Bokrecension...

I bokrecension imorse i Gomorron Sverige recenserades boken "Vi ses i öknen" Piratförlaget ISBN: 9164241041 / 91-642-4104-1EAN: 9789164241047 av Danny Wattin, en bok som driver med vår sjuka livsstil menade Yukiko Duke... I förlagets beskrivning står det:

"Adam Anderzon har det inte lätt. Chefen vill att han ska jobba oavbrutet, flickvännen känner sig försummad och måste kompenseras med dyra designerkläder, föräldrarna tjatar om barnbarn och svärföräldrarna är inte nöjda med just någonting alls. Till slut blir Adams situation ohållbar och allt runt omkring honom börjar rasa. Det är då han måste ta sin farbror Antons mycket speciella testamente på allvar. Ett testamente som ställer allt det han vet upp-och-ned och får honom att packa väskan och ge sig iväg på en vansinnig resa till andra sidan jorden. Vi ses i öknen är en berättelse om de offer vi gör för att hinna med i ett samhälle i snabb förändring. Det är en historia om skamliga släkthemligheter, skenheliga politiker, vedervärdiga svärmödrar, sexuellt frustrerade livsstilstomtar och katter med Tourettes syndrom. Men det är också en kärlekshistoria och en redogörelse för en misslyckad kontorsslavs kamp för att återställa balansen i en allt vansinnigare värld."

Göran Greider skriver också i ledare idag "Klassdomar" om domarna i Kungsholmsmålet:

”Domarna som igår föll mot de ungdomar som åtalats för Riccardo Campogianis död på Kungsholmen i Stockholm i höstas var väntade. En friades helt, och de andra dömdes för vållande till annans död till sluten ungdomsvård - inte för mord.

Många tycker säkert att det är alldeles för milda domar och en av nämndemännen menade också det. Själv tycker jag det är bra att sextonåringar döms så milt som det bara är möjligt, annars raderas i praktiken ytterligare några liv ut utöver Riccardos.

Men inte bara brottets förlopp och karaktär, utan också de sociala omständigheterna kring det gör att domarna var väntade: Här var det ju övre medelklassens pojkar som stod inför rätta och då tas inte stora släggan till, varken i media eller i rättssalarna. Hade några arbetargrabbar eller invandrargrabbar ute i förorterna begått ett liknande brott, ja då hade sannolikt tongångarna i media varit ganska annorlunda. Genast efter Riccardos död i oktober kom artiklar - till och med från näringslivet! - som andades social förståelse och talade om att det ”är allas ansvar” att stävja våldet. Så skulle det inte ha låtit om det varit några arbetargrabbar som begått våldsdåden, för sådana pojkar känner näringslivseliten inte igen sig i.

Men vad det här handlar om är innerastadsungar, bortskämda och socialt arroganta, som vuxit upp i en värld där enbart karriär, status och pengar räknas. Övre medelklassbarn slog ihjäl ett annat övre medelklassbarn. Det är fruktansvärt. Ett liv utsläckt för all tid. Men att tala om 'allas ansvar' innebär i det här fallet också att säga nej till de värderingar som det nya statustänkandet drivit fram. /…/

Man skulle bara önska att media och rättsinstanser kunde vara lika förstående inför de brott som begås av ungdomar längre ner på samhällsstegen. Men då är det hårdare tag som gäller.”

Ja, är det så??

En kommentator skriver:

"Våld är våld. Känslor är känslor. Oavsett vem som slår, blir slagen eller blir lämnad kvar med stor sorg, finns bara förlorare när vi slutar att tänka och känna."

Ja, och jag tänker på det Cecilia von Krusenstjerna beskrivit i "En spricka i kristallen". I beskrivningen av den boken står det (mina kursiveringar. Min kommentar: urk, vilket trist liv!! Obehagligt!):

"I Suss familj har framgång och makt alltid varit självklara attribut. I bakgrunden tronar en dominerande morfar och i Suss egen familj styr en kylig mor. Men det är runt den dyrkade fadern, den framgångsrike företagsledaren, som allting kretsar.

Suss växer upp som den felande länken i denna utifrån sett lyckade familj där fasaden aldrig får flagna och där sammanhållningen är A och O. Snärjd i dess garn har hon som vuxen haft svårt att frigöra sig och i sitt eget äktenskap slits hon mellan lojaliteterna med sin gamla familj och med sin nya. Det hela utvecklar sig efterhand till en kraftmätning där Suss till slut tvingas välja.

En spricka i kristallen är en inträngande och smärtsam skildring av ett vuxenblivande i skuggan av löpsedlar, middagsbjudningar och företagsfusioner. Cecilia von Krusenstjerna har skrivit en starkt drabbande roman om makt och vanmakt, utanförskap och tillhörighet."

Ett enormt hyckleri... Det yttre skenet... Och en annan variant av det beskrivs i bokrecensionen ovan??

Om Cecilia von Krusenstjerna här och här. I den senare artikeln står det:

"I den värld jag kommer ifrån identifieras man efter hur framgångsrik man är. Den här prestationsinriktade kulturen har odlats i generationer och har naturligtvis betydelse för hur man uppfostrar sina barn."

---

A book-review this morning at TV on the book ”See You In the Desert”, about a young man struggling at work with a boss that wants him to work uninterruptedly, a girl-friend that feels neglected, parents nagging about grandchildren, in short – an example of the pressure on people today (in this case young people)…