte lätt avfärda Hollywoods tolkning av historien som ett likgiltigt fenomen. Jorden runt sprids enligt marknadens lagar denna dynga till masspubliken och det är ju sant att sådant går att sälja. Även i Sverige har vi politiker som förordar marknadsekonomi och ogillar kulturpolitik."

Jenny W. skriver på sin blogg om "I svenska barns svenska liv". Väl värd att läsa apropå de senast avslöjade fallen om barnmisshandel och samhällets handfallenhet inför dessa...

Vidare brev till ledarsidan i DD "Ännu har jag inte börjat titta efter hemtjänsten". Där det bland annat står:

"Idag ska ju vi alla, ja nästan alla, vårdas i det egna hemmet, som blir ditt eget lilla helvete där du ska sitta ensam och ropa och se ut genom fönstret, om inte hemtjänsten kommer snart."

Kommer att tänka på krönika Helle Klein skrev på julafton med temat ensamhet... En ensamhet som kanske är än större idag när vi alla stressar runt och som blir extra påtaglig under julen... Drabbar barn, gamla, människor i kris i alla åldrar, sjuka... Vilket ju blogginlägget "Made sick by Silence/gjord sjuk av tystnad..." ju handlar om; marginaliseringen och stigmatiseringen av olika kategorier av människor... Genom tigande och tystnad och att inte vilja veta eller höra...

Och denna marginalisering tar sig olika uttryck, se t.ex. Arthur Silbers essä "Give Me Your Tired, Give Me Your Poor, But Not Too Many Jews, and Not Too Many Iraqis".

Och slutligen en recension också i DD av pianisten Oscar Petersons bok "A Jazz Odyssey - The Life of Oscar Peterson". "Oscar Peterson skriver om allt".

PS. Jag har försökt översätta blogginläggen "Narratives/berättelser..." och "Made sick by silence/gjord sjuk av tystnad..." till svenska, men jag föreslår att man kollar i den engelska texten om något är oklart eller verkar konstigt... Det är ju inte alltid helt lätt att översätta, när det dessutom är fackböcker det handlar om... Och översättning är ju långt ifrån det jag sysslar med!!! Men jag tycker att detta är så viktiga texter så jag vill i alla fall försöka föra ut dessa texter/böcker så kanske ännu fler får kännedom om dem.

För den som så vill kan man ju försöka låna dessa böcker eller köpa dem och alltså läsa originaltexterna.

Och hittade idag historikern Peter Englunds blogg!!!! Han skriver ett intressant inlägg om Ebbe Carlsson och klättrarens alla drag, enligt Englund...

"Anpassbarheten, opportunismen , hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn."

-//-

Articles in Swedish newspapers and a blog posting...

The first about "When psychiatry becomes a burden", about a Norwegian man which lost his wife and only child in suicide in less than a years time. He needed hospital care. And got it the when the first member ha committed suicide. The had talks he saw as therapy sessions with the chief physician at the clinic he was patient at. But in the records there stood nothing about them,

When the second suicide was committed he once again needed help acutely, supported by the private therapist he then had. But was refused this help at the clinic he had visited the fist time. The chief physician wrote a reply (not immediately though) to the therapist where he diagnosed the man as being narcissist and this was reason to refuse treatment.

They then turned to another hospital in Oslo where the man got help immediately, and where they viewed him and his situation completely different.

This man wrote this article himself and thus went out publicly with what he had been exposed to.

He writes that a crisis of this kind, when family members commit suicide (and in other crisis I would add) there follows things in the wake, reduced ability to work (if you don't flee into work with all what this can mean), failing health, tensions in social relations, ruined private economy etc.

The second article was a leader about the Hollywood film "300". "Modern Prejudices dressed in modern cloths" the writer has called it. He writes about the markets laws spread round the whole world, and even here in Sweden the politicians recommend market-economy (as the solution of everything my addition) and don't like culture policy (no, i agree with him!!! The politicians in the alliance here our present government don't seem to have hardly any interests for culture. How snobbish this even may sound from my part!!! I think of our foreign minister Carl Bildt for instance, very arrogant ad cynical, he doesn't seem to be interested at all and I doubt he knows anything about any of those topics; neither books, music, drama or anything! He is only interested in his career and making money?? Sounds as a poor life to be honest...).

And the last was a review of the pianists Oscar Peterson's new book "A Jazz Odyssey - The Life of Oscar Peterson", the review called "Oscar Peterson writes about everything".

On the theme marginalisation of people see Arthur Silbers essay Give Me Your Tired, Give Me Your Poor, But Not Too Many Jews, and Not Too Many Iraqis".

I have translated the blogposts Narratives..." and "Made sick...", and in he latter it stood about stigmatization and marginalization of people.

And I linked the blog to a Swedish historian in the end of the Swedish part of this blogposting.

Morgonbetraktelse/morning contemplation...

I ledare idag i DD skriver författaren Henning Mankell om chef på lokalteater... Personalen här har under lång tid varit missnöjd med sin chef, vilket inte är någon hemlighet som Mankell skriver... Vid minst ett tillfälle har skådespelarrepresentanter uppvaktat styrelsen om problemen utan att få någon respons.

Mankell skriver att han också tycker att det är utomordentligt märkligt att en chef så ogenerat biter sig fast trots allt motstånd.

Ja, det här med chefer... Tänker även på min egen arbetsplats...

I båda dessa fall handlar det om kvinnliga chefer. Man tror att de ska vara annorlunda? Men kan de ibland vara ännu tuffare än män? Också? Och rent allmänt vad för sorts chefer har vi idag? Jag låter det vara osagt om de var bättre förr...

Arebetslivet och samhället är så radikalt annorlunda än hur det var för bara 20 - 30 år sedan??

Men motiverar det hur det är idag?

Bara en stilla undran så här på morgonkvisten...

Och blogginlägget om ACE-studien som fortfarande i högsta grad bara var ett utkast blev tydligen postat igårkväll... :-)

-//-

In a leader this morning about the boss, female, of a local theater here, the author Henning Mankell, which once started this theater, give voice to his opinions. His wife is by the way Eva Bergman, daughter to Ingmar Bergman and also director (and maybe also leader of a theater, in Gothenburg?). And Mankell himself has a theater in Africa, Mozambique... I think. So he has experience of this. So his glasses are colored. But on the other side he didn't stand on the boss' side.

The staff has reacted strongly against this boss for many years. But the boss rivet herself firmly to her position, which Mankell can't understand.

I came to wonder silently about bosses in general, and bosses in particular... Are female bosses better? Or different? Can they even be tougher than male sometimes? And more generally; what sort of bosses do we have today? But were they better earlier? I don't know. Work life and the whole society and world is different from how it was only 20 -30 years ago?? But everything hasn't turned for the better I think... But is this motivation for how it is today? I just wonder... And question it.

People are played out against each others... Fooled to compete with each others, instead of cooperating... I think.

But I think that even today people are dependent on other people and should cooperate and support each others, and work together... Even today, yes. Or not least today. In this extremely complex world?? Is this very naive? Maybe extremely naive!?

What is life for? Why are we living on this earth? Is life only about working and making a big career? These questions aren't unnatural for Scandinavians to ask. :-) Even though we are seen as hard working I think... And very responsible taking?

Have read the first part of Michelle Paver's book "Wolf Brother - Chronicles of Ancient Darkness" (in Swedish!!) which is about stone age people... And supernatural things, really (very much). Actually a book for young people... Relaxing for a grown up to read (I read all sorts of books really!). Gives maybe some sort of a picture of this time... A little at least?! But it is a fantasy book?

There is much underline in this blog post... A lot of hot feelings under the surface... As the creatively (??) working I am. Reacting strongly, very strongly!? Hmmm...

And the blog post about the ACE-study was actually a not finished draft!!! I blame the computer for this, old and very warm yesterday evening when I sat here sweating and writing!! I wasn't even aware of this until I now saw it in the morning!!

I cooled myself down (needed!?) with going out on the balcony the last hour before bedtime to finish the book above!! :-) It was really wonderful out there!

My not yet fixed up balcony at 21.05 yesterday evening.

Michelle Pavers web-site. About the Clan - Torak info.
Svenska sidan om Vargbröder/the Swedish site about Wolf brothers (worth a visit even from English speaking people!). Found the last link in the third book and the others on this site.

Some Do Care by Anne Colby, William Damon...

A book-tip: on altruism... Book - Some Do Care by Anne Colby, William Damon ..the authors demystify heroism, stressing the ordinariness of moral commitment as it is played out in everyday social life.
//
Boktips (min amatöröversättning ): om altruism. Boken "En del bryr sig verkligen" av Anne Colby och William Damon. Författarna avmystifierar heroism, betonar vanligheten i moralisk förpliktelse som den spelas ut/visas i dagligt socialt liv.